voices in my head are saying what?

fy. nu börjar det dra ihop sig till natt. det är då rösterna kommer. fast ibland är det inte alls jobbigt eller skrämmande utan bara...ja röster helt enkelt. jag roade mig med att skriva ned vad som sades igår natt. såhär har jag skrivit:

du kan inte ta bullen med dig in på rummet för ekorrarna tar den då. förstår du vad jag menar? vi samlar ihop något. du har väl inte röda sneakers på dig? jag tänkte på det här med tågbiljett. ögon som är runda. men de är väl inte helt runda? menar du själva ögat eller öppningen för ögat? huden? var ställer jag ned den här? men du har ju fortfarande på dig samma kläder

mer skrev jag inte..men med andra ord så är det bara massa nonsens. inte hotfullt utan bara neutralt och då är det lugnt. till och med behagligt ibland.

imorgon tror jag de ska häva intagningsstoppet på avdelningen så det kommer förmodligen komma en jävla massa nya för många har åkt hem. det kan bli trevligt. eller asjobbigt.

i am muntergök

jag får kalla kårar av tanken på att möta mig själv. det mest bisarra med tillvaron är just jag själv, min hjärna. jag bävar inför att resignera och erkänna mig själv. erkänna hur mycket jag hatar mig själv, hur gärna något inom mig vill ta tag i den där jävla skallen och krossa den i bitar. sluta låtsas. jag låtsas jämt. jag är inte på riktigt. aldrig. någonsin. bara så jävla fejk. jag gör det inte med flit. jag måste låtsas eftersom jag är helt död inuti.

ge mig nåt som gör mig normal

sådärja. nu har jag varit hos läkaren (2 ggr tillåme). han sa att jag ska vara kvar, benson ska långsamt minskas och ev ska de sätta in strattera den här veckan. eftersom jag inte har en adhd-diagnos så kan jag inte få ritalin men jag ska göra en adhd-utredning på öppenvården. det känns ganska bra. först när de nämnde adhd så tänkte jag att nej, nej det har jag verkligen inte men tänker jag efter så har jag nog uppvisat en del tecken på det genom tiderna.

jag pratade med min gamla bästis emmie (som för övrigt skriver en jätterolig blogg)och hon påminde mig om en händelse som ägde rum när vi var 7 år. det fanns ett dike på skolgården som var vattenfyllt och alla barnen hoppade över det där diket, utom jag. jag lade mig ned i vattnet och plaskade och skulle simma. det där är väldigt mycket jag. senare blev det något i stil med "jaha du har rispat dig lite med en sten, men kolla här då när jag slajsar upp armen med en köttkniv så senorna går av." jag har alltid gjort allting too much..extremt.

nu känns det iaf som att jag gör ett genuint försök. för första gången vill jag verkligen vara kvar här. jag har flytt sen jag var tonåring...skenat bort från demonerna med hjälp av alkohol, knivar, killar, sex, droger och piller. de har alltid varit hack i häl. nu har jag 12 års bortträngda demoner bakom mig å jag har rusat så länge att benen inte bär längre. så jag stannar upp, hämtar andan och förhoppningsvis vänder jag mig om.

är vi bottenskrapet?

visst bör det väl vara så att all energi alltid har existerat?
termodynamikens andra huvudsats säger att allt går mot ökad entropi, alltså oordning. kan man då säga att energin blir mer komplicerad ju längre bakåt i tiden man går? är evolutionen bakvänd? vi går mot förfall. från början var det kanske extremt sofistikerade, avancerade varelser här. och vi är ett skämt.

(nej, jag har inte rökt holk)

fade out

jag misstänker att någon sadistisk jävel har skapat oss människor bara för att se vad som händer med liv som helt saknar syfte och sammanhang.

jag är så jävla arg. så jävla vansinnig.

is this real life..?

nu var min söta kontaktperson inne å meddelade att jag har läkarsamtal idag. fan, undra vad han kommer säga. jag känner mig skitnervös. jag är rädd att han vill ta bort benson helt, jag är rädd att jag inte ska få mer benso, jag är rädd att jag ska få mer benso, jag är rädd att jag måste stanna, jag är rädd att jag inte får vara kvar. jag är rädd att han ska tvinga mig att ta risperdal.

hur gör folk som kan leva och fungera? jag är lite rädd för er. ni måste vara sjuka på riktigt. hur fan ska man stå ut i ca 75 år i en tillvaro som är 1000 ggr mer bisarr än en lynch-film...utan att tappa förståndet that is. eller är det just förståndet som måste bort om man ska klara existensen? först när man är riktigt sjuk i huvudet kan man anpassa sig till en riktigt sjuk tillvaro.

nu är gestapo här.

gnäll

jag och mina armar har gråtit hela natten. jag känner mig så ensam och rädd. det är som att jag sitter i en 2000 meter djup brunn med ett 2000 ton tungt betongblock över öppningen och de som försöker hjälpa mig står ovanpå betongblocket och viskar. vad ska jag göra här nere?

tyck synd om mig, jag är ensammast i sverige

ensamheten

känner mig helt sänkt. tom och ensam bakom 5000 ton betong. nattpersonalen surar. ibland känner jag något som antingen är total lycka eller total ångest. vettskrämd eller lycklig. behöver gråta. är oförmögen att skriva.

hello herr angst

åh fy fan. jag har varit sprallig och impulsiv idag. självklart kommer herr angst straffa detta. nu ska jag trycka på nödknappen här, dra ned brallan å begära iktrovil-spruta.

åh min kompis gestapo-knackar på dörren. jag får en smärre hjärtattack varje gång.

dice lady

nu har jag fjäskat till mig en tärning..har förvisso en ...vad säger man..digital?..på datorn men det blir inte samma känsla som med en riktig.

fan nu står min polare å viskar utanför dörren. psykning. den som får psykos först förlorar haha.

ge mig en tärning nuuu!

"har du tjack eller? ah men fan jiddra inte..har du tjack? ah men tjack? dos du vet, fan tjack...jag fixar en tärning till dig i så fall. äh fan jag tror jag har fått prostatacancer, ah men hämta sköterskan fan ja tjack, sköterska....tärning?"

ah love le förvirring.

mörka hemligheter

jag har alltid hävdat att tjackpundare får otroligt dålig musiksmak. detta kan nu även ha drabbat mig...jag fann mig själv sittandes i soffan och älska den här låten. jag känner mig våldtagen.

not the sharpest knife..

fan vad man blir trög av risperdal...jag stod just vid sängen i vad som kändes som 20 min och försökte lista ut hur man gör när man lägger sig ned. fint.

annars har jag skrattat hela förmiddagen idag, det har varit hysteriskt. jag var på så gott humör att jag tillåme drack kaffe. eftersom jag alltid gör allting too much så drack jag 8 koppar och nu har jag såklart fruktansvärd ångest (kan egentligen inte ens dricka 1 kopp) och då åker jag på överraskningen att min 14-xanor är borttagen. men ingen fara på taket...jag ritar bort herr angst istället.

fail!

oi, oi! jag fick ingen permission idag men det är skitsamma, jag sitter på mitt rum och snöar in på texter om den fria viljan istället. jag vill bli manisk..fan vad mycket roligare man har det då. nu ska jag dricka några koppar kaffe, socialisera med tokiga snubbar och tigga en hel del cigg.

nihilisten

fy fan vad insikten kommer över mig brutalt ibland. den vidriga insikten i att jag inte har någon insikt alls, tillvaron är totalt bisarr och meningslös. det enda logiska är att ta livet av sig. eller börja med heroin. eller skjuta random folk på stan. äh nu är jag flöddrad.

om gud inte existerar är allt tillåtet

protege moi

demonerna är på mig och jag känner mig som en destruktiv ångvält. var nära att ryka ihop med en personal. men jag har bett om några timmars (eller ev ett dygns) permission imorrn så jag får spela mina kort rätt. jag vill vara här, eller vill å vill, behöver är väl kanske ett bättre ordval men det skulle vara skönt att vara hemma några timmar iaf...om jag inte mår svajigt förstås.

oh the self pity

mina dagar börjar vanligen med naiva, tappra försök att vara av märket normal. det brukar ta fem minuter innan jag går bet.
fem minuter innan jag karvar sönder mina armar,tänder eld på mitt hår, letar droger eller sväljer ner alla mina stesolid med vodka.

sen skriver jag save me med rött läppstift på väggen och gråter lite över det där att det bara är jag själv som kan rädda mig.
det ger mig knappast hopp. jag skulle aldrig rädda en sådan vidrig person som jag. snarare skjuta henne i pannan.
pang, tack och heeej.

detta bekommer mig dock inte om jag tagit tjack. usch. fy. det tog flera veckor innan jag ens kunde säga det ordet "tjack". det låter så himla fult och smutsigt. men det är en fin drog. för stunden. tyvärr.

äta fisar?

jorå, tydligen finns det ett täcke som slukar fisar. det är många på avdelningen som har problem med fisande rumskompisar...nästan alla fiser hela tiden. jag blir ju jätteförnärmad och måste söka skydd..jag vill ju inte andas in bajspartiklar. att fisa när någon är i närheten är ungefär som att dra ner brallan, lägga en stor skit och ta fram en sked: här, varsågod och ät min skit.

new drinking buddies

nu får jag vara ute på avdelningen igen..satt å fikade med några andra innan och pratade imovane-/fylle-historier..haha det är uppenbarligen inte bara jag som vaknar upp dagen efter med nystartad firma, 4 nya förhållanden, en flygbiljett till island och en get i trapphuset. vi alla borde träffas utanför sen å ta oss en rejäl fylla..hade blivit katastrof.

nu är det mat. puss

hate

resultatet av whisky och tatueringsmaskin. jag tror mina kära päron kommer bli så förfärade att de betalar en cover up.

behandlingshem

efter att ha konsulterat tärningen så letar jag nu efter behandlingshem. någon som vet nåt bra för vuxna med dubbeldiagnos? hittar jag inget så funderar jag på att bo i sthlm ett tag...jag borde verkligen inte vara kvar i borås. jag funderar på att kasta tärning och ha som ett alternativ att jag aldrig någonsin mer får ta droger men jag vågar inte riktigt. är fruktansvärt sugen just nu. jag bad om lite ritalin (adhd-meds/fuskamfetamin) innan...ibland begår de misstag så man kan alltid chansa. jag fick ett hah! i ansiktet. suck.

magsjukan sprider sig som en löpeld här på avdelningen...idag får jag inte ens lämna rummet. jättekul.

the nights are lonely

jag oroar mig för natten...inatt sov jag inget å jag blir helt instabil om jag inte får sova.dessutom har jag lite stroke-aningar idag. har tvingat syster att kolla mig flera gånger men hon envisas med att jag bara har feber å är magsjuk...

hade jag haft ett eget rum så hade jag kunnat lyssna på magazine å joy division hela natten men nu har jag 2 äldre rumskompisar som inte riktigt uppskattar detta. fast de håller sig borta mkt nu eftersom jag är infected hoho...nåt bra för det med sig iaf.

en del patienter här är så gulliga. det är ngt fint med att möta människor när de är som trasigast.

sorg

jag känner sån jävla sorg...mörker och krossat hopp kommer upp till ytan så fort jag inte har hjälpmedel att fly. jag tror det började ordentligt när jag å johan gjorde slut. det blev för mycket så jag började fly allt jag kunde..med nya pojkvänner och diverse substanser. det dödade något inom mig i alla fall. jag kommer aldrig mer bli mig själv.

läkaren råkade sticka sig på en nål som han hade använt på mig för att bedöva armen, sa jag det? jobbigt värre...jag är livrädd för att hivtesta mig (sist tog det två års terapi för att jag skulle våga) men nu blev jag så illa tvungen. usch, jag försöker att inte få hang up men det är svårt. tänk om jag får mitt dödsbesked om ca 2 veckor. uhuuuuu!

jag har bestämt mig för att vara kvar här nu. tills de slänger ut mig. jag måste bort från droger...mitt arma psyke klarar inte en enda gång till. men de får sätta ut medsen lite långsammare denna gång. herregud jag måste verkligen känna lite mark under mina fötter.

waste of skin

livet är hårt, kallt och brutalt. jag sugs allt längre in i tomheten och mörkret. där ensamheten är som störst. ingenting skänker mig glädje. mitt hjärta är för evigt fångat i permafrost. det slår trötta slag där inne i köttet. jag är ingen människa längre. jag är reducerad till en åldrad kötthög med ett bultande tomt hjärta. livet slukade min själ när jag var 15 år. innan det fanns det glädje och hopp. mitt hjärta log och hästarna i hagen var så vackra att jag kunde stirra på dem i timmar. uteritter i snön gav mig glädjerus och vi red vidare trots att fingrarna värkte av kyla. vi galopperade längs ån och jag hade ingen aning då, att detta var mitt livs lyckligaste stund. men allt det är förbi nu. livet våldtog mig och stal min själ, mitt hopp och min ungdom. tills jag blev en ensam kötthög.

nu är jag en idiot. tusen mil från närmsta människa. de famlar efter mig i mitt mörker men jag är alltid för långt bort.
nu är det piller, droger och jag mot ensamheten. de vackra vita linjerna försvarar mig mot livet och jag drömmer om hovar mot virvlande snö.

det här är jag. och jag är förstörd.

jag ser dig inte för all benso

xanoren jag får hjälper mig inte och idag har verkligheten varit extra hård och brutal så jag sa till att ni får ge mig mer benso va! men icke...fy fan vad drygt, men jag gick en promenad med min kontaktperson och pratade lite. så fort jag öppnar mig minsta pyttelilla för ngn jag jag inte känner så får jag undantagslöst en panikattack (såvida jag inte tagit tjack förstås då är man skyddad och kan säga vad fan som helst). usch jag hatar det. jag hatar fan allt. uhuuuu neggig hejhej. nej det finns faktiskt saker, företeelser och individer som jag verkligen inte hatar.

nu är det meningen att jag ska rasera min mur, inklusive den där skyhöga pillermuren och börja ta emot riktig hjälp. hujedamig. det är så mkt lättare att manipulera verkligheten med piller istället.

träffade psycho boy också..han verkar ha blivit bättre å ska tillåme ha permis i helgen. själv ser jag verkligen ut som en psycho girl...håret är nästan dreads, armen är ful och ögonen helt illröda. funderar nästan på om jag ska duscha idag. men hatar min kropp så mkt för tillfället att jag inte orkar se eländet.

nu är det överfallslarm. high life.

impulsive kind of mood

jösses vad trist dt kan vara att ligga inne. man bara sitter å glor hela dagarna å stundtals fnissar man lite åt nån stackars psykotisk sate. eller nån som är förbannad å rusar in till läkaren å placerar en spottloska i nyllet på honom haha. jag däremot är mkt lugnare den här gången. min arm är sydd å det blir nog inte nåt jättefult ärr den här gången...däremot har jag tatuerat in "hate" med stora bokstäver...snett och ofärdigt. ja jävlar i min låda...så går det när man lämnar mig med en tatueringsmaskin å nån som är villig att tatuera. men min vänsterarm är redan så förstörd så det spelar egentligen inte så stor roll.

jag är insatt på risperdal nu...hatar den så imorrn tänker jag vägra ta den. de får prova nåt annat...seroquel pratade han om å jag kan väl möjligen tänka mig att prova den igen. nu ska jag ta sista ciggen å pilla i mig nattmeds.

ännu en vända på psyk

jaha då var jag inlagd igen då. känns väl sådär..har haft sån brutal ångest å herr angst har skrikit på mig. men nu har de satt in xanor igen å så risperdal. känner mig inte lugn direkt men det är underbart tyst i huvudet...nu tänker jag vara kvar här tills jag är stabil. eller någorlunda iaf. jobbigt bara att jag ligger på den avdelningen där personalen hatar mig extra mycket. blä.

nej nu är det rökning hära.

puss

dagens nojja

min rygg har domnat bort/somnat.
jag har aldrig tidigare varit med om detta men såvitt jag kan se så finns det två möjliga orsaker:
*jag är på väg att få ett krampanfall
*jag har fått hiv alternativt utvecklat aids (stående alternativ)

jaha nu börjar det pipa i öronen också.

my super sweet fist down your throat

fy fan vad jag mår som en kasse skit. har ont i bihålorna och min arm. dessutom är my super sweet 16 på tv å masochist som jag är så tvingar jag mig att titta på skiten och, framförallt, höra dessa vidriga röster och skrik. jag blir så jävla sne att jag faktiskt kan förstå (inte nödvändigtvis sympatisera med) de människor som specialiserar sig på att tortera och mörda unga kvinnor.

tärningsterapi

förlåt för dålig uppdatering. jag har varit fullt sysselsatt med att spränga gränser och kasta tärning. jag känner mig levande och livsfarlig.

beyond the pale

nu är jag hemma i borås igen å det känns fint. eller ja...jag är ju lite svajig men det är skönt att vara hemma. jag kan inte släppa hur det var på beroende-akuten i sthlm. det var helvetet. människor som går i handfängsel och rör sig som vilddjur, bestar..deras skrik. det var som att allihop där inne brann. de sket ner sig, spydde...och skreeeeeek. jag var livrädd och fascinerad.

jag är så rädd att jag kommer bli en av dessa brinnande människor. att jag ska fortsätta missbruka och bara köra allting i botten. men det är bra, jag behöver vara rädd för droger.

dessutom håller jag på att läsa tärningspelaren och jag blir så inspirerad. jag ska börja leva så...låta tärningen fatta beslut åt mig. jag är ändå som ett löv i vinden. helt förlorad.

love vs. voices

det brukar börja med att de viskar hyfsat neutralt till mig, först en röst; "lina" sedan kommer det en till och en till och en till. sen blir de aggressiva och till slut skriker de att jag måste brinna. jag måste ta den där jävla tändaren som jag smugglat in och tända eld på min äckliga jävla kropp.

det är ganska nytt för mig att höra röster och det skrämmer livet ur mig. verkligen. men just nu är jag hos någon som skyddar mig och som bara genom att hålla mig i handen ger mig mer tröst än benso, sprit, tjack och risperdal tillsammans. han har fräknar och är gulligt pretto. och han gör att jag skrattar helt utan anledning samt känner mig som en fånig hippie.

jag vill vara iskall, cynisk och bitter men det går inte när han sitter där och pratar om sina små krämpor och är vackrast i sverige.

sthlm finest

suck/buhu. inte helt överraskande så åkte herr angst med mig till sthlm. jag hade det under kontroll till en början då det bara var kramper (pga benso-abstinens), sen upptäckte jag att jag inte kunde sova och då slet de ned mig i mörkret. väsande äckliga skitröster och bisarra bilder gjorde att jag helt enkelt fick göra en visit på psyk. fick antipsykotiska meds och blev inlagd på vad jag tror är sveriges mörkaste plats; beroende-akuten. personalen var jättegullig men patienterna som var där tycktes leva i en sådan brutal värld att jag faktiskt blev vettskrämd. jag är ändå van vid att träffa många sjuka människor men de här spelade i en helt annan liga. så trasiga. men det var ändå vackert på sitt eget morbida vis.

många människor som helt tappat greppet har mycket att berätta...ett annat slags insikt nånstans i all förvirring och tomhet. jag andas in deras ord och inser att mina kortsiktiga lösningar bara kommer dra mig längre ned, göra demonerna så starka att de en dag vinner helt och för alltid.

jag ska kanske inte klaga för mkt på psyk i borås frstn...där var jag sne för att de tjatade om att jag inte skulle ha dator å bredband. på det här stället fick man ha en sak; cigg. jag fick till och med tjata lite för att få ta med mig en bok. men de var ändå trevliga och medkännande.

jo, jag hade sjuka sömnparalyser häromdagen. får ni det ibland? man sover och så vaknar man men kroppen är som förlamad, man försöker ropa på hjälp men det går inte fram ett ord, det går inte röra ett finger. kroppen är bara en död kötthög. otroligt skrämmande hur som helst och kommer gärna om man tar theralen.

det finns människor som varit med om så hemska saker att de skär av sig tungan för att försäkra sig om att aldrig berätta.

i think i smell freedom

känn er otrygga ty nu är jag ute från hispan. jag säger som jag sagt så många ggr innan; nu sätter jag aldrig mer min fot där. eller jo, fast bara för att göra ny bedömning av min diagnos. men jag känner mig faktiskt annorlunda nu...jag hade 7,8 olika meds innan och nu har jag, hör å häpna, bara en enda. det känns som att jag kommit ur något makabert dunkel. dock har jag lite utsättningssymptom...från lyrican och benson antar jag. få se om jag klarar mig på bara denna medicinen då (efexor), hoppas det. jag må vara lite som bambi på hal is men känner mig hyfsat mer stabil...mkt gladare än på länge iaf.

för att utmana ödet lite så satte jag mig igår på ett tåg till sthlm. det kändes inte helt ok att åka tåg men det var mödan värt när jag väl kom fram. man kan tydligen bli helt galen av andra grejer än röster i huvudet...hoho.

jag kanske är en smula sen men lovecraft är en man som gått mig helt förbi. jag misstänker att han kan bli en ny hang up. det ger mig lite livslust att upptäcka nya saker. i synnerhet mörka sådana.

"The most merciful thing in the world, I think, is the inability of the human mind to correlate all its contents. We live on a placid island of ignorance in the midst of black seas of infinity, and it was not meant that we should voyage far. The sciences, each straining in its own direction, have hitherto harmed us little; but some day the piecing together of dissociated knowledge will open up such terrifying vistas of reality, and of our frightful position therein, that we shall either go mad from the revelation or flee from the deadly light into the peace and safety of a new dark age."

oh get me away from here i'm dying

dagen har börjat rätt ok trots helvetesnatten. idag hoppas jag verkligen få komma härifrån. jag satt å lutade mig mot en så himla snäll å trygg kille i soffan...alltså bara lutade mig å pratade om natten å sådär. personalen äre ju ingen risk att man får lite närhet å tröst från. då kommer en av de rigida asen in och säger att "nähä carolina! nu får du faktiskt resa dig upp!" va jag sitter ju upp. "ja men heeelt." det är helt sjukt. man får inte trösta sina medpatienter å man får inte kramas å absolut inte gå in på varandras rum. fast det skiter vi i.

sen var det en som ville ha med sig sin frukost in på rummet och äta om en liten stund..."njaä det brukar vi inte tillåta" ja men snälla jag kommer ju äta det snart. då går människan å rådfrågar en annan..liksom det hela gällde bara om han skulle få ta med sig en jävla macka å ett ägg in på rummet. jag tror han fick slänga det. haha.

de är så jävla nonchalanta. om man vill veta nåt tex när man ska få prata med läkaren eller om man kan få låna lite schampo eller ja vad fan som helst så säger de flesta bara "du jag har inte tid" och tid har de inte för att de sitter å fikar i personalrummet. men en del pärlor finns det. bara att rötäggen dominerar.

förekelsens ädla konst

"ah men liksom jag fatta bah inte grejen med alkohol, jag skulle aldrig sätta i mig den skiten. det förstör varenda jävla organ i kroppen. med heroin äre ju mer så att man typ bah slutar andas...eh...lite som en föryngringsprocess kan man säga"

vi ser gärna att du är misantrop

de väser i mitt huvud. de väser att de ska slita ut mina ögon och knulla ögonhålorna. de väser. de väser. det slutar inte. de förbannar mig. de golvar mig. de tar mig med sån jävla kraft. jag var på väg att somna men så flög jag upp, fastklistrad i taket av de där vidriga demonerna. herr angst är här. hans vrede är så brutal. brinn, brinn, brinn. varför måste jag brinna? varför fungerar inte mina ben. varför tar ni mig hela tiden?

ovanstående skrev jag för nån timme sen å som ni kanske förstår så mådde jag hemskt dåligt. jag gick upp till sköterskan, den riktigt gamla typ 70 bast, vettskrämd och bad om medicin. jag sa att nu är det läge för 2 temesta. "jamen då har du inga senare idag" nä men just nu hör jag röster och är livrädd så ge mig min medicin som jag HAR RÄTT TILL. hon lämnade mig en stund. jag blev rädd för jag såg massa stjärnor å trodde jag skulle svimma så när hon kom ut igen så gick jag direkt fram till henne å bad henne hålla fast mig, krama om mig men hon sköt bort mig, nästan förnärmat liksom. "nu ska dy andas lugnt och säta dig ner på stol. du behövir din skunhetsimn. sitta med dator och huvudet helt förstört, hoppas verkligen läkaren tar din datir imurgun så du inte får liga å tita på den." sen gav hon mig inte mina temesta utan 2 lergigan....eh hej.

hon frågade också varför jag hade svårt att sova o då förklarade jag det här med lpt, då blev haggan sne "varfa du siter berätta dettta? älta och älta och älta"

jag tänker ta upp det med avdelningschefen imorrn för så gör man inte. va fan, varför väljer man att jobba med människor, framförallt psykiskt sjuka och missbrukare, om man fullkomligt hatar människor?

men det finns som sagt snälla också. det var precis inne en här nu å pratade snällt å vänligt...ni vet bara en sån enkel sak som ett leende eller en klapp på axeln kan göra så mkt, så det fick mig att känna mig lite bättre till mods iaf.

nej jag får försöka sova till lite magazine. sömn är viktigt. men jag skiter väl kanske just i det där med skönheten just nu. fy fan, säga det till mig när hon själv ser ut som att hon förvisso sovit, men detta i 100 år under jord, kravlat sig upp, kletat på lite orange-rött läppstift å åkt direkt hit.

fan jag har blivit sjukt bra på att kontrollera min ilska nu. men jag är ledsen och omskakad. dumma dig R <3 som inte är online.

heja psykvården friskt humör!

jag bloggar ändå.
mådde jättebra i morse..knappt tagit några benso å har bara efexorn kvar efter benson är borta helt. jag blev lovad ett samtal. jag skuttade runt i korridoren å sjöng joy division å var på bättre humör än jag varit på evigheters sen. jag höll tillåme humöret uppe när de hela tiden sa "strax är det din tur carolina"...efter 8 timmars väntande kommer läkaren ut å meddelar kyligt:"du får inget samtal idag. vi hinner inte." -...men..."ja det är allt jag kan säga nu jag gå hem".

det var så nära ytterligare en bärsärkargång här på avdelningen men jag fick hjälp av fina medpatienter<3 å lugnade ned mig. behövde inte ens nåt lugnande. men man får inte kramas å tröstas här på avdelningen..speciellt inte om en kille kramar om å tröstar en tjej. trots att det kanske är en jättenära vän som man känt länge.

jag ska hur som helst anmäla dem. de satte lpt på mig för fyra dagar sen nu tror jag det är och efter högst 24 tim från det att man får lpt så har man rätt till omprövning av lpt (man SKA få ett läkarsamtal efter 24 tim). jag har inte fått det så jag tänker anmäla. vården funkar ju fan inte här.

det hade någon skrivit på dörren frstn "vård??!"

fast det är flera stycken ur personalen som är bra å stöttande å verkar vilja hjälpa en på riktigt. synd bara att de inte har mer makt.

imorgon får jag förhoppningsvis komma ut å då blir det stockholm på ons...wiiiie!

isolation

jag får inte blogga härifrån så jag återkommer när jag är ute.

det ljusnar lite

jag saknar någon enormt mycket. någon som jag inte träffat på 2 år och nu kan jag inte bärga mig tills vi ses. konstigt.

men jag tror att jag kan få komma härifrån snart. om jag låter bli att sparka de elaka sköterskorna på smalbenet å säga att de skulle passa med en gag ball i käften. haha. nu äre ännu mera meds.

konstigt. de säger att jag är bensoberoende (vilket jag absolut inte var) så då sätter de in 60 mg stes om dagen för att trappa ut. jag fattar ingenting.

aktiviteter på psyk

på anslagstavlan hänger det en lapp med olika aktiviteter här på avdelningen:

mån: stavgång
ons: ångestskola
tors: ECT

hahaha!

permafrost

jag borde gråta över honom. över allt jag trodde var sant. att han fick mig att brinna upp på några sekunder. men jag kan inte. jag kanske har stängt av. och så är det väl benson.

du blev min räddning och mitt förfall. as.

les miserables

benso mot ensamheten

ta mig till naiv kärlek

jag vill vara med psycho boy. inte för att jag på ngt sätt är betuttad. han är het, han är vacker och jag blir hög av hans läppar.

kärlek är bara ett fånigt påhitt av moralpoliser och kyrkan. jag trodde nästan att jag hade misstagit mig med min bitterhet kring kärlek när jag träffade min förra kille. men ack så fel jag hade. han stack ett hål i min kevlarsjäl so to speak. jag är lite förtvivlad. men mest för att jag lät mig luras så hemskt. jag som tillåme föreslog ett öppet förhållande eftersom jag inte trodde på monogami längre. men det ville han absolut inte. såna är väl killar. de ska få knulla med andra men tjejen ska vara daddy's girl som valerie solanas skulle säga.

nu ska jag röka

psycho boy is my new drug

här på psyk så är det som så att när man kallar någon i personalen för sprutluder och sparkar i väggen så utgör man en akut farosituation och måste bältas. det är en märklig värld här. men man kan ju trösta sig med att man får roliga benso-sprutor.

jag träffade psycho boy<3 innan när jag var ute å rökte. han var vacker och sa att han saknade mig. jag saknar honom också och kan inte tänka på annat än att få vara ensam med honom. han skulle fjäska för sin kontaktperson om att få komma ner till min avdelning å hälsa på. men det lär väl tyvärr inte hända. fan jag har hakat upp mig på honom.


enda som faktiskt hjälper är xanor depot...de vägrar ge mig det. jag får precis vad som helst förutom just det (å xanor-stavar naturligtvis).

jag har bett dem börja trappa ner benson men, hör å häpna, det vill de inte göra än. jag kommer ju vara total bensotorsk om jag ska fortsätta med ca 70 mg benso om dagen. hur fint kommer jag må då när jag ska sluta? temesta dessutom har man hört ska vara extra jävliga att sluta med.

nu ska jag uppföra mig så jag får komma bort från this hellhole. saknar vapendragaren billy.

uhu

jag är för ledsen för att skriva ngt vettigt...har gråtit i flera timmar. är kvar på avd 2...jag vill upp till 3an där folk är lite mysiga å där jag kan hångla med psycho boy. han är så sjukt jävla sexig.

jag står på mer än 70 mg benso om dan...det är fan inte bra. jag tror jag ska be dem trappa ned imorrn för jag kommer nog fortare härifrån om jag inte har så mkt meds. de lär inte släppa mig förrän jag är helt fri från det. men jag har slutat med lyrican nu...wiiiie! trodde jag aldrig skulle hända.

nej fy fan vad jag hatar det här stället alltså.

ECT

jag läser just här i mina lpt-papper att jag är aktuell för elbehandling. vad trevligt att ingen har sagt det till mig. varför inte lobotomera mig också.

det står även att mina kraftiga beteendestörningar ledde till en akut farosituation, varför man var tvungen att bälta mig. jag kastade en matvagn i väggen och skrek lite osmickrande saker till personalen. jättefarligt verkligen. ååååh jag blir så trött. nu ska jag gå å be om min spruta ty jag är upprörd.

inget mer vak..tjohoo

nu har jag haft läkarsamtal och äntligen slipper jag vak. gött. och röka med personal får jag också göra. jag oroar mig för psycho boy...det är överfallslarm på hans avdelning stup i kvarten. jag frågade om jag fick gå upp å hälsa på honom, det fick jag inte. quelle suprise.

porr på psyk?

dagens utmaning: kolla porr på datorn å pulla. då blir min övervakare nog en smula obekväm.

another day in paradise

det har inte varit lätt att sova inatt. jag har vant mig vid att det sitter någon å stirrar på mig hela natten men hela den här avdelningen känns gräslig. pratade med en av de snälla sköterskorna och hon kan väl inte säga så mkt men vad jag förstod så trivs inte ens personalen här pga de otäcka sjuksyrrorna.

jag sa innan att jag ville ha min spruta. hon sa att den får jag bara vid behov. ja men jag har behov av den nu sa jag å stirrade på hennes fåriga blend-rynkiga ansikte. "ja, ja det där är en tolkningsfråga" gaaah! men jag tänker ligga lågt och inte vräka ur mig ngt mer spydigt för då blir jag väl aldrig av med vaket och lpt:n.

men jag har dragit i lite trådar och förhoppningsvis kommer jag få byta avdelning idag.

nu ska jag bajsa framför mitt vak. kul.

avdelning 2

avdelning 2 är en mycket mörk plats. sköterskorna är så dryga.
jag får inte ens gå ut nu. så jag måste klara mig utan cigg. jag bad dem ge mig temesta, stesolid och iktirovil-spruta men det hjälper inte. min benso-tolerans måste vara sjukligt hög. jag märker inte ens av 20 mg stes, sprutan och 2 temesta. hade det varit för ett halvårsen hade jag haft hallisar och bajsat ned mig vid det här laget.


jag hade en tjock övervakare precis och de ska ju vara ca 2 m ifrån mig hela tiden så jag sprang fram och tillbaka i korridoren...fort som en liten psyksprinter. tjockisen orkade såklart inte sprnga efter.

om jag tvingas stanna här så kommer jag på riktigt bli helt tokig.

jag bad om temesta innan frstn..jag sa att de har sagt till mig att jag måste säga till INNAN jag får ett utbrott eller självskadar. sjuksköterskan tuggade förnöjt på sitt äpple "du jag äter nu, kan det vänta?" nej, helst inte om jag ska låta bli att drämma en stol i nyllet på dig. "du, det där var ett hot"
och du det här är en bajskorv, sa jag och drog ner byxorna och sket...haha nä det gjorde jag inte. så skadad har jag inte blivit än.

no love in this shithole

jävla as är vad de är. jag å psycho boy har gått å småpussat på varandra och det får man tydligen inte göra på psyk. nej, nej här ska man vara deprimerad och tända eld på sig själv. inte flamsig och fnittrig. jävla as. så nu vill de att jag ska byta avdelning. jag traskade in till psycho boy med käringen springandes efter mig "dit in får du inte gå, vad ska du där å göra?" å så kysste jag honom framför hela ensemblen. ganska romantiskt faktiskt.

även fast han hade nyskurna armar och ledsna ögon.

ljusglimtar på psyk

det bästa med att ha 24-timmarsvak är utan tvekan att bajsa. jag försöker äta så mycket skitmat jag bara kan så kan de få stå där och avnjuta stanken av lik och gamla sopor. välkommen till psyk din hagga!

nu ska jag kolla efter psycho boy. han blev också bältad igår. grabben i bältessängen bredvid.

bärsärkargång och bältning

nu har jag haft samtal med läkaren. han var lite rödlätt i ansiktet så jag var irriterad på honom redan innan han började prata. jag gillar inte riktigt fula människor.

eftersom jag har extremt hög tolerans på benso så begärde jag att få xanor-stavar. han tvärvägrade. mitt gensvar slutade med bältessäng och spruta i röven. har man otur kan man få ligga i FYRA timmar. efter en kvart var jag så frustrerad så jag kissade lite i byxan och sa att nu får ni nog hämta läkaren så att han släpper loss mig för här kan inte jag ligga i mig egen urin..stillvida inte, såtillvida inte hmhm...ni vill bli anmälda för vanvård. då blev jag släppt.

nu har jag 24-timmarsvak, vilket innebär att jag har en person inom 2 meter hela tiden, dygnet runt.

jag kysste psycho boy innan och han var med på noterna. de rigida kärringarna gillar det dock inte. vi försökte lägga oss i hans säng innan. hah, det var ju bara glömma. jag sa till henne att hon säkert kan få vara med om hon vill. då fick jag en temesta.

jag är en omöjlig patient här. med flit.

det finns bara ett sätt att brinna upp

dagen började med att jag tände eld på mig själv. jag tänkte att det skulle bli självmord hardcore-style. vad jag naivt nog inte räknat med var att hår brinner jävligt fort...jag fegade ur, släckte det och tände eld på byxorna istället. förvånansvärt fort brinner dem och jag hade definitivt inte räknat med hur sjukt ont det gjorde. personalen fick upp låset till toaletten rätt snabbt och då hade jag redan börjat förnedra mig med att försöka släcka elden. inte så hardcore, inte så rock n'roll. nu har jag en brännskadad fot och ännu ett bevis på att jag är störd.

det finns en snygg kille här frstn. en psycho boy. jag tänker hångla upp honom senare. här på psyk får man vara lite hur fan som helst.

dekis-rehab

jag la ner bloggandet för en tid sedan eftersom jag mådde så dåligt (alternativt knarkade). mår man dåligt ska man definitivt inte ge sig på de vita linorna. idioti. det har varit extremt turbulent och dekadent det senaste; självmordförsök, inlagd på psyk 7 ggr senaste halvåret, röster, psykosgenombrott, pillerpiller och åter piller..kortfattat: misär.

nu är jag inlagd på sluten psykiatrisk tvångsvård. det är så jävla tråkigt här va. fy fan. tur att jag har 60 mg stes/dag, temesta och iktorivil-sprutor. då är man såpass trött att man kan sova bort dagarna.

halleluja, nu kom avdelningens åldring in här och ska sjunga snapsvisor med mig. va fan. ge mig sprit så kan vi tala om saken.