Thursday, November 25, 2010

entropin är hård för oss

idag har jag snöat in på entropi (oordning), och det väcker såklart funderingar. om naturen har en inneboende tendens att vilja öka oordningen, borde det väl innebära att människan blir sämre för varje generation? det skulle sannerligen förklara en hel del, men jag har tyvärr inte kommit över någon artikel eller liknande som stöder min tes. sen kan man i och för sig diskutera vad oordning egentligen innebär och om kaos per automatik försämrar människan. jag har mystiskt nog haft föreställningen att människan, om religionen inte står i vägen, i framtiden kommer vara superavancerad. men det kanske är så att vi var i vårt essä för tusentals år sedan och med tiden blev vi vad vi är idag - diffusa skuggor utan mening eller syfte.

jag har en tendens att snöa in på ämnen som gör mig väldigt frustrerad. jag undrar om entropi kompromissar med symmetrin, men jag hittar inget svar på det. det förekommer asymmetri men det rättas snabbt till igen vad jag förstår. och jag undrar om totalt kaos kan vara symmetriskt. det borde det väl kunna vara? jag får ta reda på det.

men gud, vad tråkigt inlägg detta blev inser jag nu. jag glömde att ni inte suttit och snöat på detta hela dagen. förlåt. nu ska jag kedjeröka.

Tuesday, November 23, 2010

klagosång från hjärtat

som jag önskar att tak och väggar rasade in
och krossade mig som den insekt jag är
hur gärna vill jag inte få slippa undan min otillräcklighet
denna börda av brist på egenskaper
detta helvete av dårskap
tyngd av påminnelser om barndomens lättsamma lekar
släpar jag mig fram genom livet
pinar mig igenom ännu ett andetag
gråter mig genom ännu en natt
jag skriker ut i ödsligheten
så högt jag kan förmå
i hopp om att någon ska höra hur ont det gör
och ta mig härifrån

men det är bråttom nu för
mitt hjärta svälter
i sin bittra ensamhet

Monday, November 22, 2010

ta mig till kärlek


jag är uppsnärjd i självmordstankar, därav dålig uppdatering. allt i mitt liv är trasigt och jag förblöder ur sår som inte syns. längtar efter något, någon, kanske kärlek. kanske döden. jag vill känna något. just nu är jag så jävla död inuti.

Thursday, November 18, 2010

fear and attraction of being swallowed


natten spenderades på gränsen till psykos, nån form av vulgärt parallellt universum. ibland blir det tydligt att förnuftet bara är en tunn hinna över kaos. tankarna löpte amok och det poppade upp obegripliga meningar i huvudet, som jag sedan tvångsmässigt upprepade.

jag sitter i soffan och plötsligt: "det finns tandborstar som inte förstår sig på blå gardiner", sen går den meningen i en slinga om och om igen. just som jag tror att slingan aldrig kommer avbrytas förvandlas den liksom till en rubiks kub. haha, jag vet inte om ni förstår. när jag hade varit på toaletten och kom tillbaka till vardagsrummet var det helt främmande för mig. jag tyglade förvirringen så gott jag kunde och försökte lista ut vad som försiggick. det kunde vara min skalles sjuka påhitt, det förstod jag, men kunde det inte också vara utomjordingar som låg bakom. plötsligt stod det klart för mig att min perceptionsförmåga blivit kidnappat av en parasit. gul var den, det var viktigt av nån anledning. jaja, ni förstår nog grejen, hästarna var inte hemma.

det är förvisso lätt att drabbas av panik, men samtidigt är det lite spännande och stundtals så jävla märkligt att man skrattar åt det. dock skrattar man väl inte om man förlorar sig i en psykos av det paranoida slaget eller nåt. nu är jag återställd i alla fall.

Wednesday, November 17, 2010

vi måste härifrån, den här stan drar ner oss till botten av ån

tillvaron är sannerligen ett personligt riktat hån, men nån gång emellanåt skingras misären, kanske är det delirium, och jag tänker tankar som att jag bara är dagar ifrån att hitta in från mörkret. fenomenet varar blott ett ögonblick men det räcker för mig, jag vill ju inte drunkna i vansinne.

nu är det dags för le besök au beroendeenheten. vankas meds och granskande blickar. sen ska jag ringa robert och föreslå hook up. han är en jävligt påtaglig människa, som dessutom utövar galenskapens ädla konst. det gillar jag. han ser nämligen inte livrädd ut när jag plötsligt vrålar till och kastar mig ner på golvet på ett sätt som för tankarna till besatt epileptiker, snarare än tvångsmässig neurotiker driven av fobi för sinova-reklamen. det är inte konstigare än att kolla spisen en extra gång, tänker jag. andra tänker att det är ett märkligt beteende och vill helst få det förklarat.

dagens hang up är detta opium:

Sunday, November 14, 2010

nu är min julafton en bortglömd karta imovane bakom spisen

det blir så tydligt att man verkligen älskar knarket, när man blir besinningslöst kåt, samt bajsar ned sig litet av upphetsning, för att man hittar en liten karta med bra piller. 10 ynkliga tabletter, men de kunde fan inte uppskattats mer än vad de gör idag. imovane har jag missbrukat många år å jag älskar den verkligen. och hatar den stundtals också förstås.

the little heads in my voice



at på tjack borde rimligen tjäna som livsgaranti att inte ta igen..framförallt om man inte har fri tillgång på benso å ingen hudyta kvar att karva i. ändå ger man sig, likt en sinnesslö häst, in i leken igen. det är väl det som är det själva sjuka i beroendesjukdom. jag skriver flera meter långa vädjanden till mig själv när jag ligger å krälar på at-botten. tanken är att de ska nå fram till nyktra lina och få henne att avstå nästa lina (hm..det där med mitt namn). de når hur som helst inte fram. en gång när jag hade slut på toapapper torkade jag mig i röven med ett. det är allt jag vet.

gratulerar, du är efterbliven med stil.

förlåt för alla gånger jag sagt förlåt men inget menat

i dag är en dag att gråta i sin vargtröja. jag tröstar mig med olle ljungström och försöker låta bli att längta efter droger och dekadens. behandlingshem verkar vara ett projekt som tar för alltid så jag kollar på andra möjligheter, som att pilgrimsvandra i frankrike eller förlora förståndet i hollywood. men just nu ska jag bara bita ihop å fälla bittra tårar under täcket.

man glömmer att nätterna är korta

jag är inte van att dricka längre så jag däcka ifrån krogen. sen har jag varit vaken å chattat med en förlorad tonårskärlek. det gjorde att jag nästan glömde bort att vara cynisk. märkligt.

Saturday, November 13, 2010

låt mig bli din skugga och du bli min

jag hade tänkt dra ut på krogen ikväll men ångesten skaver å jag vet inte om jag ens pallar att supa mig full å låtsas. jag kanske borde vara med moreno å bara kramas. men vi borde nog inte vara med varandra since vi båda gillar knark lite för mycket. dock har jag hängt så mycket med honom nu det senaste att jag inte kan låta bli att bry mig löjligt mycket om honom. jag ska se till att han också åker på behandlingshem, den lilla dysterkvisten. ingen kan ju fortsätta såhär i alla fall. människor blir så tomma av knark. tomma och hopplösa.

lyssna mer på: stromae



j'aime la musique de stromae

spontant symmetribrott


jag har fått väldigt många issues på senare tid. tex måste smöret vara jämnt över hela mackan, jag kan inte äta den annars. det får inte vara minsta skillnad på smörets höjd nånstans på mackan. det är väldigt svårt att få det perfekt. frustrationen jag känner över detta är helt sinnessjuk. jag kan stå å hålla på med en macka i en halvtimme å sen slänger jag den för jag får inte smöret symmetriskt fördelat. vid det laget gråter jag rätt våldsamt och kan inte låta bli att gräva med händerna i det jävla fittiga horsmöret för att straffa det, eller nåt.

asymmetri gör att det gör ont fysiskt i mig, jag får ofta ont i smalbenen. man tror att det klias först men efter ett tag inser man att det gör ont så in i helvete. jag vill rätta till och få känna den där härliga lättnaden som bara perfekt symmetri kan ge.

det är fredag och jag har överlevt dig

kvällen har gått relativt bra. dock har jag inte kommit iväg till krogen. blä. nu är jag hos en granne...moreno lämnade mig här haha. jag har aldrig träffat honom innan. men vi dricker öl och pratar lättsamma allvarligheter.

sen jag berättade allt har jag inte känt av den där ångesten som jag inte står ut med. jag tänkte att äntligen kommer jag slippa ligga och förvrida mig av mörker. men så idag kom den igen. fan. det gör att jag tappar motivationen lite.

Friday, November 12, 2010

en näpen nihilist med vargtröja



som tur är kan jag dricka nu för jag har slutat med antabusen. tar det lugnt dock...en folla hittills. jag ska gå ut på krogen som en vanlig jävla människa å träffa folk som inte knarkar.

för att få styrka ska jag ha på mig min vargtröja. har jag den så tänker jag på alla vargsystrar och då kan man inte göra nåt dumt ju.

svarta linjer som håller oss två kvar i vår bur


det är inte så att man bara kan ta sin väska å dra iväg på behandlingshem. ärendet ska gå genom en jävla massa sävliga människor som är så långsamma. jag skulle ju behöva dra iväg NU. kompisen säger att det tog 5 månader för honom från den dag han ansökte till att han fick checka in.

men jag får hitta ett annat sätt så länge. jag vill inte falla ner. bli trailer trash. hänga på rosenlund och ge en avsugning för lite tjack. haha åååååh jag vill inte knarka. det är underbart och det skrämmer livet ur mig.

bredvid mig sitter D och skjuter tjack. jag tycker det är vackert på nåt vis. störd är jag.

jag håller mig dock borta. inget mer för mig. det kl.iar i mina fingrar förstås men jag m å s t e stå emot.

Tuesday, November 9, 2010

jag vet var du tar vägen när du är ensam i din säng


1 nozinan, 2 propavan och 4 imovane gav 2 futtiga timmar sömn. så jag har betat igenom alla mina ångestladdade bergman-filmer och kedjerökt. mitt i natten ringde det. bara det är ganska luffig och ännu värre blir det om man ringer för att man vill knulla "jag är på psyket nu va men jag tar en taxi". jag la på. sen ringde han igen å skrek att jag var en jävla slampa. otrevligt värre.

jag har hittat ett behandlingshem i sthlm-trakten som jag vill checka in på. ska försöka styra upp detta så fort som möjligt. pappa är bra på att ligga i också. han står i princip redo att köra mig. det ger mindre utrymme för mig att gå i den klassiska pundar-fällan mycket snack och ingen verkstad. min självdisciplin är helt ur funktion också. men jag ska verkligen anstränga mig. det gör jag förstås hela tiden. som just nu. jävla ångest.

Monday, November 8, 2010

hej jag heter lina och jag är narkoman


fy fan för att erkänna för mamma å pappa att jag har ljugit som ett litet barn det senaste året. jag slutade inte med droger då när jag lovade på sjukhuset att dem aldrig mer skulle behöva se sitt barn i det skicket. mamma tyckte det var så hemskt å kusligt så hon var nära bristningsgränsen. så fortsätter man ta tjack efter det vill man ju skydda sina föräldrar från det. och då ljuger man. och av bara farten ljuger man för alla andra med. ingen vet allt eftersom jag tillåme till pundare låtsas att jag varit ren sen man senast tog med den pundaren. de få nära vänner jag har ljuger jag också för. ljug. ljug. ljug. fan jag ljuger ju tillåme för min hund om hur mycket jag tar.

anledningen att jag ljuger så jävla mycket för alla andra är att självbedrägeriet blir svårare att avslöja då. häromdagen var första gången jag faktiskt förstod att det är självbedrägeri jag pysslar med. jag som inte är dum och nästan tvångsmässigt reflekterar över vem jag är å mina motiv.jag trodde inte att det fanns några självbedrägerier som jag inte var medveten om. men droger överlistade mig så hårt å länge att jag förmodligen kommer slås av jobbiga självinsikter hela dan. det listiga är att göra sig medveten om en del av bedrägeriet men inte det som gör ont och är jobbigt och kan förändras.

min värld har blivit så mörk att tanken att jag kommer dö är det enda som skänker tröst. ibland dagdrömmer jag men bara om atombomber som ska sprängas över hela borås. jag klarar att ta livet av mig nu utan att ens va påverkad tror jag. eftersom döden har blivit något positivt och mitt enda ljus i mörkret typ. men jag klarar inte vetskapen att dödandet av min kropp kommer tvinga mina föräldrar att leva i förtvivlan. så min tanke var att den där sista resten från riktiga lina skulle ge upp sprattlandet för gott för då skulle mörkret inte störa. det är bara lina som bryr sig och inte vill vara i mörkret. sen väntar jag tills päronen dör och somnar in med heroinöverdos å sixteen horsepower.

det har varit min livsplan i ett år nästan men nu när alla vet att jag knarkar så blir det ju helt andra planer. jag drar på behandlingshem antar jag å ger mitt missbruk feta käftsmällar. nej det är alldeles för mycket nu.

jag är inte bättre än såhär


det är så enkelt fixat att vara en brötig subba beredd på allt med pansarglas å fuck-you-fingret. mycket enklare än att lägga upp bilder på en miserabel rödgråten kvinna med texten: hej det här är jag efter en ensam natt fylld av tårar, snor och blod. jag går sönder snart. snälla gilla mig.

tjack och självbedrägeri


när fan gick jag från att inte ens se åt en man om han inte åtminstone uppfyllde bas-kriterierna för en värdig människa och alltså är vegan, aldrig säger data istället för dator, väger mindre än 70 kg, sminkar sig, alltid har en fräsch one liner på lager, älska jocke berg, vara ett pretto med stilfullt antal kafka i bokhyllan utan att bli förutsägbar och naturligtvis är han ett sexuellt jävla monster när gick jag från att vara så jävla tvångsmässig till att knappt bry mig om en särskrivning..när fan hände detta? jag minns något om att sluta vara så fördomsfull och förutsägbar. och det är tröttsamt att gå omkring å vara bajsnödig på louvren javisst dessutom har ingen prickat in alla kriterier men det spelar ingen jävla roll för det var fan principer! och typ alla jämnades med marken över en natt. hur fan är det möjligt undrar en som inte själv tagit tjack.

konstigt hur man bara hejjar på å ber om mer när man blir brutalt våldtagen i röven. jäj. det har tagit mig ett år att acceptera att tjacket lyckades snärja även mig.jäj igen. nu behandlingshem innan jag typ börjar gå sådär bakåtlutat o flängigt. inga veganer går så =(

absurditeter som liknar oss


oktober hade blivit november och det måste varit 10 år senare när jag hann ifatt honom. en livstid av tonårsrevolter som aldrig blev av krävdes för att göra mina lungor starka nog att bära en viskning från hur jag redan som sexåring började vittra sönder inuti. hur gud dog när jag var 7 men det kunde väl för i helvete göra det samma. hur jag lärde mig att gråta som ett barn i ett tomt å kallt universum utan syfte. hur ingen, av självklara och dräpande fundamentala orsaker, någonsin kommer att förstå. och att den existentiella ensamheten är som värst under julen. och när man är vaken förstås. och hur mamma å pappa när de talar om hur speciell just du är egentligen menar högst osannolik. och pratar man
om detta tycker folk att du är, och här försöker jag vara nyanserad, satan.

jag hann ifatt honom efter år av vacklande tro och famlande efter ljus. och där under stjärnorna lät han det varsamt bli uppenbart för mig att han nog när allt kommer omkring inte alls backar upp min motion om upprättandet av en federal språkpolis, ergo döade romantiken och det sista av barnet inom mig.

(och för att få mitt hjärta att överhuvudtaget slå krävs el)

Saturday, November 6, 2010

the medication is wearing off

jag ska prova att köra en helt annan bana. jag ska sluta med min medicin...har nämligen hört att ssri å snri kan vara anledningen till att man mår dåligt om man äter det för länge å jag har ju ätit skiten i hmhm över 10 år. kan ju fan inte va bra. så nu är det slut med den skiten. har äntligen fått en läkartid, 19 nov. jäj. då ska jag be dem göra adhd-utredning så jag kan få concerta. ska man pilla i sig skit ska det i alla fall hjälpa. men förhoppningsvis behöver jag ingenting när jag väl fått ut allt gift jag har i mig. söta sebastian med guldlockarna var här innan. han ska snart till afghanistan å va prickskytt...självdestruktivt värre tycker jag. spännande å viktigt tycker han. nåja. jag kanske bara är avundsjuk. att vara prickskytt i afghanistan lämnar nog inte så mkt tid över till att grubbla över existensen å ha åååångest. gah! denna jävla ååååångest!

nu ska jag städa och sedan snuggla upp nosmesen.

Tuesday, November 2, 2010

förlåt jag gör det snart igen


jag drabbades av filantropiskt delirium idag när jag surfade in på melinas blogg och lyssnade på hennes brors låt, tillägnad henne. så kärleksfullt att jag får ont och vill springa iväg å lipa i ett hörn. det är så in i helvete jobbigt att vara älskad när man gör allt för att dö.

jag undviker att tänka på hur ledsna jag gör människor som står mig nära. jag förtränger rädslan och sorgen som jag så många gånger sett i deras ögon. man måste det för att kunna fortsätta skada sig. men någonstans lurar det dåliga samvetet, som ett monster bakom ögat. redo för ont i magen och ännu mer otyglat självförakt. fan sjuk jävla ångest jag fick nu då. obekväm känsla det där, att ha gjort fel. att man varit en egoistisk idiot. att man ljugit och bedragit. jävla skit också. jag behöver tjack pronto.

som ett spikrakt spår till gud


jag undrar om det är för sent. om min chans till lycka försvann bland alla jävla piller och vita linjer. jag lägger drogerna åt sidan och håller andan. väntar. golvas av ångestmonstret. han sätter tänderna i mig. knullar skiten ur mig. sliter ut mina jävla dumma ögon och knullar ögonhålorna så hårt han bara kan. gör det än lite tydligare. så att alla ska förstå. att jag har gått sönder. jag ligger där i en blodpöl, slafsig och motbjudande likt ett halvaborterat foster och bredvid står någon jävla pajas från beroendeenheten och snackar om långpromenader och medveten närvaro. han skrattar så han gråter. jag skrattar tillbaka och tar hans hand. det är ingen vits med att försöka fly längre. han och jag, vi är ett. vi är fast i vår ensamhet.

& ingen kommer åt honom under psykosen


"i 1800 år sitter de fånge i en sten. och de är ensamma fast inuti varandra är de varma. alla som öppnar ett ljud dör och innan han går till sitt släktträd så är han så stor. så stor herregud. och han springer till jordens inre. och stålmannnen har funnit sanningen men så kommer gud. se det som kommer uppifrån. den planeten där ingen är ensam har 2 månar och är 500 ggr större än jorden. vi kommer aldrig komma dit. och gud sitter fången och skrattar. 800 år på rättspsyk. det är på riktigt där. gud är lika ensam som jag. nej fan lyssna här nu, dö och säg inte ett ljud...aaarrrgggh. fan alltså."

jag roar mig med att anteckna psykotiskt babbel. jag tycker det är så fascinerande. jag är lite flummig och tänker att psykos kanske öppnar upp dörrar till det undermedvetna som man aldrig annars kommer åt. en psykos kanske är att komma verkligheten alldeles på tok för nära.