Sunday, August 7, 2011

försök att leva

jag känner en stor fasa inför att stolen som står här bredvid min säng, alltid kommer att vara nödvändig för mig, om jag vill ta mig nånstans. jag blir kall och något inom mig spränger gränser och drabbas av ren och skär sinnessjukdom, samtidigt som jag är helt likgiltig, när jag ligger i sängen, kollar på mitt ben och försöker vicka lite på tårna. de ligger fridfullt och helt stilla mot lakanet medan jag tar i tills jag börjar svettas, gråter och skriker ut min vanmakt rakt ut i universum.

det känns så oerhört märkligt. tänk dig att du ska vika ditt öra framåt in mot huvudet, försök att göra det. så känns det. fast det är benen som är så fantastiskt och fullkomligt omöjliga att röra.

jag har alltid tänjt gränser, gjort (dumma) saker ingen annan vågat/vill, styrts av impulser som kan ta mig precis vart som helst. jag har alltid känt mig helt vilse i det här samhället med alla onaturliga normer och helt sjuka ideal och hyckleri till bristningsgränsen. till den världen föddes jag och från dag ett började jag pressas in i en (omöjlig) mall, vilket senare gör att man desperat lägger upp bilder på facebook som visar hur jävla lycklig och NORMAL man är. vi är alla marionett-dockor, fattar inte folk det? vill inte alla göra revolt? kanske inte...det kanske måste vara på det här viset..nejnej, jag går inte med på det. nu börjar jag tappa tråden här.

jag har hur som helst ända sen jag var liten tänkt att jag inte tänker leva ett helt liv. i alla fall inte ett "normalt" sådant. jag gjorde ett tappert försök att avsluta det, men jag skulle prompt överleva, fast nu med helt andra förutsättningar. jag vet verkligen inte hur jag ska förhålla mig till det här livet. kan jag bli det där som kallas lycklig...tillfreds med livet. acceptera att jag är förlamad. innan jag hoppade skulle jag hånskrattat och tänkt att i den där situationen skulle jag definitivt ta livet av mig.

jag hör mig själv hånskratta åt mig hela tiden...speciellt när jag kissat ner mig eller pumpar upp vatten i tarmarna för att kunna bajsa. det är oerhört smärtsamt, det där hånskrattet alltså. men jag fortsätter leva ändå. kanske för att jag verkligen vill leva nu. verkligen vill förändras. men att verkligen lida sig igenom en kris som denna, krävs mycket mod och villighet till uppoffringar, att stå ut med att en del av det goda är förbi och aldrig mer kan komma åter. man måste ompröva alla sina sanningar, vänskaper, förhoppningar, värderingar osv. man måste bli illojal mot sig själv kanske man kan säga. och mot andra. måhända kanske krossa andras förhoppningar och föreställningar om dig. det är en enorm utmaning, kan jag tänka och börja leva.

eller så kan jag gråta, röka cigg och ligga i fosterställning i sängen och längta tillbaka till livmoderns trygga värld.

nej, nu börjar det bli förvirrat. hejhej.

6 comments:

  1. Som vanligt skriver du magiskt! Du fångar mig med dina ord!
    Särskilt "Det känns så oerhört märkligt. tänk dig att du ska vika ditt öra framåt in mot huvudet, försök att göra det. så känns det. fast det är benen som är så fantastiskt och fullkomligt omöjliga att röra"
    Det är en bra jämförelse - en sak som går att relatera till.

    Det är sen dock en väldigt liten bagatell i jämförelse.

    Du är stark! du fixar detta med hästlängder.

    Har du slutat kräkas förresten?

    ReplyDelete
  2. Hej fina fina du. Jag vill bara säga till dig, att du är fin precis som du är. Du är vacker och har fått ett värdigt fint liv som du ska bevara. Jag är rädd om dig fast jag aldrig träffat dig, jag skulle bara vilja krama om dig hålla om dig. Du ska vara stolt över dig själv och stå upp för den fina person du är. Du är unik komihåg det, du är värd att få leva lycklig. Jag tänker på dig./Marie

    ReplyDelete
  3. wow, du formulerar mina känslor igen. Jag önskar att jag fann mina vinklingar och reflektioner på mina känslor och tankar själv - kanske jag behöver dig som mental krycka, lite? Känns det okej för dig? Allt gott till dig och alla du älskar :)/kristna trogna ensamstående mamman

    ReplyDelete
  4. Varför är inte fredagsmys det bästa jag vet? Varför är jag inte nyfiken på om grannen ska beskära sitt äppelträd nästa år? Varför kan inte jag också knappt bärga mig innan jag får skriva ut dagens status på Facebook och sedan få lite huvudvärk om bara 4 personer gillar den?

    Så många frågor, så få svar. Istället spyr jag. Jag har ju tack och lov min ätstörning att begrava mig i.

    ReplyDelete
  5. Nu du...nu ska jag ge mig på en pissdålig liknelse men väl bekomme..håll till godo.

    När jag fick astma (japp, där kom den) fick jag panik. Japp, det fick jag. Jag kunde nämligen inte leva en till dag utan medicin morgon och kväll för då kan jag inte andas. Jag hostar och rosslar och det är som att man aldrig kan ta ett djupt andetag. När jag blir förkyld är jag sjuk i månader. Detta även medicinerad. Jag hostar ihjäl mig. Jag sover inte på nätterna för jag får ingen luft. Jag måste ösa på med meds för att överhuvudtaget få i mig syre.

    Men det är ok. Det blev ok. Jag vande mig.

    Samma sak när jag fick tinnitus. Jag har åtta ljud i höger öra och kanske sex stycken i vänster. När jag fick tinnitus sov jag inte på ett år. Det gick inte. Det lät så förfärligt.

    Men det är ok. Jag anpassade mig till det med.

    Nu är det såhär att du förmodligen inte kommer gå mer. Du kommer inte springa. Jag kommer aldrig kunna andas utan mediciner. Du kommer inte jogga. Jag kan knappt lyssna på musik (vilket tidigare varit en enorm del av mitt liv) eller sova utan ljuddistraktion. Men det är okay.

    Det jobbiga i ditt liv är inte att du inte kommer gå. Det kommer du anpassa dig till. Det jobbiga är anledningen till att du hoppade till att börja med.

    Livet är inte över bara på grund av att du inte kan gå. Att du har tarmproblem. Livet sitter inte där. Livet sitter i hjärnan och hjärtat. Du kan uppleva nästan allt. Livet blev lite begränsat och du tappar fokus. Ta det lugnt. Du får tillbaks det. Du får ett nytt sätt att ta dig an dagen. Men det kommer fungera.

    Du borde fokusera på att fixa anledningen till all din sorg. Hitta ett sätt att klå den så kommer inte din rullstol vara något problem mera.

    ReplyDelete