Thursday, February 24, 2011

Alive

Nu har jag å min familj haft samtal med läkare, sjukgymnaster å lite annat löst folk, och de har berättat om min skada. Det var hur jobbigt som helst, jag har helt klart inte förstått hur omfattande mina skador är å att jag borde ha dött.

Jag fick ett flertal frakturer på min ryggrad, ända från nacken å nedåt, vilket ofta resulterar i totalförlamning, typ varenda revben hade brutits å skadade några organ. Från början rörde jag mig inte alls, samt dreglade å var i en annan värld.

En del kallar det mirakel å säger att jag har något att uträtta, något viktigt. Sådana tankar gör såklart att det känns lite bättre å jag försöker intala mig att det är just så. Men så inser jag att anledningen till att jag lever är duktiga läkare. Bitter, cynisk, negativ - det är jag.

Men något positivt kanske ändå detta medför...den vanliga gamla diffusa ångesten som gjorde att jag hoppade är helt borta, jag kan tillåme se brittiska serier å sinova-reklamen. Jag omvärderar helt klart livet, det är säkert, men jag vet inte var det slutar.

Jag begärde morfin-injektion idag pga smärta, men blev nekad, därför rev jag bort mitt fentanylplåster å tuggar på det, så jag är i dimman nu, skönt, så jävla skönt. För skönt, såklart. Jag måste passa mig för alla dessa substanser. Det livet vill jag inte gå tillbaka till. Men nu var det inte för att flumma utan för att få bukt med smärtan, så det är en viss skillnad tycker jag nog ändå. Eller inte.

Nu svamlar jag bara. Tack för alla kärleksfulla kommentarer...haha, jag bölar helt cp-mycket nu, jag har ingen kontroll över mina känslor alls.

Tuesday, February 22, 2011

acceptans - inte min kopp te

Jag kommer med största sannolikhet aldrig kunna gå igen, det är fan svårt att smälta. Jag förstår intellektuellt att jag är förlamad, men känslomässigt hänger jag inte med, det känns som att jag kan resa mig upp å vandra iväg när som helst.

idag har jag därför fått prova att gå med ett slags hjälpmedel, det blev fiasko. Jag kunde inte stödja med benen överhuvudtaget å började böla. det blir mycket sånt här, böl å tycka synd om sig själv.

Jag har titan-skruvar i min ryggrad. Hardcore.

Nypt av hin håle

Jag tycker ju att förlamade ben kunde vara nog, men nej, lägg gärna till urinvägsinfektion och någon form av psykosliknande tillstånd. I söndags natt hade jag ingen som helst koll på nånting..sköterskan var i maskopi med demonerna som nöp mig i ryggen, och ev var jag i koma och drömde allt. Flera av mina kompisar var onda också så ni får ursäkta mig om jag skickat konstiga Mess Samt inte svarat när ni ringt.

förmodligen var det hela en reaktion på en medicin de nyss satt in, seroquel. Jag har ätit den förut och har både dåliga å lite bättre erfarenheter av den, men man reagerar vanligtvis olika varje gång. Nu är den utsatt iaf å jag har inga demonnaglar inkörda i ryggen längre.

Jag lever fortfarande, tror jag hyfsat bestämt.

Monday, February 21, 2011

Fall apart

Jag håller på att ge upp tror jag, så kanske inte uppdaterar så ofta.

Sunday, February 20, 2011

demonfri natt

det är just vad jag haft i natt, anledningen heter johan. han är en av få som jag kan räkna som riktig vän.

mkt smärta annars idag...jag har aldrig tidigare upplevt sådan smärta, den får mig att böla å bli helt jävla skogstokig.

imorrn ska jag försöka bajsa själv för första gången sedan olyckan..ungefär så spännande har jag det.

Saturday, February 19, 2011

God morgon, du är förlamad

Idag har jag äntligen fått träffa Johan å fåntratten..det var fantastiskt. Johan kommer hit igen snart å sover över..hoppas jag inte blir sådär psyko som jag ofta blir på kvällarna, det är ingen sida jag gärna visar upp. Johan har väl dock sett det mesta...

Pet å alb har varit här med å vi var nere på intensiven å hämtade min dagbok som de skrev..... känns helt overkligt att läsa i den, jag minns ju inget å har nog inte fattat hur nära döden jag var. De har opererat mig tiotals ggr...en varade i tretton timmar å då visste de inte om jag skulle överleva. Det min familj fått gå igenom pga mig är vad som gör mest ont just nu.

Nej, nu gråter jag för mkt för detta

Fall apart and start again

Gårdagskvällen var nog den jobbigaste hittills, jag blommade ut i full panik eftersom jag trodde att jag var död å var i helvetet..fy fan va obehagligt det var. Men jag fick hästdoser stesolid å temesta så jag somnade till slut, å idag gick vi ut så jag kunde se att världen fanns där ute. Jag lever nog.

Förlåt att jag är så jävla dålig på att svara på kommentarer, men ni ska veta att de betyder jättemycket å är väldigt inspirerande. Ibland får jag så fina å insiktsfulla kommentarer att jag storbölar.

Nu kommer snart Johan å Billy...mina vapendragare. Fan vad jag längtat.

Frstn melina, jag kan inte gå in på din blogg:( det står att jag inte är inbjuden...måste väl ändå vara ett misstag, hehe.

Friday, February 18, 2011

My silly life

Det är nog vanligt att man dricker en kaffe llatte medan man bloggar, men så jobbar inte jag, jag tar mig en injektion istället..makabert kan tyckas, men världen är helt galen här inne. Pratade med läkaren idag å tydligen ska jag numer bajsa enligt ett schema, tre ggr i veckan blir det. Galet lite.

Pratat med psykdoktorn idag med...han ska sätta ut zyprexan tack å lov. Jag fiskade efter barbiturater men han kontrade med att de slutade användas för över 30 år sen. Det är ju ett tecken på att jag börjar bli lite bättre, att pillertrillaren har vaknat. Dock ska hon försvinna å jag är nästan säker på att jag inte kommer missbruka igen...jag röker ju inte ens längre. Men vem är jag egentligen bakom alla piller å vita linjer?

Thursday, February 17, 2011

Hej förnedring!

Jag sörjer verkligen mina ben. Jag gråter jättemkt, mitt under en röntgen lr just när någon stoppat upp sitt finger i min sjärt för att plocka ut bajskorvar. Förnedringen känner inga som helst gränser. Imorrn ska jag nog röntga rumpan, kul.

Tuesday, February 15, 2011

borta bra...hah

Jag har varit här två månader nu, längtar hem som fan, men min kropp fungerar inte så imponerande bra. så jag får väl vänta...en till två månader sa mån till, sen rehab i borås.. Jag har fått en helt ny syn på livet men det skriver jag mer omsen.

Saturday, February 12, 2011

varför jag inte dog

jag borde ha dött, eftersom jag föll 15 m, men icke. till och med läkaren på intensiven sa att det var väldigt ovanligt. detta kan ju lättfå en att tänka att det är meningen att jag ska leva, att jag har något att uträtta. jag tror inte det. jag tror att det finns en sadistisk gud som straffar mig för att jag alltid hånat gudstro. så nu jävlar ska jag lida. jag får fentanyl, kentogan å tramadol, ändå är det som att jag har en yxa i ryggen.

nu gråter jag för mkt för att orka skriva mer.

Thursday, February 10, 2011

vanmakten och jag

jag är verkligen h e l t utlämnad till personalen. jag kan inte ens vända mig i sängen själv, det får personalen göra. men nåde mig om jag vill vända tillbaka efter 20 min, det går inte för sig. jag är så otroligt beroende av personalen..tack å lov så är många jättesnälla. jag frågade om jag kommer kunna gå igen, de trodde inte det. jag får vänja mig vid att åka runt i en rullstol å se cp ut. blä.

Wednesday, February 9, 2011

ta mig härifrån

jag är i helvetet.

Tuesday, February 8, 2011

life goes on

livet går vidare, men jag gråter ständigt inombords. personalen är iaf bra..ehm..de flesta that is. att vara rullstolsbunden suger...jag kan inte göra någonting själv. inte ens bajsa..personalen får plocka ut det. herregud, varför lever jag egentligen?

tack för alla fina kommentarer, de peppar mig.

Saturday, February 5, 2011

comfort kills the spirit

precis hela kroppen gör ont. jag visste inte vad verklig smärta var innan detta. jag mår inte dåligt i själen längre frestn, ironiskt. nu snurrar det här.

Friday, February 4, 2011

ni ger mig värme

tack för alla fina kommentarer, ni anar inte hur fint det känns att läsa dem. kärlek till er.

på löpsedlarna stod det att jag blev knuffad från balkongen, samt att de hade anhållit en kille misstänkt för mordförsök(dock är han släppt pga bristande bevis), det gör mig förvirrad. väldigt förvirrad. jag minns ju i n g e n t i n g, men jag kan bara inte tro att det är så. expressen o dylik lektyr har ju en tendens att överdriva å lägga till saker som inte stämmer. imovane tror jag boven heter...massa imovane.

hej å hå

ibland börjar jag bara gråta. den här situationen är hemsk, jag kan inte ens bajsa utan personal liksom. än mindre vända mig om i sängen....jag vill hem, men förmodligen får jag räkna med att vara här ett par månader.

någon undrade hur jag kan blogga när jag är så skadad. olyckan hände innan jul sen låg jag nedsövd i 10 dagar å man opererade å sånt.nu är det meningen att jag ska rehabiliteras. dock är det smärtsamt att blogga, men någon där ute kanske vill veta hur jag mår..

nu ska jag kolla om mina resultat från röntgen jag tog idag.

glöm inte att uppskatta era ben

Wednesday, February 2, 2011

döden dö

några dagar innan julafton bestämde jag mig för att dö, så jag hoppade från balkongen (5 våningar). jag bröt de flesta revbenen, nacken var på väg att brytas, ryggen bröt jag och krossade en axel och bäckenet krossades samt öppnade sig som en bok (open-book-syndrome) min mage har också varit helt öppen eftersom de fick operera (?) en del organ och ta bort mjälten. jag vet inte allt så noga. sen tog det några veckor innan jag vaknade. de hade mig nedsövd och kopplad till respirator för att kunna kontrollera andningen...just ja, dränera lungorna fick de göra med...jag har fortfarande en slang där. de var väl fulla av blod o sånt misstänker jag.

nu är jag rullstolsbunden eftersom jag är förlamad i benen, och kommer förmodligen vara det resten av livet. det känns sådär. jag har inte tagit in det än. plus att jag är hög på fentanyl och andra morfinpreparat hela dagarna, skriver jag ens det här?