Thursday, March 31, 2011

Ensammast i sverige

Det känner jag mig nu. Visst, jag har många runtomkring mig, men jag känner mig tusen mil bort. Jag kan inte få ngn att förstå hur jag känner mig. Jag känner mig utanför överallt...jag bara sitter i min stol å existerar...jag vill så gärna få vara glad. Kan jag inte få en enda dag utan blöta kinder å en utanförskap som snart kväver mig. Jag vill nog inte fortsätta mer nu...jag är så jävla trött på att kämpa å hoppas att det kommer en förändring.

Det går upp å ner hela tiden. Idag ska jag börja käka en stämningsstabiliserande tablett å jag har, efter en massa jävla tjaaaaat, fått ett morfinpreparat att ha idag å imorrn. Smärtan är helt otrolig...ofattbar å olidlig. jag saknar lillen.

Wednesday, March 30, 2011

En timme, en minut

Nu är jag tillbaka i Borås och har gjort ett mellanstopp i familjens affär, innan jag ska till sjukhuset igen. Jag vill verkligen inte till sjukhuset..jag vill ha mitt eget hem..men jag vet att det inte funkar ännu. Jag tar timme för timme, annars går jag sönder helt. Det känns som om jag aldrig kommer bli hel igen. Fan. Nu slabbat käka pizza.

Avd 28

Det känns olustigt att vara tillbaka på avd 28 på Sahlgrenska. Jag kan inte säga att jag till en början fick ett bra bemötande. Jag fick fel medicin, de glömde ge vid rätt tid, i morse fick jag ligga i sängen i över en timma från det att jag frågade om det, snorkiga å arroganta var dem, jag fick inte min viktiga medicin...klåpare. Det är synd, för alla de underbara som jobbar här kommer inte till sin rätt pga alla idioter.

Jag pratade med läkaren om det. Hon sa att de haft en del problem med det och att d ser väldigt allvarligt på det. Jag nämnde namn, både på de dåliga å de bra, och hon skulle ta upp det med enhetschefen...kändes bra.

Ni anar inte hur dåligt man mår när man ligger i en säng å inte kan ta sig upp. Och så får man ett snorkigt, nästan ilsket "har inte tid nu" gång på gång. Men det där är ju förstås bara en av alla saker som får en att må dåligt. Jag tycker det luktar bajs nu å jojkar att jag skitit ned mig...det är nya nojjan nu.

Failure

Operationen blev fiasko. De skulle operera ut ett filter från ett av mina blodkär, de gi k in via ett hål i nacken, men lyckades inte få ut skiten.då provade de att göra ett nytt hål (jäääj ännu ett ärr) i ljumsken varifrån de blåste upp filtret några mm, men även då fick de hundhuvve.

Vad detta betyder vet jag inte riktigt. Läkaren sa bara att det har växt fast å man kan ha det i kroppen hela livet....men det är inte önskvärt.

Tuesday, March 29, 2011

Operation

Sjuktransporten till sahlgrenska är sen, så jag fördriver tiden med att prata med er. Jag är jävligt nervös inför den här operationen...vet inte riktigt varför. Men kanske är det för att jag känner att något är seriöst fel..ja förutom ryggmärgsskadan å förlamningen då. Haha. Nä nu får jag gå å fråga var de håller hus.

Monday, March 28, 2011

Psykvården hej hej

Här är ytterligare ett exempel på att psykvården är ett skämt.

Heroin eller insikt

Tillbaka på sjukhuset då. Det känns ganska tungt...på nåt sätt känns det som att jag aldrig kommer komma ifrån sjukhuset. Imorgon ska jag opereras igen, på Sahlgrenska, sjuktransporten går kl 7...jobbigt. Jobbigt att åka dit igen öht....sen ska jag dessutom ligga kvar en natt för observation. Självklart tar jag med mig min iPad, annars går psyket nog amok. iPad å bensodiazepiner så är läget lugnt haha.

Jag längtar tills jag får komma hem, få egen lägenhet igen så småningom. Men jag är inte redo än...kanske framförallt inte mentalt. Det känns, just nu, som att allt har förändras, men egentligen har inget gjort det, bara det att jag inte kan gå än. Jag är fortfarande destruktiv, knaprar piller å är drogsugen. Skulle man släppa mig ur sikte nu så skulle de nog inte dröja särskilt länge innan jag fixat narkotikum av valfri sort. Nu om nånsin borde jag ju behöva fly verkligheten...jag är ju förlamaaaad för fan!
Nej, jag får nog mogna lite till. Jag har lärt mig otroligt mkt om mig själv genom det här (bl.a. Att jag inte ska hoppa ut från balkonger). Och när jag är färdig här på rehab om ett par månader hoppas jag att jag på en del vis vara en ny människa.

Nu blir jag snart sen till gymmet. Då böjt min sjukgymnast sur, hon är hård men rättvis.

Sunday, March 27, 2011

Hemma igen

Fan vad skönt det är att vara hemma hos päronen, inte vakna upp i en sjukhussäng. Syrran klippte mig å färgade...resultatet får ni se sen..tror jag. Jag har mkt ont idag..jävligt jobbigt. Frstn har ni hört "passageraren" med Kent. Jag blir nästan provocerad av hur jävla bra den är.

Saturday, March 26, 2011

Imovane, beethoven å kärleksvarmt våld

Jag ältar den där kvällen i december om och om igen...det hade kunnat vara som vilken kväll som helst..öl å piller är ju inte ovanligt. Men så har jag väl helt sonika bestämt mig för att nu får det vara nog och gått ut på balkongen, upp på räcket o hoppat. Det känns som att jag lika gärna kunde ha däckat av. En sak är säker iaf, hade jag inte tagit massa imovane så hade jag aldrig gjort det. Så passa er för det barn!

Nu ska jag strax till stan med mina föräldrar...det blir premiär-åket där. Jag ska köpa lite blekmedel å lite kläder...sen ska min snälla syster (förhoppningsvis) klippa page å lugg på mig.

Skadat gods

Man träffar många olika slags människor när man ligger på sjukhus. På Sahlgrenska rökte jag ofta ihop med en man som hade cancer å skulle leva Max ett år till. Här har jag en rökpolare som har MS, hon har tynat bort nästan helt å hennes fingrar ser ut som plockepinn. Det är svårt att se livet som en bra grej när man ser så mkt skit. Det känns mer som att det är något man ska pina sig igenom.

Dock mår jag bättre idag. Jag tror att de här riktigt onda dagarna kan bero delvis på min medicinering, som vi håller på fram å tillbaka med å har överskridit maxdosen på en del. I går slutade jag med citodon, jag tror fan det är nåt jag inte definitivt inte tål i den medicinen. Som det är nu har jag 18 olika mediciner...men så kommer det inte vara i framtiden.

Förutom alla mina frakturer, krossat bäcken å axel, samt alla revben, så har jag 26 andra diagnoser tydligen..skolios å nån leverskada å mjälten då förstås som de fick ta bort, det vet jag men inte resten, jag ska be läkaren om papper på alla skador så jag vet..kan ju vara bra att veta. Det är nästan konstigt att jag lever. Känns nästan lite läskigt...helt plötsligt kanske kroppen reagerar å inser att den ska dö. Å så dör jag sådär oförberett. Men de säger att jag är utom fara nu så jag får väl lita på det:)

Friday, March 25, 2011

Om du var här

Jag vet inte varför, men idag har jag tänkt på lillen nästan hela dagen. Jag minns när vi satt å knarka vårt skitiga knark vid mitt bord, och han sa att han var så förvånad över att han hade fyllt trettio eftersom han var övertygad om att han aldrig skulle bli så gammal. Han höll sin kalla hand i min å sa att det bara är så, jag kommer inte leva länge till. Jag snyftade å sa att då ska vi i alla fall dö tillsammans.

Han hade rätt, han är död. å jag minns de där orden jag sa, hans hand å hans blick...den där jävla blicken, den jagar mig i mina drömmar. Jag saknar honom. Jag saknar honom. De riktigt bra stunderna var så underbara...han var så jävla tapper..allt som inte jag är.

Nu ligger jag i en sjukhussäng å bara existerar. Inget annat. Existerar å tänker. Det har varit så mkt skit i mitt liv att förlamade ben egentligen inte är något att bry sig om. Jag har fan flytt så jävla länge...aldrig bearbetat nåt. Jag har fan knappt kommit över killen som nog alltid kommer vara mitt ivs kärlek, trots att det var 42 livstider sedan vi var ihop. Sånt får jag ligga å tampas med här...ja å att jag är förlamad också. Å skiter på mig ibland.

Jävla pissiga jävla skitliv

Frstn, cleo jag gillade din kommentar
Å Engström..jag delar gärna tankar med dig bara det att jag inte orkat få ihop nåt mejl..men det kommer.

Nu fick jag mina stilnoct så jag får väl försöka sova.

Låt mig skrika färdigt

Jag har redan spruckit en gång, bokstavligt talat..nu ska jag bara spricka igen fast bildligt talat. Jag mår sjukt dåligt idag, de kallade hit psykjouren, men hon körde över mig totalt å sådär våldsamt som bara psykläkare kan. Jag skrek åt henne att hon lär ha en jävla massa liv på sitt samvete. Då gick hon.

Jag räknas nog som en jobbig patient å somliga i personalen gillar mig inte....jag tror att de tycker att jag lipar för mkt å tycker synd om mig själv. Och det har de helt rätt i, jag tycker synd om mig själv. Livet plågade mig så jävligt att jag till slut inte kunde göra något annat än att hoppa femton meter, men inte ens det gick vägen...istället vaknar jag en månad senare till en ännu värre verklighet.

Jag gråter å är förtvivlad större delen av dygnet, men jag kan inget annat, Om jag inte får massa piller eller tuggar fentanyl-plåster då vill säga, men jag måste få gråta å skrika. Jag har tusentals tårar kvar å mina lungor är fortfarande fulla av skrik.

Jag är ju så rädd.

Jag har fått urinvägsinfektion igen å på tisdag ska jag tillbaka till Sahlgrenska å opereras igen, jäääj, roliga livet.

Jag skulle behöva bli kär...men jag tvivlar på att någon skulle kunna bli kär i mig nu när jag rullar runt i en stol. Jag får bli kär i ensamheten. Det finns en annan rullis jag ser här ibland...han är grymt snygg, men han lägger inte märke till mig den jäveln. Äh.

Klaga, klaga, kan hon inget annat?
Jag är hon som hoppade.

Är du lycklig nu?

Jag har nog ingen kraft kvar. En känsla av att livet aldrig var menat för mig tynger ner mig så hårt som något kan.
Inatt drömde jag om lillen...att han låg där ensam i sin skitiga knark-lägenhet. Han var död, vit, stel. Men så plötsligt reste han sig upp å gav mig en yxa, som jag genast å hårt begravde djupt i mina ben, gång på gång.

Jag undrar om jag har fel om allt det där med att det inte finns nåt efter döden. Jag kan ju ha fel. Jag kanske var bara en sekund från att träffa lillen.

Jag vet inte om jag nånsin kan bli lycklig igen. Det känns inte så. Nåt är fel, så känner jag jämt.
Våren å sommaren är på väg..vilket hån.

Wednesday, March 23, 2011

Döden aber stolen

Någon skrev i en kommentar att hon/han hellre hade dött än suttit i rullstol. Det gjorde mig väldigt ledsen å fundersam....jag minns att jag själv, innan olyckan, tänkte att jag måste hoppa från hög höjd, så jag inte blir en grönsak ist. Jag ser mig inte direkt som en grönsak, jag har sett alldeles för många svårt skadade på Sahlgrenska för det. Men jag kanske är det som gemene man skulle kalla grönsak.

Jag funderar mkt på det iaf, så jag frågade en sjuksyrra om hon hellre hade dött än suttit i stol, men hon kunde inte riktigt svara, utan tyckte det var en så svår fråga (kanske för att nån som sitter i rullstol ställde frågan).

Så nu frågar jag er; hade ni hellre dött än suttit i rullstol?

Hurra!

Just nu sitter jag på toa å hurrar, för laxermedlet har fungerat utan att de behövde köra upp fingrarna å gojsa runt. tänk vad lite man kan glädja sig för. Snart är katetern borta också så toa-sidan går åt rätt håll nu iaf.

Tuesday, March 22, 2011

Psyk suger

Det är konstigt...för bara några månader sedan när jag ringde psykakuten å sa att jag inte orkar mer å överväger självmord, så frågade sköterskan nonchalant om jag inte hade ngt öppetteam å jo det hade jag ju men där tar det mån innan man får träffa läkaren...sen sa han bara att tyvärr, vi kan inte göra nåt för dig.

Igår pratade jag med en sjuksyrra å nämnde bl à att jag tänker mkt på självmord...ok, sa hon å gick å vips så var en jour-läkare inkallad. Sån jävla skillnad. Det gör mig lite bitter. Varför har de inte hjälpt mig tidigare?

Nu står jag iaf på över maxdos iktorivil så jag är lite avtrubbad å trött men det är bättre än det där andra mörka.

Monday, March 21, 2011

She should have died when she was born

Jag Mår inte bra.
Jag tänker att jag står på spåret med min rullstol..ensam, utan mamma å pappa.
Men så kommer jag på att jag nog inte kommer över själva rälsen.
Jag vill dö. Just nu vill jag bara dö, jag vet bara inte hur jag ska få mina anhöriga att förstå å inte få sina liv förstörda. Det där mörka som jagar mig...jag har insett att det är jag. Jag vill slippa det mörka. Jag måste bort.

Smärta å herr angst kör hårt

Nu har jag ätit frulle å fått i mig min morgondos iktirovil, så jag mår en smula bättre. Jag har jävligt ont i ryggen bara. Det räcker ju inte med att jag har världens ångest å är förlamad, jag ska ha en smärta from hell också.

De ska dra min kateter i veckan å vet ni vad jag ska göra då? Jo, tappa mig, vilket innebär att jag ett par ggr om dagen ska föra in en tunn slang mer än en dm upp i urinröret å på så sätt få ut pisset. Det är fan sjuka saker jag måste anpassa mig till nu.

...med dina svarta tysta tårar

Jag vaknade av att jag grät så kudden var helt blöt. Sen märkte jag att jag hade så jävla ont i halsen...jag har ju haft ett hål rakt in där å en track lr vare heter var inkopplad där. Sjuksyrran såg inget i min hals men skulle be läkaren kolla på det. Livet är så hemskt, så jävla kusligt...nu om någonsin finns det skäl attt ta droger.

Jag får ju lugnande som är jävligt potenta om jag förstått det rätt...å ibland känner jag inte av angsten, men den tar inte riktigt bort den. Jag bryter ofta ihop å orkar bara ligga i sängen å lipa. Jag ska träffa läkaren i dag igen för uppföljning...han sa själv sist att dosen kan behöva ökas ytterligare. Jag ska be om xanor-stavar åxå, haha. Nej, jag ska komma bort från sånt men just nu är det behövligt.

I går var jag å träffade min gamla pålle klittan..hon ska ha föl om tre veckor å såg jättetjusig ut med sin stora mage. Det gjorde mig lycklig, att se henne igen, känna hästdoft å köra ner rullisen i en hög med hästskit..aaah. Det kommer upp kort senare.

Sunday, March 20, 2011

Billy boy


Herren å jag...

äntligen!

alva har inte emo-sminkning kring ena ögat, det var jag som försökte redigera bort röda ögon.

Home sweet home

Jag har sagt det förr, men tack för era fina kommentarer, de gör att det kittlar till lite i magen, lycka tror jag.

Nu är jag ute hos mina förälldrar, har sovit här i natt å det var verkligen fantastiskt. Stackarna har fått hjälpa mig till toan trots att de inte har en aning om hur man ska göra, det slutade med att pappa lyfte mig så att mani kunde dra upp blöjan...blöjan...fy fan för att ha det. Det är iaf skönt att vara på hemmaplan å slippa sjukhusmiljön.

Men jag kan inte låta bli att ibland känna det som att jag är en ledsen å bitter krok i rullstol, som sitter å ser på när andra lever det liv jag kunnat leva om allt gått annorlunda.

Friday, March 18, 2011

Mitt eget fel?

En del säger att det inte går att säga att det är mitt eget fel att jag sitter i den situation jag gör, andra menar att jag faktiskt får skylla mig själv.
Jag har funderat mycket över detta...visst var det jag å ingen annan som hoppade ut från femte våningen, så på så sätt har jag mig själv att skylla. Men jag kan ändå inte låta bli att vara lite bitter över hur psykvården har fungerat...eller inte fungerat, rättare sagt. Jag har ju ändå nämnt før dem flera ggr att jag har självmordsplaner å tankar på att skada mig själv. Men de tog mig väl inte på allvar. Nej, vem kan ta en knarkande drama Queen på allvar?

Haha, nu låter jag bitter. Det är jag nog inte egentligen men hädanefter ska jag säga ifrån mer, va mer delaktig i min vård, och framförallt själv bestämma vilka läkare/psykologer/kontaktpersoner jag vill ha.

Fan, det är verkligen skit att inte kunna använda benen, jag som alltid hatat rullstolar också, de är jämt i vägen. Nu är det jag som sitter där å är i vägen, blä.

My new lover - iktirovil

Nu har jag fått bajsa å känner mig ganska nöjd.

Jag hade ju hit en ny läkare i går, sa Jag det? Han verkade superbra å tog mig liksom mer på allvar än de flesta gjort. Han satte in en annan benso; iktirovil, så skulle jag känna lite på effekten av den å så kommer han hit i dag igen ifall det behövs göras ändringar, skitbra tycker jag. Tabletten fungerar definitivt...jag känner mig levande å kan delta mer, eller så. fattar inte varför jag inte fått den innan. Men psykvården hej, hej.

Lindasan å jennysan var här i går. Det var jävligt roligt. Deras sjuka humor livar alltid upp.

I går på sjukrummen så provade jag ett slags cykel, å jag kunde cykla själv! Framförallt med högerbenet men även lite med vänster. Sjukgymnasten tyckte att det var så ovanligt att jag fick prova en annan cykel, ifall det var fel på den första, men den andra visade samma sak. Verkligen jätteroligt. Detta betyder dock inte att jag kommer kunna gå igen, sannolikt kommer jag inte kunna det, men det finns en liten, liten chans. Fan vad jag ska kämpa för det.

Nu ska jag rulla ner till just sjukgympan.

Hjälplös

God morgon.
Jag ligger just nu ned en stor jävla bajskorv på väg ut i blöjan, så jag kallade på personal...tänkte att de kunde ta upp mig på toa. Men det är nttprsonal fortfarande å det enda de har i huvudet nu är att gå hem. Fittan som var inne å som jag bad kolla efter sa helt enkelt bara att det inte fanns nåt där. Men jag känner ju den....tillåme att det putar på blöjan.

Det är i såna här situationer man känner sig så totalt maktlös å utlämnad. Hoppas magproblemen går över snart så jag slipper blöjan å ovälkomna bajskorvar.

Thursday, March 17, 2011

Man blir trött på ditt jävla gnäll

Polisen som kom hit i går var jättesnäll å frågade i princip inte så mkt, det var bara ett förhör så att åklagaren ska kunna lägga ner fallet mot min kompis. Jag fick se bilder de hade tagit inne i lägenheten å på balkongen, det var ganska jobbigt.

Sen kallade de in en psykiatriker...de fick ta en som hade jour å självklart kommer han läkaren från i somras som behandlade mig så illa. Han verkade lite skärrad å jag blev helt käftsmällad. Men han ändrade min stes till xanor iaf.

Jag vet faktiskt inte om jag orkar mer. Varje dag är så jävla kämpigt, jag lipar mig igenom dem å proppar frustrerat i mig piller i hopp om att de ska göra mig lite lugn, glad kanske tillåme. Varje natt drömmer jag att jag ställer mig upp ur rullstolen å skriker att jag kan gå, jag skrattar å är lycklig, sen vaknar jag.

Wednesday, March 16, 2011

Förvirringen

Det går verkligen upp å ner...dagen började bra, men så kom läkaren in å meddelade att polisen kommer hit om en stund angående händelsen. Det känns asjobbigt att behöva prata om det. Anledningen till att jag ska förhöras är att jag hade en kompis i lägenheten kvällen det hände å i början skrevs det om mordförsök i media å jag tror han blev anhållen, men släppt sen.

Exakt vad som hände den kvällen minns jag inte, men jag minns att jag var ensam ute på balkongen å ställde min fot på en stol för att nå över räcket å hoppa ner. Fy fan för mig å fy fan för droger.

Tuesday, March 15, 2011

Tillbaka i borås

I dag har jag förflyttats till Borås sjukhus. Det känns härligt att vara närmre hemma men samtidigt blir allt så mkt verkligare nu..i Gbg kändes det nästan som att allt bara var på låtsas. Nu är det mer påtagligt att jag har en ryggmärgsskada, är förlamad i benen å har en påse med kiss på låret. Nåja, lokalerna här är mkt bättre än i Gbg å det känns nästan lite hemtrevligt, så det känns bra.

De har ingen speciell avd för ryggmärgsskadade här så jag ligger ju med allt möjligt folk...de flesta verkar mkt bättre än jag...typ ett brutit ben lr nåt. Det känns ensamt. Imorrn ska jag träffa min sjukgymnast å arbetsterapeut, det ska bli intressant. Nu ska jag lyssna på Kent å vänta på mina stilnoct.

Sunday, March 13, 2011

Skitliv

I går var jag hemma hos mamma å pappa, det var fantastiskt, men samtidigt lite jobbigt eftersom jag aldrig varit rullstolsbunden i just den miljön, jag märkte verkligen att jag blivit otroligt begränsad å det gör ont. Alla hundar var där...nosmesen vaktade mig å vi vilade i sängen tillsammans..det fick mig nästan att glömma allt en stund.

I dag är det värre. Jag åt en jävla massa tacos å jalapenos i går å tänkte tömma tarmen när jag kom tillbaka hit. Jag fick klyx å två microlax, men det hände inte ett skit, jo frstn, en prutt lyckades jag åstadkomma. Jag satt en å en halv timma å bara väntade på bajset. I dag har jag skitont i magen å psyket håller på att klappa ihop. Jag fastnade med rullstolen i en dörr när jag varit ute å rökt. Jag satt där som en idiot å lipade. Jävla, jävla skitliv.

Friday, March 11, 2011

Angst

Klockan är nu 18.00 och ångesten börjar i vanlig ordning bli brutal, kuslig och immun mot stes å temesta. Kvällarna är verkligen otäcka här...kanske för att jag bara ligger i sängen å snällt låter mig våldtas av alla insikter....allt jag gjort fel, herregud. Jag kommer inte undan det här på sjukhuset, det bara sköljer över mig likt en ångest-tsunami.

Imorrn ska jag då hem över dagen...det känns helt skumt att åka härifrån efter att ha legat här så länge. Skumt å jävligt, jävligt skönt. Klockan 9 hämtar en specialtransport mig..det är en stor grej det där med att åka bil. Jag måste ha nack-krage på mig å det är som sagt någon specialtransport. Säkerhet är skiten. Jag kommer kanske vägra åka med tillbaka sen när de hämtar mig, för nu är jag så trött på detta.

Som ett spikrakt spår till Gud

Livet.
Fy fan vad det kan ta svängningar, enorma. Tänk om jag inte hade stoppat i mig de där imovanen, tänk om jag hade umgåtts med mina föräldrar istället..tänk om, tänk om. Öde kanske. Att hoppa från balkongen å bli förlamad var kanske det bästa jag kunde göra med mitt ihoptrasslade liv..äh, jag vet inte. Men öden är fascinerande.

Jag tänker mkt på lillen. Tänk om vi hade vetat då, att om ett halvår kommer en av oss vara död och en vara förlamad. Vi lyssnade ofta på Kents "svarta linjer" å fastnade speciellt för en textrad; "vi har en mikroskopisk chans att bli gamla tillsammans".

Knark är så jävla äckligt. Men underbart också förstås. Just nu känner jag att aldrig i livet att jag rör skiten igen, men samtidigt vet jag att det finns en viss risk. Nu har jag ju verkligen en anledning att fly verkligheten, fast jag tror att det har hänt något mer än krossat skelett osv inom mig. Ibland känner jag fan tillåme att jag är så jävla tacksam att jag lever. Jag har så många positiva komponenter i mitt liv, inte minst min familj. vi har kommit varandra ännu närmare nu efter olyckan...jag kanske rentav blir en äppelkäck krympling med ett liv man inte behöver fly från.
Nej nu går jag fan för långt...jag har käkat stes å temesta precis, vilket förklarar mina naiva tankar om framtiden. Jag kommer säkert bli en bitter jävla satkärring, inlåst i en lägenhet, den enda kontakten med omvärlden kommer vara hemtjänsten som kommer å plockar ut mitt bajs varannan dag, haha.

Bajs

Det är inte många som hurrar över att ha skitit ned sig, men det var just vad jag gjorde i natt. Det var första gången jag sket själv nämligen, en liten plutt bara men ändå. Ursäkta mitt tjat om bajs men det är mkt sånt här just nu.

I morgon ska jag hem på permiss. De säger att man kan reagera rätt kraftigt när man återkommer till platser där man varit innan man gick sönder. Det kommer nog kännas lite bittert, men även underbart, jag har varit på sjukhus tre månader nu å det är sannerligen inte roligt. Förhoppningsvis behöver jag inte ligga inne så länge i Borås....fast jag har ställt in mig på att det kan bli en lång tid där med. Jag kommer säkerligen få kontakt med mina gamla psykfolk, men jag ska be om en ny kontaktperson. Hon jag hade är fan kass. Jag har bett henne om massa saker för att få hjälp, men hon fick aldrig tummen ur. Surtant är hon också.

Thursday, March 10, 2011

Tyck synd om mig

Det är jobbigt nu.
Jag är fast i nån bisarr dröm känns det som. Med ryggmärgsskador följer en del andra problem, vilket jag fått erfara. Jag är så sjukt förstoppad att jag inte kan äta något, det får inte plats, jag spyr upp det. Jag var säker på att nu har jag fan fått nån form av tarmcancer, så de var vänliga nog att röntga buken. Det visade sig att hela tjocktarmen är full av bajs. Min mage är så svullen att jag ser höggravid ut.

En annan sak som följer med detta bajsproblem är att jag nästan konstant luktar bajs. Livet är fan bra jävligt nu.

Dock finns det lite ljus, på lördag ska jag hem till päronen på dagspermission å på tisdag flyttas jag till Borås sjukhus. Nu ska jag rulla ner å röka.

Monday, March 7, 2011

Det kanske kommer en förändring

I dag är det lite bättre än i går. Det gör så jävla mkt vilka som jobbar, å i dag jobbar bara bra folk. Sen ältar jag ju det där med att jag är förlamad..jag känner mig så utlämnad..kan inte ens bajsa själv för fan. De säger att jag kommer bli hyfsat självständig, men det känns inte så just nu. Just nu är jag ett gråtande kolli som upptar andras tid.

En liten del av mig är enkämpe som fan ska klara det här. Jag ska inte bara kunna klä på mig själv, jag ska rulla downhill med rullstolen, haha. Det finns faktiskt såna som gör sånt. Jag får försöka plocka fram den sidan. Nu ska jag bajsa å sedan träna.

Sunday, March 6, 2011

Skuggan av hoppet försvinner från mitt rum

Jag är så brutalt jävla vansinnig å samtidigt räddast i Sverige. Det är som ett jävla fängelse här å den jävla personalen vill helst inte anstränga sig, utan fikar hellre. Det räcker väl för i helvete att jag är fånge i min egen kropp, de gör mig till fånge här också. Jag kan inte ta mig till sängen själv, personalen måste hjälpa mig. De var upptagna nu heter det, men jag vet ju att de sitter å fikar.

Jag försökte mig på att förflytta mig själv men jag kan inte, jag skriker, vrålar, men det går inte hur mkt jag än försöker. Jag har brutit ihop nu å vet tfan inte vad jag gör snart. Jag är för fan inte bara världens jävla psykfall nu, jag är paralyserad också. Jag kommer aldrig hitta hem.

Nu var en snällis inne med meds, men jag är inte mottaglig för tröst eller prat eller pepp eller vad fan som helst. Ge mig en käftsmäll någon. Inte ens stesolid å temesta ger mig ro. Jag vill skrika, riva sönder mina kläder, personalens kläder å sen skaffa mig ett automatvapen å skjuta alla jävlar som förtjänar att döden dö.

Det rullar på...

Fy fan vilket behov av att bli inspärrad på psyk en viss personal här har. Hon är så jävla trött på sitt jobb, bitter och, jag misstänker, rent av ond. Det är tur att andra är superduper å tillåme gör mer än vad de ska; matchar kläder åt mig, fixar håret, jublar för att jag klarar av att ta på mig jackan å sen att bara ta sig tid att prata. Det gör mig glad. Jag försöker fokusera på dem istället för de tråkiga.

Smärtan är så mkt bättre nu, trots att jag inte käkar galet starkt morfin, utan "bara" tramadol, fast jag behöver ganska höga doser. Annan rapportering från medicinsidan är att jag, på eget initiativ, trappar ut temestan. Nu jävlar ska det bli slut på pillertrillandet. Men ibland kommer knarkar-lina fram å hamstrar medicinerna så jag kan ta hästdoser sen å bli hööög. Men jag har inte gjort det på ett tag nu å det känns gött. Men jag ska inte hymla med att jag ibland bli sjukt sugen på att bli dynghög, haha.

Nu är det mat. Sjukhusmat, lite bättre än hundmat.

Saturday, March 5, 2011

Ögonblick å kärlek

Jag kan fortfarande inte förstå att jag hoppade och blev förlamad. Det är som en mardröm...mina ben..mina fina ben, de fungerar inte längre. Nu ligger jag här som ett kolli på sjukhuset..jag är så jävla trött på det. Speciellt viss personal, blä. Tur är det att min fina familj är här dagligen å stöttar mig, utan dem hade jag inte klarat mig ens en vecka. Deras kärleksvarma besök gör att jag orkar kämpa lite till.

Kim å mysan var å hälsade på åxå...saknar så mkt, men det var fint att ha dem här en stund.

Nu ska jag nog lägga mig ty jag har tagit mina stilnoct.

En falsk stjärna?

Jag litar inte riktigt på solen, solvindar kan utvecklas till geomagnetisk storm å påverka elkraftverk å sånt. Jag gillar det icke!

Någon påpekade att jag använder stor bokstav nu, det beror på att jag numer har en iPad å den envisas med att göra bokstäverna stora...frustrerande som fan.

Nu ska jag be om hjälp att komma upp i rullisen å rulla ner å kedjeröka lite.

Thursday, March 3, 2011

Beyond the pale

Jag håller andan
Härdar ut och försöker platsa in någonstans
Mina fasader fungerar inte när mitt självmordsförsök hamnade på löpsidorna
Journalister ägnar sig inte åt journalism, men det visste jag såklart redan

Jag vill så gärna prata med ngn som har samma erfarenhet som jag, men de är nog inte så många å svåra att hitta.

Alla vet
Och mitt huvud kan liksom inte hålla sig uppe
Skam å dåligt samvete, det är mina följeslagare.

Jag tror minsann min själ dör av svält

Tänk om jag hade vetat det jag vet nu, innan jag hoppade..jag ältar det där. Mitt liv passerar i revy hela dagarna, som om jag precis ska säcka ihop å dö. Mina ben är förvisso döda men inte resten av mig...åh Gud, man kan se det som att jag är rester..som en halväten burgare å några kalla strips.

Jag vet inte om jag är paranoid, men jag är nästan säker på att en del personal här tycker hemskt illa om mig. Jag försöker komma på varför. Det kanske är för att jag själv hoppade å så tänker de kanske att varför ska vi hjälpa ngn som orsakat sina skador själv. Fan nu lipar jag igen...det kanske de ogillar åxå, att jag bölar mkt. Ältar. Skriker efter mamma.

En natt frågade jag en i personalen om jag kunde få äppeljuice, jag var så jävla torr i munnen, han svarade: nix, det får du när frukosten kommer. Frukosten var flera timmar away. Sådana där semi-futtiga beteenden råkar jag ut för lite då å då.

Nu ska jag till sjukgymnastiken. Min sjukgymnast är svinhård. En dag låg jag på mitt rum å lipade å drog täcket över huvudet å skrek att han skulle lämna mig ifred. Vet ni vad han gör då? Han drar in hela jävla sängen till gympasalen..jag var tvungen att skratta lite. Så han är stenhård, men otroligt bra, jag gillar verkligen honom, trots all jävla smärta han utsätter mig för.


Jag kanske ska klargöra att de flesta i personalen är jättesnälla. Det är stor skillnad från psyk..gigantisk.

Wednesday, March 2, 2011

Det är livet som leker med oss

Jag kommer aldrig mer kunna gå.

Jag kan fortfarande inte greppa det...jag undrar om jag nånsin kommer göra det. Redan innan jag hamnade här hade jag en känsla av att inte räknas riktigt, dels pga min psykiska ohälsa å dels missbruket, nu är jag dessutom krympling. Haha, livet är fint. Men ja, det där med att inte räknas..det känns som att jag står utanför allt. Det kan vara vardagliga saker som ett program på tv, då tänker jag nånstans att nä, jag kan inte kolla på arga snickaren, jag är ju förlamad för fan. Det låter jävligt konstigt. Det känns ännu konstigare.

Pain

Ursäkta min dåliga uppdatering. Anledningen är smärta. Smärta. Brutal smärta. De satte ut mitt fentanylplåster när de fick reda på att jag tuggade dem å så gav de mig inget annat istället, helt jävla stört. De körde bara över mig å avbröt mina försök till argumentation.

Jag gråter nästan hela tiden...nu tvingas jag reflektera över mitt liv, alla fel jag gjort, hur jag tagit saker för givet å hur lycklig jag egentligen kunde varit.