Saturday, April 30, 2011

Så går hjärtat mitt sönder

Jag gråter som ett jävla barn å jag vet inte var jag kan få tröst, så jag försöker trösta mig hos er. Bägaren rann över idag. Jag satt på toa och försökte rika mig där istället, en del gör det, rakt ner i toan, men då måste man förstås hitta rätt. Jag hade just fört in den, i fel hål, när jag tappade balansen å föll helt hjälplöst framåt å bankade in huvudet i dörren å sen ner på golvet, i handen höll jag en klibbig kateter-sticka.

Förnedringen lär man sig nästan att leva med. Att ingen ser mig längre har jag börjat vänja mig vid. Jag ser dum ut i min rullstol o det är väl också okej. Jag kommer aldrig mer kunna cykla downhill, gå ut å springa, åka karuseller på liseberg, få orgasm, pilgrimsvandra i frankrike, ha en pojkvän, gå på stranden å få sand mellan tårna å massa mer grejer, men det får väl vara så då. Det jobbigaste just nu är att det här helvetet är mitt liv och att det ska fortsätta flera år till.

Du kan slå mig i bitar, hugga knivar i mitt bröst och låta mig förblöda, det gör inget.

Stoppa mig juni

Snart ska jag till stan å köpa typ 42 blekmedelsförpackningar, nej men några iaf. Detta beror inte alls på att jag ska boffa dem, om det ens skulle gå att göra, nej, jag ska bli en blondie igen. Det kommer slita hårt på mitt stackars hår, men om det så ska börja trilla av så s k a jag bli blond, över sommaren iaf. Ni får se resultatet sen.

Rullstolen och ryggmärgsskadan fortsätter att plåga mig. Förstår ni hur omständligt allting blir? Gå på toa, rulla in i huset, hoppa in i bilen, sätta sig i soffan...allt tar sån jävla tid. När jag har rikat mig, som det heter när jag tömmer min urinblåsa, och bajsat samt duschat, så är det typ kväll. Hej, vilket roligt liv jag lever.

Jag har varit drogfri (nåja, åtminstone från illegala droger) i fyra månader nu, och drogfriheten gör ju att jag inte längre har dessa hemska avtändningar å den där diffusa ångesten. Men jag undrar om inte det vore bättre för mig att få lite amfetamin varje dag ändå. Det skulle i vilket fall som helst göra mig mer aktiv på gympan å mer aktiv överhuvudtaget. Boken hade redan varit skriven. Eller nej, det hade den nog inte. Det blev ju aldrig av att jag skrev när jag tog. Istället satt jag å babblade om huruvida entropi kan vara symmetriskt å andra flummiga saker, i flera dagar ibland. Haha fan vad jag saknar det. Men jag kan omöjligt leva det livet så jag tänker hålla mina destruktiva händer borta från sån skit.

Förresten. När jag å sir var ute träffade vi ju några vi snacka med. Helt opassande och skitroligt lutar sig killen fram mot mig och säger "men erkänn, du rullar ju runt å är lite flöddrad hela tiden". Det stämmer ju faktiskt, bara att jag missar det på grund av att jag får det av läkaren. Men jag har ju iktorivilen uppdelad på dygnet på ett sånt sätt att det aldrig ska sluta verka, då får jag en ny. Man märker detta på att jag ibland slöddrar när jag pratar samt då och då säger märkliga saker. Det vore nog smart att trappa ner dem snart, för som läkaren säger så har jag ett ganska gediget benso-beroende. Det vill jag ju inte ha i mitt nya liv. Fast just det ja, jag är ju ryggmärgsskadad å förlamad. Måste man inte käka benso då? För att stå ut menar jag. För att man inte ska ta sin sorgliga rullstol å rulla ut från tolfte våningen. Haha, möjligt, möjligt.

Nu ska jag byta byxor. Det tar ungefär tjugo minuter. Behöver jag ens skriva skitliv?

Friday, April 29, 2011

Och hela sängen fylls av blod

Det blev Sahlgrenska igår. Två sjukyrror berättade lite om tiden jag var nedsövd, lite om operationer och skador. För dokumentärens del var det nog inte så mkt att ha men de skulle be en överläkare som kunde allt om mina skador ta kontakt med mig. Sen fick jag ju se kort på mig själv närl jag ligger helt sönderslagen, svullen å med slangar överallt. På ett foto var min familj med å jag såg hur deras ögon var fulla av gråt, då började jag lipa. Annars kändes det inte så jobbigt...det kom på kvällen istället, och idag.

Jag har känt den där kusligheten och skräcken. De sa på Sahlgrenska att jag ibland vaknade upp, stirrade rakt igenom dem och såg helt skräckslagen ut. Det berodde på att jag såg häxor. Framförallt en häxa som satt i dörröppningen å stirrade på mig. de var allihop gjorda av ryggmärg, min ryggmärg (jag var helt galet medicinerad med starka mediciner, det tillhör inte min vardag att se häxor). Det har jag känt idag och på arbetsterapin högg det till i bröstet så hårt att jag vek mig av smärta å typ automatiskt, och det gick inte över. De fick köra mig upp till avdelningen igen å här lyssnade de på hjärta å lungor samt tog EKG. Men allt var normalt. Förmodligen berodde det på stress å oro trodde dem. Jag trodde att det var en hjärtattack å att det således var tack å adjö.

Thursday, April 28, 2011

Och du är lika ensam som jag

Här kan ni läsa om ännu en människa som blivit felbehandlad av psykiatrin och hoppat från en balkong. Vad jag förstår hade för fan en sinnesslö ponny förstått att han var självmordsbenägen och behövde läggas in. Fint dock att polisen anmälde fallet. Hur det gick för killen förtäljer inte historien.

Jag är så avslappnad att jag måste transporteras omkring i en sked

Inatt har jag vaknat säkert över tio ggr, på grund av att kudden blivit så blöt av alla tårar. Lika snabbt som jag vaknat gråtandes har jag slutat lipa eftersom jag hör någon/några föra mkt märkliga diskussioner, liknande "när valen föll ner mot planeten betelguese kunde den inte undgå att känna sig som en pelargon" (inte exakt citat, men någonting i den stilen"). Jag blev varje gång helt ställd och undrade vad det var för märkliga typer som kommit in i mitt rum, och sa de nåt om två huvuden? Det är ju omöjligt! Har några av sköterskorna tagit LSD?

Det tog mig utvecklingsstört lång tid innan jag fattade att konversationen kom från "liftarens guide till galaxen" som jag hade i mina hörlurar (för ungefär tjugonde gången). Det var hur som helst mycket underhållande å gråtet var som bortblåst.

"egendomligt nog var de enda orden som for genom Petunians huvud under fallet: åh nej! Inte en gång till"

Wednesday, April 27, 2011

Det liknar vagt någonting jag känt en gång men då tänkte jag aldrig så långt

Jag satt precis ute å rökte, plötsligt började jag gråta..först tyst å snyftande å sen högt å snörvlande. Ett ungt par hade precis gått förbi, GÅTT förbi. Jag satt där ensam i min jävla rullstol. Vad fan är det här egentligen? Vem försöker jag lura? Rullstolen är inte min nya vän, mina nya ben, som de försöker intala mig. Det är en stol med hjul. Jag har två ben, två förtvinade köttstycken som bara hänger där, släpar efter mig.

Jag ser hur de andra patienterna blir bättre å börjar gå igen, men inte jag.

Jag kan för fan inte kissa själv längre, jag måste lägga mig i en säng, med ett skyddslakan under mig, sära mina ben, lägga upp dem på kuddar å sen placera en spegel i mitten, fan vad trött jag är på att se min fitta förresten, dessutom i såndär förstoringsspegel. Sen kopplar jag en slang till en påse å sen måste jag torka blygdläpparna så att jag inte slinter på dem, efter det särar jag på blygdläpparna och trycker in slangen i urinröret å så rinner urinet ut. Jag skämtar om det ibland, men på kvällarna gråter jag.

Jag kan inte bara sätta mig på toan som jag gjorde innan. Ingenting är som förut...bara att lägga sig i sängen tar tid. Att klä på sig tar typ en halvtimme. Ingen ser mig här nere, de går bara förbi, jag får nästan aldrig ögonkontakt med nån. Jag sminkar mig å gör mig fin på morgonen, som om det spelade nån roll längre. Allt är för sent.

Och jag vill bara fly från mig själv ikväll.

Positiva tankar tunna som drömmar

Sjukhusmiljön börjar faktiskt göra mig trygg. Här har jag alltid något att göra, mitt schema går ju från 8 till 16 ungefär, å då är det sjukgymnastik, arbetsterapi och rullstolsträning, sen har de koll på mig liksom, jag går inte å köper mig ett sexpack follor varje dag, jag äter en regelbunden och väl sammansatt ( nåja ) kost å framförallt har jag alltid någon att fråga om jag upptäcker nåt skumt på min kropp.

Som det där blåmärket i ljumsken/muttan, de tror att jag råkat hoppa på däcket vid nån förflyttning. Jag sa det att " jaaa, det är ju på era axlar ansvaret vilar om det visar sig vara nåt allvarligt". Förhoppningsvis har de rätt.

Imorgon ska jag förmodligen till Sahlgrenska och prata med intensivvårdsläkaren om mina skador, kanske att jag får träffa nån av läkarna som opererade mig å så ska jag få se kort på mig när jag är nyskadad. Men allt beror på om pappa kan köra mig å det verkar inte så. Merde.

Monday, April 25, 2011

Det kallas chocktillstånd när tankar känns och skär som bitar av glas

Jag har haft en del kontakt med Amanda Schulman, bl.a. Angående min bok, som aldrig blir klar. hur som helst nu är hon intresserad av att göra en dokumentär om mig, hon är ju produktionschef för mastiff, vad tycker ni bloggläsare om detta? Jag tycker hon verkar vara väldigt seriös å jag litar helt på atthon inte skulle göra nåt jippo av det. Det går nog inte frstn haha.
Tanken är att vi tillsammans ska spåna lite runt själva upplägget, det är ju bara på tankestadiet än, men vi båda vill ha det typ lite konstnärligt sådär.

Det enda jag har tänkt ut är att introt kan vara film från när jag är liten och springer runt i trädgården hemma å skrattar så som barn skrattar, sen kan man klippa in bilder på mig när jag ligger med massa slangar, respirator och är helt svullen å blå i ansiktet. Sen kan man ju berätta om vad som hände emellan? Men jag vet inte alls hur..intervjuer såklart..men vad mer? Har ni några tankar kring det?

Så jag står givakt med min rygg rak och tar 400 slag

Nu sitter jag i bilen på väg mot mitt fantastiska ex Johan å lika fantastiska, men lite mesiga, Billy. Jag saknar honom såå och hans nos ska klämmas smått hysteriskt på.

Allvar: jag har ett ca 10 cm långt blåmärke i ljumsken, eller snarare svartmärke, det ser ut som om någon drämt till mig med en stekpanna. Jag upptäckte det igår men tänkte att det bara var nåt från tightsen jag haft på mig. Idag har detta dock antagit något av skummare karaktär, då blåmärket liksom har spridit sig. Helt plötsligt, på två timmar ungefär, hade jag två svarta, hyfsat stora, märken på ena blygdläppen också. Jag har ju haft all möjlig skit så jag ska åka tillbaka till sjukan idag så de får titta på det.

Konstigt nog är jag inte nervös, paranoid å katastroftänkande kring detta. Jag orkar knappt bry mig. Det är kanske för att hela min värld är surrealistisk just nu så inget skulle förvåna mig, absolut ingenting. Och så är jag flöddrad också förstås.

Belöna mig med standardkrav & renad luft

Kvällen i går spenderades tillsammans med sir, kall öl å cigg. Min första öl på fyra månader å ett litet risktagande med tanke på alla mina tusentals mediciner, men det gick bra. Vi träffade på Katrine å hennes mycket festliga polare, det var verkligen roligt. Jag skrattade mer än jag gjort på mkt länge.

Katrines polare, som jag såklart glömt namnet på - skyllerpåmedicinerna, berättade att det var nån artist, jag minns inte vem- återigen medicinerna, som kallar sig för stig heil..haha så jävla kul. Vad som vore ännu festligare, och som jag länge väntat på, är om någon på typ MTV music awards, Beyonce kanske, om hon vunnit ett pris å ska hålla tacktalet, bara ser helt allvarligt in i kameran å säger "sieg heil" å sedan går å sätter sig igen. Haha, alla skulle bli helt sjukt ställda. Det är humor det. Fan vad jag skulle respektera henne efter det.

Jag å kattelatte bestämde att vi ska ta en vända runt byttorpssjön med våra hundar snart. Det ser jag faktiskt fram emot. Katrine är så jävla kul å smart. Läs gärna hennes blogg här.

sundance kid

vi hade det verkligen härligt ute i hofsnäs. pappa körde mig genom högar av löv. jag slet som ett djur för att ta mig fram bland vitsippor och grenar, å plötsligt, för en liten stund, glömde jag att jag tog steget ut den där kvällen i december.

jag har lärt mig att saknaden är värst när nån har sovit som ett barn genom en iskall vinter

och jag kommer aldrig bli så lycklig igen

Saturday, April 23, 2011

Missförstånd

Det blir ofta missförstånd här märker jag å ett sådant känner jag verkligen att jag vill reda ut; jag skriver inget illa om lillen. Han var en underbar människa...den tappraste människa jag träffat. Jag tänker ofta på honom å jag saknar honom enormt mycket. Det är en stor förlust för hela jävla världen att han dog. Men jag håller med dig om att man inte ska skriVa nåt illa om döda människor, och vad gäller lillen så finns det inget dåligt att skriva. Inte vad gäller pop heller, snällare människa får man leta efter.

Nån annan skrev nåt om att jag gnäller över att sitta i rullstol, det är ju mitt eget fel eftersom jag hoppade. För det första så gnäller jag inte, utan berättar hur det är å en del av detta är väl att älta å gnälla, för det andra hoppade jag i syfte att dö, inte att fortsätta leva fast som ryggmärgsskadad, det är väl inte mitt fel att en massa specialistläkare räddade mitt liv. Inte för att jag inte är tacksam mot dem, det är jag verkligen, jag vill ju leva nu. Vidare behöver du ju inte läsa min blogg heller.

Sorg och trasiga ben

Idag är en såndär dag då allt bara kommer över mig. Jag sörjer mina ben nåt helt fruktansvärt mycket..å ett fungerande tarmsystem. Jag vill inte starta min dag med elva tabletter å ett töjningsprogram så att jag ska kunna komma i rullstolen. Jag vill inte ständigt vara orolig att bajsa ner mig å jag vill inte behöva köra upp hela jävla handen i röven för att plocka ut bajs...det börjar blöda å grejer. Egentligen ska jag ta ett laxermedel som jag sprutar upp å sen sitta å vänta i tjugo min till en halvtimme, jag får väl börja göra det innan jag gör sönder nåt där nere.

Jag tänker på kvällen då det hände...jag minns inte så hemskt mkt. Det var ju en annan i lägenheten men jag har inte orkat ta kontakt med honom. Jag undrar om han var vaken när jag gick ut på balkongen...det kan han ju inte varit, nej. Men han minns kanske mer än jag vad som hände innan. Fast det är ju skit samma egentligen...jag sitter ändå där jag sitter. Jag fattar inte att jag finner mig i det här..men jag har alltid varit anpassningsbar..detta är dock överkurs.

Läkaren på Sahlgrenska kallade det ett under att jag lever...jag tänker väl att jag får ta tillvara på det, det kunde varit så mycket värre, jag kunde varit död. Det skulle aldrig mina anhöriga klara. Kanske kan jag göra nåt bra av mitt liv ändå. Jag ska inte ta upp knarket igen i alla fall, det är ett som är säkert.

Ååhhhh! Jag vill ha ben!

Nu ska jag göra mig i ordning ty vi ska på påskmiddag i hofsnäs. Det blir mysigt...om jag inte skiter ner mig

Friday, April 22, 2011

Huvudet mot solen

Nu sitter jag i trädgården hos mina føräldrar, jag har nämligen permiss..eh ja det är ju inte därför jag sitter i trädgården, man måste inte göra det när man har permiss, men jag valde att göra det eftersom jag vill bli solbränd. Jag får vara här ända till tisdag om jag vill. Det känns skönt att komma ifrån sjukhuset, men samtidigt lite märkligt.

Det är inte norm att sitta i rullstol utanför sjukhusets väggar och det gör det hela lite märkligt, jag känner mig så annorlunda. Igår var jag å handlade på en stormarknad, jag å pappa, å det kändes jättekonstigt. Alla andra kunde gå. Många kollar på mig å ler sådär som man ler mot småbarn ungefär, folk flyttar sig direkt när jag kommer rullandes så jag behöver inte trängas, det är bra, men det är ju ett högt pris att betala för att slippa trängas. Fan, hur kunde jag hoppa?

Ångesten har släppt lite nu när jag är hemma, den kommer inte åt mig på samma sätt här. Jag hade dock ändå tänkt knapra i mig lite extra mediciner, jag har ju massa med mig, men mamma vakar som en hök över dem. Hon känner mig.

Nu måste jag hålla upp huvudet mot solen.

Thursday, April 21, 2011

passagerare non stop



Den här låten har jag nu nynnat på heela dagarna i typ två veckor. Det får mig ibland att framstå som ett freak..tex kan jag mitt i ett samtal säga "vänta lite" för att jag fått blackout och inte minns om han säger glider eller flyter först, det måste ju bli rätt liksom. Detta gör ju även att jag inte riktigt kan lyssna på vad andra säger...jag har svårt att skriva detta inlägg och får flera ggr stanna upp eftersom jag kommer av mig. Visst kan man få en låt på hjärnan, men detta är något helt annat. Att nynna på den är ungefär som att andas. Jag tror detta beror på alla mina meds, att låten är så jävla bra å att jag helt enkelt är lite väck i huvudet.

Nu ska jag äta. Jag har gått ner till 53 kg...från 64då typ. Känns bra faktiiskt, man ska va smal om man sitter i rullstol.

Wednesday, April 20, 2011

Vad två öron klarar

Budgivningen på lägenheten ä slut, å jaaag fick den, wiiie.
Trots dessa goda nyheter har jag ångest. Jag paratade med en psykolog igår å det var egentligen första gången sedan olyckan som jag högt sagt vad jag känner. Jag berättade om självmordstankarna å att jag blir både livrädd å förväntansfull av dem. Ofta är det så att jag bara inte vill leva mer, jag har dödslängtan. Jag längtar efter lugnet.
Men de där tankarna är oftast bara i bakhuvudet, i alla fall under dagen. En känsla av surrealism är dock alltid närvarande. Hoppade jag verkligen från balkongen??! Är det verkligen jag som sitter i rullstol å har alla dessa skador?
Jag börjar sakta förstå att det är precis just så.

Nåja, nu ska jag ha sjukgymnastik.

Monday, April 18, 2011

i poolen är jag fri

att bada var underbart. jag kände mig så lätt å jag kunde sprattla en hel del med mitt högerben. någon bajskorv blev det inte heller. jag tror magproblemen ska vara över för den här gången, så nu skippar jag blöjan.

rökdags.

I poolen doftar världen klor

Just nu sitter jag i lunchrummet å har fått min mat serverad, men jag äter den inte eftersom jag är livrädd att bajsa ner mig i bassängen. Tänk om någon plötsligt skulle upptäcka en liten korv flytandes bakom mig, iiih vidriga tanke.

Annars mås det lite bättre...jag börjar sakta, mycket sakta, snigel-sakta, acceptera att jag sitter i rullstol. Eller inse det kanske.

I övermorgon är det exakt fyra månader sedan jag hoppade, jag har alltså bott på sjukhus i FYRA månader. Det är fan inte ok. Men måste man så måste man. Nu äre tal om en ev ny operation dessutom, det är axeln. Jag har ben-nybildning i den, det bildas alltså ben, som hindrar mig från att röra den ordentligt, jävligt läskigt. Jag har det på fler ställen å fruktar att jag ska bli en staty...men läkarna säger att jag inte blir det. Fast jag litar inte på dem. Hur som helst, ev går det göra nåt kirurgiskt med axeln.

Nu ska jag strax bada....åååh vad skojsigt maan.

Saturday, April 16, 2011

här under vattnet

jag mår lite bättre, men jag är så jävla trött på allt. det är så mycket som kommer med en ryggmärgsskada, inte bara att man, i mitt fall då, inte kan gå. tarmproblem är jävligt jobbigt, det är tröttsamt att köra upp en slang i urinröret 5 ggr om dagen, jag vet inte om jag kommer kunna ha sex...man kan ju såklart få in en penis, fortfarande men frågan är om jag kommer känna nåt.

när jag ska träna i bassängen på måndag kommer jag behöva ha en analplugg...känns sådär roligt. men det gör det samma för jag har verkligen längtat efter att bada. men fan, tänk om jag skulle bajsa ned mig där mitt bland alla andra badare. fy fan vad vidrigt å pinigt. men jag får ta den risken.

under marken finns inga besvär

igår var jobbigaste dagen på länge. jag hade så jävla ont och min ångest var så mörk å total att jag funderade på hur jag bäst tar livet av mig, med tanke på rullstolen. den är nog inget hinder kom jag fram till. jag planerade inte att göra det, men bara att hela tiden tänka på det gör en så förfärligt å fasansfullt rädd. och ledsen.

jag har frstn pratat med my secret love..han frågade om vi skulle ut å ta en cigg ihop å jag nästan studsade ut med honom. jag tänkte fråga om hans nr men jag vågade inte.

vi har varit iväg å kollat på lägenhet också. en etta på 50 kvm, så det är en stor etta, med öppen planlösning å en fin uteplats. det enda som behöver fixas är köket å badrummet. den ligger också på tullen...en bra bit från där jag bodde innan. annars skulle den inte vara aktuell. vi åkte, under min förevändning, och kollade på min gamla balkong, jag började böla när jag såg hur högt det var å tänkte på hur jag legat där nedanför, helt söndertrasad. men jag behövde se den kände jag, av någon anledning.

jag har det jobbigt nu. så in i helvete ont i rygg å höft...jag hade en panikattack i förrgår..jag grät å skrek att jag ska gå, jag måste kunna gå och så lyfte jag mina fötter ut ur fotstödet o försökte resa mig upp. men jag föll handlöst, benen vek sig under mig. jag landade just på höften å den axeln som har miljoner skruvar i sig eftersom den varit så krossad. jag akutröntgades igår å som tur var så hade jag inte fått någon ny fraktur lr nt. men jag har jävligt ont.

till råga på detta har jag börjat bajsa ner mig å måste således bära blöja. anledningen till detta omak är förmodligen allt laxermedel jag äter, kvar sen tiden jag var förstoppad. nu är de utsatta iaf å jag ska nog slippa detta inom ett par dar.

Thursday, April 14, 2011

en svacka djupare än döden

eftermiddagen igår spenderade jag gråtandes, och mina skrik på hjälp hördes nog till falun eller nåt. de enda som inte hör är psykvården, de håller vackert för sina öron. det är ingen som vill träffa mig, de hänvisar bara vidare fram och tillbaka.
jag måste ha min adhd-utredning å få fixat mina meds så jag får rätt.

just nu går jag ju på jävligt mkt benso. de väcker mig kl 06 varje morgon o ger mig en iktorivil, så jag inte ska må så dåligt när det är dags att gå upp, sen får jag de med jämna mellanrum hela dan. så jag är bedövad. men skrapar man lite på ytan, vilket jag tror jag gjort nu, så finner man total kaos blandat med istid.
i dag sätter de ut mitt morfin, jobbigt men behövligt antar jag.

Wednesday, April 13, 2011

bonjour


jag har inte haft tillgång till internet, därav min frånvaro. dessutom har jag kommit igång ordentligt med skrivandet av min bok. jag fick börja om från början för att det ska kunna bli bra, känns lite surt, men nu är jag på gång.

nu måste jag sluta för jag ska tömma min blåsa på urin...så kissar kan man också göra.

Friday, April 8, 2011

My leg is moving

Jag har rört mitt ena ben i dag. Sjukgymnasten blev så till sig att hon sprang å letade efter läkaren å hämtade halva personalstyrkan, så de skulle få se det. Roligt....ger lite hopp om framtiden.

Annars är ångesten ganska tung nu. Jag sörjer mitt liv kan man nästan säga. Jag får flashbacks...när jag sitter på toa å pillar ut bajs kan jag plötsligt börja tänka intensivt på när jag vann längdhoppet på skol-os 1994 typ. Jag är rädd att mina lyckliga år har passerat, utan att jag uppskattat dem. Och jag är såklart jätterädd att aldrig mer finna lyckan.

Stolen

Tänk om en man skulle placera en stol framför dig. Sedan skulle han säga: varsågod att slå dig ned...tills du dör.

Ungefär så känns det ibland.

Thursday, April 7, 2011

Gaaah!

Mitt förståååånd, det håller på att gå i bitar å under lurar det totala kaoset. Jag känner mig superglad ena stunden å sen sköljer ångesten plötsligt över mig. Jag fick precis reda på att min förra häst, klittan, som skulle ha föl...fölet vart missbildat och hade flera fel, blind bl.a., så de var tvugna att ta bort det...stackars, stackars klittan å stackars Linda. Jag får åka å hälsa på dem snart.

Nu ska jag iväg på keramik.

Wednesday, April 6, 2011

Ta mig till skål

Jag är så jäääkla sugen på att se "cheers".
Nu vet ni det.

Back to dagis

Jag hade rätt ang. mitt pisseri...jag måste tappa mig själv. Jag gjorde det själv redan från början, många låter personalen göra det först, och jag lyckades träffa urinhålsmynningen på första försöket. Personalen som var med utbrast glatt att oj vad bra, det är inte många som klarar på första försöket, vad duktig du är.
Det kännns lite som att man är liten igen å just håller på att lära sig kissa själv. Jag tycker det är väldigt olustigt (men jag gillar berömmet, hehe).

Än så länge sitter jag i sängen å gör det. Då sitter man med benen isär, vilket jag pga smärta knappt kan göra, sen har man en spegel framför sig så man ser själva fittan då, och så får man sära på blygdläpparna. Personalen kanske hjälper till lite .."nej, sära ännu mer å däääär har du det lilla hålet, du är väldigt välskapt ska du veta"
Känns jävligt hmmm...jag finner inga ord, annorlunda, knepigt, makabert kanske tillåme. Jag dricker sjukt mkt kaffe så jag ste pissa ofta också...6-7 ggr om dagen kanske.

My secret love var här i krokarna igår...det kändes fint med lite pirr i magen. Det finns inte så många snygga här att kolla in, å de flesta är 55 plus typ å nog för att jag gärna umgås med äldre, men jag har inga vänner här. Jag saknar sir, Linda, Johan å en massa andra. Men ofta mår jag för dåligt för att umgås med nån. Möjligen den utvecklingsstörde farbrorn som bor här. Vi brukar säga "wääähhh" till varandra när vi möts.

Tuesday, April 5, 2011

Bladder

Idag har de dragit katetern å snart får jag reda på om jag kommer kunna kissa själv eller måste använda de där läskiga slangarna. Förmodligen blir det det sistnämnda. Jag orkar fan snart inte mer....allt är kusligt å ångestfyllt.

Igår satt jag i rökkuren med en främmande kvinna från Irak. Hennes familj hade blivit sönderbombad av amerikanska stridsflygplan. Vi grät tillsammans en stund, för att världen är så jävla avskyvärd. Hon sa att Gud kommer skydda mig å hon skulle be för mig. Jag var faktiskt så berörd av henne att jag inte började dra mina oromantiska tankar om Gud, utan tackade henne bara.

Monday, April 4, 2011

Frånvaro

Som ni kanske märkt har jag varit lite frånvarande. Ångesten har tagit över mig fullständigt, det är därför.

Saturday, April 2, 2011

Knocked out

Fy fan. Seroquelen har fullständigt knockat mig. Jag slöddrar så ingen hör vad jag säger, somnar när jag tar på mig tröjan, kan knappt hålla uppe huvudet och spiller på mig när jag äter.

Mina föräldrar tycker att jag säger konstiga saker å jag funderar på att hyra ett hus på landet,, det ska lukta häst, å sen helt sonika lägga mig ner å vänta på döden.

Gaaah! Jag svamlar, det hör jag ju (om man nu kan svamla på datorn) . Nu ska jag dricka några liter kaffe så jag klarar av dagen.