patient, patient, patient

jag måste härifrån. ikväll helst, annars finns det risk att jag spårar ur fullständigt. allting ger mig ångest; rullstolen, kateter-grejen jag måste använda 4 ggr om dagen, handskarna, blodproven de tar typ var tredje dag, den förbannade jävla rösten i hissen som talar om vilket plan man är på osv.

allting är så fokuserat på mina skador. jag gör nästan inget annat än tränar, testar olika hjul eller ryggstöd till rullstolen, gör stretchövningar, ligger på mage i sängen 30 min varje dag för att avlasta och stretcha, pratar om vilken hjälp jag behöver hemma, äter mediciner, pratar om mediciner, pratar om hur extra viktig maten är nu, dricker näringsdrycker osv. så har det varit i ett halvår nu. ett halvår på sjukhus, det är ju inte klokt.

nu är dagens höjdpunkt här: den lilla plastburken med sömnpiller.
imorgon börjar allt om igen.

att presentera ett svin

amanda schulman kom hit och hälsade på mig idag, det var jättekul samt en smula nervöst förstås. men när jag väl pratade med henne så försvann all nervositet och det kändes som att jag pratade med någon jag känt hela livet typ. jag undrar om hon har den effekten på alla människor? hon verkar vara helt genuin och seriös, så jag skulle verkligen kunna tänka mig att göra nåt ihop med henne.

när jag träffar människor för första gången så får jag alltid en känsla av att de inte gillar mig. extra mycket nu förstås, eftersom hon är den hon är och har åkt hela vägen från sthlm för att träffa mig. så nu sitter jag och skäms jättemycket och tänker att hon tänker att hon hellre gör ett projekt ihop med ett kaffe-filter. åååh, ångest.

nu är klockan snart fyra, då slår den där djupa ångesten till. det är så varje dag i princip och alltid exakt klockan fyra. hm..hur ska jag försöka avleda den idag? kanske ner i kulverten å rejsa allt jag kan tills jag blir genomsvettig. neee, för jobbigt. jag målar istället..men det kan spä på ångesten ännu mer om jag målar min ångest, om ni förstår, då när jag ser det växa fram på pappret blir det mer angst. nåja. något måste jag hitta på.

jag satte morgonvällingen i halsen på grund av dig

hittills har det mest varit gubbar (en del helt suveräna skall icke förglömmas, men ändock way över min åldersgrupp..typ 70 å sånt) och några yngre, men tämligen mediokra herrar, inlagda här..men nu har det kommit en ny och ack, jag säger ACK! vad mina hormoner suktade när jag fick syn på honom. jag såg honom dock bara i profil men jag tror han är h.e.t. som fan. eller ja...det kan ju hända att min perceptionsförmåga vad gäller just detta är lite satt ur balans i och med alla de gubbar med molinogröt i mustaschen jag hängt med senaste halvåret.

nåväl, jag ska undersöka det hela lite närmre. jag ska nog presentera mig...kanske fråga om lite privat samkväm inne på mitt rum vore något, vi kan sitta nakna i våra rullstolar och titta på varandra, haha. nej, nu får det vara nog. det räcker med att säga hej o välkommen.

är jag för privat?

ibland får jag lite ont i magen, eller ganska mycket ont i magen, när jag tänker på den här bloggen och hur jag fullkomligt viker ut hela mitt liv och mina tankar. förut kunde jag det där med fasader ganska bra och tyckte det var pinsamt om någon fick reda på nåt dumt jag gjort. jag kunde ligga å angsta som fan över något jag sagt till och med. och om det så var 35 grader varmt ute så hade jag långärmat för jag skämdes så över mina ärr.

men så tröttnade jag på det där. jag insåg att den där perfekta kvinnan alla tidningar, tv-program och filmer framställer inte går att leva upp till. det är omöjligt. jag hade också tröttnat på det där med att prata väder och skit vid rökrutan. varför slösar man bort sin tid med sånt när man istället kunde använda den tiden till att prata om något som faktiskt betyder något och inte bara är tomma ord. jag blev helt förvirrad och galen över hur hela samhället från det att man föds försöker trycka in människor i en mall. en mall som blir allt mindre och allt svårare att passa in i. och som går allt längre bort ifrån vår verkliga natur. djuret inom oss.

som ni har förstått är jag jävligt dålig på den där mallen. jag vill inte längre försöka passa in i den heller, åt helvete med den! åt helvete med plattare mage på 2 veckor!
jag tröttnade alltså på att låtsas och tänkte att i den här bloggen ska jag fanimej skriva precis allt precis som det är. jag ska skriva hur jävla svårt det är att leva, hur extremt svårt jag ibland upplever det. och jag tänker skriva om alla konstiga jävla saker jag gör. jag tar av mig den där långärmade tröjan kan man säga. ställer mig helt naken framför er, sårbar så in i helvete, och hoppas att det ska duga.

det gick bra på simningen, jag simmade flera längder, mest med armarna då förstås å lite med högerbenet. jag fick upp lite flås i alla fall å det är väl bra.

jag tappar hår. när jag schamponerade det innan märkte jag att varje gång jag dragit händerna genom håret var det stora tussar av hår på dem. det såg ut som att det låg en peruk i duschen efteråt. det är ju det jävla waranet som gör det. blodpropp eller flintskallig? jag vet inte, men blodproppar är det väl inte bara att vira en sjal eller nåt runt.

nu ska jag rita lite. ni är flera som frågat om jag inte kan lägga upp bilder...jag ska göra det så småningom.

jag klarar det nog bara en gång

tillbaka på sjukhuset då. fruktansvärt jobbigt och sådär riktigt jävla nedslående. fast det är dubbelt det där, en del av mig hatar det här stället och en del av mig vill aldrig härifrån.

varför i helvete hoppade jag från min balkong? jag kan inte sluta älta det. jag påminns ju hela tiden i och med att jag sitter i rullstol på grund av det. jag önskar inte att jag hade dött istället. en del av mig har en otrolig livslust och är livrädd för döden. jag flög 15 meter rakt ner i marken, pang boom, hej å hå. jag kom nog ganska lindrigt undan. jag kommer lära mig något viktigt av det här, jag vet inte riktigt vad ännu, men jag tror det kommer. nej, nu skriver jag helt osammanhängande, bäst jag slutar.

jag ska simma nu..har jag sagt att jag lärt mig det? mina ben rör sig i vattnet. idag är första gången jag ska simma själv utan att ha nån med mig nere i vattnet som säkerhet. det blir spännande.

alla som inte dansar är våldtäktsmän

det brast för mig alldeles nyss när jag hörde nån jävla låt om "dance all night" eller något sånt och insåg att JAG KOMMER ALDRIG MER KUNNA DANSA! tårarna sprutade ut sådär jävla äckligt mycket så man börjar dregla och det rinner snor från näsan. jag visste inte vart jag skulle ta vägen. jag vill, men kan inte slänga mig ner på golvet och sprattla och skrika. jag sitter istället helt still och explosionsartad i min rullstol, det är så ångestladdat så ni anar inte.

nu är det ju inte så att jag brukar dansa när jag är ute. jag har väl förmodligen aldrig någonsin gjort det. senaste gången kan ha varit när jag var 14 och var på högstadiedisco. men principen, ni vet.

på tisdag kommer amanda schulman hit på besök. vi ska ju eventuellt göra någon form av dokumentär om mig. jag är ju ganska trasig, sårbar och desorienterad just nu, så jag har tackat nej till en del tidningar och nåt radioprogram som ville göra nån typ av reportage om mig, eftersom jag blir misstänksam och inte vill göra något som jag kanske ångrar och måste angsta över sen. men amanda verkar vara väldigt seriös och pålitlig, dessutom genomsnäll. vi ska bara träffas först och prata, sen får vi se. inget är bestämt.

"tears in heaven" på radio. inte bra. nu ska jag ta lite benso samt rulla ut och röka, innan jag blir en pöl igen.

gud är död

jag blir sjukt tankfull när jag besöker gravplatser. idag åkte vi till min mormors grav...gammelmormor osv ligger också där. eller ja, de ligger ju inte där under marken direkt. de är borta. farbror sixtens grav finns där också...han dränkte sig långt innan jag föddes. jag tänker ofta på honom. undrar om någon kommer tänka på mig om hundra år när jag har en sten där. det är inte särskilt lång tid dit. fan, det blir så smärtsamt uppenbart att allt är helt och hållet meningslöst när man hänger på kyrkogårdar.

lite mer upplyftande var det att gå på restaurang och moffa mat. jag har upptäckt att jag börjar bli lite tjock, så jag får passa mig. jag vill ju verkligen inte vara både rullstolsbunden och tjockis.

jag funderar på att börja sälja mina teckningar och tavlor. det är en tuff bransch att ge sig in i, men jag ritar/målar sjukt mycket och antingen är det skit eller så är det briljant. jag vet inte än.

frossa för mamma

ångesten gav med sig och nu ska jag iväg på restaurang å fira mamma. jag kissade ner mig igår förresten, precis när jag skulle förflytta mig till toalettstolen. jag väljer att se detta som ett tecken på att jag kommer kunna pissa normalt i framtiden..jag kan numer rika mig på toaletten, så nu behöver jag inte ha nån tid att passa bara för att jag måste hem till min säng.

bonjour ångest

nu är jag precis i det där gränslandet mellan att må rätt ok, till att dras ner i det där brutala jävla ångest-rövhålet. det känns som att mina naglar dras sådär mot väggen och jag får allt mer ångest och därav mindre styrka att hålla mig kvar. jag måste komma på nåt att göra just i de här ögonblicken för om/när jag väl ligger där nere är det helt omöjligt att ta sig upp...

dagens ångest rör sig mest om mitt handikapp..åååååååhhhhh, jag hatar det där jävla ordet; "handikappad". det rör väl inte mig? men jorå, det gör det verkligen, usch. känns h e l t overkligt. de säger att det vanligtvis tar ett år att acceptera.
nu går jag fan å lägger mig igen (det sämsta jag kan göra, jag vet).

en gång var du min stad, nu finns inget av mig kvar

nu har jag varit med familjen på stan..det är jätteskönt att komma bort från sjukhusets sunkiga atmosfär, men det är tryggt där. tusentals tankar sveper blixtsnabbt förbi när jag rullar runt i stan, där jag en gång har gått omkring på mina ben. allt påminner om tiden innan hoppet och jag kan inte låta bli att känna mig ledsen.

något gör att jag känner att jag inte riktigt räknas längre. och jag tror verkligen att det är så. till exempel hade jag innan jag hoppade typ 3-4 killar efter mig, som ville träffas å så, dejta om man så vill. nu hör ingen av dem av sig längre (vilket jag iofs inte har något emot), eftersom jag sitter i rullstol misstänker jag. man vill liksom inte dejta en krympling, det finns inte ens på kartan. om man nu inte är intelligent nog att inse att det är vad som finns inuti en person som räknas, men sådana människor är mycket sällsynta.

waran

människans lidanden

som jag skrev igår så har människan alltid lidit, vissa mer än andra. tänk om jag hade levt för 100 år sedan då det inte fanns diagnossystem och stesolid, hur hade min tillvaro sett ut då? jag identifierar mig mycket med stagnelius och med schopenhauers funderingar(så förmätet! utbrast mamma haha) och det är dystert och mörkt för det mesta. schopenhauer menar ju till exempel att livet uppenbarligen inte är något som ska njutas av utan att man bara ska få det överstökat. i dag hade säkerligen stagnelius fått en mängd olika diagnoser, samt mediciner och det där opiumet han rökte hade kastats åt helvete. då hade jag förmodligen inte fått njuta av hans vackra poesi.

hade jag levt för typ 100 år sedan hade jag nog tvångssteriliserats och lagts in på sinnessjukhus hela mitt liv, haha. eller så hade jag blivit filosof. vem vet. vad jag vill komma fram till är att vi inte kan sluta lida. människan har alltid ställt existentiella frågor och undrat över vad man ska göra med sitt liv. jag mår inte dåligt för att jag har en kemisk obalans i hjärnan eller för att jag har borderline eller för att jag stundtals vill dö. jag mår dåligt för att jag existerar. psykvården kan inte hjälpa mig med det. det är som att åka in till akuten och be dem stänga av gravitationen. psykvården måste bli mer filosofiskt lagd, man ska kunna få tala med en filosof, diagnoser ska ersättas med en ödmjukhet inför människors olika karaktärsdrag.

psyksjuk är det kanske inte så många som är, utan snarare grubblar-sjuk. vissa människor hanterar ju livet galant. de gör inga tonårsrevolter, pluggar vidare på universitet direkt efter gymnasiet, får ett 8-5-jobb, skaffar barn och bloggar sedan om vilka kläder man gillar, hur perfekt ens liv är, hur många vänner man har, vad man äter och hur jävla lycklig man är.
det är inget fel med detta, jag undrar bara hur de lyckas undkomma livets svindel och hur all misär lyckas gå dem förbi. eller ligger de i sina hästen-sängar om kvällarna och gråter? vågar man inte visa sig sårbar.

det är ju egentligen en tumregel vad gäller alla djur; visa dig inte svag. jag failar rätt ordentligt där haha. fy fan vad virrigt det här inlägget blev...ursäkta. det kan bero på att mamma pratar med mig samtidigt. mina föräldrar har inte vänt mig ryggen, det var bara jag som, på ett typiskt borderline-vis, drog förhastade och dramatiska slutsatser. de har alltid stått vid min sida, vad fan jag än hittat på..och det är inte så lite.

jag avslutar med ett schopenhauer-citat:
att leva är att lida

dagens kärlek:

olle ljungström - ljuv musik och vackert nylle..han verkar otroligt smart och sådär mysigt cynisk, i tysthet.

zolpidem, you heartless bitch

nu ligger jag hemma i sängen hos mina föräldrar. de har en radio i mitt rum och jag har till min fasa just ryst av välbehag orsakat av lady gagas papparazi. det kan dock ha att göra med att stilnocten just satte in.

i övrigt mår jag dåligt och vill bara flyta in i stilnoct-dimman tillsammans med liftarens guide till galaxen. jag kan den nog utantill nu.

jag fick en mindre trevlig kommentar:

Anonym sa...

Så här är det. Du är en enda stor Berny Pålsson-wannabe. Du kanske sitter och skriver på din självbiografi just nu, "Vingklippt ängel", är det arbetsnamnet?
Sluta tyck så jävla synd om dig själv, jag kan faktiskt förstå att t.o.m. dina föräldrar tar avstånd från dig. Att vara "emo" var populärt för år sedan, så get over it och skaffa en ny mindre självdestruktiv hobby.

Om du bara vill dö och dö och dö, varför hoppar du inte framför tåget då? Det är inte svårt alls. Anledningen varför du fortfarande lever är för att du deep down inte vill dö. Annars, som jag sa, hade du dödsförklarats för längesen.

Att gå runt och säga att man vill dö, att man inte orkar mer osv. osv. varenda jävla eviga dag är bara ett rop på uppmärksamhet. Varför vill du så gärna att folk ska tycka synd om dig? Det vill du och det kan du inte förneka. Jag menar, jag sitter och läser din blogg just nu?

Min allra bästa vän, Camilla Andersson hette hon. Vi lärde känna varandra på BB. Vi har alltså känt varandra i 19 år och vi stod varandra otroligt jävla nära. Hon har mått dåligt större delen av sitt liv, hon var odiagnostiserad men jag tror inte att hon hade mått bättre av att få en diagnos. Snarare tvärtom. Vi delade och berättade allting för varandra. Precis allt, trodde jag.
Helt plötsligt föddes en ny Camilla, en glad och positiv Camilla som verkade ha glömt allt hon mått dåligt över. Jag kände mig exalterad över att hon helt plötsligt var ständigt glad och harmonisk och vi hade ännu roligare än någonsin och livet lekte som aldrig förr.
Sen hände någonting och jag fick ett samtal av Camillas mamma att hon inte finns kvar hos oss. Jag fattade ingenting, Camilla som mått så bra.
Hon hade hoppat framför tåget och anledningen till varför hon var så glad och harmonisk de sista veckorna berodde på att hon hade bestämt sig.

Tänk på det ditt jävla luder.


som jag sagt tidigare; vad är det för fel med att vilja ha uppmärksamhet? om man mår dåligt och inte känner att man får hjälp så kan man behöva uppmärksamma det problemet. det finns så många tjejer och killar där ute som skriker på hjälp och jag tycker att sådant ska uppmärksammas, så att en förändring kan ske.
jag kanske borde hoppat högre än från femte våningen men nu var det ju så att jag bodde på just femte våningen. du satt inte skräckslagen och undrade om jag skulle överleva den natten, det här har varit fruktansvärt för både min familj och mig och det du skriver är verkligen en förolämpning. försöker du uppmana mig att ta livet av mig? lär dig lite vett för fan.

vad är det för fel med att prata om att man vill dö? är inte det något som många människor brottas med någon gång i livet? jag vet att jag inte är ensam i alla fall. det här är en blogg där jag delger er mina tankar och känslor, och då förekommer just dödslängtan ofta.

du är en klassisk icke-tänkare, av ditt inlägg att döma. finns det en speciell mall för den perfekta självmördaren. det var ju tråkigt det där med din kompis, men jag vet flera stycken som tagit livet av sig efter åtskilliga självmordsförsök och klagomål över livet. räknas inte deras självmord? är det mer "status" om man inte pratar om det först? hur tänker du då? och får man inte tycka synd om sig själv? är inte det mänskligt? det är synd om människan, som någon du säkert inte känner till uttryckte sig.

angående berny pålsson så är jag inte särskilt förtjust i hennes bok, eftersom jag inte riktigt gillar hennes språkbruk. jag skriver på ett helt annat sätt och vad du menar med att emo var inne för år sedan förstår jag inte heller. emo är en förkortning av emotionell och det har alltid funnits och kommer alltid finnas människor som är just emotionella. läs lite om den unge werthers lidanden...eller lite stagnelius. om jag är ett wannabe så är jag nog mer ett stagnelius-wannabe. han skrev otroligt mycket om döden och dödslängtan. läs "till förruttnelsen"...dock är jag osäker på om du har intellekt nog att förstå den.

hm..var det inte inne att kalla folk för luder för många, många år sedan?

Du känns som någonting jag drömde om en gång

Nu har jag klarat hela dagen, utan några större ångestattacker. Eller ja, inte hela dagen så, men hela mitt schema dårå. Nu sitter jag o missbrukar kaffe i matsalen.

Någon kommenterade att hon tyckte bättre om att skriva "dom" än "dem". Under en lång period använde jag alltid "dom" oavsett om det skulle vara "de" eller "dem", eftersom det tilltalar mig mer rent estetiskt. Jag tycker det ser snyggare ut. Många författare gör på det viset, t ex Jonas Gardell tror jag. Men så började jag universitetet och skulle skriva uppsatser, rapporter osv. Och då kände jag att det var mer korrekt att använda de och dem, plus att jag insåg att jag inte riktigt kunde reglerna för dessa ord, vilket jag naturligtvis var tvungen att rätta till. Nu känner jag dock att jag behärskar de och dem, så jag kanske kommer börja skriva "dom" hädanefter. Hm...ska det vara ett ä där? Nåja, så kanske jag skriver i min bok, samt små bokstäver då. Nu skriver jag på min iPad och den omvandlar mina tänkta små bokstäver till stora. Mycket störande, det gör att någonting i mitt huvud skriker åt en annan del av huvudet.

Fan, den där oron stannar kvar. Precis som Jocke berg sjunger. Jag kan inte bli av med den...om det bara fanns någonting jag kunde göra. Men det gör det inte.

Nu ska jag packa inför hemresan, till mina föräldrar.

Benso in my heart

Nu har nästan halva dagen gått och jag sitter å väntar på att arbetsterapin ska börja. Ångestnivån har höjts ganska rejält. Det känns som att jag bär runt på en kasse full av sten och släpper jag taget om den så kommer ångesten som ett lokomotiv och kör över mig. Just nu slinter påsen ibland, om ni förstår. Jag får inte tappa greppet.

Jag äter ju bensodiazepiner och har en ganska hög dos. Igår pratade jag med psykläkaren om eventuell utsättning av dem, jag skulle fundera på saken. Vad tycker ni? Jag vet ju inte hur jag reagerar utan benso i blodet, kanske får jag en så brutal ångest att jag inte klarar av den. Men jag rullar ju runt å är lite flöddrad hela tiden, dämpad, skyddad. Men om jag vill laga mig själv måste jag väl nästan ta bort dem...för jag kan ju liksom inte laga den flöddrade lina...det måste ju vara jag, utan mediciner, ren tänker jag. Men jag har ju andra psykmeds också; lyrica, voxra, remeron å stilnoct då för sömnen. Ska jag göra mig av med alla? Hahaha, som om jag skulle våga det.

Kärlek

Tack för alla fina, insiktsfulla och peppande kommentarer jag får. Dem är ibland avgörande.

Våga vara rädd

Jag gick upp ur sängen i morse...bara det var en kraftansträngning. Jag vet inte om ni förstår...ni kanske undrar hur det kan vara en kraftansträngning att ta sig upp ur sängen. Den brutala ångesten jag känner är svår att förklara. Den paralyserar mig (hehe, jag vet) och får mig att bli helt inställd på att dö. "jag ger det en vecka till, är det inte bättre då så gör jag det".

Nu har jag släpat mig ner till sjukgymnastiken också, med Kent i min..eh.. iPod nano, tror jag den heter. Det är bra för då verkar det inte konstigt om jag inte svarar när någon försöker prata med mig. Musiken är lite som ett skydd mot omvärlden..ett ganska klent sådant, men ändå. Jag mår bättre idag. Vet inte om det beror på att de höjt lyrican och voxran eller om jag bestämt mig för att kämpa vidare. Min syster var här igår med kramar och choklad.....och nu börjar jag lipa här inne igen ja, fan...hon såg på mig med så ledsna och uppgivna ögon. Och jag grät floder när hon gått för jag tyckte så synd om henne.

Nu kan jag inte skriva mer om det för då lipar jag ännu mer å folk kollar redan på mig här.

Tröstlös

Jag ligger i sängen idag. Tar ett andetag i taget och försöker att inte explodera. Men det syns på mig...mina ögon är fulla av panik, jag vet inte var jag ska fästa blicken. Läkaren från psyk var här innan, jag minns inte vad vi sa. Jag visste verkligen inte om att man kan må såhär dåligt. Dö, dö, dö. Jag kan inte, orkar inte samla ihop spillrorna av det som en gång var jag.

håll min hand

jag ligger i min sjukhussäng, sprängfylld av ångest och med tårarna sprutande. det jobbar ingen som tar hand lite om mig, kramar om mig eller håller min hand. och det känns ju inte så spontant, eller bekvämt, att ringa på larmet och be någon krama mig.

mina ben. ibland vill jag hålla om dem, krama dem, men jag kan inte för bäckenet tar emot och ryggen gör för ont. mina vader är så smala..jag gråter bara ännu mer när jag tittar på dem, helt förtvinade. man känner bara själva skelettet på dem.

oh yeah, she's loosing it

jag orkar knappt skriva. jag fick en ångestattack idag igen lite före 14, nu är klockan snart 18 och den har inte gått över riktigt än, trots 2 temesta o iktorivil. det svider i mitt bröst, det är som att det är någon där inne som bankar, bankar, bankar och sliter mig i stycken. det gör fysiskt ont, hela jag vibrerar av nåt slags rädsla eller panik. mina föräldrar har tagit avstånd från mig. det gör de väl rätt i. jag.är.skit. mitt liv är ett enda stort kaos. ingen orkar. inte ens jag.

herregud, jag vill inte mer.

döda dagar

känner mig matt idag, orkar knappt rulla rullstolen framåt men eftersom jag måste så är det bara göra. sitter och cyklar på sjukgympan nu och pratar teknik (!) med min sjukgymnast. jag vill inte vara här. den 15 juni skrivs jag ut, det känns som en evighet. sen kan man luras att tro att allting blir så himla mkt bättre när jag kommer hem till min nya lägenhet. men jag kommer fortfarande ägna större delen av dagen till att ta hand om kroppsliga funktioner eller rehabiliteras.

jag är så trött på allt, så jävla in i helvete trött. jag känner en intensiv dödslängtan...tänk att bara få slippa det här. döden är ju tyvärr enda sättet att komma undan nu. men jag vet att jag av etiska skäl inte kan göra det heller, plus att jag inte klarar/vågar/orkar göra själva självmordet. så jag känner mig fångad, intryckt i ett hörn, eller snarare pressad in som ett frimärke mot väggen. nu börjar jag gråta, det är sådär när man sitter här i gymnastikhallen.

suck.

handduksdagen

glöm inte att ta med er handduk idag, för att hedra douglas adams, författaren till liftarens guide till galaxen.

le angst brutale

jag glömde en jävla massa i förra inlägget kom jag på senare. skriver om det en annan gång.

jag fick en panikångest-attack innan, en sån brutal. det började med att jag fick kramper på rullstolsträningen. jag satt bara som förstenad, nöp mig i armen, lipade och fick till slut fram till tränaren att jag inte kunde vara med. väl uppe på avdelningen bröt helvetet ut i huvudet. jag var så jävla rädd, en avgrundsdjup jävla rädsla som jag fan inte känt sen jag såg ryggmärgshäxorna på sahlgrenska. de höll fast mig så gott det gick men jag slet mig loss och ur rullstolen. hamnade såklart på golvet och de fick hämta lift för att få upp mig till sängen igen. kramperna var kvar, fast värre för nu krampade det i halsen också, händerna var iskalla för de fick inget syre pga att de var som sten typ. till slut kom läkaren och jag fick temesta och efter en liten stund, med hjälp av en sjuksyrra, kunde jag andas normalt igen och kramperna släppte.

jag var "med" hela tiden, men det kändes som om någon annan tagit över min kropp. jag vred mig och vevade runt med armarna, drog av mig lite hår osv, men jag ville liksom inte det. jag tror det hela såg lite mekaniskt ut.

jävligt obehaglig upplevelse i alla fall o nu är jag mest ledsen bara. jag tror att jag kände att det blev för mycket. fattar ni att jag kämpar varje dag? jag sliter mig igenom dagarna. kämpar för att inte låta ångesten ta över. kämpar för att försöka hålla huvudet högt trots att det ligger ett paket med handskar bredvid toaletten, eftersom jag måste köra upp min hand i rumpan o gräva ut bajset. ångesten ligger i bakhåll hela tiden, vakar över mig och tar varje tillfälle i akt så jag måste hela tiden "slå bort" det, tänka andra tankar, tänka på blåvalarna ute i haven och svarta hål och rumtiden...fast inte för mycket för då får jag ångest över det.

det är inte själva skadan jag får den där avgrundsdjupa rädslan eller ångesten för; det är att jag hoppade. vad tänkte jag när jag tog det avgörande steget ut? tänkte jag ens på nåt? hur i helvete vågade jag? jag tänker på mitt bäcken som var vidöppet (och jag tycker redan bäcken är äckligt som det är, utan att de är vidöppna), hur såg jag ut när jag låg där nere? hur nära var jag att dö? hur kunde jag göra så mot min familj? nu bryter jag ihop. hur fan kunde jag göra så mot min familj som ställt upp så för mig och älskar mig så, mot min systerson som tycker så mycket om mig och jämt vill vara med mig. hur fan kunde jag vilja lämna nosmesen, herrn, min stora kärlek? är jag skit?

jag har varit på sjukhus alldeles för länge också, snart ett halvår. det känns som att jag inte orkar en dag till. inte en enda jävla schemalagd dag till på det här stället. jag vill hem. hem till mitt nya hem och prova om jag kan leva ett hyfsat normalt liv. jag vill inte att nån ska ha klorna i mig. rehab kommer ju ha det. jag kommer ha nån aktivitet varje dag i princip och det kommer komma hem folk till mig. men så måste det vara i början säger dem och jag får väl acceptera det.

nu ska jag be om mina nattmeds, innan jag får en ny attack.

summa summarum

jag har fått väldigt dåligt minne. jag minns inte vad jag gjort de senaste åren...eller ja, typ sen jag slutade 9:an. men jag ska försöka summera. ni som känner mig och varit med kan väl, snälla, rätta mig om jag har fel el om ni minns nåt jag inte minns.

1998: slutar 9:an, börjar tullengymnasiet på hösten och bråkar ofta med någon som hette hmhm sharbel kanske. fikar ofta på stan med emmy o malin eller jenny. jag boffar butangas typ dagligen under flera månaders tid. vi hade en särskild buske i stadsparken där vi satt. min kompis trodde hon var en anka. inlagd på psyk. självmordsförsök.

1999: börjar mediaprogrammet. umgås med någon som hette emma och hennes kompis jenny. någon gång är jag på en fest och skär mig så illa att jag blir uppkörd till sjukhuset av någons mamma. en annan fest försökte jag komma in på, full o hög på benso, dom ville inte ha mig där och jag minns att någon skrek "kasta ut den där psyko-horan", senare på natten magpumpades jag. kan det även vara detta året jag å emmy går runt på hässle å jag låtsas att jag är johnny rotten. jag ligger med en kille som slänger ut mig i trappuppgången efteråt. jag är aspackad. bankar sönder mitt nagellack o skär mig med skärvorna. det blir jättedjuppt o nåågon kör mig till sjukhuset, iinlagd igen.

var jag i varberg nånstans detta år och ramlar ner naken mitt i en fest, från vinden i en stuga. går o drar upp folks plantor o lägger lite här o var, bygger ett väg-gupp med dem. går in i en okänd stuga o letar upp kylen o tar en öl.

2000: hoppar av mediaprogrammet. flyttar till israel o festar i skyddsbunkrar, bor i en sjabbig lägenhet i tel aviv tillsammans med 9 sydafrikaner. testar lsd, träffar gud som talar om vad meningen med livet är. åker hem efter 5 mån eller nåt. möjligtvis köper jag klittan på hösten här.

2001: jag tror att jag o anna var i skåne o arbetade som hästskötare det här året. jag tror också att det var det här året jag blev ihop med en kille som slog mig, var notoriskt otrogen o troligtvis led av psykopati. vi ihop blev katastrof. han sitter på mig o håller ett baseboll-trä i handen o skriker "vill du dö din jävla hora?" jag börjar sjunga på den där låten "hit me, hit me, hit me hard". han kastar ut mig i snön. jag har bara t-shirt på mig. går till hans granne som lånar mig kläder. jag lämnar honom. hans mamma ringer mig o säger att hans psykolog har sagt att enda sättet för honom att bli bra igen är om jag tar tillbaka honom.

åker på festival med sir. sparkar en kille och slår ner honom helt omotiverat. går bärsärkargång och blir känd över hela festivalområdet som hon som går o muckar med alla o pekar fuck you. ligger på vägen och agerar väg-gupp pga kraftig fylla. någon hoppar ur sin bil och flyttar mig till diket. sir har jag tappat bort. är aspackad hela festivalen, ser nog inget band. hamnar i sjukvårdtältet. alla våra saker blir stulna. vi får åka tåg utan biljetter hem. blir ihop med rikky (?) som bor i gbg. vi hänger mkt på synthklubbar..hm..tror jag. byter sedan ut rikky till håkan. är vegan.

2002: hamnar på psyk i turkiet. är där med sir som också hamnar på sjukhus. knullar med en turk.

2003: tror jag blev ihop med johan detta år. kanske börjar praktisera på ridhuset också detta år. tävlar ganska mycket med klittan. vi vinner en del tävlingar. är med i allsvenskan div 1. läser på komvux. börjar gråta och springer ut från första lektionen. flyttar hemifrån. hjälper till på stora internationella tävlingar på ridhuset. lyssnar jämt på belle and sebastian.

2004: flyttar möjligtvis ihop med johan. pluggar fortfarande på komvux. däckar i trappuppgången. lånar ut klittan till linda som senare köper henne.

2005: förlovar mig med johan, i paris. tror jag.

2006: vi skaffar billy tror jag. spelar in "har du sett min bajja?" med abbe. tar körkort kanske.

2007:det tar slut med johan? läser naturvetenskapligt basår. skaffar babsan. flyttar till sthlm med ny kille, mattias. träffar milla å massa andra gullisar. gör självmordförsök, ambulans, karolinska å sedan åker min mamma å syrra å hämtar mig mitt i natten.

2008: bor på hedvigsborg med mattias. skaffar tage (hund) under ett imovane-rus. det tar slut med mattias å jag blir ihop med micke istället. vi flyttar till tullen. jag börjar läsa till socionom? missbrukar imovane. har en gömma inne på toaletten. skär sönder hela min kropp. skaffar todd.

2009: hamnar på psyk under ett imovane-rus. sönderskuren. psykosavdelningen med vak. lyckas sätta igång brandlarmet. lyckas inte fly men får en räkning på 2500 som pappa betalar. lämnar tillbaka tage till uppfödaren. tar slut med micke. röker hasch varje dag. gör studieuppehåll?

2010: är inlagd på psyk mestadels. är ihop med lillen. knarkar tjack. tar slut med lillen. jag umgås nästan bara med knarkare å tar tjack. får psykoser. lillen o pop dör. tänder eld på mig, dricker aceton, försöker hänga mig, skär in "save me" på armen, tatuerar in hate på armen under imovane-tjack-stesolid-rus, troligtvis gäller detta även han som tatuerar. två knark-kompisar gör inbrott hos mig o tar allt jag äger, tillåme gamla sletna band-t-shirts. jag hoppar från balkongen.

2011: vaknar upp på sahlgrenska å är förlamad.

japp, det där är ungefär vad jag minns. det är inte lätt att skriva boken..men ju mer jag skriver desto mer kommer jag ihåg. men det mesta är ju sånt jag inte vill komma ihåg.

den fria viljan var vår tonårsdröm men vi är bara instinkt, bara djur och allt är lögn

jag har precis varit hos psykologen och hon frågade mig om jag möjligtvis har något annat epitet än psykfall. jag tänkte "vad fan frågar hon ens en så löjlig fråga för, det är ju uppenbart att jag bara är ett psykfall". där hejdade jag mig lite och reagerade på att jag faktiskt tänker så om mig själv; att jag bara är ett jävla case.

jag fattar ju rent intellektuellt att jag är betydligt mer än bara ett ångestladdat psykfall, men tydligen går jag...nej, rullar jag runt och har denna föreställning om mig själv; att jag inte är något annat än en ångest-brud. min enda kvalitet är att jag kan ha så jävla mycket ångest dygnet runt, året om. och jag ifrågasätter det inte ens, även om det inte verkar särskilt logiskt.

jag indoktrinerades ju i detta så tidigt (15 år) och just när man håller på att skapa sig sin vuxna identitet. så det har blivit så för mig. jag kanske till och med är rädd för att vara något annat än ett psykfall (naturligtvis) eftersom det är psykfall som är det jag känner till och vet hur man handskas med. på det området är jag ju för fan expert! vill jag ens lämna det?

nej, förmodligen inte.

dagens kärlek:

ian curtis - rösten, dansen, shadowplay

den vidunderliga angsten

kvällen är här, det regnar och jag har ångest, aaah, denna satans jävla existentiella ångest. den känns ännu hårdare nu när jag är ryggmärgsskadad å skit...samhället är inte precis gjort för någon som jag. psyksjuk krympling söker jobb, gärna något där min misantropi och passivt aggressiva läggning kommer till sin rätt. möjligen bödel. inte för att samhället är något man direkt eftersträvar att passa in i.

det finns chips å dipp som jag tänker glufsa i mig nu. imorgon har jag psykolog och bassäng..jag är fortfarande lite orolig att jag ska råka bajsa ner mig i poolen. det vore katastrofalt för min självkänsla haha. fy fan, jävla liv. dock har jag fått min första riktiga mens, vilket fastställer att jag fortfarande, rent teoretiskt, kan avla. jag vet inte om man får bada i bassängen då, när man har mens alltså. vi får väl se.

jag har urinvägsinfektion igen frstn, sa jag det? jävlar vad ont det gör. det finns så mycket skit i mitt liv nu att jag har svårt att se hur jag någonsin ska kunna leva. jag lever inte nu, jag bara existerar. knappt.

s.m.ä.r.t.a

det blev lite utgång igår. med betoning på lite...jag å björne satt på en uteservering å jag pimplade 2 öl innan jag fick akut-åka hem med pappa för att rika mig (pissa), jag var verkligen på väg att sprängas och det gjorde ont så in i helvete. jag fick sån sjuk jävla panik...jag satt där och försökte på allvar att pissa ner mig för att slippa få det uppsprängt i njurarna. det var längesen jag hade så ont alltså.

nu pratar jag med johan, om just smärta. att det är ett hån mot oss och en insinuation på att vi skulle vara efterblivna (vilket vi iofs i regel är). vi vet att vi inte ska lägga handen på en brännhet platta, vi behöver inte smärta för att poängtera det. smärtmekanismen kunde försvinna när vi var små...typ 10-årsåldern kanske.

dock var det bra med smärtan igår kan man tänka sig. fast det hade ju räckt med att jag kände mig kissnödig. nåja.

nu kaffe och en cigg.

sen frös din hand

en främling kom fram till mig idag och frågade vad som hade hänt mig. jag sa fallolycka. då sa han " du hoppade va?" jag frågade varför han trodde det och då liksom klappade han mig på axeln och sa att det syns lång väg. det kändes helt surrealistiskt. kanske visste han. alternativt ser jag ut som ett övervintrat emo. fy fan.

inga tårar svider så som dom som aldrig lämnar ögat

fy fan. jag har upprepade ggr förklarat att jag inte vill ha min förra kontaktperson, kia från beroendeenheten, och flertalet ggr har de ringt härifrån dit och framfört detta. min ena sköterska pratade tillåme med just henne och sa att carolina vill inte ha dig som kontaktperson så du behöver inte komma på mötet. men den fittan hade fan mage att dyka upp på mötet idag. hon hade sin gamla vanliga nedvärderande stil. hon har verkligen misskött sitt jobb så jag fattar verkligen inte hur hon kunde med att dyka upp.

jag fick inte ut nåt särskilt av mötet. jag framförde att jag vill ha en läkare som tar mig på allvar, samt har en kontinuerlig kontakt med mig. plus den där jävla adhd-utredningen. jag vet inte om det nådde fram. det verkade inte så. jag orkar inte ha kontakt med psyk mer om det ska fortsätta som innan. det enda jag erhöll var att bli nedtryckt och stigmatiserad så in i helvete. vi får väl se hur allt artar sig.

solen mot mitt hjärta

jag vaknade av att en av mina arbetsterapeuter kom indrösande på mitt rum. jag har nämligen personlig vård på fredagar..dock innebär det nu för tiden att hon sitter och tittar på mig när jag klär på mig. onödigt och irriterande. mitt morgonhumör är helt galet.
jag tog upp detta, att hon ändå inte gör nåt, så nu ska jag inte ha det länge.

nu sitter jag ute och röker morgonciggen. jag mår betydligt bättre idag. jag var på väg att börja lipa liiite grann innan, men jag hann styra upp mig. jag får väl vara glad att jag lever antar jag...eller ja, glad och glad. men nu är det i alla fall såhär läget är och jag kan ju inte annat än att acceptera det. vägrar jag att acceptera, och försöker ställa mig upp ur rullstolen, vilket har hänt ett par ggr, så faller jag ju bara. benen fortsätter vara värdelösa vare sig jag accepterar det eller inte. blä.

det ska bli jävligt intressant att se vad beroendeenheten har att säga på mötet om en timme. framförallt ang. adhd-utredningen.

frstn när använder man timma och timme?

jag frågar gråter du, du smakar salt

min värld är fruktansvärt mörk just nu, den har golvat mig totalt idag. jag skulle ju ha simning, ståträning å rullstolsträning, men det fick lov att ställas in för jag kunde inte sluta lipa. jag har mest bara legat på min säng och gråtit så förtvivlat över allt som gått snett, allt jag kunnat göra lite annorlunda, allt som blev så fel.

lillen. jag tänker på lillen och bryter ihop, gång på gång. allt gick åt helvete. jag drömmer om att vi skrattade åt dina sport-byxor du köpt på marknaden, hur vi gick omkring på norrby en gång o skrattade tills vi grät över att du hade råkat, lite halvpundigt sådär, ta på dem åt fel håll. och så drömmer jag om att du ligger död.

jag ser ingen framtid...bara tid att plåga sig igenom. men kanske kan jag komma ut på andra sidan, om den nu finns för såna som jag.

imorrn har jag vårdplaneringsmöte. läkare, psykolog, sjuksköterska, kurator, nån från kommunen och beroendeenheten kommer hit och så ska vi diskutera vad som händer när jag blir utskriven härifrån. det kommer bli jobbigt för mig, jag anar att jag kommer bryta ihop åtskilliga gånger. ibland räcker det att någon säger "ja, carolina behöver ju hjälp med att duscha" för att jag ska bryta ihop. är det verkligen mig de pratar om? är det verkligen jag som inte kan duscha själv?

de har satt in sprutan igen..helvete. jag hatar den. waranet räckte tydligen inte för att få mitt blod tillräckligt tunt.

nu måste jag torka mina tårar, lyssna på liftarens guide..o sedan somna.

dagens kärlek:

townes van zandt
-sorrow and solitude, these are the precious things
and the only words
that are worth remeberin´

förruttnelse hasta, o älskade brud

nu har sjukgympan precis börjat för dagen. först ut är cykling, jag är måttligt engagerad som ni kanske ser. jag brukar vara engagerad men just idag är det tusen andra saker som snurrar runt i huvudet.

det börjar närma sig utskrivning och så fort nya lägenheten är fixad flyttar jag in. jag vill helst inte ha en massa hjälp (folk som springer hemma hos mig) utan tänker att jag ska klara mig själv. vi pratade om detta igår och jag insåg att fan, jag kanske inte klarar detta själv ändå. det är mest den psykiska biten som jag oroar mig för. tänk om jag får den där hemska ångesten igen och blir liggandes hela dagarna? det är ju så mycket viktigare nu att jag äter regelbundna måltider, rör på mig, gör alla mina stretching-program osv.

jag tror dock att jag kommer klara det själv om jag inte börjar knarka igen, det är egentligen det absolut viktigaste tror jag. för börjar jag igen så kommer den där ångesten och jag blir återigen självmordsbenägen (och tänk vad lätt jag kan ta livet av mig nu, det är bara att skära mig en del och så kommer jag förblöda eftersom jag äter waran).

men ska jag ha en adhd-utredning och ev. äta concerta så kommer jag få lämna regelbundna pisseprov, så då har jag ju den livlinan.

det viktigaste är förstås att jag själv bestämmer mig en gång för alla att jag inte ska knarka mer. jag gjorde det igår tror jag, bestämde mig alltså, inte knarkade haha. jag har bestämt mig flera gånger men det har inte känts så definitivt och stenhårt som det gör nu. jag har insett allvaret på ett annat sätt och att det är dags att ta itu med mina demoner clean style. jag har inte råd att slänga bort mer tid nu. så det blir inget knark. nu har jag ju varit utan i 5 månader också. eller ja, jag är ju flöddrad dygnet runt. men det kommer de ju säkerligen vilja sätta ut helt om jag ska ha adhd-utredning o grejer.

det kommer bli asjobbigt. jag har ju ett starkt benso-beroende nu som min läkare sa. det blir fan inte kul. men samtidigt är jag lite nyfiken på hur jag kommer bli när det går ur kroppen, för sen olyckan har jag aldrig "kommit ner" från benson. jag har alltid en reltiv hög koncentration av benso i blodet. det märker jag ibland när jag sitter och stirrar ut i ingenting i några minuter mer än vad som är normalt, typ 50. eller när jag säger "är du lycklig?" helt jävla omotiverat till kassörskan i kiosken.

nu har jag ståträning så jag får koncentrera mig på det lite.

jag äter råttgift

Warfarin (waran)[(RS)-4-hydroxi-3-(3-oxo-1-fenylbutyl)-2H-1-bensopyran-2-on] är ett ämne som förhindrar blodkoagulering (antikoagulant), en vitamin K-antagonist av kumarintyp som används mot blodproppar och som råttgift och annan skadedjursbekämpning.

kaffe är min kopp te

nu sitter jag och dricker min tionde kopp kaffe för idag. jag har dessutom hittat lite större koppar så nu jävlar. jag har ju en missbrukspotential av rang så jag sitter här och liksom halsar i mig kaffet medan de andra kollar med frågande ögon på varandra. men det är nog dags att sluta snart för annars kommer en kraftig och tämligen brutal ångest senare. nu ska jag till rullstolsgruppen.

tjejkraft

inom kort kommer jag gästblogga hos tjejkraft. det finns oerhört mycket läsvärt där så checka in. ibland kan man ju känna att man inte har så mycket kraft själv och då hjälper tjejkraft dig så gott det bara går.

heavy metal

jag har sjukt ont i ryggen. speciellt vid ett ställe där det liksom, ganska rejält, sticker ut hårda saker. jag uttryckte min oro för detta och fick då besök av ortopeden,som visade mig den här röntgenbilden.

det är skruvar och en del av en stav jag känner. notera kedjan som går ner mot vänster höft för att koppla ihop det på nåt vis. fascinerande.

idag har jag jätteont och det känns inte helt bekvämt att det är så mkt skrot där inne. notera även delen som ser ut som en bläckfisk typ alternativt ett paraply..vet inte om ni ser den, det är ganska otydligt. men jag ska inte klaga på det. det är ju delvis all skrot som räddade mitt liv.

nu iktorivil och 6 koppar kaffe.

cry, cry baby

såhär rullade jag ut till frukost i morse, haha. jag har inte slutat lipa ÄN. jag vaknade fan lipandes...nu känns det rätt ok men tårarna bara kommer och kommer ändå. nu ska jag rulla ner till sjukgympan och se om jag pallar trycket idag.

positiva tankar:

jag kan ju fortfarande sjunga om billys nos eller reta honom för att han är en mes. mina föräldrar är fortfarande världens bästa och mamma gör säkert hootan tootan om jag ber om det. det där med att rida vet jag inte, men jag kanske kommer kunna göra det.

men det är något med tiden också. den går så fort. jag kommer vara 50 om ett ögonblick.

kärleksvarm sorg och självömkan

jag var alldeles nyss på väg ut för att möta upp mina snälla föräldrar, som skulle lämna av lite godis till mig. jag kände mig ganska okej men så plötsligt föll jag bara ihop och började gråta helt ohämmat.

jag gråter som fan nu när jag ska skriva det här...jag vet inte om ni tycker att jag är helt rubbad å självömkande eller nåt. men det är såhär det är. jag tänker att visst har jag haft det jävligt jobbigt stora delar av mitt liv. men jag har också haft bra stunder, jättebra stunder. när jag var liten hade jag nästan bara bra dagar. vi hade dagbarn hemma och vi lekte tills vi stupade. och mina föräldrar, de är dem bästa föräldrar man kan ha. jag minns en massa roliga saker vi gjorde och att mamma lagade nåt hon kallade hootan tootan. hela livet låg framför mig då.

längre fram, när jag var typ 12, minns jag när vi var några tjejer som var ute å red i snön...jag minns att det snöade jättemycket och vi sjöng, eller kanske vrålade vi, "forever young" medan vi galopperade över ängarna..efteråt satt vi i tvättrummet och värmde oss vid nån fläkt eller nåt sånt.
jag anade inte då, att jag skulle sitta 17 år senare lipandes och tänka tillbaka på just den dagen, den ridturen, som en av de lyckligaste i mitt liv (jag var för upptagen med alla problem).

jag har varit tillsammans med, vad jag tror är, mitt livs kärlek. en del hittar aldrig någon som man kommer så nära som jag gjorde med honom. vi bodde ihop flera år. vi inredde vår lägenhet tillsammans och det var så mysigt där, jag kommer aldrig glömma det. speciellt vid jularna. jag minns dagen då vi skaffade billy...petra körde oss till landvetters flygplats, albin var med och vi satt och flamsade oss och sjöng löjliga låtar om rumpor. jag minns hur jag skrattade så jag fick ont i magen och grät.
och billy. jag har haft turen att träffa en hund som billy. en sån hund träffar man bara en gång i sitt liv. han charmar alla han möter och vi har turen att få vara med honom så mkt vi vill (varannan vecka blir det ju nu då) vi hittade på låtar om hans nos och hans fula råtta. jag minns att jag någon gång somnade med hans nos i min hand.

jag vet inte varför jag lipar så när jag tänker på detta. men jag tror att det är för att jag kanske känner att jag kan vara nöjd nu. jag har fått uppleva vackra saker i mitt liv. det är okej om resten av mitt liv kanske inte blir så bra. de tankarna skrämmer mig nog, får mig att gråta. kommer jag bara ge upp nu? sluta kämpa och bara ligga och förtvina bort med mina minnen.
som om jag redan är död.

dagens kärlek:

britney spears - sexig, jävligt duktig på det hon gör och en smula mänsklig

vik hädan, herr angst

jag.är.trött.på.sjukhus.
men nu är det inte så lång tid kvar här, ett par, tre veckor kanske. jag hoppas att jag ska kunna flytta direkt till nya lägenheten, det vore underbart. jag längtar så efter att bara få vara e.n.s.a.m. jag har ju inte varit det sen december förra året. laga qourn-färs å spagge och sedan bädda ner sig och streckkolla mash...aah lovely.

klockan är 16 och kvällsångesten är här. jag vet verkligen inte hur jag ska göra mig kvitt den. min nuvarande strategi är att bara slå bort det, inte tänka aktivt på att jag har ångest. alternativt låta mig falla ner i avgrunden, inte göra något motstånd, bara falla ner och se vad som finns där. det är något jag förr eller senare måste göra, samt städa upp där nere en gång för alla. men jag kan nog inte görta det själv...därför tänkte jag börja gå i psykodynamisk terapi hos han jag gick hos privat för ett par år sedan, han freud-killen haha, nä men han var verkligen bra. den enda so far som jag känt ett annalkande förtroende för. kanske vågar jag lita på honom. och jävlar vad han såg igenom mig och fick mig att berätta saker jag aldrig skulle få för mig att säga till någon annan. hoppas han kan ta emot mig bara.

om det ska storstädas där nere kan jag ju tyvärr inte gå på benso, som jag gör idag. jag har dygnet runt alltid en relativ hög halt bensodiazepiner i blodet. jag är alltid "påverkad" trots att jag inte märker det själv längre. det kommer bli väldigt intressant att se vad som händer när jag plockar bort benson. herregud, jag kommer gå under totalt, är min första tanke. men jag kan nog inte leva fullt ut om jag är så jävla dämpad av benso hela tiden.

strategi just nu: äta pizza med pappa. måste gå. puss

säg att du förstår mig (nej, vad menar du?)

det var riktigt givande hos psykologen idag. vi pratade bland annat om min extremt svåra tonårstid, med lärare som inte såg nåt, fältassistenter som förnedrade mig och alla dessa glåpord som ropades efter mig, hur jag skreeek på hjälp utan att någon hörde, hur jag skrek ännu högre, skar sönder mig, satte 10-tals säkerhetsnålar i armen för att få någon att uppmärksamma mig men utan mer respons än att jag blev kallad psyko ännu mer, hur jag slöt in mig allt mer, förknippade mig med kurt cobain, hatade och föraktade allt som var jag, la på mig en jävligt tuff attityd utåt, men jag blev sårad..jag trodde det inte då. men mitt hjärta trasades sönder allt mer för var dag som gick. jag blev behandlad så jävla illa, till och med av lärare.

som när jag ville byta klass i åttan. det var nämligen några killar i min klass som höll på att tafsa på mig hela tiden, kallade mig psyko och hora osv. dessutom gick min allra bästa kompis i den andra klassen.

när vi pratade om detta att byta klass på ett möte (bup, lärare, rektorn och så jag och min familj) så sa läraren för den klassen att "njaa, vi har en så lugn klass och det är något vi är väldigt stolta över. vi vill ju inte ha en massa stök." man kom sen fram till att det skulle ske en omröstning om huruvida jag skulle få byta klass eller inte. vilken jävla inkompetens kan ju jag tänka såhär i efterhand.

några dagar senare fick jag reda på att det var flera föräldrar som inte ville ha mig i klassen så svaret blev nej.

dock fixade bup så att jag fick byta ändå, men ni kan ju tänka er hur oönskad och onormal jag kände mig när jag satt där i mitt nya klassrum. vi hade sådana där bänkar med hyllor på, alltså vår egna bänk, där hade jag massa bilder på kurt cobain och texten "i hate myself and i want to die", på översta hyllan hade jag dessutom placerat en stesolid-burk. men ingen lärare sa något.

jag tror att det är bra att gå igenom allt det här, det gör jag ju i och med mitt bokskrivande också, för att få förståelse hur jag hamnat här. och jag förstår. när jag tänker tillbaka så förstår jag så in i helvete varför jag till slut på allvar försökte avsluta mitt liv.

ryggmärgshäxorna

har drömt äckliga jävla drömmar inatt, om häxor gjorda av min ryggmärg. jag hade ju hallisar om såna på sahlgrenska när jag var relativt nyskadad (och hade fentanyl i dropp, så det kanske inte var så konstigt haha), så det är lite ångest idag.

dock har jag tagit tag i att ringa min skola (socinomutbildningen) och frågat om min platsgaranti fortfarande gäller. jag berättade vad som hade hänt och att hon kan få mer läkarintyg om hon vill, men platsen fanns kvar. jag sa att jag funderar på att börja till hösten, hon ojade sig och sa att jag borde vänta lite längre kanske, få ordning på det här först och anpassa mig till ett liv i rullstol. hon har nog rätt...sätter jag igång redan i höst så är nog risken att jag inte orkar.

men jag är ju inte helt säker på att jag ens vill fortsätta där. filosofi och lingvistik lockar egentligen mer, dock kan jag ju få en del problem med att skaffa arbete sen. psykolog lockar också, jag kan komma in där vissa vårterminer med mina betyg/högskoleprovsresultat. sen äre fysik och kemi också men det vet jag inte om jag klarar även om det är intressant som fan. jag kanske behöver 1 år på mig att lösa uppgifter de andra klarar på en vecka haha. men jag har ju redan börjat socionom och det vore gött att för en gångs skull göra färdigt något. sen när jag är klar med det kan jag ju isf läsa något annat. knarka lockar också haha, närå. jag ska nog inte tänka så mycket på det där nu, utan koncentrera mig på min rehabilitering istället.

jag har ont som faaan idag. jävla skitrygg. nu ska jag rulla upp till psykologen och prata om ångest och annat kul.

jag minns ingenting som hände men jag kallsvettas ändå

kvällen är här och likaså mitt mest kritiska sinnestillstånd. jag har skrivit på boken och gråtit en hel del när gamla minnen ska rotas runt i. om ni bara visste hur mycket sjukt jag varit med om..jag har väl förträngt en hel del men nu när jag ska skriva om det så kommer minnena tillbaka. jag förstår fan att jag kastade mig ut från femte våningen. jag ville ju bara komma undan, slippa mitt brännande självförakt.

jag och emmie pratade om det igår, hur sjukt det är att jag överlevde och vad ännu sjukare är, inte ådrog mig minsta lilla hjärnskada, allt annat var ju totalkvaddat. nån läkare hade aldrig träffat på någon med så många olika skador och som dessutom återhämtar sig. det kallas mirakel av somliga. jag har ju återhämtat mig relativt fort har jag förstått och relativt mycket, okej benen funkar inte, men jag är ingen grönsak.

vi pratade också om ödet och om det möjligen finns ett syfte med att jag överlevde. jag viftar mest bort sådana tankegångar som rent flum. men ibland fastnar jag i dem. min mormor bodde i huset bredvid och hon satt ofta och tittade ut genom fönstret, just på det stället jag landade. ibland tänker jag att hon är min skyddsängel, det känns fint och ger mig tröst ibland. jag tog allt för givet innan, det kommer jag aldrig mer göra.



nu är början på något nytt. jag vet bara inte vad.

hora

jag håller på att skriva om min högstadietid i boken nu. när jag tänker på allt jag blev utsatt för, och utsatte mig för, kan jag verkligen förstå varifrån mitt självhat kommer. mitt äckel inför mig själv och mina tankar om att inte duga nånting till.

en gång sög jag av en kille i ett dike, det var första gången jag gjorde något sånt, jag var väl 14. jag var kär i honom och han lovade att vi skulle bli ihop om jag sög av honom, så det var ju bara att slurpa omkring den där köttbiten tills varmt slem kom ut från den. han sa att jag var bra och drog upp byxorna.

nästa dag funderade jag på om vi skulle hålla handen i skolan. men det var knappast aktuellt eftersom jag möttes av gapskratt när jag gick in i fritidsgården och någon som ropade "äckliga jävla sughora". det var han.

sedan hände tusen andra saker som hjälpte till att trycka ner mig mot den mörka avgrund jag sitter i idag.

dagens kärlek:

pete doherty - snygg, intelligent och grym på att göra musik

det kallas flum

ibland önskar jag att jag vore en sådan tjej som bara glider med, utan att ta någon större notis om omvärlden eller ens den egna existensen. det största problemet, eller den största källan till ångest, en helt vanlig dag kan vara vilken färg hon ska ha på ögonskuggan, eller hur hon ska ha håret; rakt, uppsatt, råttsvansar eller lockigt. sedan bestämmer hon sig för ett alternativ och lämnar det problemet bakom sig.

det största problemet för mig en helt vanlig dag kan t ex vara om tiden är något som rör sig framåt eller om vi bara uppfattar det så. är hela mitt liv, alltså den tid jag har som levande, redan här? men jag sveper inte hela glaset direkt liksom. är det mer en kemisk process eller rentav ett jävla ämne? gaaaaah, jag fattar ingenting. vad är det här för absurd tillvaro? "tillvaro" förresten, vad innebär det egentligen?...osv.

jag går inte omkring å tänker så heela tiden, men ofta är det typ sånt som rör sig i huvudet. jag ska ofta djupanalysera precis allting, det är väldigt tröttsamt.

om någon t ex säger "jag höll på att köra på en hare idag, men jag hann väja (stavning?)för den som tur var", så kan jag tänka på det hela dagen. fanns det en mening med det? hur kände han sig när han väjade? varför valde han att säga det? vill han framstå som godhjärtad? är det kanske precis tvärtom? begav han sig kanske till och med ut i skogen å letade rätt på en hare som han sedan gav sömnmedicin intravenöst, la mellan två stenar och hoppade på den så blod å inälvor sprattlade iväg bland mossa och grästuvor, samtidigt kanske han skrek något i stil med "vem fan är det som bestämmer nu då din jävla horfitta, VAAA!? (ja, jag tenderar att tro illa om människor)

just nu analyserar jag varför jag skrev detta?

hur som helst, väldigt få jag känner vill prata på ett djupare plan än typ melodifestivalen eller någon film de sett. jag kan gilla det med, men jag känner mig väldigt udda och ensam när jag inte vet vem erik saade är och inte känner att jag har lust att ödsla tid på att ta reda på vem han är och ,framförallt, diskutera honom.

jag tror jag behöver prata, prata, prata om allt möjligt, snöa in på saker tillsammans med nån, då mår jag bättre. jag pratade med min kära barndomsvän emmie tidigare ikväll, hon är också störd haha, och efter det kändes det mycket bättre. det lättar liksom på trycket när man kan prata rakt ut, utan några fasader. det kan jag med henne.

dagens kärlek:

river phoenix - snygg, vegan och talangfull som få

herr angst vs. karl marx

dagen började med flera timmars tomt stirrande i taket. det är obehagligt hur jävla tom i huvudet jag kan vara...det är väl benson, men alternativet är nog inte roligare. nu har jag liksom en off-knapp som jag oftast kan använda när herr angst våldgästar mig. ibland blir han dock så jävla stark att han golvar mig å kastar off-knappen åt helvete.

nu kom sköterskan in med benso haha, jag får ju inte vara utan för länge för då kanske jag blir som jeffrey dahmer.

hela dagen har inte varit ångestladdad i alla fall. jag har precis varit och ätit med min familj och då höll sig herr a borta.

men nu är jag på sjukhuset igen och den där äckliga känslan börjar smyga sig på...den börjar i magen, sen när den väl växt sig stark där, enormt stark, så drar den ut i hela kroppen och då är det kört. jag skulle inte ens bli "väckt" ur den om jag fick reda på att jag vunnit 100 miljoner. ångest bryr sig inte om sånt. möjligen om jag helt plötsligt skulle kunna gå..hm..nä, jag tror nästan inte det.

jaja, nu ska jag vara en smula pretentiös och läsa om marxism. egentligen vill jag ta några bärs å gå omkring på stan å vråla "suuuupa LALALALALA!

i hate myself and i want to die

när jag var 12 år började min fascination för det destruktiva livet och för döden. det var 1994 och kurt cobain hade skjutit sig själv i huvudet. jag avgudade honom, alltså precis det han inte kunde hantera att hans fans gjorde. genom hela min tonår var jag som besatt av honom och hans musik. året innan hade river phoenix dött av en överdos utanför viper room, men då förstod jag inte riktigt vidden av det.

men kurt cobains död förstod jag..det var första gången, som jag minns i alla fall, som jag insåg att en del känner sig så vilsna (som jag precis hade börjat göra, med pubertet och allt) att de tar livet av sig. jag lusläste hans texter och kunde relatera till så jävla mycket. sen var det förstås jävligt mycket jag inte förstod alls men vad gjorde det...han blev den enda människan som nånsin skulle kunna förstå mig, konstaterade jag.

mina väggar var tapetserade med affischer, tidningsurklipp och kopierade bilder...jag skrev ut flera papper där jag skrivit "nirvana" och "kurt cobain" och klippte ut dem för att sedan kunna tejpa fast dem på handtag, sängen, golvlister...you name it, haha, jag var fanimej på taket med mina bilder också. och så ristade jag in "kurt cobain" på handen. man kan fortfarande se lite av det faktiskt.

han var ju död och det tände en dödslängtan hos mig. jag var inte mer än 15 år när jag samlade på mig alla mina stesolid, anafranil och nånting mer, jag tror jag tog alvedon eller nåt. sen skrev jag "it's better to burn out than to fade away" på en lapp, satte på something in the way, svalde ner pillren och la mig på sängen. men det resulterade bara i att jag somnade och fick slut på medicin.




kurt cobain är en svag punkt för mig, fortfarande. jag har jävligt svårt att lyssna på nirvana, jag blir så mörk, eller snarare svart, i själen. det är lite synd för musiken är fantastisk. "smells like teen spirit" är förmodligen den bästa låten som nånsin gjorts.

hur kan du vara så iskall ren & klar, när det finns platser i vintergatan kvar som vi aldrig får se

jag var ute å rullade runt lite innan och träffade på en gammal psykpolare. vi började prata och så småningom frågade han vad som hade hänt mig, när jag berättde utbrast han "fy faaan, vilket jävla helvete till liv", och det kom då alltså från någon som har mer ärr än vad jag har, samt har bitit av halva sin tunga.

den kommentaren har etsat sig fast i mitt huvud och fått mig att tänkatänkatänka...är mitt liv ett jävla helvete? mer helvete än andras? borde jag fullborda mitt självmord? är mitt öde värre än döden?

kan jag, å andra sidan, kanske bli en lycklig människa? kan någon det? är oddsen jävligt låga vad gäller just mig? är ben vägen till lycka? då borde jag varit lycklig innan, men det vet ni ju att jag inte var. ingen människa kan väl vara lycklig? då räknar jag förstås inte in alla de som inte genomskådat den där lögnen man vanligen genomskådar redan som barn: de frälsta, de kan nog vara lyckliga tror jag. vidare räknar jag heller inte in knarkarna...tjack och benso är ett spikrakt spår till lycka.

och exakt vad är lycka? när kan man säga att "ja, där satt den, nu är jag lycklig"
är det ens eftersträvansvärt? är det inte vår ångest som driver oss till att överhuvudtaget göra något? som får oss att gå upp på morgonen, köpa expressen samt småprata om vädret med jobbarkompisarna?

det är hur som helst så jävla tungt att acceptera detta med min rullstol å det där. när jag ser mig själv komma rullandes, i nåt fönster eller så, reagerar jag inte ens på att det är jag. jag tänker "ah, där kommer en rullstolsbunden kvinna, bäst jag aktar mig". sen inser jag att det.är.ju.för.fan.jag.

åh gud, är det david lynch som regisserar nu igen? måste be om mina imovane å iktorivil...försvinna bort från verkligheten..lalalala. allt är bra och imorgon ska jag köpa expressen.

en hand runt min hals, klämmer alltför hårt och benen dom bär inte längre min kropp, stå...

nu gör jag mig redo för gympan. jag har blivit oroväckande stark i armarna, medan benen förtvinar. jag vill helst inte se ut som joe i family guy.

sen är det bassäng idag med, det blir såklart härligt, där slipper jag gravitationens skoningslösa grymhet. som idag te x, jag tappade ett paket cigg på marken och såg ingen människa i närheten att be om hjälp att plocka upp det, så det var ju bara att, som johan brukar göra, tacka gravitationen och rulla in igen...utan cigg.

nu äre bråttom.

hårt mot hårt mot ensamheten

just nu sitter jag ute å röker dagens sista cigg. jag har gråtit som ett barn hela kvällen, det syns kanske på bilden. jag känner mig ensam. så jävla ensam så det står mig upp i halsen, jag blir liksom spyfärdig av det, det sliter sönder mina organ, så jävla ensam.

vi hade kvällsfika innan och jag satte mig vid ett bord, ingen annan valde att sätta sig där. jag vet inte, jag kanske framstår som konstig, ja, så är det nog. jag pratar kanske om obekväma saker och ingen förstår min humor eller mina fixeringar vid vissa saker. det är väl det som gör att jag känner mig ensam, antar jag.

jag.kommer.aldrig.mer.kunna.gå.

adapting to madness

nu ska jag kissa och som ni känner till, kan jag inte kissa som normalt folk. jag tömmer min blåsa med en slang istället några ggr om dagen. slangen ser ni ovan. det är inte kul. det är inte lätt att hitta urinröret utan förstoringsspegel. det är jävligt omständligt. men jag börjar fan acceptera det.

Hej, jag gillar att sitta på en boll

Det är fan helt jävla otroligt. Nu sitter det en man på en stor boll bredvid mig och håller på. Han andas också genom näsan, och lyckas göra det ännu högre. Vad äre för fel på folk?

Nu står du först på min lista över folk som förtjänar ett öde värre än döden

Nu är jag på träning, jag cyklar närmare bestämt och jag är vansinnig, ty det sitter en man på cykeln bredvid å han andas så jävla högt. Jag får lust att drämma till honom. Hur jävla stora näsborrar har han? Behöver han snyta sig?

Igår blev jag antastad, jorå. Jag var ute å rökte på kvällen och så kom det fram en snubbe å tiggde en cigg, sedan började han fråga vad jag gjorde i rullstol osv. När jag sedan började rulla inåt frågade han vilken avdelning jag ligger på, jag ville inte säga. Han ville ge mig en kram och jag tänkte what the hell, låt gå. Då kramade han mig, höll kvar stenhårt och försökte trycka in sin tunga i min mun. Jag blev vansinnig å sedan tvättade jag ansiktet och munnen i typ en halvtimme. Jävla svin det finns därute. Såna umgicks jag med innan haha.

Jag mår inte suicidalt idag, men jag har det jobbigt. Framtiden verkar så oerhört dyster, tragisk och sjukt begränsad. Jag tänker mycket på det, jag är inte så mycket för att ta en dag i taget precis. Nu ska jagstänga av cykeln...den har nåt slags motor som ska underlätta mitt cyklande..men man kan ta över själv. Då står det på displayen "du cyklar själv", det gör jag hela tiden. Men jag kan fan inte röra benen så när jag inte cyklar. Högerbenet kan jag röra en del, men vänsterbenet hänger där som en eländig trasa.

Nu står jag i "fällan" som den kallas. Man har stöd vid knäna, på rumpan och uppe vid bröstkorgen, det ser lite ut som att man står i en fälla. Men stå själv kan jag inte, jag har såklart insisterat på att prova att stå själv, men det går inte. Då faller hela jag ihop som en eländig trasa.

Livet är fan ingen dans på rosor.

åh, och där är tiden, känner du hur den flåsar mot din hals

jag fick en tanke igår när jag pratade med en person, den tanken har dröjt sig kvar och jag kan inte skaka av mig den. det kanske är så att jag dog den där natten. till och med läkarna säger att det är helt otroligt att jag lever, någon kallade det tillåme mirakel.

jag kanske dog halvt, om ni förstår. trots att jag inte var vid medvetande så insåg jag kanske hur otroligt illa jag gjort mina anhöriga och därför såg jag till att min kropp skulle fortsätta och att något skulle finnas kvar där. rester av det som en gång var lina.

kanske är det så att jag sörjer henne. jag tycker synd om henne och undrar vad fan hon höll på med. nu ser jag så många fler alternativ. men det är för sent förstås. det känns som att mitt liv är färdiglevt. nu är det bara rester kvar att trösta alla anhöriga med. och jag glider bara med.

det behöver inte alls vara så, det vet jag. men jag har väldigt många tankar kring det och detta är en av dem. att dö halvt är väl inte särskilt logiskt antar jag.

jag är förvirrad och livrädd.

trasig

nu har jag gått på träningen och jag började bara lipa 2 ggr. det känns lite bättre när man sysselsätter sig med något, men det mörka är ju där ändå och lurpassar på mig.

jag trodde for a minute there att jag skulle klara av det här också. att jag kunde vara en person att räkna med trots att jag knappt fungerar längre. men det är som att det har kommit över mig först nu att det är såhär, det är ingen dröm, det är verkligheten och jag är ingen person att räkna med. inte för att jag var det förut heller, men då hade jag i alla fall mina ben. jag var bara annorlunda vad gällde mitt psyke, nu äre en jävla massa som är annorlunda. vi var några stycken på psyk som kallade oss trasdocksgänget, nu är jag verkligen det. ingen docka kanske, men trasig.

jag känner hur jag dras ner i något jag kanske inte kan ta mig upp ur. inte denna gången. jag måste få kraft på något sätt. så som det var igår, det klarar jag inte en gång till.

drowning myself in sorrow

jag uppdaterade inte igår. anledningen var att jag mådde hur dåligt som helst, samt att psyket spökade lite väl mycket. jag var så underlig att de drogtestade mig här (har dock inte tagit nåt mer än det de ger mig här). jag gråter hela tiden, nu med.

jag kan inte gå längre. mina vader är smala som tändstickor. jag kommer aldrig mer kunna springa efter billy om han smiter. jag känner mig så ensam. jag vill få vila. jag vill inte vara i den här verkligheten längre.

tackar

subtilt!

vansinnets berg

denna natt var den första som jag spenderade hos en kompis, och det har gått bra. men johan har en ganska låg säng och jag kunde inte kravla mig upp i rullstolen. då brast det. jag gråter av ganska små anledningar, fast det är ju oftast kopplat till att jag är en eländig krympling nu.

krympling. handikappad. jag kan bara inte förstå att det är jag som ska leva det livet. det känns som om jag kommer leva resten av mitt liv utanför, om ni förstår. jag kommer sitta i den här stolen och se på när andra lever.
jag vet att det egentligen inte är så, men ibland faller allt samman. typ varje dag.

de säger att det brukar ta ett år att acceptera sin nya livssituation. det är nog minst vad det kommer ta för mig. jag glömmer ofta att jag inte kan använda benen, reflexmässigt kan jag försöka sparka undan en sko eller nåt, men benet bara hänger där såklart. då brukar jag gråta, bittra svarta tårar som bara en väldigt ensam och förtvivlad kvinna kan göra. jag tycker synd om mig själv, otroligt mycket synd om mig själv, ohämmat synd om mig själv.
det blandas med en brutalitet som störtar mig totalt. ett brutalt och djupt självhat för diffust för mig att riktigt greppa. nej, nu blev det jobbigt.

jag ville egentligen ha ett annat ord än "diffust" i texten ovan, men jag har tappat det ordet helt, hjärnan är helt kass, den letar förtvivlat, desperat, hysteriskt men hittar det inte och det retar mig till vansinne, det gör ont i hela kroppen och jag kommer inte kunna företa mig något på hela dan om jag inte kommer på det jävla ordet. jag har såklart kollat synonymer.se men det finns inte med, men synonymer skulle kunna vara: det undermedvetna, fördold eller dunkel.

jag tror att lovecrafts berättarstil ofta lutar åt det här hållet. det är liksom inte glasklart utan ibland kanske helt oförståeligt. jag har hållt på med detta en timma nu samt engagerat johan i det. han verkar misstänka att det inte finns nåt ord och det gör mig helt galen, så jag fick ju be honom lämna den teorin, eller ja, hålla tyst om den.

snälla, rara läsare, HJÄLP MIG!

ajjemen

min f.d pojkvän johan är fan den briljantaste människa jag vet. jag ser vanligtvis inte upp till människor, av den enkla anledningen att det inte finns så många att se upp till. men jag har alltid sett upp till johan. han gör verkligen grym musik. gå gärna in på hans sida.
tenbrink.nu

den här låten är en av mina favoriter:


La la la la la la la by Ajjemen

då stänger jag själen, klämmer ihjäl den & hittar en himmelsk drog

nu är jag hos johan å billy, mysigt värre. dock är den där jävla herr angst i bakhåll hela tiden och ropar svordomar på tyska, haha. det är inte bara det där med att jag är ryggmärgsskadad, det är den där andra kusliga och diffusa ångesten också. existentiell svindel tror jag. men mycket ryggmärgsskadan och förlamningen förstås.

jag vill inte behöva vara med längre liksom, men det behöver nödvändigtvis inte innebära att jag dör. jag kan ju alltid kolla upp möjligheterna att vara nedsövd resten av livet..kanske bli uppväckt ibland, typ på julafton och på födelsedagar. men så är det ju det där med etiken. så finns det ju ett annat sätt, att ta droger är som att inte vara med. fast man är ju med ibland, det går inte att undvika och då är man fan i helvetet.

jag vill så gärna slippa sitta i den där stolen, köra upp rör i urinröret och plocka ut bajs ur rumpisen varenda jävla dag. så deprimerande. och jag som trodde att jag inte kunde må sämre, innan olyckan.

men jag har glada stunder. eller, som nu, fridfulla. billy att gosa med och johan som jag trivs så med. jag försöker suga in de där stunderna extra mycket. desperata förhoppningar att de att de ska räcka till. att de kan överskugga allt det jobbiga i mitt liv. mitt liv. mitt liv. min sorg.

man är väl ingen fegis

jag hatar mina sprutor, eftersom de gör så förbannat ont. men cool som jag är vågar jag nu ta dem helt själv.

jag vet inte om ni kan se det men jag har färgat mitt hår igen. gyllenblond koppar....typ orange alltså. det är väl inte så jävla snyggt, tycker jag inte, men det får vara så nu ett tag.

Klicka, läs och impas

Corruptio.blogg.se
Vill du veta hur vår så kallade demokrati, rättsväsende samt polismyndighet fungerar egentligen så kolla in den här bloggen.

Katrine.blogg.se
En riktig favorit. Både själva Katrine och hennes blogg är ett litet mirakel.

Anna Hibbs
Många har förutfattade meningar om den här tjejen, men läs lite så inser ni nog snart hur rolig och intelligent hibbsan verkar vara...bakom det där ytliga.

Kent
Här går jag in flera gånger varje dag...med en viss manisk fascination som aldrig tycks sina.

En stilla undran

Varför väljer man "köttfärslimpa" som artistnamn?

stesolid, beethoven och kärleksvarmt våld

nu är jag lite lugnare, mår bättre och är inte sugen på droger längre. jag tror jag blir för stressad, mitt schema är helt galet. nu är alla aktiviteter slut iaf å jag ska packa inför helgen.

jag fördriver ofta tiden med att rita/måla. sen jag vaknade upp har det säkert blivit 100 teckningar...jag kan inte teckna så bra, men det gör inget, det är skoj ändå.

Ett litet tips:

Skaffa dig aldrig en iPad

Nu ska världen räddas, allting trasigt ska bli helt

Nu har snubben gett upp sitt cyklande. Gött.

Jag har varit så jäääävla sugen på tjack de senaste dagarna..jag bara måste få det. Va fan, lite tjack skadar väl inte. Bara lite för Guds skull. Men jag får ändå inte tag på nåt. Jag vill ju egentligen inte knarka nåt nu i mitt nya liv, men suget finns ju kvar...det försvann tyvärr inte med olyckan. Men sug kan man stå emot, har jag upptäckt här.

Morgondagen ska spenderas med mitt ex Johan å min fåntratt Billy. Det blir roligt. Jag behöver inte ta nåt tjack när jag är med Johan, vi babblar och kommer fram till saker ändå. Och vi är intresserade av typ exakt samma saker. Vi ska väl kolla dokumentärer och diskutera viktiga saker, som dna och backflip med rullstol.

------------------------------------------------------------------------
Jag fick avbryta sjukgympan ty jag föll nästan ur rullstolen av yrsel och tryck över bröstet. Nu sitter jag på mitt rum med läkaren och pratar om det här samt waran, injektioner och stilnoct. Hon är utländsk och verkar inte förstå allt jag säger. Nu sitter pappa å tjatar med henne...äh jag blir förbannad. Helvete. Tjack? Ja tack.

Våldsamt klar glider jag över din hud med tanken

Nu sitter jag och Cyklar på sjukgymnastiken och bredvid mig sitter en ganska fet man och cyklar han med. Jag tänkte blogga men jag kan fan inte för den här mannen andas så jävla högt. En hel kaskad av olika pipande ljud kastar sig ut genom hans näsborrar. Jag blir så jävla förbannad när folk ger ifrån sig kroppsliga ljud..det gäller framförallt andning genom näsan och klafs i munnen. Blä!

Mina instinkter säger mig att stänga av min cykel, ta loss mina fötter och sedan rulla fram till honom och daska till honom i ansiktet åtskilliga gånger. Men så får jag ju inte göra..istället sitter jag och blänger på honom. Han undrar nog varför.

är jag en astronaut, är jag så ensam?

igår blev det inte så mkt uppdateringar...jag mådde så jävla dåligt å låg bara i sängen när väl all sjukgympa å arbetsterapi var över. jag låg här ensam å störtlipade över en enda sak; kommer någon nånsin vilja bli ihop med mig (ergo kommer jag kunna bilda familj osv.)? jag vet ju att många inte vill dejta någon som sitter i rulle, inte ens jag haha. sen funderade jag på det där med familjeskapande å så...behövs det verkligen? vill man kanske bara det för att man hela livet blivit inpräntad att man ska bilda familj nån gång. jag skiter nog trots allt i det.

men något som jag verkligen inte vill vara utan resten av livet är att vara kär i någon å att det är besvarat då såklart. men är den jävla rullstolen i vägen tro? människor överlag är ju så jävla ytliga och lågintelligenta så förmodligen är den i vägen. men jag vill inte ha en kille som inte kan se bortom rullstolen. men man lockar ju till sig killar med utseendet å då är det rullstolen där igen. en av de första sakerna jag tänkte när jag vaknade å insåg att jag förmodligen skulle sitta i rullstol resten av livet var; fan också, jag som har så snygg röv, nu kan jag inte visa den. haha, ytlig och självgod.