och den ger min iskalla hud värme

jag har på väldigt många plan liksom växt ifrån många av mina typiska borderline-beteenden. jag trodde att skära-sönder-armar-dagarna var över ty under en lång period har jag inte självskadat.

därför blir jag ledsen och väldigt arg och besviken på mig själv för att jag har skurit sönder vänsterarmen igen. det var ganska mycket och det behövdes sys och tejpas litegranna....min ångest rövknullade mig hårt och jag får ont nånstans, men det som gör ont är så diffust, går inte säga var jag har ont, så skär jag och det där diffusa onda samlas till en plats, det blir konkret, det syns, det kommer blod. det känns som att jag blöder i min icke-existerande själ men inget blod syns nånstans. när jag har skurit färgas hela armen röd och det sipprar blod från mina fingrar. det gör mig lugn. jag förstår att jag kanske framstår som en psykopat för somliga. att det är väldigt svårt att förstå.

jag har lite svårt att förstå det själv faktiskt, haha. såhär i efterhand när jag sitter och tittar på de fula såren känner jag inte alls något lugn, snarare har min ångest spätts på ytterligare då jag dessutom gjort min arm ännu fulare. uh, den är så fuuuul. ska se om det går att fixa till sen.

bort med bensot, bort med rakblad och möta angsten oskyddad då, sårbar och naken. utforska den och inte desperat komma på nya (destruktiva) strategier för att kunna trycka undan den. varför tar den mig så jävla hårt? det vill jag veta. vad är hållbart mot den? jag vet en sak; sysselsättning. mår jag tillräckligt någorlunda i mars så börjar jag ju skolan igen. det kommer nog inspirera mig, intressera mig och inte minst kommer jag träffa massa folk. då kommer jag inte ha lika mycket tid över till grubblerier. grubblerier och kent.

jag hade inga isbitar vid tillfället jag skar mig annars är en bra strategi att lägga isbitar innanför tröjan. det distraherar definitivt och faktiskt så har det stoppat mig från att skära mig ett par ggr. kom gärna med fler tips på alternativ.