Thursday, May 31, 2012

verkligen



jag har klarat hela e.m och kvällen so far utan kletig tung misärångest. behövde nog verkligen komma bort ifrån sjukhuset. har kollat runt lite om hur det överlag fungerar med behandlingshem med inriktning på borderline och dbt, det verkar vara precis vad jag behöver. en del av mig ryggar naturligtvis förskräckt tillbaka av bara tanken. vara borta ca 1-2 år och ändra om allting helt radikalt. men en annan, större, del av mig börjar nästan gråta vid tanken på att det kanske finns hopp. riktigt hopp.

gråter för att jag inte vågar hoppas, tänk om jag inte får någon plats. besviken. det orkar jag inte mer.

nu ska jag lägga mig i sängen och försöka locka till mig todd så jag kan snuggla med honom. jag tar hans lock och lägger bredvid mig och då dröjer det inte länge innan det sitter en liten todd där, redo för snuggel. babsan brukar hänga efter todd så hon får också vara med. fina babsan.

utsläppt från psyk

sådärja! nu är jag hemma. klockan är snart 18 och min eftermiddagsångest har inte ens satt igång. jag kan pusta ut lite. det är skönt. det beror nog på ritalinhöjningen men mest på att jag är hemma tror jag.

jag har ju inte haft några biverkningar att direkt tala om vad gäller conc och ritalin, aningen minskad aptit kanske. men nu verkar min kropp reagera lite. jag känner mig speedad, vilket för det mesta inte är något negativt i och för sig. jag irrar runt och ritar, städar, bloggar, tar kort, biter ner naglarna, snyter mig om och om igen samt organiserar mina böcker. hoppas bara inte att detta innebär att det kommer nåt som liknar at senare. olyckskorp.

jag tror jag har fixat det där med radbytena. det visade sig såklart vara hur simpelt som helst.

Get me away from here i'm dying

Idag ska jag härifrån. Över natten i alla fall. Så jävla skönt. Hade läkarsamtal idag och fick reda på att hon har börjat dra i trådar och hittat ett behandlingshem i Skåne som är speciellt inriktad på borderline. Det skulle nog kunna hjälpa mig. Verkligen. Men jag vågar inte hoppas än. Någon benso kommer hon nog inte sätta in, det triggar min destruktivitet. Kan jag väl köpa. Däremot höjde hon ritalinet till maxdos. Ska prova det några dagar samt även risperdal tror jag vi kom överens om. Och som sagt permission idag. Kanske funkar det bättre den här gången. Det biter nog på ångesten att slippa det här stället. Ska dessutom hålla på bromsen exakt hela tiden. Med hjälp av ritalinet. Och mamma, pappa, Barbro och todd. En timme kvar nu bara.

Wednesday, May 30, 2012

Vi kan skada dig hur mycket som helst men vi ger dig en chans att göra det själv


Mitt (maniska) ritande avbröts just av en bestämd auktoritär man som slog sig ned mittemot mig. Han presenterade sig som sakkunnig läkare och var här eftersom det tydligen ska vara länsrättsförhandling idag, angående mitt lpt. Jag blev genast lite rädd för honom och mycket riktigt så fick han mig att börja lipa efter bara nån minut.

Han tyckte det är väldigt destruktivt att jag sitter här. Jag borde bli utskriven så snart det bara går eftersom citat: varje dag lämnar djupa spår i en. Han skulle föreslå att jag sätts in på benso igen samtidigt som jag går i nån form av terapi. Det är kanske inte idealiskt men det är bättre än att sitta inlåst här i all evighet. Han tyckte f.ö att jag skulle ha den här upplevelsen på meritlistan när jag jobbar som socionom. Jag muttrade nåt om att det är troligare att jag skjuter huvet av mig. Åtminstone enligt statistiken. Han låtsades att han inte hörde och gav mig en lite för hård knuff i ryggen. Hehe. Det var märkligt.

Han tyckte dock att jag bör fortsätta vårdas under lpt. Nu är förhandlingen strax, jag får väl rulla dit å sitta å grina bland kostymer och hårda ord som är som knytnävar.




Kärleksministeriet

Kärleksministeriet är vinglaset på morgonen, nedkomsten och uppgivenheten. Din vän när du är vaken och hela staden sover. Ditt mittenfinger när din hand är knuten i fickan och ditt hopp om att det finns någonting någonstans. Hoppet om att det finns någon som är som du. Lyssna på spotify eller gå in här. Det är Johan (nosmesens) och hans vän Mange som ligger bakom så det är såklart fantastisk musik. Jag lyssnar på repeat och grinar lite.

Happy Scrappy

Ibland får jag kommentarer med en viss underton av förebråelse eller vad man nu ska säga. Det är lite som att det är fult att inte vara lycklig. Åtminstone kan man väl ha vett att låtsas? Jag har jagat den där jävla känslan, eller tillståndet, så länge och intensivt att jag liksom glömt bort vad det är jag letar efter. Vad är lycka? Att inte vilja skjuta huvet av sig, det är lycka för mig. Jag läser ofta statusuppdateringarna på fb (jag har nån issue där kollar Facebook flera ggr om dagen fast jag tycker ganska illa om effekten den har på folk, överlag) och där står det ganska ofta "jag är så lycklig" eller liknande. Automatiskt snörper jag ihop munnen, ryggar nästan tillbaks och lägger på en högst ironisk ton när jag läser det tyst för mig själv. Jag undrar hur de känner sig, de där lyckliga. Jag utgår från att alla inte är ironiska utan upplever sig själva lyckliga. Hade de varit lika lyckliga om de inte kunde lägga upp kort på hur glada de är, så ens vänner ser. Är lycka ngt som skapas i relation till andra? Ska vi ens vara lyckliga? Om alla är lyckliga och nöjda går väl inte utvecklingen framåt. Jag tänker att vi drivs av i alla fall nån form av obehag eller ångest. Och anledningen till att vi står ut är tanken att vi snart kommer fånga lyckan. Det är väl det jag inbillar mig antar jag. Hah!

Tuesday, May 29, 2012

men jag ser på din ängsliga hållning din jagade blick att det känns att det är långt hem

Ibland gör det helt vansinnigt jävla ONT att vara här. Man ser skiten så tydligt. Någon står och fnissar bredvid mig, brister ut i gapskratt och jag vet inte om hon kanske gråter egentligen. Förvirring. Sönderskurna armar och rödgråtna ögon. Man måste försöka stänga av så man inte går sönder.

här kommer bot här kommer bättring med ett underbart liv i släptåg nu jävlar är du fri

Idag är bättre än igår och igår var aningen bättre än förrgår så det kanske går åt rätt håll. Tror det var ett bra drag att höja ritalinet. Att sträcklyssna Kent dygnet runt är också jävligt effektivt. Det är vid den här tiden ångesten kommer ikapp. Jag avleder avleder avleder. Försöker att inte känna av alla tysta skrik som fastnat i väggarna här. Så kl 16 har jag en ny dos. Sen kan jag leva minutrarna igen fram till kvällen å sömnen. Imorgon börjar det om igen. Åå vilken jävla misääär. Just det, inte tänka inte tänka.

jag bara väntar här tills mörkret behagar försvinna

Jag har fått ritalin insatt, vid sidan av concerta. Jag kan inte riktigt bedöma effekten men jag har definitivt nån form av effekt av kapslarna (20 mg) dock gillar jag inte riktigt de snabbverkande. Får för mig att de ger ökad angst. Är det nån mer som käkar ritalin och känner skillnad mellan den snabbverkande och de med moddad frisättning? Äter ni någon mer medicin? Tog det lång tid att hitta rätt dos? Biverkningar? Ångest?

jag vill höra en öde helg explodera utanför ditt fönster ibland blir jag så störd av tystnaden här

Året är 2012. Sverige har vunnit melodifestivalen och jag anses lida av en allvarlig psykisk störning. På grund av det är jag frihetsberövad, vårdas under (omtänksamt) tvång på en sluten psykiatrisk avdelning. Eller mentalt bårhus kanske är en bättre benämning. Jag äter flera olika psykofarmaka och pendlar mellan en handfull diagnoser (o.t: man kanske bara kan pendla mellan två saker. Orkar inte kolla upp fast det kommer förfölja mig hela dagen).

Jag vet att jag i flera avseenden avviker från genomsnittsbefolkningen och att jag är gravt missanpassad men är jag verkligen sjuk? Konstruerade man min psykiska störning då jag som 15-åring blev tvångsinlagd och insatt på en mängd starka meds. Var jag egentligen inte bara en vilsen tonåring som hade lite svårt att hantera den där första gången man får sitt hjärta krossat. Läkarna ansåg dock att jag var mycket sjuk och det är ju det som spelar någon roll.

Om jag varit född för 100 år sedan hade jag kanske blivit klassad som hysteriker eller möjligen sinnesslö. Sterilisering och lobotomering. Hade det varit ytterligare 100 år bakåt hade diagnosen kanske varit häxa och jag hade bränts på bål. I en annan tid hade jag kanske varit fullt frisk, helt normal.

Vet ni det frstn att en väl beprövad metod för att avslöja häxeri var att låta sänka ned den misstänkte i vatten. Flöt hon var hon skyldig och sjönk hon var hon oskyldig. Haha jag tycker det är jätteroligt. Vilka företeelser i vår tid kommer man skratta åt om 100 år? Det är lätt att ta för givet att den tid vi lever i nu, vår forskning, vår vetenskap är absoluta sanningar. Men vi är naturligtvis lika clueless som vi alltid varit. Vi har ingen aning.

Vi är som myror som försöker förstå objektorienterad systemutveckling. Orka upprätthålla bilden av sig själv som jäktad it-myra när det är så uppenbart att man bor i en stack.

Monday, May 28, 2012

jag kan höra sju miljarder sköra stråkar stämma upp inför en allra sista konsert de spelar ett slomo-requiem för en dröm om ett liv som är mer än såhär

Eftersom jag ändå mår maximalt crap så vältrar jag mig i Kent. De senaste åren har jag varit tvungen att typ knarka om jag ska palla lyssna. Det är som en atombomb. Men det tröstar mig. Och kanske får det mig lite suicidal. Jag är inte rädd för mörkret hej hej. Jocke berg, han ifrågasätter jag inte ett dugg. Kent å vego, det är min religion. Och save your breath om kommersiell gubbrock osv. Jag lyssnar inte. Plus att det är skittaskigt att försöka rubba min enda lilla krakiga tro. Förresten finns det fler inslag; nosmesen, familjen å Johan. Jag behöver bara lite budord och lögner så har jag en komplett tro. Nu ska jag fråga efter ritalin. Min Guds lekamen.

Sunday, May 27, 2012

Vi är idioter

Det är jobbigt på avdelningen nu. En manisk patient har anlänt och hon tjatar, blir elak, gillar könsord, slåss, springer naken i korridoren med tröjan snurrande över huvudet osv. Överfallslarm, Securitas, polis och avspärrningar gör mig sjukt nervös. Jag är på väg att svimma av minsta lilla ljud. Dessutom gör all kalabalik att mitt eget kaos triggas igång. Av någon märklig anledning fungerar jag just sådär barnsligt som människor med mina diagnoser ofta gör. Jag förnekar gärna detta men härinne blir det så påtagligt ibland. Hur man fungerar. Skithjärna.

Zarathustra?

Ett stort problem jag har är att jag inte tror på något eller någon. Jag ifrågasätter ALLT (förutom huruvida det är rätt eller fel att äta kött). Jag misstror tidningar, nyheter, uppslagsverk, läkare, skötare, vetenskap, mig själv, mina minnen osv. Förut tänkte jag att det nog var en väldigt bra egenskap men det är det inte alls. Den är inte hälsosam i alla fall. Det gör mig så vilsen. Ack, ack om jag ändå kunde tro på nån liten snäll Gud inklusive himmelrike och tröstande änglar. Jag vill desperat tro på nåt. Förmodligen skulle en karismatisk sektledare lätt kunna värva mig nu. Jag må ifrågasätta allt men jag är även ganska skicklig i självbedrägeri och förnekelse.

Friday, May 25, 2012

Du å jag tratten

Lyssnar på joy division och är allmänt trött. Jag å mamsen var precis å fikade samt shoppade på Apoteket. När man gör det så möter man oundvikligen folk. Mest folk som är i vägen och gör mig trött. Idag är jag betrodd att ha tändare. Igår fick jag absolut inte ha något sånt på mig, vilket de även talade om för andra patienter så att de inte skulle ge mig nåt sånt. Jag är för impulsstyrd. Men inte idag. De är ganska inkonsekventa här. Det förvirrar mig. Jag måste anstränga mig för att inte tänka på nosmesen. Jag bryter ihop då.

Jag står och väntar på min skjuts men jag har glömt bort vart jag ska

Alltså man fokuserar obönhörligen på sig själv och sina känslor, sina tankar här på Psyk. Det gör vem som helst galen kan jag tycka. Läkaren tycker väl att det bryter ner en om man är här alltför länge. Hon vill gärna skriva ut mig så fort det går men just nu är jag nog en smula för galen. Min advokat kommer hit snart, vet inte varför. Nåt med lpt antar jag eller det där med mordbrand. Haha, det låter inte alls kompatibelt med det liv jag trodde jag skulle leva. Nej inte alls. Jag har misslyckats med det mesta. Det är inte särskilt okej. Inte på Facebook i alla fall.

Tänd eld på dina tankar med dina svarta tysta tårar

Någon skrev att jag har börjat dumförklara alla som inte tycker som jag, eller nåt sånt. Det gjorde mig lite ledsen. Det var dessutom en vegetarian som skrev det. Jag läste lite i min blogg och jo, man kanske kan uppfatta mig sån. Det är dock inte riktigt sån jag är. Nog för att jag kan tycka att människor i största allmänhet är dumma små virus (inklusive jag) men själva individerna tycker jag oftast om, även om de inte alls är som jag. Det finns en liten tant här som jag verkligen tycker om och tillåme gärna pratar med, trots att hon tycker att vegetarianer är löjliga, hatar svart nagellack samt anser att en kvinna ska vara oskuld tills hon gifter sig. Hon tror på Gud också. Ber för mina ben. Nu svävade jag iväg i nåt slags försvarstal. Vad jag ville ha sagt är att jag faktiskt är ödmjuk. Ibland. I 9 fall av 10 så dumförklarar jag folk bara för att de sårat mig på nåt sätt. Det gäller att vara tjockhudad om man ska palla att vika ut sitt innersta så som jag gör, som någon skrev. Och kanske är jag egentligen inte tuff nog. Jag fattar ju själv att folk lätt får förutfattade meningar om mig och tar avstånd från mitt sätt att vara och frestas att skriva något mindre snällt till mig. Gör det om ni vill. Jag läser oftast inte igenom vad jag skrivit och ändrar aldrig något. Jag är för det mesta extremt ärlig. Onödigt ärlig sa nån. Jag kan skriva ngt på impuls och sedan tänka. Komma fram till att det var onödigt kanske. Det händer ganska ofta. Det där med att jag försökte sätta mig i brand är en sån sak. Herregud hej å hå vad fan ska folk tycka? Kunde jag inte skrivit om min senaste tröja från odd Molly istället?

Thursday, May 24, 2012

Jag ska aldrig ignorera dig igen

Ibland blir jag så jävla trött på den här bloggen. All denna okunskap å hm..elakheter tror jag. Jag tål kritik. Jag tål definitivt kritik och jag gillar att läsa om hur andra ser på livet, etik osv. Men så är det de där människorna som konsekvent vägrar ge psykisk ohälsa större legitimitet än att det bara är att rycka upp sig. Suck. Jaja jag har ritat hela dagen och varit ute med personalen en timme. Sen smugglades det tändstickor, det var väl dagens mest spännande.

Och hjärnan blev mjuk av luthersk ångest inför Gud

Jag ritar träd och lyssnar Kent. Lysande. Dagarna är riktigt bra nu, kvällarna äre värre med. Får väl kanske sätta in en ritalin till kvällen med. Mediciner är alltid lösningen. Nej men det är nåt fel med det kemiska i huvet. Jag ska gå i dbt igen också å efter det psykoterapi. Sedan blir allt bra. Allt ordnar sig och livet är underbart.

Och du säger att saknad kan man lära sig att leva med ibland

Kvällen igår var kräks. Jag hade blivit lovad att de skulle lyfta vaket halv tio och således få sova utan att ngn sitter å stirrar på mig. Jag är så ful när jag sover med. Jobbigt. Hur som helst så blev jag inte av med vaket, det var något med nåt papper å juridiskt å blabla. Jag blev så jävla arg å ångesten. Ångesten! Idag har jag dock blivit av med vaket och ska få gå ut två timmar. Det blir fint. Jag fick en present från Frida idag, målargrejer. Jag blev så himla glad att jag nästan lipade lite, tack min fina norrlänning<3

Wednesday, May 23, 2012

Genom hålet i mitt hjärta kommer räddningen till slut

Det där mötet sa väl egentligen inte så mycket. Men vi pratade om olika alternativ efter Psyk. Behandlingshem är jättesvårt att få plats på, om man inte har lvm å sånt. Dock skulle läkaren försöka styra upp det. Något måste jag i alla fall göra. Men just nu ska jag bara vara. Låta mig må skit om jag gör det, låta mig vara arg och tillåta mig må bra. Det har jag gjort idag, små ljusglimtar, en bortglömd kontinent. Jag sa förlåt till läkaren med frstn.

I walked a hutterite mile

Jag har fortfarande vak å ej ut. Men! Idag fick jag rulla ut en timme med en av de finaste personalen (jo, de finns). Så nu har vi suttit ute i solen å rökt. Så himla himla gött! Förhoppningsvis ger hon efter lite till imorgon. Jag mår så mycket bättre nu. Jag är säker på att det beror på ritalinet, ska strax in å prata med läkaren om medsen. Sen ska vi ha nån form av nätverksmöte å prata om vad som händer efter Psyk. Hehe sitter i matsalen å det är en himla festlig tant här som hittar på låtar om mina teckningar, hon sjunger lite maniskt högt. Jag ska fixa en bok att anteckna alla roliga och ibland mycket förvirrade kommentarer man hör här. Känner lite att jag kanske måste be läkaren om ursäkt.

Du föll isär inför gästerna jag byggde upp dig bit för bit igen

Någon skrev att jag tycker om när det blir massa dramatik kring mig. Det är delvis sant. Jag får uppmärksamhet, ett slags bekräftelse och blir extra omhuldad. Det tycker jag om. Det känns som att jag är viktig då.

Jag tror inte att det är ett ovanligt fenomen. Bara det att jag inte håller min virtuella käft utan säger precis som det är. Är det provocerande? Hur? Jag blir mer provocerad av dessa jävla dagens outfit (vet att jag har dagens outfit själv i nåt inlägg för många år sedan, mörk hemlighet).

Nåja, uppmärksamhet var det ja. Kaoset. Det är skönt en stund men när man lugnat ner sig och reflekterar över vad man gjort, mot familj, mot sin kropp, läkare, personal, då är det allt annat än skönt. Skammen och skulden är så in i helvete stenhård att den driver dig till en ny omgång kaos. Det här är möjligen mycket svårt att förstå och jag skrev kanske flummigt. Jo, det gjorde jag nog. Ska skriva utförligare om det sen. Det är viktigt och relevant.

Jag förvandlar dig till damm

En del skriver att jag är så himla egoistisk. Hallå? Alla människor är egoistiska, annars skulle vi dött ut för längesen. Dock har jag empati och självklart lider jag av att såra dem som tycker om mig. Men jag är sjuk, förstår ni inte det? Skulle ni kalla en cancerpatient egoistisk?

Meningslös och jätteviktig

Ibland är det svårt att vara naken när alla andra har overall och päls.

Tuesday, May 22, 2012

Knäpp knäpp knäpp

Nu sitter jag å ritar med mitt vak å en himla gullig och förvirrad medpatient.

Mam å pap har varit här med saltisar och jag känner mig ganska glad. Haha, jag förväntar mig inte att ni ska hänga med i svängarna. Men så är mitt liv. Jag blir så trött.

Ja polisen var här med eftersom jag hade virat in mig i ett lakan å satt eld. Jag fick några brännskador å polisen kom hit eftersom det tydligen kan rubriceras som brandmord. Jag vet inte. Nog om det.

Läkaren förlängde såklart lpt å jag skrek om hur trött jag är på de som jobbar här men tror att de är i fucking jävla nazityskland. Man kan nästan ta på 40-talsatmosfären ibland, skymtar brunskjortor i korridorerna.

Ska prova att lägga till ritalin till adhd:n och nozinan om angsten är hård mot mig. Stesoliden har tagits bort, liksom tegretol och lamotrigin. Får se hur det blir men idag mår jag riktigt bra. Trots tråkigheterna igår.

Drama drama drama (igen)

Nu har jag skaffat mig vak. Det innebär att ngn är högst två meter från mig dygnet runt. Inklusive när jag bajsar. Jag är dock inte helt obekant med det, inte ens att någon stoppar in ett par fingrar, inte på dt trevliga samlagets vis utan mer för att fiska ut bajskorvarna Jag skriver mer om snuten, vak och ev mordbrand sen. Orkar ej.

Monday, May 21, 2012

Ave dårhus

Jag fick inte min concerta i morse, vilket är synd eftersom den håller ihop mig några timmar i alla fall. Sjuksyrran trodde mig inte när jag sa att den inte låg i burken. Jag vet vad jag stoppar i munnen men nej nej jag är ju bara en helt lost psykopat som ingen behöver lyssna på.

De kunde gott kosta på sig att dölja sitt förakt litegrann också. Ska få prata med läkaren snart. Men först ut i buren å röka. Stängsel med taggtråd längst upp. Väldigt 1942 och tydligen inte ens lagligt längre. Enligt vad somliga sagt that is, vet inte om det verkligen är så...det är väl inte så noga egentligen. Jag kan ändå inte klättra över. Om jag nu skulle vilja.

Sunday, May 20, 2012

Jag lever på impuls nu

Jag har väldigt svårt att stå emot mina impulser idag. Finns ingen personal jag känner förtroende för. Ingen som jobbar nu i alla fall. Det är många som hellre sätter sig och fikar än pratar en stund. Jag är väl besvärlig med mina tårar och deppiga tankar. Livet är så himla sorgligt.

Jag ber en bön när ingen ser mig du har också mörka hemligheter

Tystnaden härinne är så smärtsam. Våldsam. Tvingar mig att se se se mig själv. Det är bland det jobbigaste jag gjort. Fuck. Det finns liksom inte så mkt mer än sin angst att fokusera på. Det blir kanske lite enformigt att läsa om hur jävla dåligt jag mår. Jag orkar liksom inte låtsas och använda 14 utropstecken i varannan mening.

Och allting svartnar i panik när du ser att alla redan har en dans

Suck. Folk runtomkring skaffar barn å karriär. Jag skaffar ännu ett ärr och ännu ett trist skrivet lpt-papper. Fast jag kommer nog inte vara här så himla länge till. Det är liksom två månader nu, typ. Har inte riktigt koll. Men länge i alla fall. Dock kan jag nog inte åka hem. Ska prata med läkaren imorgon om det går och fixa något behandlingshem. Det kan nog vara det bästa just nu för ångesten har ihjäl mig. Idel våld i tankarna. Även om det är så, så funderar jag på att be henne ta bort stesoliden. Jag har vid behov och måste inte ta den men har jag möjlighet så gör jag det. Även om det bara är lite så tror jag det triggar igång missbrukstänket. Det försvann när jag började med concerta men nu är det tillbaka lite. Tror jag. Det kan förvisso bero på att jag har DEN jävla ångesten. Herr angst 2.0.

Du har förändrat ditt sätt suddat ut varje spår men i själen din ja långt långt in ekar tonåringens vrål

Homo sapiens! Jag blir less på de där kommentarerna som dyker upp ibland. De där om att jag är så patetisk och ältarältarältar. Det är valfritt att gå in å läsa här. Visserligen kan jag se värdet i att läsa om min misär för att dränka sin egen. Men jag vet inte om man nödvändigtvis måste poängtera hur patetisk jag är. Det framgår väl redan ganska tydligt. Och jag ältar saker. In absurdum. Men det är liksom min blogg. Inte din. Äsch, jag överreagerar bara. Är lite extra känslig eftersom nån bekant från förr mejlat mig ett mindre peppande mejl. Hon skrev att nån hit å dit skrattar åt mig å om jag är stolt nu när karma slagit tillbaka (?) Varför blir jag ledsen? Det är förstås hårda ord men jag brukar inte bry mig om sånt..tror jag inte. Jag är så härdad haha. Dessutom är hon ingen jag vill pola med. Plus att jag verkligen förstår varför hon ogillar mig. Många säger sådär, att de inte bryr sig om ifall någon snackar skit om en. Men kan man verkligen vara helt oberörd?

Saturday, May 19, 2012

Impulser/poliser

Jag lever fortfarande. Tydligen. Jag lät mig virvla in i impulsstormarna igår. Så himla onödigt.

Jag var asförbannad på en del personal här, trött på att vara omyndig, förtvivlad och hopplös. Jag vågar fan inte ta livet av mig. Impulsen hinner lägga sig innan jag gör nåt. Så jag drack alkohol. Bara ett par klunkar gör mig hämningslös (och lite retard).

Dock satte de lpt på mig och polisen hittade mig. Drama.
Hade jag bara fått permis så..fast jag tänkte visserligen svarta tankar redan då. Personalen säger att de gör så för att de bryr sig om mig. Jag tror dem inte. Kan inte föreställa mig att man kan bry sig om mig. Det låter fjorton bast jag vet men det är så jag känner ändå. Jag antar att det beror på mitt våldsamma självförakt.

Syster å sambo kom igår med. Mor å far åkte hem från kusten. Jo de bryr sig och mitt samvete går i kras. Den snälla läkaren hade åkt hem till mig å letat.Det är inte meningen, det är som att någon annan tar över mig. Hitler typ. Jag kan inte förklara hur ont det gör i mig varje dag. Hur tröttsamt det är. Det värmer att ni skriver så fina kommentarer. Det gör mig lite ledsen med. Förlåt mig. Jag ska skärpa mig. Om jag så måste till nåt behandlingshem.

Ingen mer drama nu.

Friday, May 18, 2012

Jag har stuckit från Psyk. Jag tror att jag vill ta livet av mig. Det här funkar inte alls.

Look at all the people like cows in a herd well i like birds

Just nu har jag faktiskt inte lust att skjuta mig i huvet. Jag har mer lust att åka transibiriska (stavning) järnvägen. Alternativt göra bröstförstoring, d-kupa. Det känns visserligen 2001 men det är najs ändå. Det har kommit en ny patient. Snygg som fan. Det stör lite och jag stammar när jag pratar med honom, således är det ingen ide att försöka hångla med honom. Det får man inte heller. Fast det bryts mot den regeln hejvilt. Nåja, jag håller mig mest på rummet å läser. Killar är ett avslutat kapitel. Kanske blir jag lesbisk och anammar valerie solanas rabiata synsätt. Jag är redan lite småkär i scarlett johanson. Och Jolie, samt tjejen i ingenting å Britney. Det ät ju lite lebbigt. Brian molko, chris corner och Pete Doherty i och för sig. Förmodligen kommer jag inte bli känslomässigt involverad i någon människa igen ändå så det kvittar väl på vilken sida jag står. Kärlek är aids.

Det där är hjärtat som gråter för att du äter kött

Haha,
fika i vredesmod
skrev någon. När jag läste det kunde jag genast sluta mig till att du är jävligt bra, borde skriva en bok samt att jag vill hångla med dig. Sedan förstod jag att du tydligen äter kött och dessjävlautom provoceras av vegosar. Jag är förvirrad men antar att du bara ville provocera mig lite och egentligen äter du inte alls kött. Min hjärna kan inte processa när bra folk käkar kött. Kanske om de erkänner att det är fel. Jag har tillåme mejlat Magnus Betnér och frågat om han bara vill provocera när han skämtar om vegosar. Han är ju elit och då kan man inte äta kött. Jag fick förresten inget svar så ska mejla igen. Ska framföra att jag tycker han tappat lite cred också.

Thursday, May 17, 2012

Fuck all posers

Det är inte kul att vakna av att man kissat ner sig, speciellt inte när man spytt gul sörja också. Men man lär sig att man klarar sig att man överlever vad som helst nästan.

En av mina roomies är bibliotekarie. Det är bra. Henne kan jag prata med utan att känna mig dum för att jag hellre pratar om franska revolutionen än det senaste klädmodet. Det är konstigt att sånt kan provocera folk. Man försöker göra sig märklig. Tror att man är förmer. Men det kan väl lika gärna vara enfaldigt att intressera sig för lingvistik, svensk historia, den politiska situationen i Kongo eller vad som nu faller en på läppen. Men så fort man avviker på något sätt så blir många, orimligt många, provocerade. Oavsett hur det är man avviker. Det kan vara t ex att man gör utvik, vill bli försörjd av sin man, konverterar till islam eller något så simpelt som att man läser kafka istället för Liza Marklund. Eller att man säger att man tycker att man är snygg.

Själv blir jag aldrig provocerad och jag har aldrig förutfattade meningar.

Äh jag snöade in på det här nu. Det var inte meningen alls men jag blev sne av att någon sa att jag försöker framstå som så himla mycket bättre än alla andra. Förmodligen för att det är sant. Nu ska jag byta mina nedpissade lakan. Skammen.

Instruktioner för självmordsbenägna fegisar

Stig upp

Läs på spaning efter den tid som flytt och förvandlingen samt vid behov hundra år av ensamhet

Undvik att läsa stagnelius

Rita träd och ledsna gubbar

Drick inte alkohol

Var inte själv

Kolla på skavlan

Ät benso (och mat)

Gör revolt, mot vad som helst

Drick inte 747 koppar kaffe

Låt tärningen bestämma

Prova Heroin

Lyssna inte på dina händer är fulla av blommor och kolla definitivt inte på videon

Hoppa inte

Wednesday, May 16, 2012

Jag vaknar långsamt av droger och av sorg

Paniken är kapad å jag har fått i mig mat och dricka. Måste bara se till att inte falla tillbaka i beroende.

Läkaren förstår mig. Hon fattar att jag inte ser någon rimligare utväg än självmord. Att livet totalt suger. Men jag lever fortfarande. Just nu ska jag bara göra det, överleva.

Det klarar jag nog.

Agiterad 1, 2, 3

Har pratat med at-läkaren nu å han skulle kolla med överläkaren angående benso. Känns himla dumt att be dem sätta in det men men jag är desperat. Sätt in 10 mg xanor å en näve iktorivil.nu. Hehe, nä så sa jag inte. Men tänkte. Jag är sjukt tolerant.

Kanske ger concertan mig värre angst. Den kan ju ge en jävla ångest hos vissa. Det kanske inte är rätt medicin ändå. Fast den har gjort mig bättre, betydligt bättre, fram till igår typ. Ja, det där får väl läkaren avgöra.

Någon undrade varför jag inte satte i laddaren när batteriet tog slut. Det beror inte på att jag är sinnesslö å inte begriper att man kan ladda batteriet utan på att jag befinner mig på Psyk med en bunt självmordsbenägna patienter å laddare är lika med strypning så vi måste ge telen till personalen som laddar den. Ville bara klargöra det för att undvika förvirring.

Nu ska jag rulla å låna böcker.
Nu är jag på gränsen. Det känns helt hopplöst å ohållbart. Jag är så in i helvete trött på att må dåligt, fundera över utvägen, få impulser, bli livrädd för mig själv, hjärtklappning, vansinne buhuuu buhuu.

Ska strax träffa läkaren å be henne sätta in benso igen. Skitpiller men avhållsamheten kan inte ske till vilket jävla pris som helst. De lär inte vara sugna på att sätta in det men jag ser liksom ingen annan utväg. Bolltäcke i all ära men det får inte ner pulsen å ger mig inte luft. Inte när det är som värst.

Är jäävligt irriterad åxå. Min roomie käkar banan å sitter å kliar sig på ett maniskt vis. Jag bitchslapar henne snart.

Tuesday, May 15, 2012

Jag och alla som fångar mig

Hm, det är sådär. Känner mig vilsen och jag får svindel av livet, av att jag är ensam inuti. Ensam med mitt psyke. Tankar som rusar. Concertan bromsar mig lite men inte nog. Är tom och fylld till bristningsgränsen.

Nu är batteriet slut.

bara mörkret hör

balansen har återställts lite och jag funderar över vad som gick fel den här gången. jag fastnade i självmordstankar som sedan blev till planer.

en del av mig vill göra slut på allt en gång för alla. jag tänker inte hoppa 18 m nästa gång. men det är en liten del av mig som tänker så. en del som jag inte tillåter få spelrum, försöker i alla fall, eftersom den större delen av mig vill leva. nu fick den sidan alldeles för mkt spelrum och tog över nästan helt. hade det inte varit för att jag skulle hämta meds så hade jag aldrig åkt tillbaka hit och jag vet faktiskt inte vad som hade hänt då. det skrämmer mig.

medsen kan jag för övrigt inte alls hantera när jag har mer än för ca 2 dagar, det förstår jag ju. det har jag lärt mig gång på gång. fast utan att komma ihåg det. jag struntar i en del meds också. som mitt blodförtunnande.

mat kan jag heller inte hantera. antingen frossar jag eller så äter jag ingenting. dricker inte ens. matlusten försvinner när självmordstankarna tar över.

sömnen kan jag heller inte hantera. hygienen blir lidande haha.

suck.

får styra upp nu...

Monday, May 14, 2012

Schack

Nu är jag tillbaka på Psyk. Har en liten svacka..den klassiska svackan. Suck.

Igår låg jag i sängen och kunde inte röra mig, eftersom jag spydde om jag försökte göra det. Men ok. Jag har lärt mig vad som inte funkar. Vi ska prova med permissioner igen så fort jag mår bättre, så då vet jag vad jag inte ska göra. Äsch jag har tagit mina nattmeds så jag vet inte riktigt vad jag skriver. Plus att jag är ett riktnummer.

Saturday, May 12, 2012

när alla lyssnar på dig kan du beskydda mig


jag var uppe vid halv sex idag.
nosmesen väckte mig å krafsade sådär förväntansfullt. upp å ut. jag får inte börja tumma på viktiga grejer. då faller jag isär igen.

jag funderar så extremt mycket nu. grubblar. känner mig crestfallen. tänker på vad som egentligen är viktigt i livet. vad som är tillfredsställande. varför jag ska leva. familjen unt nosmesen såklart, jag vill inte lämna dem och göra förödelse i deras liv. men om jag räknar bort dem, vad har jag då?
man kanske inte behöver nåt mer. man kanske inte behöver någonting alls.

Friday, May 11, 2012

real love goes like nosmesen


idag skrevs mitt lpt av. jag är dock inskriven över helgen också, ifall det skulle bli något tok. men jag är hemma nu alltså. det känns fortfarande relativt bra och idag kom dessutom billy hit. han är så himla fin. så himlahimla.

Thursday, May 10, 2012

man lär sig att det ordnar sig man lär sig att man klarar sig på nästan ingenting till slut


det känns verkligen som att jag är färdig på psyk nu
jag klarar mig nog själv
eller inte själv egentligen
har ju familjen

jag behöver inte tvångsvård längre
jag har helt släppt det där med självmord
de våldsamma tankarna är borta
men jag måste vara vaksam
inte slarva med medsen
inte knarka
äta
sova
inga destruktiva knull med psykpolare

oh yeah

idel klottrande/visslande


det går över förväntan att vara hemma. har tillåme ordning på medsen. dock är jag väl ångestladdad, fast på ett litet lättsammare vis. tror jag.

jag sitter å ritar å todd sitter bredvid med huvudet i sitt lock å visslar som sjutton. han sjunger serenader i det, högt. hehe, han älskar verkligen sitt lock, hans ständiga följeslagare sen barnsben.

teckningar och krafs är uppdaterat. en del bilder är lite söpna, uppånerpå å så men jag kan fan inte få vissa åt rätt håll hur jag än försöker.

det är en del som hört av sig å vill köpa men inte fått svar, mejla gärna igen. jag har inte riktigt orkat på ett tag. lättjefullt nog.

Tuesday, May 8, 2012

är du lycklig nu?

jag lyssnar på kent. deras nya och lite gamla låtar. det är fantastiskt. jag håller nog precis ihop för jag börjar grina bara jag läser texterna, bryter ihop lite.

tankar
känslor
ånger

tänk.om.allt.vore.annorlunda.

ensam hemma

jag fick perm idag, så nu sitter jag ensam hemma och cyklar på motovivan. det känns så skönt att vara hemma. kvällsangsten börjar förvisso krypa på men inte alls som på sjukan. kanske för att jag vet att min säng är mycket tryggare och går att kolla på mash i.

babsan å todd håller mig sällskap också. så jag är egentligen inte ensam.

Somliga går i trasiga skor

Fy vad jag ser ut. En mullig rödtott med sönderskurna armar å trasiga ben.

Men! Jag kanske sover hemma redan inatt. Jag sitter å väntar på att läkaren ska skriva under, eller inte. Jag tror att hon gör det. Preliminär utskrivning är på måndag. Det skulle verkligen vara fint. Och såklart lite skrämmande också. Jag vill verkligen att det här ska vara sista gången jag måste vara inneliggande, i alla fall på ett bra tag.

Skönhetsvård på psyket

Nu sitter jag i min sjukhussäng å bleker håret. Det blir orange. Det gör inte så mycket.

Imorgon ska jag eventuellt få sova hemma, gud vad trevligt. Jag ska maratonkolla mash å käka sojafärs. Ska nog hämta nosmesen åxå..Åhå vad jag längtar efter denna fåniga lilla man.

Nu måste jag in i duschen innan blekmedelsdoften sänker min roomie.

Monday, May 7, 2012

Melankoli

Jag är 30. Det är lite obehagligt, obegripligt. Det har gått en livstid men det känns som igår. Jag väntar fortfarande på att livet ska börja liksom, det blir bättre när jag är vuxen.

Nu är jag vuxen. Åtminstone på pappret. Converse och svart nagellack. Någon bad mig ta bort nagellacket, sorgen är förbi. Jag vet att den inte är det. Men jag kan leva med det. Jag måste. Alla måste. Men jag blev kvar nånstans i fritidsgården 1998.

Jag rannsakar mig själv nu, lite som någon som är 83 och har levt sitt liv. Jag ska väl inte dö riktigt än. Jag har år kvar. Outhärdliga år eller kanske fina år fyllda av liv. Så länge jag är här på Psyk kommer i alla fall ingenting hända. Jag vill ut nu. Herregud.

Kanske kommer jag läsa färdigt socionom. Mest för att åtminstone ha en utbildning. Vet inte. Jag vill kanske läsa kemi eller biologi istället. Jag påbörjar saker. Det är min grej. Att avsluta saker är svårare. Jag har en ny ide' varje dag. Men framtidstankar är bättre än självmordstankar i alla fall. Det blir lite lättare att andas då.

Va, va, va?

Jag är paranoid. Tror jag. Fast om jag tror att jag är paranoid så kan jag väl inte vara paranoid. Jag kanske är paranoid över att jag kanske är paranoid, haha. Hej min hjärna.

Världen är hur som helst en smula hotfull. Kanske pga att jag var på Liseberg igår å utsatte mig för folks blickar. Dessa blickar. Kanske är det mina egna negativa tankar om mig själv som spökar. Jag vill nog mest bara gömma mig.

Sunday, May 6, 2012

Kanin kanin

Nu är det Liseberg med familjen. Det är fan inte handikappsanpassat här, har rullat i trappor å åkt rulltrappor. Hemskt irriterande. Men det är schysst väder och man får gratis kaninöron. Jag å syrran ska rocka loss i sagoslottet snart:)

Saturday, May 5, 2012

Ur vägen simpla människa!

Just ja, angående att jag "alltid påpekar hur smart jag är" (gör jag verkligen det? Haha) som en del retar sig på och menar att jag vill hävda mig.

Jag vill hävda mig. Tror bestämt jag skrev det i något inlägg. Tror jag ska starta en blogg där jag enbart behandlar det faktum att jag är så jävla smart. Det är jag och Stephen hawking, fast jag är naturligtvis en smula smartare. Vidare är jag så mycket bättre eftersom jag inte äter kött.

Nej ärligt, jag är inte ute efter att hävda mig. Ibland kanske och då beror det såklart på att jag känner mig som Sveriges sämsta människa eller så vill jag bara provocera.

En sak till förresten; det har kommenterats en del negativt om aspergers. Jag vill bara klargöra att jag inte alls håller med. Jag har själv fått höra att jag har en del ganska klara symptom på just asperger. Fast jag har väl fått höra att jag har varenda diagnos som finns snart. Allt från schizotyp personlighetsstörning, bipolär och borderline till adhd, add och asperger och att jag inte har någon diagnos alls. Jag ger inte så mkt för diagnoser mer än att det kan vara skönt att få ett namn på sådant man kanske trodde man var helt ensam om plus att det kan hjälpa för att få rätt meds och terapi.

Jag ska genomgå en ny utredning nu hur som helst. Mest för att de gärna ser att man har en neuropsykiatrisk diagnos när man får concerta. Antar jag.

Nej, nu svamlar jag bara. Ska skriva på boken istället. Puss alla fina och fula.

Veckor utan berusning

Igår hade jag läkarsamtal. Den nya läkaren verkar bra. Mänsklig. Vi pratade om lpt och utskrivning. Jag blir nog kvar nästa vecka också, ska börja med att prova nattperm några ggr först. Hon tyckte inte det var rimligt att gå direkt från sluten tvångsvård till "vanliga" livet, det blir ju en jävla omställning. Har liksom varit här över en månad nu och vad man än tycker om Psyk så är det i alla fall en trygghet att alltid ha folk omkring sig. Tillsyn på gott och ont.

Jag ville prova höja concertan mer och det gick hon med på. Känns som att jag får vara delaktig i medicineringen på ett annat sätt nu och prova mig fram lite tills vi hittar den dos som passar mig. Jag känner att jag kan ta det ansvaret. Ja, faktiskt. Jag experimenterar åt andra hållet med genom att försöka gå ner i dos på lyrican och tramadolen. På eget initiativ.

Nu ska jag förklara för min psykpolare varför det inte är en bra ide' att klättra upp på byggnadsställningarna och hoppa. Jag tycker nog att det är bättre att leva. Ja. Andas och låta duvorna vara ensamma på taket.

Friday, May 4, 2012

Samtal på hispan

-Är du intresserad av mig? Som mer än vän alltså..

-Nej

-Ok, jag var ändå bara intresserad av att knulla någon i rullstol. Du är faktiskt ganska dryg och lite ful också.

Sicko for life

Herregud. Jag tenderar att glömma att alla människor inte förstår liknelser, fritänkande, småtrevlig provokation, morbid humor, psyko-tänk, mig. Därför blir jag helt ställd ibland. Av kommentarer. Mejl. Nåväl, dagen har varit helt ok hittills, tror äntligen att det börjar gå åt rätt håll. Alltså åt det där hållet där man inte funderar över om man inte skulle ta och gnaga av sig handleden ändå, haha. Någon trodde att jag alltid kommer åka in å ut på Psyk å medicineras hit å dit och undrade vad jag själv tror. Jag tror nog att jag kommer lära mig att hantera mörkret på ett bättre sätt och att min vardag kommer fungera. Någorlunda. Det vore hemskt konstigt om jag helt plötsligt skulle bli äppelkäck och fullständigt ignorera faktum. Att vi lever i en värld full av skit. Det är som ni vet inte ett mått på hälsa att vara välanpassad till ett sjukt samhälle. Men visst kan det hända att jag kommer hänga på Psyk med jämna mellanrum hela livet. Vad vet jag. Det enda jag vet är att jag aldrig kommer äta kött. Det är viktigast. Haha.

Thursday, May 3, 2012

en plats i solen


suttit i solen nästan hela dagen. värme. nu är jag hemma och cyklar på motovivan samt sitter på verandan och röker. vi var på stan en liten stund, indiska, kändes lite jobbigt idag. det är det där med benen alltså. och rullstolen. jag sticker ut. och inte på det bra sättet. nä. det är kväll nu och jag måste hålla ihop mig. fungerar nog. men måste tillbaka nu. som att dö lite.

I am not afraid at all

Vårdplaneringsmötet gick bra, även om Sveriges drygaste läkare var med. Jag var dock trevlig å lät mig inte nedslås av hans arrogans. Eller jo, lit kanske. Men jag mår ganska fint ändå. Förmodligen är det knappt en vecka kvar här nu, fantastiskt skönt. Det är liksom en månad nu. Och ca 8 kg. Nu måste jag prata med en psykpolare här, det är det eviga ämnet Messias å domedagen som gäller.

Le bakslage

Bakslag får man räkna med, säger dem. Men fan. Jag hade så trevligt med la familia igår på dagen. Hängde i butiken å shoppade snygga adidas-tröjan. Dock kom kvällen och psyket. Träffade en som är bekant med han som var i min lägenhet den där jävla kvällen och han har tydligen sagt lite konstiga saker om händelsen. Det fick mig helt ur spår och jag började tänka att jag är värdelös och att de flesta tycker att det vore bättre om jag var döööd (en klassiker). Jag självskadade igen å grejer så jourläkaren var här å pratade med mig. Hon sa att det kan vara lite jobbigt när man sätter in concerta å ska ställa in en passande dos. Jag ville mest bara få lpt avskrivet å dra härifrån. Väldigt ovettigt kan jag tycka idag. Det är svårt när det blir sådär. Personalen kan egentligen inte göra så mycket, allt de säger är i ögonblicket fel. Ja, förutom att man gärna vill bli bemött med respekt å en smula empati. Vilket många av dem är bra på och andra mindre bra. Jaja idag ska jag planera inför kvällen och försöka göra allt för att den ska bli lugn. Är det någon som fattar hur man gör radbyten på nya blogger? Retar mig som fan.

Wednesday, May 2, 2012

ta inte illa upp nu men borde inte du skjuta dig själv i huvudet?

ni är jättemånga som stöttar mig och får mig att må mycket bättre med era ord. dock händer det då och då att jag får den här typen av kommentarer: "Hej Lina! dr mengele här! Du får inte ta illa upp men det är nått biologiskt fel i din hjärna. Du kommer som jag tidigare har skrivit att vara så som du nu är livet ut mer eller mindre. Du ska inte bli så sur på läkarna för de har inga verktyg som kan hjälpa dig, det måste du vid det här laget förstå. Om du har tur så kommer det i framtiden komma någon medicin som fixar till dina humörsvängningar samt din ångest. Jag tycker inte du har ett värdigt liv. Tycker verkligen synd om dig, speciellt nu när du inte ens kan gå. Det där med att du ska eller skulle utbilda dig till socionom går inte som jag tidigare har skrivit, du är alldeles för instabil som du säkert vet, så ödsla inte tid på den utbildningen, gör istället nått du klarar av. Ett tipps är att du inte skaffar dig barn, du kommer föra med dina dåliga gener till stackars barnet samt att ditt beteende kommer ge barnet nån form utav personlighetstörning. /Mvh dr mengele" det roligaste är att ham/hon först skriver att jag inte ska "ta illa upp". haha, varför skriver man så när det är så uppenbart att kommentaren enbart skrivits för att försöka sänka mig. men nu är det såhär dr mengele (hm...varför det namnet? kunde inte komma på något mer originellt?) jag har brutit ryggen, legat i respirator, varit medvetslös en månad, blivit förlamad, kan inte skita själv osv. så din kommentar är inte särskilt nedslående. jag har varit med om mycket värre. dock är det ett tydligt exempel på hur människor med mindrevärdeskomplex gärna hemfaller åt att försöka trycka ned andra människor. bakom datorskärmens trygghet förstås. sorgligt. angående att skaffa barn så tror jag nog att jag är bättre lämpad än någon som du. även om jag absolut inte vill föra människosläktet vidare samt sätta någon till en värld full av skit. socionom vet jag inte om jag vill läsa. även om jag skulle klara det, lätt. fast jag måste komma iordning med min psykiska hälsa först. jag vill inte hävda mig på nåt sätt, eller jo det vill jag. jag har ett iq som är långt över medel och som är tillräckligt för medlemskap mensa, även om jag inte vill gå med i en elitistisk förening där man i stort sätt bara slickar varandra i röven istället för att, som meningen är, främja mänsklig intelligens (good luck i ditt fall) dessutom är iq överskattat. allmänbildning, empati (för alla djur), förmåga att tänka utanför ramarna och allmänt vett står högre på min lista (lycka till även där). jag fick ett mejl om vem denna dr mengele är men jag vet inte. jag trodde bättre om denna person. naiviteten lyser gärna igenom min cynisism. det här blev långt. ni har nog slutat läsa för längesen haha. nu kaffe.

God jävla morgon

Alltså en del personal på den avdelning jag är på nu är helt fantastisk, det är tråkigt att de överskuggas av en del andra, som mer hör hemma 1942. De behandlar oss som skit å sitter mest å fikar hela tiden. De skulle aldrig göra så på den somatiska sidan men psypatienter är väl en tacksam grupp att bete sig illa mot. Åh jag blir så besviken. Jaja, jag mår i alla fall bättre. Idag ska jag se om jag får permission å hänga lite med mor å far samt träna.

Tuesday, May 1, 2012

Ingen fara, Messias är på väg

Åååh, frustrationen att dela rum med någon som snarkar. Dagen har varit bra annars, träffat mami, papi å skuttan. Jag har dessutom fått reda på att Messias är på väg. Helt säkert. Hur det ska gå till vet jag inte alls, måste missat något.

Jag är inte rädd för mörkret

Hej fina läsare. Har inte orkat skriva på några dagar, Psyk tar livet av mig. Men! Det kanske kommer en förändring. Jag började käka concerta igår, adhd-medicin, och jag mår redan klart mkt bättre. Tänka sig. Och igår var jag å träffade älskade nosmesen å Sveriges bästa ex Johan:) det var verkligen underbart att se de båda herrarna:) I söndags var lille skutt här å hälsade på samt mor, far å syster plus att jag var ute å käkade igår å träffade syrrans sambo, så jag har varit socialare än på mycket länge. Jag har fått mejl från skolan med, soc.linjen å jag har min plats kvar, så det känns fint. Får väl se hur det blir. Just nu ska jag bara fokusera på att bli bättre fast frågan är hur bra man egentligen kan må i en värld full av skit. Om man är tänkande alltså. Nu ska jag sola.