Sunday, July 31, 2011

meds, meds, meds

kring 18-snåret upptäckte jag till min stora fasa att jag måste ha råkat slänga mina meds. nattmedsen kan jag bara inte vara utan...så nu har jag å johan plus hans kids varit på meds-jakt å det gick bra. en vänlig sköterska från avdelningen jag legat inne på hjälpte mig. puh.

jag kan omöjligt sova utan mina stillisar. jag var ju tvungen att sova utan dem natten innan jag tog ect-behandlingarna och de nätterna var riktiga rövahöl, minns jag. så lite panik och glass för 50 spänn präglar kvällen. och eventuellt nåt besök, jag vet inte så noga.

jag måste prata med läkaren imorrn, hon får sätta in xanor, punkt. det fungerar inte annars...eller jag vet inte. jag vill inte behöva käka en massa skit, men jag mår inte alls bra nu. mycket sämre än förra veckan...vet inte om det kan bero på den nya medicinen.

jaja, nu glass

crestfallen


jag har slutat mixtra med medicinerna själv, jag är nog inte redo för nedtrappning av iktorivilen än. snarare borde jag ha mer benso, heh. min gamla ångest har börjat krypa sig på mig och det gör mig helt jävla livrädd.

jag är inte gjord för att leva. jag föddes död, om ni förstår. jag borde kanske dött redan då. jag gråter så när jag tänker på det...för då finns det liksom inget hopp kvar. jag sitter i en jävla rullstol och kommer aldrig mer kunna gå. jag brukar inte ta saker på allvar, även om det är allvarligt, men nu börjar jag inse vad fan jag gjort och att det inte går att skämta bort.

det är inget skärsår på armen, som man kan skämta bort med att man slant med kniven eller nåt. sen får man ännu ett ärr, men vad gör det egentligen, det påverkar inte mitt liv särskilt mycket. nu kan jag inte gå längre och mitt liv har reducerats till ett ständigt omhändertagande om min kropp, inte mycket mer än så.

jag hatar att de vill att jag ska ha hjälp, så jag tackar nejnejnej. men så när jag kravlar mig upp på diskbänken för att tvätta luckorna längst upp och sen faller ner för att precis komma i rullstolen igen, då tänker jag att jag kanske behöver hjälp ändå. jag får hasa mig på golvet fram till soffan där det finns en fotpall, upp på den och sen upp i rullstolen, varje gång jag faller ur rullen. det är så jävla nedslående.

jag funderar över självmord. jag planerar inget, men jag tänker ganska mycket på det. nästan hela dagarna nu det sista. det enda alternativet jag ser då är att knarka. knarka bort det sista liv som jag har.

äh, nu lipar jag så jag inte ser tangenterna. sorry för det smått förvirrande inlägget...jag ville bara skriva av mig. se! jag känner att jag knappt har rätt att skriva vad jag vill. jag måste ursäkta mig, jag måste ursäkta mig för att jag ens finns till.

Saturday, July 30, 2011

meds are the new black

jag vet att en del efterfrågade min medicinlista, minns inte om jag skrev ut den, hittar den inte iaf, så here we go:

morgon:
omeprazol 40 mg
diklofenak 50 mg
tramadol 200 mg
iktorivil 2 mg
lyrica 250 mg
voxra maxdos (får det bredvid apodospåsarna så jag har ingen koll på styrka, bara att de höjde till maxdos)

kl 12:
iktorivil 2 mg

kl 14:
diklofenak 50 mg
lyrica 100 mg

kl 16:
lyrica 150 mg

kl 18:
iktorivil 4 mg

kl 20:
diklofenak 50 mg
tramadol 100 mg
lyrica 100 mg
waran, varierande dos

kl 22:
iktorivil 2 mg
stilnoct 10 mg
mirtazapin 30 mg
tryptizol 50 mg

det är ju en hel del jag stoppar i mig..huh. men inte sååå jävla farligt kan jag tycka. det är dock för mycket. jag vill bara käka voxra eller ev. concerta och waran. den radikala sidan av mig vill bara käka waran. det måste jag tydligen för att undvika att döden dö genom blodpropp.

någon föreslog apodos. det har jag redan. hemtjänsten kommer hit varje dag med en dagsranson, haha. de tänker nog ett å annat om mig. ungefär som ni.

idag har jag iaf slängt 100 mg tramadol och ett halvt mg iktorivil.

Friday, July 29, 2011

the failure i was kind of waiting for


i ett svagt ögonblick råkade jag äta upp alla meds som jag hamstrat, haha. det gav inget dock, bara lite slöddrig röst, men det har jag alltid.

lärdom: slänga de tabletter jag inte tar
svårighetsgrad: rörande

men jag borde ju kanske förstå att jag, som varit tablett-missbrukare i många år, inte klarar av att ha piller liggande hemma. de hamnar obönhörligen relativt fort i käften. men ok, imorgon slänger jag en 100 mg tramadol och 1 mg iktorivil i soporna. för att undvika att jag börjar rafsa där i, likt pete doherty i jakt på crack, ska jag slänga påsen omedelbart.

det kommer bli svårt, jag vet inte om jag klarar det.

i never let on, that i was on a sinking ship


åter till mig då. jag går ju på dagvården nu så jag är på rehab mellan 10 och 16 varje dag. träningen går galant, får jag nog lov att säga. högerbenet blir allt starkare och om inte alltför lång tid ska jag nog kunna stödja på det. jag tränar som fan, hemma också, för jag ska fan få benet att fungera. vänsterbenet är i stort sett helt utslaget men jag kan spänna en eller två muskler i lårmuskulaturens trakter. så jag spänner å spänner å spänner. jag vill kunna gå för fan!

vad gäller läkemedel har jag fått nytt insatt, tryptizol, snabbverkande tramadol och en extra stilnoct. tramadolen och den extra stillisen är dock utsatta nu. läkaren vill inte röra för mycket i mina meds, så hon tycker att vi nöjer oss där så kan jag börja pilla på det på beroende sen.

dock har jag tagit saken i egna händer och trappar ut både tramadolen och iktorivilen, utan läkares inrådan. det går sådär. i morse grät jag i säkert en timme, jag kunde inte sluta, det var som att det där som hindrar tårar blivit förlamat. jag tänkte på tiden innan jag hoppade...inte så mycket på tiden efter, uppvaknandet och insikten om att man blivit förlamad. tiden innan hoppet var så mycket värre. ångesten som fanns i mig då var outhärdlig. vem som helst skulle hoppat, eller på annat sätt försöka ta sitt liv.

med tanke på hur jag en gång mådde kan man lätt missta sig och tro att benso-avvänjningen är lätt. det är den dock inte. jag började med att sätta ut 2 mg per dag...dock har jag idag ändrat det till 1 mg. jag märker ju hur avtrubbad jag blir av all benso..riktigt jävla avtrubbad, så det är läskigt nu när saker kommer inpå mig på ett annat sätt. jag lipar ju över det här med rullisen...såklart. det är nästan så jag blir lite less på mig själv. men det kommer komma över mig nu, allt som hänt och konsekvenserna av mitt handlande. och jag har precis börjat nedtrappningen också...huh. det kommer kanske bli riktig julstuga för mig längre fram. jag provade att köra cold turkey. haha, det var värdelöst.

tramadolen går dock bra...jag känner av en viss ökad smärta på morgonen, men inget att tala om egentligen.

jag har en del självmordstankar nu. jag tror att det beror på den nya medicinen, då det står i bipacksedeln att tankar på att skada sig själv kan förekomma samt en ökad risk för självmord föreligger. det nämnde läkaren inte ens något om. med tanke på min historia kanske hon borde gjort det. klåpare.

when you lie to yourself


haha, det var visst fler än jag räknat med som är vassa knivar i lådan, mitt bland alla dessa, ibland hysteriskt roliga skall dock erkännas, men ack så dumma smörknivar. en jag skrattade särskilt högt åt var något om att jag kanske ska lägga till "ler" om jag skriver ett skämt, hahahah! jag äter nog hellre bajs än gör det. (observera att föregående menings innehåll var ett skämt, jag skulle i verkligheten hellre skriva "ler" efter ett skämt än att äta bajs.) äh, sådär orkar jag inte hålla på, tro vad ni vill.

som flera andra skrivit så undrar jag hur man kan kalla mig för känslokall, har ett oanvändbart huvud eftersom jag är missbrukare, att jag förtjänar att sitta i rullstol, and so on, när man själv efterfrågar min empati för offren i norge. är det inte lite känslokallt att säga att jag är dum i huvudet och förtjänar att sitta i rullstol? var är er empati?
min empatiska förmåga är det inget fel på, jag har det till och med på papper.

det är just de där kommentarerna som jag får ut så mycket av. jag tänkte inte ens på deras empatiska förmåga. eller avsaknad av den. men det är ju egentligen helt jävla uppenbart.
det är som att de kastar sten på mig och skriker att jag borde sluta kasta sten på folk. och jag har inte ens kastat sten.

jaja, det gav mig många goda skratt i alla fall och några som fick mig att få ont i magen och bli ledsen, detta trots mitt massiva benso-intag.

nu ska jag inte skriva om det här mer. eftersom jag har borderline vill jag hellre skriva om mig själv och mina problem.

f.ö är flera läkare överens om att jag är feldiagnostiserad vad gäller borderline.

Wednesday, July 27, 2011

Ni äcklar mig


Jag blir fan helt mållös av vissa kommentarer. Har ni ingen humor, eller åtminstone förstånd nog att förstå när jag skämtar? Tror ni verkligen att jag menade allvar med en tyst minut för mina ben? Eller kallar er undersåtar? Haha, det är fan roligt, men känns samtidigt otroligt olustigt, för att inte säga skrämmande. Ni kan sluta läsa min blogg ty jag har svårt att se hur ni skulle kunna få ut nåt av den.
Jag mår inte speciellt dåligt och mitt liv är ganska ok, så det finns för tillfället inget att gotta sig i. Jag gissar att jag har typ tio vettiga läsare. En del är väl tysta kan tänkas.

Övriga: sluta läs min blogg

Monday, July 25, 2011

go with the flow

virtanen

håller så fullkomligt med, som ni säkert förstår.

what about amy?

att låta sig provoceras är ett mycket intressant psykologiskt fenomen. hur kan man misslyckas att genomskåda sig själv och istället för att skriva vettiga motargument tar till personangrepp och små mesiga kommentarer, menade att såra eller något sådant. jag blir en smula sårad av vissa saker en del skrivit, men inte mer än att jag glömmer saken när jag stängt ner sidan.

ofta säger det mer om den provocerade än om provokatören.

något som jag gillar med att skriva blogg är just kommentarerna jag får. många får mig att tänka annorlunda angående någon av alla mina issues och ibland inse att jag har fel om någon företeelse. men kommentarerna jag fick i förra inlägget fick mig verkligen att undra vad fan jag har för läsare. ni som brukar vara så smarta, nyanserade, långt ifrån den där jävla mallen, insiktsfulla osv. jag får ju lov att anta att det är andra som kommenterat alla de ogenomtänkta och bitvis dumma kommentarerna.

många antar saker om mig:

jag har aldrig utgett mig för att vara en människorättskämpe. jag pysslade med sånt när jag var 18, 19. jag demonstrerade till och med vid gränsen israel/palestina år 2000. men det var som sagt längesedan. nu är jag väl snarare misantrop, för det mesta, ibland kommer jag på mig själv med att vara filantrop istället. djur sympatiserar jag dock alltid mest med, andra djur än människan that is.

jag är heller inte dum. om ni med dum menar lågintelligent. jag har genom psyk gjort intelligenstest (wais) och min intelligens ligger troligen över de flesta som kommenterade förra inlägget. jag tillhör de människor som har väldigt mycket högre iq än normalbefolkningen, känn på den undersåtar.

jag tycker inte att det där med iq är särskilt viktigt dock och jag vet inte om intelligens går att mäta "rättvist" egentligen, därför har jag inte nämnt det tidigare. min eq har jag inte fått mätt, jag vet inte ens om det går men jag gissar att den är relativ låg.

obildad är jag väl heller inte direkt. jag har studerat mellanösternstudier och relativitetsteori på stockholms universitet och läst 2...hm eller är det 3 kanske, terminer på socionomprogrammet. sen tillkommer ju allt jag läser utanför skolan och alltså inte finns på papper, men det ger ändå bildning. jag kunde dock helt klart vara väldigt mycket mer bildad än vad jag är. däremot tycker jag inte att man i relation till den övriga befolkningen kan kalla mig obildad.

egoist är jag. det är alla människor, det hör till vår grundläggande natur.

jag kanske gjorde fel ordval när jag skrev "spännande", kanske intressant vore bättre. många tycks ha blivit provocerade av detta ord, men hade man funnit händelsen helt ointressant och icke-stimulerande så skulle man väl inte läsa om det och se allt om det på tv.

jag tycker inte att en gråtande kvinna som mist sitt barn är ett dugg spännande, bara tragiskt, men jag lipar inte. kanske för att man hårdnat så genom allt hemskt och sorgligt som händer hela jävla tiden, eller kanske för att jag är flöddrad haha. det är mer själva grejen. hur en människa kan göra sådär, för mig är det helt ofattbart och jag tycker att det är intressant och spännande att läsa om honom. varför läser ni om det?


nu ska jag ringa norges ambassad och be dem ha en tyst minut för mina ben. fan vad egocentrisk jag är.

Sunday, July 24, 2011

angående norge

en hel del döda. jag är förvånad att liknande saker inte händer oftare här uppe. människor är onda varelser, det kan man ju inte ha missat.

det är såklart sjukt för deras nära och kära, men JAG bryr mig inte nämnvärt. jag tycker snarare att det är spännande...fast det får man inte säga högt. nej, man ska stå i rökrutan och babbla om hur fruktansvärt det är, om och om igen samt nästan grina, trots att man inte känner någon som blivit drabbad.

vidare sker liknande saker varje dag, har ni missat det, ni idioter som lipar över detta. skillnaden är att det här var i ett västland och inte i mellanöstern, somalia osv. ta reda på lite, utöver det ni kan läsa i expressen, sen kan ni lipa över hemskheterna i världen hela dagarna i resten av ert liv. om ni vill vara konsekventa såklart. det här i norge är inte ens en stor grej vid en jämförelse med vad som sker på andra ställen i världen; dagliga attentat, folkmord mm. det går väl er helt obemärkt förbi verkar det som.

jag blir så jävla provocerad.

Saturday, July 23, 2011

the rattle snake said i wish i had arms so i can hugh you like a man


angående mobil-incidenten; (var det rätt att använda semikolon där?) jag beslutade mig för att han kan vaka sin lur som en jävla hök om han känner för det. så länge jag går på såhär tung medicinering så bryr jag mig inte så mycket när allt kommer omkring, haha. däremot vet jag att jag har rätt och av principskäl vill jag att han ska erkänna att det var något han dolde, sen behöver han inte säga vad, men det gör han inte. istället går han iväg och sitter tyst och svår i nåt hörn.

kanske hade han inget att dölja, vad vet jag. jag har i vilket fall lagt den lilla bagatellen bakom mig för han är verkligen världens finaste människa (näst efter mig naturligtvis) och en sådan liten skitsak ska inte få utrymme att vandalisera vårt synnerligen utsökta förhållande. nog om det här nu.

jag fick ju med mig meds för helgen nu, det borde jag inte fått men min missbrukarsida blev så exalterad att jag inte kunde säga det till dem. jag kastade såklart i mig allt på en gång. vi snackar mängder av tramadol actavis, stilnoct och iktorivil. jag tänkte att nu jävlar kommer jag bli så bäääng, men jag fick hundhuvve. inget hände. jag kände inte av det överhuvudtaget, inte det minsta. det är ju jävligt skrämmande. så varför ska jag ta stilnocten idag (jag tar dem alltid till frukosten, fel, i know) när jag ändå inte får effekt. nej, jag ska sluta med dem. jag har egentligen inga problem med sömnen just nu. in fact sover jag som en gris hela natten. oftast i alla fall. det kan bli överdrivet åt det andra hållet med. men ja, ja.

men ska jag sluta med dem behöver jag hjälp och jag kan inte lägga undan dem nånstans, så jag funderar allvarligt på att skita pillertrillaren i mig, i ansiktet och spola ner dem i toaletten. radikalt som fan för mig. jag har inte tagit dagens stilnoct och jag har utmanat mig själv att spola ner dem. det skulle verkligen vara ett sju helvetes avstamp för min nedtrappning av mediciner. vi får se om jag har balle nog att göra det.

ärligt talat så skrämmer det mig att jag kan smälla i mig typ 30 tabletter utan att känna ett skit. tar någon annan, typ nån kompis som inte käkar piller, så blir hon skitbäng av en. alltså riktigt jävla skev, i alla fall av iktorivilen.

det är dags att jag gör något åt det här. på riktigt. inte missbrukar-style, utan verkligen kämpar som en dåre för att komma bort från det här. mitt grundtillstånd är liksom att jag är lite bäng. jag slöddrar ofta när jag pratar, gör skeva saker, blandar ihop drömmar, verklighet och fantasier.
tablettmissbruk är så jävla lurigt också, jag får ju det utskrivet så jag gör inget olagligt. nu när jag har byggt upp ett sånt sjukt beroende av benso, både psykiskt och fysiskt, så kommer det vara ett helvete att sluta med den jävla skiten. min läkare påpekade detta också, att snart börjar helvetet. ju längre jag käkar det, desto mer helvete.

jag har ingen tolerans för minsta ångest, tristess, oro och ja fan, livet egentligen. men det har jag nog skrivit om. ååh jävla tjaat om mediciner. men jag tänker på mediciner hela dagarna...eller ja typ 70& av tiden, beroende av vad jag gör såklart. imorrn ska jag, johan och hans små frön åka till universeum. då kommer jag inte tänka på det, helt säkert. jag blir nämligen helt exalterad av alla dessa djur, de har liksom en bläckfisk. den kan jag stå och glo på i en timma ungefär, sen börjar folk undra och säkert bläckfisken med.

vidare tar jag aldrig mer än den korrekta mängden meds när johan har sina barn och jag är med dem eller om jag är med systersonen. det skulle kännas jävligt smutsigt och simply fel plus att jag inte behöver det eftersom vi hittar på lite saker och att jag hänger med barn. barn har inte hunnit tröttna på världen ännu och är så långt ifrån man kan komma att behöva benso för att leva. det smittar av sig och jag har genuint kul med kids, häromdagen t ex tävlade vi om vem som kunde sätta fast flest klädnypor i ansiktet. jag vann med typ 40 stycken nånting. sånt får mig att skratta på riktigt och min svåra emo-sida försvinner liksom helt, jag blir lättsam istället.

nu ska jag eventuellt spola ner mina stilnoct och fira med en riktigt god lunch, typ min (fantastiska) vego-lasagne.

Friday, July 22, 2011

the doctor and my ass

nu har jag blivit granskad i rumpan, för att se att det inte har tagit skada av allt pillande. jag ska börja med en ny bajs-kateter-grej nämligen, med vilken jag slipper köra upp fingrarna plus att jag kan träna mer aktivt på att bajsa själv. gött. det var inget fel på min analöppning i alla fall, så det är bara köra på.

min svartsjuka ja. vad tycker ni? borde han gett mig mobilen så att jag kunde gå igenom den? blir man så arg av att bli misstrodd, eller döljer han något? är jag helt körd i huvudet? haha. helt ärligt så vet jag inte. men jag litar inte på någon, det har jag aldrig någonsin gjort...och jag tror faktiskt att den egenheten överensstämmer helt med verkligheten.

nu ska jag väva.

that look you give that girl

igår bröt min svartsjuka ut, trots att jag inte känt av den på senare tid...sen jag började vara flöddrad dygnet runt tror jag. hehe

nåja, det hela började med att jag låg i johans knä och han höll på med sin mobil. jag frågade vad det var han gjorde, fick till svar att han läste aftonbladet. pyttsan, tänkte jag och begärde att få kolla hans lur. han visade mig lite saker typ meddelanden och sånt, sen sa jag att nej det här kräver en närmre undersökning varpå jag bad om att få gå igenom hans telefon. då får han värsta drama queen-utbrottet och menade att jag inte litade på honom och att han inte orkar med denna svartsjuka.

det var tråkigt och hade jag inte käkat ikto och trammisar hade jag gråtit. ska skriva mer om detta sen men nu ska jag sjukgympa.

Thursday, July 21, 2011

i will not be there when the medication is wearing off

jag har märkt en sak.
jag äter alldeles för mycket piller, det har jag ju gjort större delen av mitt liv, men nu är det mer än vanligt. jag har även märkt att jag litar mer på pillren än på mig själv. jag sätter t ex inte igång med mina morgonrutiner innan hemtjänsten varit där med mina älskade (..ja) påsar. sen börjar jag med att krossa voxran för då får man bättre effekt, sen tar jag det ihop med all annan medicin, förutom iktorivilen som jag lägger under tungan och låter dem smälta där, bättre effekt. sen äre bara börja med morgonrutinerna, såsom sätta på kaffe, tvätta ansiktet, gå ut med billy osv.
jag har satt så mycket vikt vid dessa substanser att jag faktiskt inte tror att jag kan göra allt det där utan mina meds. jag tror inte att jag skulle sitta här på rehab om jag inte vore fullproppad med mediciner, jag tror inte jag skulle plocka ur diskmaskinen, jag tror nog helt enkelt att jag inte skulle vara levande längre. hur fan blev det såhär? hur kommer jag ur det? jag och sköterskan bestämde att jag ska göra EN sak innan medsen kommer...kanske gå ut med billy. jag måste återfå mig. pillren har tagit mig.

vidare tänker jag väldigt mycket på piller. ska jag hamstra stilnoct? kan man röka voxra? (haha) och, framför allt, finns det något piller som gör allt bra. precis allt.

om jag känner minsta lilla ångest så går alarmet i huvudet och jag tar något mot det. om jag har något kvar vill säga, vilket är ovanligt. jag har ingen tolerans överhuvudtaget mot ångest. inte heller mot den gamla hederliga deppigheten. inte ens mot ovilja att dammsuga. haha, det är sjukt. det finns piller för ALLT.

sen tjötar jag för mycket om piller också.

Wednesday, July 20, 2011

make some sense


hehe...jag är visst helt väck eller nåt. jag skrattar och kan inte sluta. det pirrar så i hela kroppen. pirrelipirr. jag gillar tåg. bara tåg.

tryptizol hette de nya pillren å så tramadol actavis...måste vara något med kombinationen av alla mina meds som gör detta..lyrican å iktorivilen kanske. nu äter jag ju stört mycket piller och jag som tänkte sluta och börja skolan och skaffa bebis. nu kommer jag ligga hemma och kolla på långa dokumentärer om tåg istället. och skratta.

jag gillar bara tåg

nu har jag rehabat färdigt och sitter och väntar på att johan ska komma, så att vi kan åka till apoteket och hämta ut some meds. det blir snabbverkande tramadol (alltså starkare typ), någon ny medicin som liknar lyrica men som jag glömt namnet på samt antibiotika då. så nu har jag ännu fler mediciner...jag vet inte var det här ska sluta. jag går ju redan runt och känner mig hyfsat hög hela dagarna.

nu är johan och linn här.

mina svaga ringmuskler

bajs i byxan var nog bara en tillfällighet, för det hände en gång och sen ett par timmar efteråt mådde jag bra igen och inga fler olyckor. jag håller på att träna min ringmuskel också in order att kunna bajsa själv, vilket kan ha bidragit till det hela och så äre ju infektionen i underlivet som kan spöka också...haha, fan vad sjuka grejer jag skriver om. eller, sjuka är de ju egentligen inte, men privata då.

det här med att jag skriver så privat i bloggen smittar av sig till mitt övriga liv, så jag kan börja prata ringmuskelövningar med tjejen i kassan t ex. det får mig att framstå som störd tror jag. nåja.

jag mår mycket bättre idag i alla fall. var tillåme uppe i ottan (kl 6!) och skrev på boken...jag skrev om ett helt kapitel. det blir hela tiden så att jag skriver om och skriver om, även fast jag lovat mig själv att bara skriva rakt ut, även om det blir skit, och ändra sen, plocka ut de ev. godbitarna. det är svårt att skriva bok alltså. tycker jag.

nu kommer snart johan och hans söta dotter hit och ska gulligt nog köra mig till rehab:) hans barn gillar billy så han ska vara med dem (och johan förstås) idag medan jag rehabar mig.

Tuesday, July 19, 2011

my lucky day in hell



igår hade jag den bästa dagen jag haft på mycket länge. rehab gick bra, alla var trevliga, läkaren bra osv. sen på kvällen bakade johan och jag pizza och hade det jättemysigt. vi var, som johan uttryckte det, träningsoverall-nöjda..ni vet nöjda så som de där (idioterna som inte vet bättre, har man kanske tänkt ehm)som har husvagn och likadana träningsoveraller.

men så idag blev det bakslag, såklart. två bra dagar är väl för mkt att begära. nu har jag en helt olidlig smärta i magen/underlivs-trakterna och i morse när johan lyfte över mig till toan (ja, jag blir lite lat när han ändå är här med sina starka armar), så bajsade jag ner mig. så jävla 50 steg tillbaka. det har ju inte hänt på länge och jag som varit glad över att jag håller på att lära mig konsten att pissa å skita själv. la vie merde.

jag ringde sjuksyrran på rehab och berättade och hon tänkte att det kanske har att göra med infektionen jag har i underlivet. hon tog ett test igår och kunde se att det var positivt på bakterier (trots att jag nyligen åt en penicillin-kur), men väntar på svar från labb för att få exakta uppgifter. jag kan fan ha gått med infektion där nere i flera månader. det kanske inte är bra. idag ska jag vara hemma och vila och imorrn kollar läkaren på mig.

det här ger även ett psykiskt bakslag av grov karaktär. jag vill bara att allt ska vara som vanligt igen...som innan jag hoppade nerför de där jävla våningarna. jag vill inte att benen bara hänger där som två korvar, jag vill inte skita ner mig nån mer gång, jag vill gå...herregud vad jag vill gå. jag provar nästan varje dag, men det går inte. jag kan träna hur mycket jag vill, jag kommer ändå att vara förlamad och sitta i rullstol. ibland kommer det över mig och får mig att böla ner hela mitt liv. idag är en sån dag. jag vill gå igen, jag vill gå, gå. idag kändes det som att naturen liksom skrek åt mig att jag kan låta bli att kämpa och istället fullborda mitt självmord. jag är ju ett rullande ofullbordat självmord.

men johan tröstar mig. han är underbar.

Monday, July 18, 2011

the extremely small difference between dreams and nightmares



jag fick inte vänta särskilt länge på att få krama skiten ur johan, tur<3. annars hade jag dött. han är och handlar nu, medan jag tvättar och städar hela lägenheten. eller ja...jag sitter ju här, dricker red bull å lyssnar på "dina händer är fulla av blommor". ikväll ska det drickas cola, ätas hembakad pizza och mulas glass...aaah.

jag är inne i en bra period vad gäller skrivandet på min bok. men jag vill göra något mer...jag är lite inne på att rita serier. men var fan kan man ge ut dem? kan man skicka dem till bokförlag tro? och bli refuserad.

rehab is for quitters


idag är min första dag på rehab. än så länge har jag träffat läkaren och sjukgymnasten. läkaren ville inte röra något i min medicinering (typ tramadolet och ikton), däremot kunde hon tänka sig, eftersom jag har sömnproblem, att ge mig mogadon (på min inrådan haha), höja stilnocten till över maxdosen eller lägga till imovane också. jag får reda på vilket kl 13 då jag ska träffa sjuksköterskan.

sjukgymnasten är inte samma, underbara, som innan, dock verkade den nya jag blivit tilldelad helt ok. jag frågade henne ivrigt (tjatade) om vad jag kan göra för att få tillbaka min röv. just nu består den enbart av hud och knotor, och då menar jag verkligen enbart av hud och knotor. slapp hud dessutom. hon rådde mig att stå mycket och att knipa ihop röven samt stå. sedan frågade jag lika ivrigt om hur vi ska göra med stödjande av högerbenet samt att jag vill kunna gå igen. hon ska se till att jag kan gå igen, tänker jag haha. nåja, dream on.

du som undrade hur jag betalar för lägenheten: jag är jävligt tät och som någon annan skrev så får man x antal miljoner per våning man hoppat. samt att jag vunnit skitmycket pengar när jag tävlade dressyr å hoppning innan. socialen kan ju du gå till. eller komvux, så kanske de kan dunka lite vett i skallen på dig.

du som ville bli kompis. självklart ska vi bli det, bästisar till och med kanske. jag ska bli medlem på den där sidan under dagen. nu ska jag träffa sjuksyrran samt pissa innan det, som börjat bli en vana nu, kommer i brallsen.

Sunday, July 17, 2011

min lya

såhär bor jag:)











hello baby


en del tycks bli oerhört provocerade av att jag längtar efter en bebis. jag vill ha barn! hah! jag roas av er enfald, men såhär är det:

det är aldrig rätt att skaffa barn, det är bland det mest egoistiska man kan göra. hur kan man sätta ett liv till den här ruttna världen bara för att man inte kan hålla sina instinkter under kontroll. bryr man sig inte om omständigheterna? bara man får en alldeles egen bebis att gosa med. man gör det ju knappast för barnets skull.

vad jag sa är att mina instinkter börjar överrösta mitt förnuft och att jag möjligen struntar i att det är så äckligt egoistiskt eftersom min längtan efter en liten knådis är så förvånansvärt stark.

vad fan är detta med att jag inte kan ha en bebis för att jag har försökt ta livet av mig? har man förbrukat rätten till barnalstrande då?

med den logiken finns det en jävla massa andra saker som gör att man förbrukat rätten till att skaffa barn;. lågt iq, att man inte är en tänkande människa och kan lära sina barn något, låg utbildning, att man någon gång supit sig full och gjort något galet, att man någon gång brutit mot lagen, provat droger osv.

jag vet att jag skulle bli en jävligt bra mamma. jag skulle lära mina barn att bli självständiga, tänkande individer och blir de inte det så skulle jag älska dem lika mycket ändå. och nej, om min bebis skriker och löper amok skulle jag inte kasta ut den från balkongen. idioti hej, hej. jag är intelligent och vet hur man ska ta hand om ett barn. hur mycket du än önskar att det inte vore så, så är det tyvärr just så det är.

jag vet många som har barn som absolut inte borde ha det. de skriker och gapar på sina barn samt säger gräsliga saker som man inte kan säga till barn.

alla ska dock inte få skaffa barn, tycker jag. man borde få ta något slags körkort för det. bara det att jag är en av dem som skulle klara det utan problem.
dock ska jag vänta med det tills allt stabiliserat sig.

all i wanna do is smack your face up

vi kom aldrig ut igår..hm..vi kom ingenstans faktiskt. något, som jag inte kan gå in på här, gör att jag inte kommer kunna träffa johan på ett (bra?) tag. det suger rövhål och jag är verkligen knäckt. men life goes forward, i guess. förhoppningsvis ses vi snart igen och då ska jag snuggla upp honom precis så hårt som han är värd.

imorgon börjar jag på rehab. det känns lite motigt nu, men definitivt nödvändigt. jag måste träna upp min kropp som fan. jag tränar hemma varje dag, men det blir ju aldrig riktigt samma sak, dock kan jag snart stödja på mitt högerben. jag har tränat en jävlla massa på att stå. jag häver upp mig i sänggaveln och står där. det är ju mest armarna som gör jobbet men jag ser till att stödja så mkt jag kan på högerbenet.

om jag sen kommer kunna stödja på benet och dessutom blir stark i det så har jag en ide på hur jag ska göra för att ta mig fram. jag skaffar ett par kryckor samt ett par inlines. så står jag på kryckorna med hjälp av armarna och högerbenet, sen åker ju vänsterbenet med av bara farten. det blir grymt. svårt. det är nog inte realistiskt.

jag ska nog rida i veckan, hos linda, på min gamla häst klittan. hoppas hon har tid bara.

Saturday, July 16, 2011

control yourself

nu ska vi ut och göra stan.

jag glömde min benso-bebis på en hållplats utanför stan

såhär ser min smarriga frukost ut. inte konstigt om jag är lite trög ibland, glömmer saker, blandar ihop saker, tror saker som inte hänt har hänt osv. men på måndag ska jag börja rehab och får prata igenom saker och ting med läkare. det är skrämmande må jag medge, dock helt nödvändigt att jag trappar ner mitt medicinbruk.
det känns som att jag inte gör annat än tuggar meds på dagarna. och kroppens organ (hjärnan!) lär ju ta skada.

dessutom vill jag ha en bebis inom inte alltför lång tid. väntar man för länge så vet ju alla att ungen obönhörligen kommer få downs. och käkar man narkotikaklassad medicin som godis, och annan med för den delen, waran till exempel får man inte äta vid graviditet, så kommer det väl ut nåt form av missfoster. en av mina mediciner får man äta om man är gravid.

egentligen är jag emot barnalstrande, men min klocka tickar så jävla högt nu att jag knappt hör när folk pratar med mig, så jag följer mina instinkter istället för mitt förnuft. jag tänker på bebisar en märkligt stor del av dygnet och funderar på att skaffa en baby-björn åt billy. men, men det där får väl vänta.

hm...jag har nog skrivit om det här innan, möjligen med exakt likadana meningar. överseende tack=)

Friday, July 15, 2011

julia

jag har hittat en ny blogg att orgasmera med. kolla in den här.

en estetiskt mycket tilltalande blogg. bara det att jag hittade den här bilden där gör den fantastique:


sorry julia, att jag snodde en bild sådär oförskämt från din sida. om sanningen ska fram har jag sparat typ hälften av alla dina bilder..heh. men det är sånt man får räkna med när man har en blogg som din. uppdatera den meeer!

come hang with me in my crib...

jag, samt några aningens sinnesslöa snickare, målare, pappa m.fl är snart färdiga med lägenheten nu. allt är renoverat, jättefint renoverat snackar vi. till och med min garderob har klinkers haha! nu är uteplatsen snart helt renoverad också...det finns staket så billy kan springa ut och spana efter grannens hundar hur mycket han vill.

fan, jag trivs verkligen här. min familj <3 har lagt ner så mycket tid och pengar för att få det såhär fint. det är verkligen älskvärt av dem. utan dem hade jag nog bott på gatan nu, istället för i denna fina lya.

när de nu gjort så fint vill de såklart inte att jag ska sabba tapeter och annat med alla dessa bilder och citat som jag envisas med att ha upphängt överallt. t ex har jag en blå, trött fågel upphängd vid min säng med texten "i need some sleep..." en av mina favoritlåtar med bandet eels. har ni inte lyssnat på dem råder jag er bestämt att göra det. ni kommer falla, jag lovar.

men i övrigt sätter jag mestadels bara upp bilder på dörrar och kylskåpet. kylskåpet ska nog för övrigt bytas ut så...

jag ska ge er en rundtur i min lya snart, ikväll tror jag, men här är ett smakprov:

skulle jag...?


någon hade mage att tillskriva mig företeelsen att skriva ett icke-korrekt språk. jag satte kaffet i halsen och kunde inte andas på grund av detta arroganta påhopp. dessutom saknar yttrandet grund. höh! natyyrligtvis.

jag vet att jag inte skriver med versaler.
det beror dels på att jag inte tycker de är nödvändiga och således vill utplåna det allmänna användandet av dem, dels på att jag är så kåt på symmetri.

vidare hittar jag ibland på ord, som kan vara mer eller mindre förståeliga.

jag korrekturläser inte varje inlägg jag gör så visst kan det väl hända att jag skriver ett ord två gånger eller gör dubbel..fan, jag hittar inte ordet här..det finns något ord som används då man markerar, eller vad man ska säga, något två gånger. ett exempel: "även i bokskogen hittade hon ingen svamp heller". vad heter det när man gör så? ååhh, snälla hjälp!

jag kanske använder kommatecken fel ibland, när jag tänker efter. det beror helt enkelt på att jag inte vet var de ska vara. jag har egentligen aldrig läst svensk grammatik, dock har jag språköra och kan ofta "känna" om något är korrekt eller ej. men fan, jag ska nog ta och plugga på lite här hemma...jag har en skitbra grammatikbok som ivrigt väntar på att bli läst.

sen kanske jag använder punkter i rad för mycket eller svordomar eller av bara farten råkar stava ett ord fel. jag har även haft problem med de och dem, men jag tror att det är löst nu, i stort sett i alla fall.

sen kan jag ju leka lite med språket förstås. sätta punkter på obefogad plats, använda mig av gammalmodiga ord i en i övrigt modern mening osv.

skriver jag bara ner mina tankar sådär rakt av, alltså babbel-skriver, då kan det nog tyvärr hända att språket får lida.

summa summarum: du har nog rätt. helvete också.

men jag tycker faktiskt inte att jag våldför mig på språket på det vis så många många bloggare gör, med särskrivningar och diverse hemskheter på sitt samvete.

nåja, rätta mig gärna om mina meningsuppbyggnader knakar i fogarna eller om jag gör något annat grammatiskt fel. jag tycker bara det är roligt.

men skriv fan inte att mitt språkbruk är inkorrekt! hahah!

Thursday, July 14, 2011

kvinnan i den svarta hatten

johan ska komma hit. vi är båda ledsna, för helt olika saker, men vi kanske råkade ta ut frustrationen på varandra igår. han medgav att det var dumt att lämna mig mitt i natten när jag var upprörd.

jag var inte helt oskyldig heller...jag kan vara så in i helvete sne och det mest spännande är att jag kan bli det för små saker, som är helt meningslösa. "jaha, du ska åka hem och hämta en borr säger du, hah! tror du inte jag förstår att du ska träffa nån jävla brud att sätta på. well, här har du en käftsmäll"
jag blir oresonlig och tänker inte logiskt. det hela beror ju på att jag är livrädd att han ska försvinna ur mitt liv. det är konstigt att jag gör och säger saker som, om man inte hajjar simpel psykologi, skapar en känsla av att jag känner precis tvärtom. jag är så jävla ledsen att jag gör så.

jag gör det snart igen.

forska om tjack, på tjack?


jag är sjukt sugen på att börja plugga igen, så jag ringde göteborgs uni nu för att se om det finns någon distanskurs jag kan läsa fram till våren 2012 då jag planerar att återuppta pluggandet på socionomlinjen, dock var det ingen där...alla var på semester. skit. men, men det var telefontid 20 juli tror jag, så jag ringer då.
jag kan ju inte hoppa på programmet nu eftersom jag ska gå på rehabilitering på fulltid from 18 juli till augusti, september nåt. hm...det kanske inte är helt omöjligt att få till det ändå.

en annan kvist i hjulet (nä, nu har jag suttit med detta en halvtimme snart, vad fan heter det?) är väl att jag kanske inte är redo mentalt än. men jag måste ha något att göra, det är avgörande känner jag (samt läkare och psykolog på beroendeenheten)..annars finns det risk att jag faller tillbaka i missbruk igen.

på tal om missbruk så startar ett nytt masterprogram nu i höst; missbruks- och beroendevetenskap. det är jag mycket intresserad av att gå efter jag tagit socionom-examen. men jag får ju se till att jag inte går på tjack när jag läser det, det är dålig kod.

det verkar lösa sig med johan. jag ska ringa honom nu och prata, sen lyssna nirvana..aaah, mmmm, kurt cobain...och ja, det var jag som svalde min (presumtiva) stolthet och ringde honom (johan, inte kurt). bara det inte blir en vana.

Wednesday, July 13, 2011

mala vida

jag har pissat ner mig igen och jag har bråkat med johan, vilket resulterade i att han åkte hem. jag är ledsen å skit å vet inte riktigt vad jag ska göra. jag är inte van att sova själv och det skrämmer mig lite. mina sängkläder är i alla fall nytvättade å luktar gott, samt att jag har en extra iktorivil att ta.

å så nosmesen att hålla om.

i did it my way


många frågar om omständigheterna kring mitt hopp, well:

liksom jag gjort många andra mornar, så tänkte jag just denna morgonen att idag, idag händer det, idag tar eländet slut. jag såg mig själv som totalt värdelös och bara en waste of space...alltså, jag var övertygad om att jag var så otroligt värdelös och att det var delvis därför jag jagades av den där jävla ångesten. jag kan inte beskriva den, men den kunde göra att jag låg i sängen en hel dag oförmögen att ens ta min mobil och ringa efter hjälp. jag tänkte att det vore bäst för alla om jag bara tog och dog nån jävla gång.

så tog jag droger. mestadels tjack, och användandet av det eskalerade i takt med att angsten blev värre och angsten blev värre ju mer tjack jag tog osv. jag klarade till slut bara två dagar utan tjack, om jag ansträngde mig till det yttersta, sen kunde jag sälja min själ till djävulen för att få en lina. drogerna öppnade upp dörren till en djupare, intensivare, dock mer diffus ångest som jag var helt inkapabel att hantera.

just kvällen då jag hoppade hade jag tagit några imovane och satt inne på toaletten och skar mig, samt skrev dikter. sen tror jag att jag på impuls nästan sådär gick ut och bara hoppade. jag tänkte väl att "nu fan gör jag det, jag har gjort så många halvdana självmordsförsök, men nu jävlar ska jag lyckas". jag vet inte så noga, jag minns lite grann men inte alls allt från den kvällen.

jag var inte ensam i lägenheten. jag hade en kompis där som jag tror låg däckad i min säng. det var nån kille som såg mig och han hade skrikit på mig att inte göra det, men jag lyssnade inte på honom, jag hade skrikit högt för mig själv att nån (herr angst antar jag) skulle lämna mig ifred, sen hoppade jag och jag tror det var den där killen som ringde ambulans.

simply paralyzed


jag håller på att stuva in alla gamla grejer från förra lägenheten, typ ett ton böcker och sjukt mycket kläder. det är konstigt hur en tröja kan få mig tillbaka på nåt sätt, gör mig helt stel och livrädd. johan hjälper mig, det är bra:) han är en klippa.

jag är ledsen som fan över att jag är förlamad, men jag blir även irriterad som fan när jag hela tiden kör in i saker med rullstolen och pissar ner mig för att jag inte kan kontrollera blåsan när den är full, två dagar i rad har jag nu gjort detta, störande. jag får gå på toa oftare bara så händer det inte. det värsta är att jag måste finna mig i detta, det finns ingenting som kan få mig återställd. visst, forskningen går framåt men än finns inget att göra som garanterat fungerar.

det går sakta upp för mig att nu är jag handikappad. jag försöker bara tänka att "ja, jag hoppade från femte våningen och nu är jag förlamad, det är inget konstigt med det", men jag läser hela tiden in ångesten i det. ångesten, skräcken jag måste känt för att inte se någon annan utväg än döden. jag blir ju påmind h e l a jävla tiden i och med att jag är förlamad och sitter i rullstol, på grund av de där demonerna och den där ångesten. det gör att jag blir ångestfylld...men jag äter så jävla mkt meds mot det så jag blir ganska avtrubbad i guess. om det här är avtrubbad så undrar jag hur fan jag skulle må utan alla mediciner.

nåja, nu ska jag äta. johan har lagat mat.

skydive



igår var johan och hämtade lite saker i min gamla lägenhet. jag har tänkt att jag ska åka dit och rulla ut på balkongen och se sanningen i vitögat, kan inte fatta att jag hoppade. men jag vågar/orkar inte göra det, så johan tog kort från balkongen istället. så nu vet ni hur det ser ut där..det återger egentligen inte hur jävla högt det är, men jag tänker ständigt att hur i helvete kunde jag göra det. och hur räddade de mig. blä. lite makabert att lägga upp här kanske, men sån är jag.

Monday, July 11, 2011

i wanna destroy...

nu lyssnar jag på anarchy in the uk och känner mig jävligt punk i min vita spetsklänning. jag lyssnade mkt på den här låten när jag var ung...jag saknar min ungdom så in i helvete. fan, allt låg framför en. nu har man bara minnen kvar medan man inväntar döden..blä.

johan är ute med billy eftersom jag ville göra mig iordning samt blogga. men det går allt bättre när jag rullar ut med billy. vi tar minst en rejäl runda om dagen, jag blir jävligt andfådd men jag antar att det är bra.

nu ska vi iväg och shoppa lite.

Sunday, July 10, 2011

men nu är det för sent



nu sitter jag å slappar med johan plus hans barn samt den lille herrn, vi kollar svampbob. känner mig ganska ok när jag sitter i soffan å har rullstolen ivägrullad en bit. ben har blivit helt jävla magiska för mig. har man bara ben så kan man göra vad som helst. hela världen står inför ens fötter och man kan få nobelpriset samt bli bäst i europa på att cykla downhill. vad som helst. jag kollar inte längre folk i ögonen utan stirrar sinnesslött på deras ben. ben är the key! tänk om jag hade vetat detta innan, tänk! varför erövrade jag aldrig världen när jag hade chansen?

mitt i lyckan gråter mitt hjärta, alltid



ibland faller jag obönhörligen ihop och bara gråter. det forsar ut bittra, ensamma tårar. det kan komma när som helst...jag kan skratta åt något kul johan säger och känna mig glad men så är det som att jag får ett slag i magen.
jag gråter över att jag hoppade, över mina ben, över att lillen inte finns mer, över den jag är, över att jag egentligen bara vill köpa ett stort jävla lager heroin och fly, fly, fly...i can't staaand reality. jag gråter över nästan allt som hänt i mitt liv.

framförallt de senaste åren. jag har blivit så utnyttjad, så grundlurad och så mycket mindre värd för varje dag som gick. jag förvandlades till en sån där som jag aldrig skulle bli, utan att jag egentligen märkte någonting. men det gick med aggressivt rasande fart mot fel håll. kanske hade jag inte levt idag om jag inte hade hoppat. höh, stundtals vet jag verkligen inte vad som är bäst. döden eller stolen.

ibland känner jag mig så utanför i min dumma rullstol, utanför och ensam. så fruktansvärt ensam, en ensamhet jag inte känt innan. jag står utanför på ett sätt som jag tror att bara andra handikappade kan förstå. jag ser hur min lägenhet blir allt mysigare ju mer saker jag får hit...men det känns som om jag liksom inte riktigt bor här. jag går ju för fan aldrig på golven, jag har inte ens gått in än, jag måste anstränga mig bara för att sätta mig i soffan, ringer det på dörren när jag ligger i sängen utan kläder tar det en kvart innan jag öppnar. jag sitter bredvid och ser på. jag undrar om den känslan någonsin försvinner.

a line in the dirt


spy medicinskum på natten är nya grejen. jag spyr nästan varje natt, nåt slags klegg som smakar skitstarkt..som mediciner gör. jag äter mig mätt på meds under dagarna så det är väl inte så underligt.

många frågar om min barndom, om den var dålig eller kanske rentav vidrig, eftersom jag har haft det så tufft psykiskt, skurit sönder mig, knarkat osv. det är lätt att ta till just detta som hobby-psykolog, som professionell psykolog också för den delen. så är dock inte fallet.
min tidiga barndom var väldigt bra. vi hade dagbarn så jag hade alltid massa barn att leka med. dagis var bra, även om jag redan vid den tiden började ifrågasätta saker å ting. lekis funkade och likaså lågstadiet. jag utmärkte mig väl lite grann, med saker som att hoppa i med kläderna på och simma i bäcken som en del barn vågade hoppa över. jag ville alltid vara värst/bäst/sämst. det beteendet, att vara värst, extrem kanske, har följt med ända tills nu. jag hade hästar och tävlade i hoppning. det minns jag som väldigt kul och jag ser tillbaka på det som en lycklig tid.
det var väl egentligen när puberteten satte igång som jag sakta men säkert började spåra ur.
nog om det. vad jag ville ha sagt är att bara för att någon har borderline/skär sig/mår dåligt etc. är det inte automatiskt så att man haft en jävlig barndom, med elaka föräldrar. jag har helt underbara föräldrar, ändå hoppade jag från den där röda jävla balkongen. de försökte med allt för att rädda mig, men det är lönlöst att försöka rädda en knarkande ynkrygg om hon inte vill ha hjälp. vi människor är så komplexa och jag tror att det är en mängd olika faktorer som leder fram till att man utvecklar en psykisk sjukdom eller personlighetsstörning. dock kan ingen förälder guida sina barn genom barndomen utan att barnet råkar ut för trauman. du kan vara en "perfekt" förälder, dina barn kommer ändå råka ut för trauman, även sådana orsakade av dig. jorå, det är en del av livet. sen kan man handskas med dem på olika sätt. själv har jag notoriskt valt fel sätt.

jag har färgat håret blont frstn, sa jag det? jag har haft ungefär 3 frisyrer samt 5, 6 olika färger senaste halvåret. men nu ska det vara blont och det ska bli långt.

Saturday, July 9, 2011

look at all the people like cows in a herd. well, i like birds


det är fullt upp med lägenheten nu, så jag orkar inte blogga så mycket. något jag heller inte hinner med är att vara riktigt jävla miserabel och ligga i sängen hela dagarna, jag befarade att jag skulle hemfalla åt detta sorgliga beteende men nej, nej. jag hänger med johan typ varje dag och vi hittar på saker...i alla fall när han har sina barn. det är roligt att hänga med dem. man kan inte vara emo när man hänger med barn, man blir lättsam och skrattar jävligt mycket istället. och så gungar jag. det är min nya favvogrej.

jag håller, på egen hand, på att sätta ut en del av alla mina piller. jag äter ju för fan flera nävar om dagen. dessutom har de flesta trötthet som biverkning så jag kan lätt sova en hel dag. nu sätter jag ut remeronet för det gör mig hel-zombie. sen äre ju all benso...det vågar jag inte röra än. jag väntar med det tills jag träffar läkare då jag börjar dagvård den 18 juli. jag ska sätta ut en massa piller men så ska jag be om morfin, för jävlar i helvete vad ont jag har titt som tätt. ganska ofta. jag har så ont att jag skriker högt, alltså riktigt högt, vrålar känns som ett adekvat ord.
men lätt att jag kan glömma morfin. tyvärr. eller ja, kanske är det bra att slippa bli beroende av det. fast så ont som jag har ska man inte behöva ha.

jag tänkte för fan till och med ta till heroin häromdan när det var extra jobbigt. kan man hota läkaren med det tro? näe, troligtvis icke.

Tuesday, July 5, 2011

spectactular pills

igår blev jag flöddrad som fan.
inte av direkt mening, men jag har slarvat med maten de senaste dagarna plus att jag har infektion. så när jag helt oskyldigt tog lite extra benso (bårtom rekommenderad dos alltså) var jag inte alls beredd på att bli helt jävla skev och inte kunna förmedla något som verkade hänga samman alls.
jag blev lätt irriterad när johan inte ens begrep vilka ord det var jag ville säga, jag trodde att det måste vara han som inte var intellektuell nog att förstå avancerade ord som t ex "diska" eller "ringa". jag var såklart helt hundra med. kolla här! jag vinglar ju inte ens, haha. faktum var att jag faktiskt hade lite svårt att manövrera rullstolen i rätt riktning eftersom jag såg tredubbelt, och att det, ve och fasa, i själva verket var jag som inte var intellektuell nog att förstå "ringa".

but hey, i like birds

ordinerad dos är det som gäller framöver då...jag brukar numera sköta det där, så det ska väl inte vara några problem.

johan är verkligen snäll. så himla snäll. jag ska ut och gå med honom och hans barn samt billy. egentligen vill jag bädda ner mig, lyssna på eels å lipa lite, men jag tror det blir roligare i längden att hänga med dem o skratta lite. skratt är bra. och att gunga i stora korgar. jag har en ny glassmaskin också som jag inte använt än. glass. jag måste ha glass. nu.

Sunday, July 3, 2011

I can't help but wearing this Intense, provocativ and disturbing personality

Jag har haft så sjukt ont i ena benet några dagar nu. Jag noterade ett blåmärke över typ halva benet och som extra touch var det dubbelt så stort som det andra benet. Har jag skrivit om detta? Jo, det har jag nog. Akuten i alla fall, där jag blev högprioriterad, vilket gjorde mig sådär uppgivet smånervös, som bara en kvinna med förlamade ben, två blodproppar bakom sig och ingen mjälte kvar att stila med, kan. Jag tänkte väl att, jaha minsann, nu har livet ytterligare lite att bjuda på, lite fler åkommor som förbittrar min omgivning. (för obetänksamma:
jag hoppade för att slippa undan livet, inte för att sitta i rullstol och ha ständiga små krämpor och stundtals helvetiskt ont.) det var ju en inre blödning, men inte allvarlig.

Nu har benet skiftat nyans lite och svullnat upp igen. Jag skulle komma tillbaka om det blev ännu större eller om jag får ännu mer ont. Det tog mig en halvtimme att sätta mig upp i sängen i morse för smärtan var helt störd. Jag ringde till akuten och fick prata med en sjuksköterska som tyckte jag skulle avvakta tills imorrn och se hur det ser ut då. Hon trodde även att läkaren kunde bjuda på ett recept morfin till. Det är bara det som hjälper när det blir sådär. Ååh, jag orkar verkligen inte med nåt syndrom, som jag glömt namnet på, men som stryper blodtillförseln till resten av benet och verkar allmänt besvärlig. Det får bli akuten om det ser ut såhär imorrn med, om inte annat så för att tigga morfin (gnuggar maktgalet mina händer). Nej, morfin är inte alls bra att ta i rekreationssyfte, men det är finfint att ta mot smärtor sprungna direkt från satans rövhål.

Annars har jag varit med Johan idag. Han är lika dålig som jag är på att diskutera olika saker. Kvällens tema är näringskedjans beskaffenhet. Han tycker att jag borde diskutera med mig själv istället, eftersom jag inte låter andra säga något. Vad han inte vet är att jag rullar ju de facto runt här i lägenheten, ensam, och diskuterar saker med mig själv. Högt kan tilläggas. De diskussionerna slutar dock aldrig med bitska kommentarer och hatiska grymtningar. haha. Tur det så jag slipper det där med att folk sakta och diskret backar bort från mig.

Det där som gnagde igår och även idag: Jag gillar verkligen Johan, dock är han gift, hahaha, det är ju sånt som lätt kan krångla till saker å ting. Nu är det inte så illa som ni kanske hemfaller er åt att tro. De flyttade isär för 7 månader sen, det tog slut helt och allt det där. Johan har skrivit på de där skilsmässopappren, och hon drygar eller nåt, om jag fattat det rätt. Jag vet inte så noga och jag vill helst inte lägga mig i det där överhuvudtaget. Det är det sista jag behöver nu känns det som. Han har två barn med henne också, vilket kanske försvårar. Men det kändes inte så när vi drog en repa till lekplatsen igår och jag gungade i en stor korg av nåt slag samt försökte stå, jag kände att nu jävlar sker miraklet. Förvåningen uteblev när mina ben vek sig. Johan räddade mig från den där förnedringen som medföljer att ligga i gruset och hasa sig fram till rullstolen, som man ändå inte kommer upp i, haha. Ja, tillvaron är sannerligen ett hån.
För att återgå till Johan då, så är han sådär stabil och lättsam, de egenskaperna kan vara bra att ha för att orka med mig, eller jag är väl inte så himla jobbig när jag tänker efter...lite egensinnig bara. han är i alla fall onekligen en bra grabb att hänga med om man vill vara drogfri och det är ju typ nästan lite avgörande nu. Hm..han går förvisso inte under benämningen grabb längre kan ju ingen påstå, med tanke på att han är 36, alltså snart 40 och då hamnar man obönhörligen i det där gubbfacket.

Jag gillar att umgås med barn också, då blir jag betydligt mer lättsam och fnissig. Jag vet dock inte om jag borde hållt mig undan ett tag till. Tills deras skilsmässa är klar i alla fall. Jag är ju förvisso bara en kompis, som gillar att sova över typ å sådär. Fast barn fattar ju minsta lilla har jag hört, så det känns lite jobbigt. För mig menar jag då, jag undrar hur det känns för de små fina barnen...här kommer jag och invaderar deras trygghet liksom. Men just det ja, jag behöver ju egentligen inte bry min hjärna med detta, det får johan göra.

Nu ska jag duscha. Joråsatt.

Saturday, July 2, 2011

have you seen my sanity around?

Någon sa till mig att jag nog ska se upp för galningar a'la Norman Bates, eftersom en del av dem tenderar att läsa bloggar som mi, och rätt vad det är så har jag en stalker. Jag lugnade personen med orden att de flesta som läser här verkar vara väldigt vettiga, en del trasiga måhända, men ändock vettiga.

Men så every now and then får jag nån kommentar som gör mig typ...mållös och häpen. Jag ges inget utrymme att upphöra med att förvånas över det mänskliga psykets brister, bottenskrap, klegg (jag är medveten om att även mitt psyke är mänskligt, så behöver ingen bemöda sig med det).

Nu fick jag nån såndär språkligt misshandlad kommentar från någon som påstår att det syns när jag går ut och läser andras bloggar samt att jag måste säga som det är, erkänna saker för mig själv och andra. Det vore bättre om jag skrev som det var istället; att jag inte haft nån lust att blogga. För man ser ju att jag läst andras bloggar.

Reply: go fuck yourself
Haha, nej, nu ska jag vara seriös. Jag är bland vänner och familj känd för att säga saker lite väl mycket som de är. Framförallt har de reagerat på bloggen och det finns en hel del som tycker att jag är för magstark, för brutalt ärlig för att de ens ska orka läsa min blogg. Jag vet inte varför riktigt, de vill väl kanske läsa om de senaste sko-trenderna och se bilder på mat som mödosamt lagts upp med yttersta finess, allt för att det ska se fint ut i bloggen. Kanske, kanske kan man få nån där ute att bli åtminstone en smula avundsjuk på den där perfekta sparrisen som blänker så fint i solnedgången, på verandan, vid havet där de har sitt sommarhus och sina älskade vänner på besök. Så tillrättalagt och faaalskt. Men det är kanske just vad vi behöver i denna fasansfullt obegripliga värld, där inget, frånsett gravitationen, egentligen är helt säkert. Vi gissar oss fram, famlar i mörkret och håller hårt så att knogarna vitnar fast om det som är norm, det vi blivit skolade i att hålla fast vid sedan vi gick på dagis. Och det viktigaste av allt att hålla fast vid är att inte, under några som helst omständigheter, tänka själv. Alltså verkligen tänka själv. Alltså inte läsa en bok, om så av den allra djupaste filosof, för då tänker du inte själv. Du läser vad någon annan tänkt. Man bör heller inte reflektera över självklarheter eller sådant som man ändå inte kan göra något åt. Helst ska man inte hemfalla åt sådant som reflektion överhuvudtaget. Utbildningar, samt naturligtvis kurslitteratur, bestäms i slutändan av staten. På så vis får man en skock får som säljer fastigheter, en som bygger hus, en som ritar hus osv, osv. Det är väldigt fiffigt och troligtvis är det väl ganska fundamentalt för att ett samhälle ska kunna fungera. Alltså, tillåt mig tillägga, så som vi, enligt våra normer, definierar ett samhälle och en civilisation.

Jag fick tidigt lära mig att det är dumt att tänka. Jag har hört det genom alla skolår, hos de allra flesta psykologer osv, att herregud, jag tänker ju alldeles på tok för mycket och dessutom oftast på saker jag ändå inte kommer få svar på eller kan göra något åt. Det är flera psykologer som sagt just exakt de orden "ditt problem är att du tänker för mycket". Det är inte bra alltså. Då måste man äta mediciner som gör att man slutar tänka. Vilket ju varit fallet med mig. Man har tystat ner en jävla massa revolter jag velat göra, med mediciner och ett papper där det står klart och tydligt att jag inte är som jag ska. Så att man tar mig med en nypa salt. Jag kände mig så utanför, ensam, fel och rentav någon som inte gör sig förtjänt att leva. Det var aldrig mig det var fel på då...det kunde vara lärare, killar eller nån tränare som var riktiga spån, men då förstod jag inte det. Först nu fattar jag. Istället för att skrika go fuck yourself till läraren när hon antydde att man kanske kan ta det lite som en komplimang, när killar trycker upp en mot väggen i träslöjden och stoppar ner sina lortiga tonårshänder i trosan. Jag bara satt där och lät henne våldta mig med ord. Sen gick jag hem och tog några stesolid samt skar sönder lite arm. Jag blev hemskickad eftersom jag hade fått nog och började slåss (rätt, rätt, rätt och sunt), killarna fick vara kvar i skolan. De var bara lite omogna. Blä, i say, blä!

Nej fy fan för att vara tonåring. Jag lider verkligen med er som genomlider den i detta nu.

Nu snöade jag iväg helt här, på grund av något jag säkert kan få svar om hos Freud, var var jag. Jo, vi behöver väl kolla på den där sparrisen och läsa om skor och väskor och hur man går rätt i högklackat..högklackat, vad fan är det för jävla skit egentligen. Det spelar ingen roll att din rumpa framhävs lite mer, din man kommer ändå förr eller senare sätta på grannfrugan. Men det skriver man inte om i en blogg, man gör bara i ren desperation sparris som ser ännu lite aptitligare ut. För säkerhets skull lägger man även ut ett kort på sig själv och ens man sittande i soffan från kartell, (som för övrigt, bara sådär som lite kuriosa, gick på över 50 000) med påklistrade leenden och nersvalda svordomar om varandras irriterande jävla egenheter, och man ser inte hur jävla sorgligt allting är. Förrän det är för sent.

Hahahaha, vad fan är det med mig idag? Jag sitter ju för fan och letar skit överallt. Haha, det är ganska kul, men jag tappade helt den röda tråden. Jag hoppas frstn att ni förstår att jag är medveten om att jag gör en grov generalisering, en karikatyr kanske man kan säga, av folk och fä. Jag läser själv bloggar som stundtals handlar om läppglans eller hur mycket kissie väger.

det var det jag skulle komma till ja, angående den där kommentaren om att jag måste lära mig vara ärlig eller vad det stod för nåt ogenomtänkt. för det första så läser jag inte så fasligt mycket bloggar och det är uteslutande i samband med att jag själv bloggar. Sen det där med att vara ärlig..hm...jag har berättat för mina läsare att jag har knarkat, blivit tvångsinlagd på psyk åtskilliga ggr, samt att jag plockar ut min skit ur röven! Tror du verkligen inte att jag har stake nog att säga att jag inte orkat blogga en vecka. Varför tar inte du och är lite ärlig istället och säger vad du egentligen vill ha sagt?

Det här inlägget blev helt förvirrat, jag vet. Jag orkar inte ens korrekturläsa det, vilket jag alltid gör annars för att minska risken för språkvåld. Men missförstå inte... rätta mig gärna om jag skriver fel. såvida du i övrigt skriver en trevlig kommentar förstås, haha.

Nu kommer det visst mer text. Jag hatar iPad. Någon borde skjutas i huvudet.

Har ni tänkt på det? Att alla dessa jävla psykmediciner, de allra, allra flesta i alla fall, är ett av alla sätt vi hålls i schack. Ekonomin är kass till exempel, arbetslösheten hög osv...då blir människor missnöjda. Missnöjda människor kan börja söka efter fel i systemet, i värsta fall kanske starta en revolution. Det vill man inte så för att göra folket nöjda med det lilla så att säga så ger man de en näve cipralex. Ja, det och låter de supa sig redlösa varje helg.

Varför vill vi så gärna bli accepterade av andra, som inte betyder ett skit för oss, att vi till och med är beredda att offra lite av oss själva? Har man barn blir det ju nästan helt ologiskt...då har du ju redan skickat vidare dina gener å alltså tillfredsställt dina instinkter å kan lugnt sitta på
din röv å invänta döden.

Jag försökte så länge skava in mig i olika tillgjorda, obekväma identiteter att det till slut brast inom mig och ett avgrundsdjupt vrålande vansinne tog över och bestämde sig för att ge världen ett stort fuck you. Enda sättet att göra det på är väl att dra härifrån, alltså hoppade jag. Men nej, nej, så lätt går det inte. Då vaknar jag av en käftsmäll, förlamad och utan att kunna andas själv osv, ni vet. Och där gav ju
världen mig ett rejält finger får man väl ändå säga. go fuck yourself jag tyckte nästan det klingade något sånt i mina öron när jag väl blev uppväckt. Vilken otrolig tur du haft mässade alla, jag bet ihop och såg världen hånflina mot mig.

Nu kanske jag ska sluta blogga innan jag tappar alla läsare. Jag ligger ju här å bara spyr ur mig skit, det är inte så stimulerande att läsa kanske. Det är något som skaver i mig, det är därför det blir såhär. Jag vet vad det är men jag vill inte bry mig om det, orkar inte, sätter upp försvar och ja, hela repertoaren av neurotiska symptom egentligen. Sånt orkar jag inte med idag. Jag tänker få till den där förbannade sparrisen bättre än vad någon någonsin lyckats med. Sen ska jag måla läpparna med mitt rosa läppstift.

and i bloody hate to let you down

förlåt mig för den totala tystnaden. jag vet att den skaver i många ömtåliga yet underbara människor. anledningen är väl mest att jag inte haft tillgång till internet, förstår ni, i n g e t internet, det har varit demonic. jag skulle väl möjligtvis kunnat ta mig till datorn på pappas och moråsysters kontor men jag har inte riktigt orkat.

det går liksom inte bara traska ner dit, så som jag kunde innan. nej, nej, nu måste jag rulla fram, inte helt utan en grundläggande vrede och frustration skall erkännas, över stenar, pinnar, hundskit, trottoarkanter och you name it. sedan kommer den, om man sitter i en stol med hjul på, sjukt branta nedförsbacken med den hårt trafikerade vägen vid sitt slut. då vill man helt enkelt inte fortsätta, utan vänder om och tar sig hem igen. där jag i min ensamhet håller bittra monologer om hånet min existens innebär och föraktet jag känner för det mesta och de flesta. haha, nej så jävla hemskt är det inte. eller jo, ibland är det fan det. kanske ganska ofta när jag tänker efter. mer sällan nu dock.

lägenheten är färdig! nåja, trallen på uteplatsen ska läggas om, men det är det enda. jag trivs verkligen här. jag är hemma igen, samt lever. jag har ett (nåja) liv och är inte reducerad till att vara bara patient längre. jag behöver ingen hjälp hemma...de tyckte jag skulle ha en massa hjälp med allt möjligt. jag vägrar såklart. ska jag ha hjälp med varenda jävla grej jag gör så kan jag lika gärna bara lägga mig ner och ge upp och låta dem mata mig med mosad banan. nej, jag har lurat ut hur jag ska duscha själv, tvätta, städa och rasta hunden..just det kanske inte flyter på så bra som det skulle kunna göra, men vi kommer i alla fall ut å kissar å bajsar, sen kan det se lite roligt ut när Billy, som är stor som en räka typ, flänger runt med rullstolen lite som han själv vill och jag bara sitter där som ett fån och ser sur ut. värst är det när vi möter andra hundar, då blir han sådär som en rabiessmittad varg på tjack. Han trasslar in sig helt i rullstolen och jag får bita ihop, träna mitt tålamod eller så börjar jag gorma. vilket bara resulterar i att han skäller ännu högre, ännu mer desperat. men jag lär mig nog.

den enda hjälp jag får är att det kommer någon till mig varje morgon med en dagsdos medicin. den hjälpen vill jag ha, för när det kommer till att inte tugga i sig hela medicinförrådet på några minuter, så är jag rätt kass. jag fick morfin igår för det är nåt med mitt ena ben, nån större inre blödning, dock ej farligt i nuläget men mycket smärtsamt. att ge mig morfin samt fritt spelrum är inte så bra kod. läkaren förstod det och skrev bara ut en liten förpackning. det är bra. jag vill inte fastna i något jävla smärtsamt och omöjligt missbruk igen. därför får de komma en gång om dagen med medsen då. jag äter för övrigt löjligt mycket mediciner nu, jag tror inte det är till någon hjälp alls. det är för mycket substanser som trängs i mitt huvud. förra läkaren skrattade, alltså riktigt garvade, nästan hjärtligt tyckte jag mig fan höra, när han såg min medicin-lista. sen blev han allvarligare och sa att det var mycket anmärkningsvärt att jag satt där och förde en adekvat dialog med honom istället för att halvliggande och dregglande, knappt hörbart, svamla om vättar eller något.

men det är ingen läkare som kollar igenom allt jag går på och sedan gör en ordentlig, grundlig bedömning av läget och vad som eventuellt kan göras. en del medicin fattar jag inte alls varför jag har och en del av det kanske kan trappas ned. all benso måste ju bort om jag ska göra
adhd-utredning. fast det tror de inte att jag är redo för än, tack och lov, bensot förstår jag helt och fullt grejen med.

mitt umgänge med johan, inte exet, har intensifierats...så pass att vi hänger nästan varje dag. jag trivs med honom och han puttar ibland, obemärkt och finurligt, ner mig från mitt ensamma, pretentiösa och bittra berg. vanligtvis har jag inte en tanke på att klättra ned därifrån eftersom det är alldeles för brant och högt. dessutom är jag rädd för vad som finns utanför min lilla stenplätt av livslögner och självbedrägeri. jag trivs där och det vore dumt, rentav riskabelt att snubbla nedför, jag kanske till och med, ve och fasa, förlorar fotfästet. jag glömmer förstås att jag förlorade det där förbannade fotfästet för längesen. jag blundar vackert för det, trots att jag för ett halvår sen till och med bokstavligt förlorade det.

han puttar i alla fall ner mig därifrån rätt ofta och jag har skrattat en massa med honom. inte bara det där bittra hånskrattet över världens beskaffenhet som jag inte sällan hemfaller åt, utan om helt löjliga, värdsliga saker. och jag glömmer av att jag är handikappad (usch och tvi vilket hemskt ord) när jag är med honom. eller så skiter jag fullständigt i det. imorrn ska vi kanske iväg och bada, han får ju bära mig, och det skulle vara så fint att jag nästan lipar när jag tänker på det. just att bada ute i nån sjö har varit ett stort issue bland alla mina issues över saker jag inte längre kan göra. dock verkar det som att det blir regn imorrn och då blir det ju inget med det. eller så snöar jag in på att jag ska bada trots regn eller åska eller en jävla tromb.

nä, nu måste jag sova. ursäkta flummigt inlägg...jag skyller det på att jag tagit mina nattmeds samt morfin. kanske till och med: härmed frånsäger jag mig allt ansvar what so ever över det som skrivs i denna blogg. vid klagomål, frågor eller dylika kommentarer hänvisas vänligt till mina stilnoct och oxynorm. haha jag kanske borde starta en blogg skriven ur mina mediciners synvinkel. haha, det vore skoj och stört. jag ska sova nu.