Johan Tenbrink - Remix

min grymme BFF Johan Tenbrink gör som bekant musik å nyligen släppte han ett remix-album som ni borde spana in ty det är riktigt bra grejer. jag lyssnar ofta på hans musik å det får mig att må en smula bättre.

trallvänlig bitterhet å munter misantropi funkar ju så mkt bättre än vemodig nostalgi å självanklagelser. Johans värld har nog nåt mörker som liknar min världs mörker men jag har alltid sett det lite som att jag gräver ner mig i skiten, att det äter upp mig medan Johan snarare äter upp mörkret, blir sur å tvär han trallar hånfulla ramsor istället för att grina. jag har aldrig lyckats anamma den approachen riktigt. jag är lite för tjejig å tjejer funkar ju så att vi gråter å går sönder så fort vi får chansen. det vet alla.

nu snöade jag iväg.

röd tråd:

viktigast på Johans nya album är såklart låten med den jävligt fina remix-titeln Ein kleiner hund.

det är en hyllning till vår vän och själsfrände billy, som f.ö blir 10 i år. jorå.

den har spelats en hel del på radio å mer blir det så snart är Billy hunden alla talar om yaoh! 

Så är det förstås en hel del missnöje att stampa takten till, åtminstone om man inte tror på sagor längre. 

in å hör själva:

Johan Tenbrink - Remix
https://play.spotify.com/album/5nDaP21bnwPllUxxEztjob

jag står inte ut här så jag åker hem helt enkelt

jösses vilka påfrestningar livet rövknullar oss med ibland och det blir så smärtsamt påtagligt bland alla vilsna själar här på psyk avd 2. man hör berättelser som skulle slå undan benen på mig om jag inte redan hade slagit undan dem själv.

så är det en liten stad det här och man träffar på människor som avslöjar krass sanning man försökt undvika. så blir man ännu mer ledsen och angsten fullkomligt haglar ner över oss.

det blir mest sämre av att vara här tror jag. man blir så verklighetsfrånvänd. får lite besök från verkligheten men allt är reglerat hårt när man är klen i psyket, jorå. alex hälsade på och vi fick 15 min övervakat samtal. jag känner mig som en mycket farlig brottsling även om jag ligger å grinar skakar av rädsla och lyssnar på utan dina andetag. inatt drömde jag att jag och en kompis sköt Fredrik Reinfeldt och rakade av oss håret för vi skulle stoppa upp fidde och då var vi övervakade. det kändes mer på sin plats.

sen vaknade jag och återgick till Fredriks samhällsarrangemang, som en halvslaktad gris i en skottsäker kannibal-bur

men en dag ska jag hasa ikapp å grymta;

memento mori

det är en hel del jag måste greja till men nu ligger den åtminstone uppe till beskådande, min teckningsblogg alltså;

www.linaritar.blogspot.com

där uppdaterar jag så fort jag ritat nåt å nästan alla är till salu. så titta gärna in där. och följ mig på instagram och twitter också om ni har lust och just ja, tumblr också...

instagram: skuggliv

twitter: @linaljungdahl

tumblr: lajnalou.tumblr.com

yo yo...

uALLT aber inget, det är så jag jobbar å det kan vara jävligt problematiskt. dock finns det ett område där det passar perfekt, ett område jag skyddar med mitt liv, min döda vinkel, mitt himmelrike och mitt helvete och det stavas m-e-d-s och det stavas R-Ä-D-S-L-A.

men vill jag vara tungt medicinerad resten av mitt liv? vill jag börja varje dag med en rejäl dos narkotika? kommer jag aldrig att på allvar förstå att droger är droger även om man har papper på att man är e. laglig knarkare så att säga. 

självbedrägeri: MVG ++

små korta stunder av klarsynthet räcker gott för att bibehålla den nattsvarta 200 ton tunga sanningen i magen. 

Jag kanske är ute å cyklar helt men:

• jag föddes inte med temesta-brist

• jag vet inte vem jag är utan mediciner

•jag vill inte att grundpelarna i mitt liv, det som håller ihop mig någorlunda, får mig att överleva, ska vara ritalin, concerta, temesta, lyrica, imovane (ååh körlek), seroquel, tramadol och cipralex.

• det finns en möjlighet att jag överlever utan 

• klumpen växer, gör det svårt att andas och jag tror att det kan bero delvis på att hela min själ skriker emot varje gång jag slänger in dimman i käften å sväljer ner, hårt och snabbt så att livet inte ska hinna ikapp 

nu ska jag inte ta nåt förhastat beslut men jag funderar på att sluta med samtliga meds nu på direkten. 

vad tycker ni?

läkarna har ingen koll och alla säger olika och byter mediciner hit och dit så jag kan lika gärna låta er vara min läkare för ni känner mig faktiskt bättre än de flesta när jag tänker efter. så vad göra med den här tanken? klarar jag att nolla allt cold turkey? bensot är ju så låg dos på så det är ingen fysisk fara att sluta tvärt, antar jag. men jag har tagit dem nitiskt varje dag vid typ samma tid i flera år å slår sönder lägenheten om meds-folket missar att ta med dem. 

nåja

nu ä mina föräldrar här. 

idag mår jag mkt bättre. det hjälper att det är ett himla glatt å roligt gäng medpatienter, ja såklart mår vi inte toppen, då skulle vi inte vara här men det är bra folk å det blir en speciell samhörighet som kan vara väldigt negativ men också väldigt positiv. 

jag sitter med en ledsen kvinna som inte kan nån svenska så vi kör kroppsspråket å fattar ingenting men ibland behövs inte ord. jag ser hur hon plågas, hur hon gråter, det räcker. jag behöver inte veta varför. hon gillar mina teckningar så jag gav henne en. man blir mån om varandra på nåt märkligt sätt, utan att känna varann. vi är alla på botten och det slår på nåt sätt ut det där sociala spelet. äh jag babblar gojja, nu röka.

frstn så säger det väl kanske nåt om min snedvridna tillvaro att en gråtande kvinna vars språk jag inte förstår räknas som ett "glatt gäng" hehe.

ja va fan ska man göra på det här stället? jag ritar å snackar misär med några gangstahs, som ömsom skrattar ömsom grinar och får utbrott och faller ihop i delirium tremens och vi är helt olika och precis likadana. 

helvete heller att de stänger av tv:n nu när det är hockey! vi ska fixa detta! vi ska fortsätta ha roligt! aaah det har varit en bra dag här..alldeles för bra.

nu försvann gänget för att claima sin rätt att kolla på tv. reglerna här kan lätt bli aningen rigida å helt löjliga. jag bad om en macka. hah! äter jag inte på dagen så blir det ingenting på kvällen. vansinne! 

utöva ni er lilla löjliga makt bara.

ingen kommer misstänka dysterkvisten i rullstol.

hm, fick just ett oväntat men mysigt samtal. vet inte hur jag ska reagera bara. 

nåja nåja 

rock it on tha lunatic asylum foe showah!

bjaha jaha

Psyk igen då. det kom väl inte oväntat direkt men det är alltid lite trist att rulla in i korridoren här och känna den där märkliga känslan av total vilsenhet blandat med hemmahörighet. jag känner personalen, jag känner rummen, jag känner patienterna, jag känner mig ja, hemma, motvilligt och en smula sorgset. 

nåja

det är inte så illa som jag tänkte det skulle vara den här gången. men fan, stället badar i motstridiga känslor, varav trygghet, till skillnad från vad läkaren menar, ICKE är ens möjligt att försöka psykosa ihop. svårt för övrigt, att välja sina vanföreställningar sådär.

jag hade två meds som tydligen var mkt farliga ihop så har nollat en av dem samt den äckliga zyprexan. mmm, vad mer? jag ritar och väntar på mitt ritalin och på Alex som ska komma å hälsa på och liva upp stämningen, höhö, vet inte om det finns så mycket stämning att jobba med. fast det är bra patienter å lagom lugnt å fint. men det kan förändras i ett nafs.

åh

längtan efter livet 

nu har jag haft massa dropp med tillsatta mediciner av nåt slag, av nån anledning som ingen riktigt sagt mer än att proverna inte var så jättebra. de väckte mig 5 imorse för att plocka på sig mer av mitt blod och när jag frågade varför fick jag bara svaret att läkaren begärt det. mava är fan nästan lika idiotiskt som Psyk. speciellt när jag är ensam,de är bättre när mina anhöriga r med.

pratade med läkaren som var en smula dramatisk och det i kombination med att han var otydlig så till den grad att jag trodde han skulle ge mig nån form av dödsbesked. det skulle han inte men han menade att jag inte bryr mig om allvarliga signaler, som att jag spyr blod ibland å svimmar å annat mindre bra. han uttryckte sig dock jävligt konstigt men jag antar att det beror på språket å att jag nog är lite överkänslig nu.

men han har rätt. för ett par år sedan skulle jag förmodligen ringa ambulans om jag spydde blod liksom men nu tänker jag knappt på det. jag stoppar i mig nåt piller istället, sväljer och glömmer. 

fan, när blev jag sån här? 

vi kan inte ordinera drömmar, sa läkaren. xanor är nära nog, sa jag. och jag menade det nog. väntar jag bara på att min kropp ska överbelastas en gång för alla? läkaren undrade det och om jag var medveten om hur jag satt när vi pratade. var det någonting han inte såg som jag försvarade mig mot? 

jag tycker han var lite som en flummig haschtomte med borderline men han sa en del saker som väckte nåt som jag inte tror var uppgivenhet. jag vet inte. 

jag tar för givet att de vill mig illa och jag vill ogärna ompröva den sanningen för då måste jag dra igång det tunga artilleriet tillit. då blir man sårad till slut. fast bryr jag mig verkligen om det? jo det gör jag nog. de kan kolla mig upp i röven varje dag, övervaka mig in absurdum men ingenting någonsin ska få komma åt det sköra längst in. 

så då bryr jag mig alltså.

äh jag vet inte vad jag svamlar om. jag tänkte bara skriva att det känns som att jag duschat för första gången på år fast med droppet alltså. 

förresten är det ingen som vet om nåt ska göras ang blodspyorna. säga att jag inte tar det på allvar när de själva sopar det under mattan. jag kan ju inte gärna trä en tråd runt min tele å gå pressa ner den i magen med kameran påslagen å göra en egen gastroskopi eller vad det heter. 

skit samma. ska rita istället.

jag ville sova bort lite tid, somna ifrån tomheten, fly mörket, in i glömskan, i lögner, i självbedrägeri. jag ville drömma antar jag.

jag tänkte inte riktigt efter

så jag tog en del undangömda meds och somnade. sen kom morgonen sådär fucking obarmhärtigt å drämde till mig över munnen och sjuksyrran hörde inte vad jag sa, som vanligt då fast mer bokstavligt. jag hade inte för avsikt att dö på något sätt men tänkte att jaha det är nu det händer, hjärtat rusade, kunde inte röra armarna och inte heller prata. neuroleptika. fy fan. trögt av mig där. men ibland vill man bara sova bort lite tid sådär å jag ville desperat göra det så jag tänkte mig inte riktigt för. 

ambulansen kom och körde in mig till mava så nu ligger jag å skaver här på hjärtövervakning. det var nåt avvikande på ekg så de vill se så allt är i sin ordning innan de släpper hem mig. ja och så kommer en läkare från Psyk hit imorrn trodde de, och gör bedömning om det är läge att läggas in där. det är det inte.

det är däremot läge att hitta ny bostad för stadsdelen jag bor i är isolerad å består av backar backar backar å en del jävligt dåliga minnen. 

agiterad

agiterad

hon kan uppträda våldsamt 

andningsfrekvens 

andas in och andas ut

lina?

ah jag är inte helt med än

nu kommer nytt dropp här

och te

varför tycker jag det känns präktigt. är nog teet, behöver väga upp med cigg men orkar inte dra ner dropp å hjärtgrejen igen, sjukt osmidigt å folk kollar konstigt (mest för att jag skriker hora åt droppställningen hoppas jag) plus att jag egentligen icke får rulla ut för hjärtgrejen har inte så stor räckvidd men fan nä jag måste ha en kvällscigg.

det är så svårt att ta tag i saker. lägenheten är fullständig hiroshima och jag sitter och liksom stirrar på allt och undrar hur det blev såhär. sen samlar jag all kraft jag har och spelar clash of clans 6 timmar för det känns så jävla viktigt att samla trophys.

sen tar batteriet slut.

jag har ingen rubrik nej. touch fungerar bara på vissa delar av telefonen. telefonen faller också samman aaaargh! den har väl fått för mkt vatten i sig. idag var nog droppen när jag råkade få med den in i duschen (spela) och på nåt sätt hamnade den på golvet, mitt i strålen. den låg där som en liten tvål. och gick sönder.

(snart är det tomt)

det är
en trång dag
smärta & tystnad på högsta volym

jag sitter stilla
stirrar

det svarta rinner
ut från mina ögonhålor

mitt hjärta brukade slå

så insåg jag att människor lever lögner, att allt är fult och falskt

regn föll
mot tungan
svalde
sten

asfaltsmolnen

blir vi krossade nån gång tror du?
ska de alltid hänga där som minnen
från tider vi glömt
jag hör hur de anklagar oss ibland
för allt vi aldrig sa
eller blev
och blev
ändå
trots allt

eller går vi fria?

520 ton moln
stumma blåvalar
asfalten
över oss alla

jag är ju precis likadan
den krossar oss

ocred: svammel och ingmar bergman

har ni sett so you think you can dance? well, det har jag och jag är så frenetiskt fascinerad av hur ett random avsnitt från en random amerikansk reality show (competition show?) kan hålla så mycket högre nivå än de flesta storsatsningar inom svensk film. gunvald forever skrivet med tusch på tonårsvarma händer javisst men han kan ju inte axla hela manteln själv och är han ens bra egentligen? och heter det att axla manteln? varför har jag inte använt det uttrycket tidigare? tycker nån om svensk film? jo hm det finns ju några få att tala om kanske, Ingmar Bergman reagerar hjärnan spontant med men där får jag kanske bära hundhuvud lite ty den där fullproppade Bergman-boxen längst in i hyllan står nästan orörd å samlar damm eftersom jag aldrig orkar kolla, tilltalar mig liksom bara inte.

när jag tänker efter så har jag nog aldrig hört nån säga att hen gillar Bergman. man lär väl sig princip i grundskolan att Bra film = Bergman å alla älskar ju Fanny å Alexander, ett av mina få minnen från grundskolan är just att min musiklärare slår ut med armarna i en dramatisk rörelse som gränsar till vals och utbrister att hon trodde alla hade sett Fanny och Alexander, jag undrade varför och det blev en så konstig stämning, jag skämdes tror jag och hon förklarade att de flesta som har konstnärliga yrken eller om hon sa intressen, gillar Fanny och Alexander och åtminstone har man sett den.
det är ett så konstigt, lite obekvämt minne sådär, jag förstod verkligen inte situationen iaf men aha! där började min motvilja gentemot svensk filmindustri (nyanser av brunt, Percy, smala Sussie yrrol å nån mer undantaget)

å nu när jag skrivit det här helt omotiverade inlägget känner jag att fan å helvete, ikväll är det dags att plöja igenom den där boxen å det kommer växa sig till en massiv tvångstanke, se Bergman under tvång! hah! va rätt i mun det ligger.

i övrigt då så håller jag på att plåta teckningar å xxx ska hjälpa mig med en hemsida eller typ göra om lite här i bloggen, den ska få en ny riktning kan man säga.

jag har några projekt på g men jag är fortfarande ganska ordentligt depp och det är svårt att vara en doer om allt är förmörkat av meningslös tomhet å ska man ta sig för nånting då så måste det fan vara hardcore så mitt större projekt är ganska skrattretande och helt underbart befriande på samma gång.

nä nu svävar jag iväg i novellskrivaranda här. jag menade inte att skriva nåt av det ovan. bara projektet sten. nåväl.

I'm lonely but I ain't that lonely

vissa människor kan jag helt enkelt inte ha i mitt liv. hittills >0 japp så är det.

men känslor/aids ställer sig ju vackert i vägen för lögner, svek etc. så ser man bara det fina å finns det inget fint så är man fiffig å går in i en psykos där det fula blir det fina och man hittar på allt och den största lögnaren blir man själv. blä. misantrop forever.

nån gång blir allt cancer

morgonstund har fan inget pluttinuttigt guld i sin käft! nä nä den har en stor fet elakartad jävla cancer-tumör växande ut ur munnen och täcker hela morgonstundens nylle. morgon är cancer kan man säga.

jag är i alla fall tvärredo för slutenpsyk varje morgon fram till ca 11, då först kan jag ta mig ur sängen och ta meds samt dra en vända med Billy. det är sån märklig kontrast mellan morgon och kväll och då käkar jag ändå rätt hög dos stämningsstabiliserande. hej hå!

nu har jag iaf varit på långpromenad och pratat med en mkt insatt granne. ja insatt i alla som bor här, eller inte i dem så liksom utan insatt i deras livssituation kan man nog säga. ja, ni fattade nog direkt men jag snurrar in mig i tveksamheter.

nåväl

jag håller på att fota mina teckningar och har bestämt mig för att skapa en blogg till dem , får se om den kommer upp ikväll kanske. ska hänga med d idag, det är nice men jag vet inte riktigt vad som är upp liksom om ni fattar. Jäjä ska inte snurra in i det, onödigt, jag är alldeles lugn å chill hah! nä men jag tar väl det som det kommer å sånt.

nu ska jag ta mitt ritalin å städa som fan.

mein angst

livet jävlas på som vanligt och tar lite godtyckliga vändningar i fel riktning i rätt riktning men åtminstone nån riktning öht. när allt står still är man bara ett stycke likgiltigt kött med en slumrande Pernilla Wahlgren i röven.

jag har gett efter för angsten tror jag. jag kör ett litet inbördeskrig eller nja, jag utför ett experiment är nog mer rätt, nämligen det att undersöka hur jävla dåligt man kan må samt hur mycket som under en dag går fel. saker kan ju gå fel på oändligt många sätt och rätt på endast ett sätt så oddsen för att uppleva en dag utan att saker går fel är ganska små.

fast jag vet iofs inte riktigt vad som är rött. hm, då blir det ännu svårare ju. i min föreställningsvärld existerar kanske inte ens rätt, hah! den delen av projektet kan jag lägga ner då ja.

ett annat projekt är att uppdatera sidan med teckningar eller göra en egen blogg där man kan köpa teckningar. det är många som mejlat ang det men jag har inte orkat med det helt enkelt men nu är jag på g tror jag.

vad tycker ni? ska jag ha en sida på den här bloggen, som nu, eller ska jag dona till en helt egen blogg som jag uppdaterar sp fort jag ritat nåt nytt, typ?

nu ska jag lägga mig å mysa med min lilla filur å nypa nos ty jag är sjuk å helt slut.

filurer på beroendeenheten, psykvård och annat hej kom och hjälp mig

jag har ätit hästdoser lyrica de senaste dagarna. det är det enda som får bort smärtan och självmordsplanerna. jag vill inte ha ont, vill inte ha så kraftig angst att jag har cp-ont i bröstkorgen hela tiden och knappt kan andas (känns det som) och jag vill inte dö.

läkaren ville inte ge mig 5000 mg lyrica om dagen, han ville avgifta mig och sen ge mig lite mer än 200 mg om dagen, Fuck medicinska präktiga doser och han ville ju även placera mig i den gudomliga komedin men jag har förstått att han är helt nybis, har svårt med språket å fattade nog inte hur man skriver vårdintyg (lpt) hehe så jag kunde köra den fula (som ingen annan läkare köpt innan) nämligen att när han sa att jag m å s t e avgiftas och m å s t e läggas in kontrade jag med; nä hörrö helt ärligt, jag ljög om allting, jo snyft snyft jag ville bara få lite uppmärksamhet. Ssk kollade skeptiskt på mig och sa att jag ju (censur) och läkaren blev helt förvirrad å kollade på Ssk kollade på mig kollade ner i sina papper och utbrast; jag måste det här anteckna i papper när hon säger så.
mmm, nickade jag, det måste du. jag hade ställt mig vid dörren å förklarat att eftersom vi inte befann oss på psykakuten så skulle han dessutom behöva begära polishandräckning för jag tänkte inte ge mig för slutenpsyk är out Of questiom numer (förutom ett par dagar om jag ska börja en omgång elbehandlingar) eftersom de bältade mig en hel jävla natt sist och hej hej jag sitter i rullstol och vägde väl 48 kg å va inte överdrivet stark så det kändes onödigt med 3 stora karlar som med våld bältade fast mig svinhårt, ja även benen och sen fick jag spendera natten med en fruktansvärt otrevlig obehaglig tant som vak. så à l d r i g att jag ger mig.

läkaren gjorde en u-sväng och jag fick åka hem, ledsen förtvivlad men lite nöjd med mig själv. och lite förfärad faktiskt över att den nya överläkaren på beroende knappt gick att förstå och bad min Ssk skriva i hans anteckningar flera ggr eftersom han inte visste vad vi pratade om. men så går det när svenska läkare flyr utomlands å läkarbrist å säg den läkare som vill jobba inom psykiatrin frivilligt och sähähäg den läkare som om hen (blä) vill jobba inom psykiatrin vill jobba inom missbrukarvården hah! då blir det väl att man bortser från hyfsat väsentliga fördelar såsom att aspiranten kan språket. men han lär sig.

nu verkade den här läkaren faktiskt väldigt bra egentligen, intresserad, han lyssnade på vad jag hade att säga, förstod kanske inte men till hans försvar eller hans fördel; han var absolut inte högfärdig och han sa att han inte förstod och frågade om hjälp och gjorde sitt bästa för att hjälpa mig, det hade ju aldrig t ex den läkaren med prydlig frisyr å nasalt tal gjort å han var inte ens överläkare. så så fort nya läkaren kommer in i språket tror jag han kommer va en bra överläkare där.

varför denna utläggning om läkaren?
nåja
han kunde ha gjort bort sig när han lät mig gå, ah rulla, men det var det absolut bästa. jag mår bättre nu och har inga självmordstankar, hade jag fått lpt å polishandräckning å hela skiten så hade de bankat in mig i rollen som obotligt psyksjuk evig slutenvårdspatient suicidprevention fram till naturlig bortgång och den rollen är farlig, där fastnar man totalt till slut och jag v i l l INTE det så det var rätt att skicka hem mig. jag har inte skadat mig nåt mer, tagit för mkt lyrica dock men from idag är min legala lyrica höjd så ska inte köpa extra utan ge mina nya meds å lyricahöjningen en chans. dock tar jag inte zyprexan, kanske ska börja men jag blir fet av den och jag har redan en ordentlig dos antipsykotisk medicin så det känns onödigt med en till speciellt med tanke på att jag inte har en psykossjukdom.

långt inlägg.

jag har träffat den där killen som jag umgicks med konstant en månad å sen betedde sig fittigt. vi pratade och blev vänner igen. han var knepig och elak men vi båda var väldigt instabila och jag tog massa lyrica och betedde mig nog knepigt också och jag drog mina egna slutsatser å ja, jag är lite sån ibland, min borderline (som jag inte längre per definition har eftersom jag inte uppfyllde kriterierna längre men den står ändå kvar i mina papper så att sjukvårdspersonal ska kunna döma mig direkt antar jag) ger sig till känna ibland när det är nån form av känslor inblandat och då får jag som en liten borderline-gubbe innanför örat som översätter allt. så det hela blev mkt värre än det var. eller så är jag tvärtorsk och det är här kanske en inte alls väl genomförd rationalisering. men tro inte att jag tar på mig skulden nej nej bara att jag förmodligen har en viss del av skulden.

jaja, frid å fröjd där i alla fall. att vara ovän med nån man egentligen tycker om eller hatar för den delen är inte vad jag pallar just nu.

så.
det var nog allt.

nu ska jag placera todd på huvudet så vi kan prata lite medan jag tvättar.

rosa cigaretter är fränt yo

vakta mitt hjärta

jag avbokade idag för jag är rädd att de ska lägga in mig, pratade med sekreteraren å det verkar inte bli nåt problem.

det är så energikrävande att må dåligt, finns saker jag verkligen borde vilja fixa med men tillvaron är för mörk, jag är utmattad och orkeslös. det mörka tar sig in i mitt inre, exploderar slo-mo i varje cell och jag har inget att sätta emot.

bara tvivel och förtvivlan

dry your eyes again mate

mycket märklig läkare jag träffade igår. han ändrade sig hela tiden och förstod inte vad jag eller min Ssk sa så hon fick skriva ner. å han förstod inte hur man sätter in meds i apodosen å vi pratade om ect i säkert en kvart innan han bad oss skriva ner det i hans anteckningar för att han inte förstod. och då är han alltså nya överläkaren ändå. jag lyckades iaf snacka mig ur det hela så jag fick åka hem och ska tillbaka på måndag för ny bedömning och ev starta en omgång elbehandling.

han satte även in meds (vid sidan av apodosen) så nu har jag även cymbalta (vilket är ett av få antidepp jag inte provat innan) och zyprexa (som garanterat kommer göra mig fet). jag tänkte ju ect istället för piller men han menade att jag är djupt deprimerad och att jag kan behöva båda delarna. jag litar inte riktigt på det. nu har jag för mkt läkemedel igen men skitsamma, det får vara så nu.

jag har slutat lipa och har sovit en hel del så nu känns det som jag kan tänka klarare och sluta igen min värld igen. jag får skylla mig själv lite för jag visste att han har problem själv och det brukar va en dålig kombo plus att jag sen innan vet att han var opålitlig. men det är så lätt att tro på bortförklaringar, om man verkligen vill.

och jag ville verkligen.
det var synd att jag inte fattade det tidigare bara. men ja, nu kan jag förhoppningsvis lägga det bakom mig och bara än en gång konstatera att världen kryllar av falskhet och dåliga kombos. uh. jag hatar att vara på den här platsen.

men min familj, nosmesen och Johan är bra folk. alltid. å fåglarna. å så verkar det finnas gott om bra folk som läser här ibland. oh jag vill inte sluta mig totalt igen. det är hemskt att ha tusen mörka tankar som bara far runt i huvudet hela dagarna, hela nätterna. och aldrig säga de högt till en annan person. blä.

psyk psyk psyk, nej nej nej

de är väldigt luriga på psyk. de får mig att känna mig som en brottsling. jag är ju bara så ledsen och trött. jag fick välja att åka med min ssk til psyk, frivilligt, eller polishandräckning ((vilket automatiskt innebär lpt)), som om jag gjort något allvarligt brott.

jag åkte med ssk och nu är jag på Psyk och de ska väl göra en bedömning och så nåt om avgiftning, jag vet vad jag ska säga och framförallt vad jag inte ska säga. fan, de är som hökar på mig.

jag har fått nån gråt-sjukdom, har lipat i två dygn snart. nån skrev att jösses hur kan du va så snygg när du mår så himla dåligt.

well:

verkligheten slog mig i ansiktet
hånade mig för min rullstol
hur kan du mäta dig med andra tjejer som ju liksom kan det där grundläggande; GÅ
du är skadat gods
jag har dessutom åsikter
rullstol means tragik inget annat, ett rullande självmord, när ska du slå mot marken sådär exakt på fel plats å ingen ska se dig när du ligger där å dör.

jag är rädd
jag är rädd för döden
jag är rädd för mig själv
jag är rädd att jag ångrade mig men det var för sent
jag skrek inte i själva hoppet, jag var tyst å höll ut armarna, ville kanske omfamna marken, krama
men jag skrek innan jag hoppade. nä jag vill inte å tror jag att jag skrek på mamma å förlåt sen gick jag ut å hoppade,
fan jag har verkligen inte bearbetat det där. hatar min rullstol som fan. men utan den blir det svårt. man kan liksom kräla sig fram, det är dock en aning förnedrande. jag hatar min rygg. jag hatar mina ben. jag hatar att alla är så falska. jag hatar att bli utnyttjad, jag hatar att jag är den jag är. bortkastad.
du betyder så mycket för mig och jag är ingenting för dig

jag orkar inte gråta mer

i heart anti

jag var hos läkaren igår och kollade upp sår, tog prover osv och nu fick jag reda på att det inte är konstigt att jag känt mig risig som fan eftersom infektionsvärdena var skyhöga och andra värden var det åxå knas med och magsår har jag förmodligen så jag käkar meds för det nu å antibiotika å så ska jag göra kamera-i-mage-grejen om ett par veckor tror jag, om jag spyr mörkbrunröda grynigheter igen när medsen trappats ut. det påverkar ju mitt psykiska mående såklart så jag kanske egentligen mår prima haha nä inte rimligt men bättre iaf.

jag började med medsen igår och då mådde jag så jävla dåligt att Psyk flämtade mig i nacken å jag kände att jag behövde extra meds. gärna arsenik.

men idag mår jag mycket bättre, det känns som att jag vaknat ur en dröm och jag har förvisso ont å angst men på ett annat sätt liksom. jag hade glömt av hur det känns att inte vara konstant utmattad, trött, zombie-lik, totalt ointresserad, ständigt ha en känsla av att man är väldigt nära att dö, uppgivet dra sig till toa på morgonen å spy, inte panika (som jag hade gjort förr) när jag spyr blod för att man inte har ork att ens reflektera över det, senaste tiden har jag inte ens haft ork att infoknarka, inte ens om olika sjukdomar jag kan tänkas ha, fy fan, det är ett vakuum och jag ser mer å mer härjad ut, mer död.

nu har jag kanske depression också, eller jag har väl det men den har ju varit helt besinningslös och jag har ändå haft rätt djupa depressiva perioder innan men aldrig såhär. jag ska ev göra några ect igen, elchocker, det är väldigt effektivt vid svåra långdragna depressioner men får se om det behövs när infektionen å allt lagt sig.

jag har glömt att det inte alltid har krävts 160 mg ritalin för att orka slå upp ögonen någorlunda halvöppna.

men låt er inte luras av min äppelkäcka text här, jag är fortfarande risig å gnällig, det lyser lite sol på misären bara hehe

nu ska jag å en vän rulla en sväng med nosmesen å sen ska jag kanske ta tag i det där med att städa.

glappet

hjärtklappning
infektion
spyor
begynnande magsår

jag är rädd

en timme en minut

sorry för tystnaden, jag har liksom inte haft nån kraft att skriva men jag mår ganska bra, minus smärtan från Pernilla w. jag får ju fentanyl å jag får som helt sjuka avtändningar å jag är lite orolig att jag blivit hooked for life på opiater, det går ju inte sluta när man får så ont att man verkligen är på gränsen att ta livet av sig. uh. fan.

jag har en kompis här, som åxå är en liten dysterkvist så vi deppar ihop å ser till att vi håller oss vid liv typ. det går bra. jag har nosmesen här åxå å han är ju fantastisk mot angsten. nypa lite nos så känns allt genast bättre.

vargbroder claes

vargrörelsen is expanding yo! vår nya medlem har jag träffat ett par ggr å han är en himla bra människa, med mycket livserfarenhet å klokhet. han heter claes och utgör tillsammans med vargbroder tuck flockens manliga representanter.

fina killar:)

vill du också vara med?
skicka en bild på dig i vargtröjan till linaljungdahl@hotmail.com
det är vi
mot
världen

the hungarian suicide song

ibland händer det att jag inte har hysterisk angst 2.0 futuristic yo, hela dagarna sådär trist.

ibland.

idag.

dock har jag insett att min lägenhet verkligen har noll symmetriska inslag. jag är omringad av obegripliga vinklar och psykosvälkomnande avsaknad av (strukturerad) arkitektur.

för att väga upp min relativa munterhet lyssnar jag på gloomy sunday. sjukt bra. den sägs ha drivit hundratals människor till självmord, förbjöds i stora delar av världen osv. det är väl till stor del myt men fan den är riktigt deppig faktiskt. kanske borde läsa unge werthers lidanden åxå så äre komplett. ja så nån film av Ingmar Bergman åxå å röka blend under fläkten.

16 horsepower - beyond the pale - hutterite mile

när hjärtat känns som betong

dialoger att dö till

Jocke berg: men jag visste visst om att jag skulle skriva mannen i den vita hatten för 16 år sen.

jag: meh det verkar faktiskt inte rimligt alls.

kudden: men verkar det här rimligt överhuvudtaget.

nä, inte särskilt

alla människor är blanka som is och du fastnar under ljusen som ett fotografi

jag föll åt vänster eller exploderade kanske och nu skrapar jag upp skärvorna l å n g s à m t och smärtsamt med kentkentkent på högsta volym å båda dörrarna till uteplatsen står på vid gavel men luften räcker ändå inte till.

idag är bättre än igår.

men jag har feber eller nåt, frossa å blää och hela kroppen gör ont och jag skulle göra vad som helst för att slippa gravitation nu, vara tyngdlös. men nej min kropp måste nudda något hela tiden och det gör ONT.
men det går också över.

jag har blivit äldre saknar glöd det rår jag inte för

men genom ord och drömmar
gnistrar något till
blir lättantändlig och
hjärtat står inte alls still
och jag bryr mig inte om att skydda det som är skört

längre

game over

jag är inte så viktig
ingen är särskilt viktig, går att ersätta, om det ens finns nåt att ersätta, ett tillstånd, en känsla av förvirring och avskalad längtan efter något som känns, som är plågsamt äkta i en värld av avatarer och konstant livsleda.

vi har genomskådat oss själva eller åtminstone varandra
genomskådat vår irrationella tro och vår ständiga lagg på ungefär sisådär 50 ÅR!
vi lär oss hantera känslor med hjälp av vår s.k logik eftersom känslor äter upp oss
vi medicinerar bort en kraftig reaktion
en reaktiv kaskadspya en re: revolution
orsakad av en samtid jorden människor 2013 som blåst bort allt äkta, som är ful och falsk. vi har genomskådat all bluff å båg. eller var det då vi sov?

samtiden har skuldbetyngt tagit oss under sina inte heliga vingar och där sitter vi och fnyser nyktert 2.0 åt oss själva och ser igenom systemet genom systemet genom systemets filter

man hör något på avstånd
man skiter väl i det
man orkar inte grubbla när man kan välja att vara glad å fånga dagen istället
gå till gymmet å vråla köööör
medan bomberna faller i Syrien eller nån annanstans nån annan gång i ett annat liv
fälls över anonyma avatarer
utan känslor
spelarna sitter 249 mil från syrien
utan känslor
Syrien blöder blått blod

vi stänger av tv:n och: familjemiddag!!! 277 likes och familjen tar för sig av en annan familj döda varelser som vi älskar, så döda dem fast döda dem snällt säger vi i förvirringen som uppstår när verkligheten ger oss hakkors när vi bad om rosa hjärtan.

gnäll inte så förbaskat över tillvarons associationslekar med nazityskland och du har väl fantasi för fan, med lite vilja ser hakkors ut som hjärtan, det vet alla
och varför tänka på koncentrationsläger och misär när du istället kan

välja

att se ett hjärta i rosa
det är du som behöver ändra inställning
all förändring börjar hos den enskilde osv
foka: hjärta
INTE: Ewa braun
747 ggr kraftigare gravitationsfält ----> svarta hål, melankoliska suckar och sorg

fluff och <3 gynnar oss mest här och nu och det gynnar spelarna att vi blundar å är medvetet närvarande och ACCEPTERAR att det är ett hjärta, glöm hakkorset och måste du ifrågasätta nåt så ifrågasätt dig själv
feel free att välja bland tusentals olika diagnoser och lika många piller för det är DU som ser ett hakkors å det är DU som ser tom ut medan alla andra är glada över sina rosa hjärtan och skriver ner minst 3 saker de är tacksamma över VARJE DAG och du sitter där och
väljer bort kärleken
din otacksamme fan
men

varför kan vi inte få riktiga hjärtan av verkligheten?

så vi inte behöver svälja ner falskheten och illviljan med några liter ambivalent missunnsamhet och låta vansinnet slå rot rakt i vår icke-själ

vi absorberar
håller snygg min
klistrar bokstäver på väggen
carpe diem
den bästa av världar
välfärd å trygghet
vem fan läser candide nuförtiden?
vi har det precis lagom bra i vår demokratiska idyll
kom å kom å låt oss odla vår trädgård

men rännstenen stinker inom oss

jag tappar trådar, djuren ja, de vänner vi har ihjäl eller ja, inte du och jag per se utan mer en tjock gubbe med svamphatt å blodiga stövlar, han gör själva döderiet sas.
men vi nöjer oss inte där, nej inte alls, vi dödar och äter sen dessutom helt sonika upp liket efter vår (älskade) vän.
men det är inte så konstigt egentligen, det är bara avatarer och slakt? det är det där avgörande ögonblicket som kanske äger rum i en bisarr app nånstans u sicko. plus att vi är

människor
utan känslor

och med litet utrymme för hjärtats naiva trängtan
längtan
sökande efter något som är

sanningsenligt (vem?)

--------

jag tänkte skriva nåt som inte var alls flummigt angående programmet "fråga kultureliten" men jag kom aldrig till sak så att säga. tankar kommer emellan. pust. woop. woop. ^^

plötslig kärlek får man bara se när tak och väggar rasar in igen mot ensamheten

jag går ner i vikt igen, troligen för att jag inte äter. kanske åt jag i fredags, jag vet inte. jo jag åt ju flingor häromdagen ja.

jag har tagit fram alla papper å pärmar från Sahlgrenska och tänkt på när jag hoppade, tänkt de farliga tankarna. de jag inte vet om jag bara drömmer för att jag ångrar mig nu, eller om det var då, i luften, samma ögonblick som det blev definitivt och jag tror jag skrek fast jag minns mig som stum och iskall, jaha nu går jag ut här i mörkret med mina blodiga armar och då kastar jag mig ut, sådär och nu är det bara fem våningar och en sekund kvar av livet. inga konstigheter.

jag kanske grät och jag kanske ropade på mamma, så är det i mina drömmar iaf och jag tror att jag faktiskt inte var iskall, jag tror jag var helt vettskrämd och när balkongräcket var under mig, när jag balanserade min sista tid i livet på ett svart balkongräcke så föll jag och ångrade mig samtidigt. inte den ånger man känner om man inte gick på den där festen eller tog den där chansen. det var en ånger som man känner om man skjuter ett barn i ryggen. tror jag. och då faller jag inåt inåt inåt, rasar in i mig själv ner mot ingen botten alls. och då blir jag rädd. det är då jag blundar och det är då jag inte hör vad andra säger, jag är medveten om ett mummel någonstans men det är så långt bort så mycket rädsla och kanske längtan emellan och där är jag fast, jag fastnar där ibland. och då vet jag inte vad jag kommer göra om en minut, min kropp blir oförutsägbar och fullkomligt värdelös.

så jag får inte falla inåt
så jag får inte tänka på att falla
så jag får inte sova
så jag får inte äta

de två sista följer ingen logik. i alla fall inte den sista även om den, om den bryts, kan medföra att jag blir dåsig och bryter den näst sista.

men inatt sov jag
och jag drömde inte om något farligt
jag trasslade in mig i dina ord och din tveksamhet och din benägenhet att påtagligt vara en annan människa
inte jag
du

snart kommer min boendestödjare och jag måste öppna, jag måste se till att inte falla inåt igen för jag dör där.

jag saknar nosmes å Johan så de måste komma hit snart! <---

Billy har fått en kålhatt

nu är vi vakna men vi känner inte igen oss

man ser ingen utväg man är desperat man är hög man är inte hög man är bög man är egentligen inte bög man är ensam man är värdelös man är i en psykos man längtar man längtar efter något som man förstår aldrig kommer hända man tror man är en börda man tänker att man gör de efterlevande en tjänst man har blivit vårdslös med sitt liv man har slukats av den formlösa avgrunden där demoner våldtar varandra och blir det barn så blir de grå och stumma och man föregår Freuds oidipuskomplex å sticker ut ögonen på dem man har varit otrogen man förlorar sitt livs kärlek man känner sig som världens sämsta förälder man är en dålig förälder man är 14 och blir kallad hora för att några snubbar visst hade knullat en när man däckade i ett vakuum byggt av längtan och sprit man säger, "eh yeah, right att jag bryr mig, jag utnyttjar ju killarna också så vad är problemet? hah! å yo yo gangsta for live" fast man är inte gangsta man vill inte knulla man vill bli älskad man vill inte att nån random snubbe använt en som en uppblåsbar barbara man vill knulla men får nästan aldrig till det man behöver närhet man behöver tröst man ser en brud som verkar avdäckad man är full man knullar en tjej som däckat man utnyttjar henne inte för hon är värsta horan och dessutom var det nån annan som började man vaknar nästa dag man är nykter man har gjort något man inte borde gjort man säger inte förlåt man sväljer förlåtet och det blir en liten sten i hjärtat man lever på impuls man kastar sig framför tåget för man är 14 och fått hjärtat sönderslitet å är förtvivlad på det sätt man är när mörkret tycks permanent så plötsligt ett tåg -> impuls -> allt är borta, även änglarna man ältar det man undrar om man gjort nåt fel man undrar hur fan man ska överleva någon annans självmord man kan inte förlåta den där egoistiska handlingen man kan aldrig förlåta sig själv man känner sig kass när det gått år år år och det fortfarande känns som fucking igår man vill få samma stöttning som innan, ibland visar almanackan minuter istället för år man flyr sitt land är papperslös rotlös och ensam

man lyckades aldrig med allt man hoppades man kommer inte skaffa barn man kommer inte gå den där utbildningen man kommer aldrig träffa någon att dela sitt miserabla liv med man kanske blev en förlorare man blir man gör som media skriker och svälter sig själv man slösar bort sitt liv man tvekar man längtar till mörkret man längtar till ljuset

man håller andan tills man dör

det är bara saker man ser

fråga:

kommer det upp en såndär dryg ruta som man måste fylla i för att bevisa att man inte är en robot, när man skriver en kommentar här?

vi har väntat här i regnet på nånting som inte händer och som aldrig kommer hända det är bara en vag känsla av att nånting gått förlorat

snö är ju verkligen fantastiskt om man råkar vara rullstolsbunden, eller nej ursäkta det heter ju att man använder rullstol. bunden är man ju inte nejnej det är ju i kontakt med ett otillgängligt samhälle som begränsningarna uppstår. annars är det ju typ som att man använder en bil eller nåt. ja det är ingen som ska komma å säga att jag är bunden till den här fruktansvärt poorly designade stolen.

så jag flydde angsten i lägenheten, rullade ut i snön å tänkte att jag nog ska se om det går å rulla nerför snöiga backar, lite downhill-känsla sådär å jag lär väl kanske ramla men ryggen är redan av å mjälten är borta å jag har redan skolios osv, kan ju bara bli bättre om jag tex får en hjärnskada av det grövre slaget, å dessutom är det ju som sagt snö så jag landar mjukare åxå. jag hann inte ens fram till backen innan det blev jävligt svårt att upprätthålla det där "hej jag använder rullstol för att jag tycker det är roligt" och inte se hjälplös ut eftersom man normalt inte slirar BAKLÄNGES nerför backen man är på väg upp i om man nu använder rullstol utan att vara bunden till den, det normala i det fallet vore ju att bara sätta ner foten å resa sig upp. men det kan inte jag för mina ben är helt värdelösa på det viset så ja, det var ju bara att försöka se hyfsat lugn å cool ut medan jag for nerför, som att det liksom var meningen. jag fick hjälp uppför backen till slut av en tant som dessutom hade skor med broddar i!
hon undrade oroligt varför jag var ute själv å om hon skulle följa mig hem.

jag förklarade att nej då, jag ska åka i backen där borta vid sjön å skrattade ett psykopat-skratt. tanten gick. jag tyckte att backen såg lite väl icke-anpassad ut men hade nån form av aggressiv tvångstanke att bara jag åker ner här nu så blir allt bra. jag ramlade men lyckades ta mig upp själv igen å sen ramlade jag igen å tog mig mödosamt upp medan jag såg blickar från hundägare ute på söndagspromenad. jag var ju tvungen att åka hela vägen ner, för uppåt kunde jag verkligen inte ta mig utan hjälp å ingen går just där jag åkte ner eftersom det inte är nån stig eller så. men jaja jag kunde ta mig upp på gångvägen å nu står jag å samlar kraft att rulla sista biten hem. tänkte va ute längre men jag blir bara sur av det här, snö å hmhmhm rulla rulla rulla så hjulen gnisslar hånfullt åt mig.

ska kanske ta tag i att beställa en rullstol som är anpassad att användas i skogen å så kan man bygga om den lite å få nåt som liknar nåt som kan användas som downhill-material. ja å så borde jag skaffa en ponny åxå som jag kan skutta runt med.

jag är lite av en kicksökare å tack vare min eventuellt korrekt ställda diagnos adhd så har jag en särpräglad förmåga att göra först å tänka sen, vilket är dåligt som fan i alla andra sammanhang men användbart om man vill cykla nerför drop på 2 meter innan man fattat att man inte bara kan ta sats å flyga liksom, att det krävs en viss teknik. jag antar att det även är användbart när man ska prova dumma saker med en rullstol. frstn behöver det inte vara nån diagnos, det räcker med ilska å noll självbevarelsedrift å att inte ha ont av att se jävligt dum ut. yaoh.

jag måste nog göra sånt igen, vara lite impulsiv å press myself over the limit, eller ja, inte generellt kanske men om man kan kalla det sport då. men då tänker jag iofs genast på gothenburg horse show å godtycklig tolkning.

nä.
jag orkar förmodligen inte. jag vill hem nu å lägga mig under täcket å gråta å tycka fruktansvärt synd om mig själv.

hon hade alltså broddar.

jag mot världen igen

jag ligger i min säng med dubbla vargtröjor å gråter.

jag kanske är en dålig människa egentligen. jag försöker vara snäll och ibland försöker jag vara någons vän. men jag blir alltid besviken ratad hånad lurad utnyttjad bortglömd, så känns det iaf, kanske är de få jag väljer att anförtro mig till (åt?) fel slags människor för mig. eller så är jag fel slags människa för världen.

någon säger jag släpper in idioter i mitt liv och inte tar tillvara på människor som vill mig väl. det kanske är så. fast jag vet inte om det är så mycket idioter (med vissa undantag) som det är sköra människor. så är jag väl jävligt naiv under min bräckliga gangsta-attityd, naiv och lättlurad.

jag vill på ett sätt vara alldeles ensam, men det beror mest på att jag blivit rädd för andra människor, deras ögon, deras ord och kanske ibland rädd för deras välmening. jag är sårbar sårbar sårbar trasig och ensammast i Sverige.

inte bara rent fysiskt. ensammast är jag mentalt. där finns ingenting, inget växer där, inget dör, det är bara.

äh. jag har fått i mig för mkt substanser antar jag. det här är bara mesigt.

cruel people cruel town

en svärm av eko drog förbi där jag bor
jag trasslade in mig i ögonblick i förlorade känslor i allt som inte längre är jag kan bli jag ens varit jag

som att stoppa in huvudet i en bikupa
och be bina hålla om mig
genom
natten
genom
smärtan

men bin gör inte så
bin sticker, gör ont (och är vackra ändå)

-----------

ja hej hej
jag är hemma nu och för en stund sedan tänkte jag att jag kommer klara av mig själv och tillåme kanske börja plugga igen t hösten, lämna urinprover så jag får tillbaka körkortet snart, sluta med alla meds (gradvis) och kanske kan jag hitta tillbaks till mig själv.

nu ligger jag på soffan och tiden har stått still. är lite ledsen och besviken på mig själv, som f.ö finns nånstans 42 ljusår härifrån (alt har slukats av ett av dem svarta glupska hålen), besviken för att jag blundar blundar blundar och drömmer mig

bort

men jag får väl slå upp ögonen (i hjärnan) och ge mig iväg ut en sväng, ringa Johan å tvätta todds lock å laga mat, uh. jag har inte så mkt att skriva, känner mig tom dum mesig livrädd och blockerad

allting är allting är tankar är förödande är fånga dagen hej hej

jag har förstått att livet är förskaffat på ett sådant sätt att jag för att överleva absolut måste bibehålla tomheten. så fort jag så mycket som tänker att hm den här eller den här känslan skulle kanske kunna vara motiverad nu, så GÅR JAG FULLSTÄNDIGT SÖNDER. om det inte handlar om ilska och förakt. jag gör tillåme allt för att helt nolla minsta antydan till empati. jag tycker om min familj (vilket innefattar nostoddrita såklart) å Johan, längre än så får jag inte gå.

men vad gör min lilla primitiva skithjärna? den ignorerar totalt min överlevnadsstrategi. ja men visst, jag lyssnar på Kent å bölar över att det är slut med Johan (tusen år för sent), jag är stundtals totalt vettskrämd för att det finns människor här som jag ev kommer få ögonkontakt med (alt ett trubbigt föremål slungat i bakhuvudet eller klassikern då; att bakhuvudet ska äta upp mig), jag tror helt omotiverat att hej å hå jag kan ju faktiskt vara vän med folk samt att sanning är nåt som såklart samtliga individer homo sapiens alltid använder sig av och kanske mest förödande av allt; livet kanske är ganska trevligt egentligen, fan det kan nog va fucking underbart, ja tillåme min hjärna är nog rätt schysst ändå, kanske så till den grad att jag bör jubla över detta mästerverk till grå klump. ha ett stort kalas å fira det virus som kallas tankar.

inget positivt att rapportera för tillfället.

yo

16 horsepower - hutterite mile

ave förtvivlan/hopp

alltså, jag tror mig alltid vara härdad, cynisk och sval liksom. inga höjda ögonbryn och inga :O

men

så hamnar man på psyk å ser ut som nån jävla fågelholk i nyllet, ögonbrynen hoppar iväg åt helvete å man är konstant förfärad. ja. verkligen så. ribban la de ovanligt högt där med bältning nazi style ca 15 min efter att jag anlänt till akm och sedan har det bara fortsatt på samma sinnessjuka nivå eller så har jag nån form av akut paranoid psykos. men jag tror inte det. det är inte jag som behöver en fet injektion haldol. nej, inte ännu. dock kommer det ju förr eller senare behövas om jag inte lägger mig under täcket och håller för öronen.

jag ligger ju på missbruk och läkaren från sist är fortfarande kvar. om jag bortser från att han behandlar mig, vad jag uppfattar som, extremt nedlåtande så är han fortfarande helt olämplig som läkare. inkompetensen, bristen på empatisk förmåga, osäkerheten och omedvetenheten är verkligen häpnadsväckande. jag tycker nästan synd om honom eller nä, inte synd, sorgligt, det är sorgligt. de bristande resursernas glåmiga ansikte stirrar tomt på plågade, rädda, förtvivlade, likgiltiga, vilsna förlorare. ser inget vackert, ser bara simpla missbrukare med likadana ansikten, samma skamfläckar, samma ovilja, samma summa betydelse; NOLL noll noll.

psykvården. vem drömmer om en karriär inom psykvården? och av de som gör det, hur många tycker att missbrukarvården lockar? sluten avdelning missbruk. hah, i say. åtminstone några hamnar nog här som last resort. och med tanke på alla dessa hopplösa stafettläkare som avlöst varandra här så tröttnar nog även den mest hängivne på att jobba här. kan man tänka sig. sen finns det en och annan som antingen tvärtröttnat totalt eller, troligast, finner nån form av tröst i att trycka ner människor och fan hetsa fram ett stört beteende för att, möjligtvis, rättfärdiga sitt hånfulla beteende och sitt FÖRAKT för "svaga" människor.

jag pratar en del (väldigt lite med en icke-isolerad människas måttstock men ändock, jag byter några ord här å där) med de andra patienterna och det är dumt. inte att prata alltså men att prata om hur man blivit behandlad. nu hör det förstås till på nåt sätt nästan, tror jag, hm, jo, det fyller nog nån slags funktion att snacka skit om le gestapo och det blir väl lätt lite överdrivet sådär men om man så skalar av 80% av allt man hör här och av de mejl jag får med mer eller mindre nedslående rapporter från diverse psykiatriska inrättningar, så ligger man ändå vaken å bölar av vanmakt och av att ögonbrynen till slut obönhörligen sänks, munnen snörps ihop, man känner sig lite som en sten och slutligen spyr man när man inser att botten är way längre ner.

värst vad neggigt det blev. kanske ska påminna om att jag inte gör anspråk på att beskriva nån slags objektiv verklighet, alls. i så fall skulle det här sannerligen vara en helt igenom nattsvart blogg, hehe.

nä det finns faktiskt sånt jag tänker räddar mig också, tänker på min familj å Johan å nosmesen å birdsen och det gör mig starkare, ord, personal som på olika sätt påverkar mig åt nåt positivt håll, söta horse-pundare, Percy nilegård, ni som läser det här, mejl, kommentarer och, något tveksamt, Gud.

ska skriva om de där sakerna mer ingående när jag inte tvångsräknar allt sorgligt, lipar, är i den där tycka-synd-om-gropen och när jag lite mindre maniskt och segervisst antecknar sådant som mot all förmodan ju visst kunde bli värre (de tar inte slut), ja det kanske krävs en del substanser helt enkelt.

Behold! The Man Again

Så låg jag fastspänd i bältessäng igen, är jag så dålig. Jag tappade kanske kontrollen och skrek ut lite av den mardröm jag inte tycks vakna ur. Jag låg i bältessäng hela natten, hade nån form av sömnparalys, fastspänd, han hade makten. Jag var livrädd.

Jag har aldrig legat så länge. Och framförallt brukar jag få en spruta eftersom det verkligen ÄR otroligt skrämmande att plötsligt snabbt vara helt fastspänd. Även för nån som inte har de problem jag har. Axeln är öm, de fixerade den på ett sätt som jag inte kan ha den eftersom den krossades i fallet och jag sedan dess inte kan ha den i vissa ställningar. Till slut fattade de det.

Det tog 2 timmar att få medicin och då lossade de armarna så jag bara hade bältet runt midjan kvar. Nån nattskötare satt med mig. Fruktansvärt avskyvärd. Det var nåt med henne. Hon skrämde mig.

Så nu är jag på Psyk igen. Alltså. Tvångsvård och vaaak, isvak. Men en ny lpt-bedömning av ytterligare en läkare ska göras inom 24 Tim så jag väntar på det. Tänker fan inte stanna här, de har inte ens nån anledning. Förutom att jag vill dö. Men det kan de ju inte hjälpa mig med.g

Varg blir graV
Ta
Mig
Någonstans
Göm
Mig

n o g a