Monday, April 14, 2014

När det ljusnar

Idag är jag hos Johan S och hänger. Det är så jävla skönt att dra hemifrån, bort från evighetssängen och bryta mitt sorgsna sinne. Och faktiskt har den här dagen varit riktigt fin. Jag känner mig ganska lycklig och hoppfull. Även om jag hela tiden har det där hemska som har hänt i bakhuvudet. 

Nu håller Johan, jag och Johans barn på att baka äppelpaj. Jorå. Normalt sådär. 

Johan tog ett kort på mig när jag sitter med 3D-glasögon och ser för jävlig ut. Jag bad honom att genast radera den men han retas och håller på att skicka den till mig hela tiden. Sen har den jäveln suttit och letat efter någon jag är lik och det är inte Angelina Jolie kan jag tala om. Han hittade till slut en "perfekt" bild och gjorde ett montage med mig och Gadaffi! 
Jag blir ju fan traumatiserad och får sjukt mycket komplex för vi är nästan lika som bär.

Hehe, ja ni kan ju se själva...


Friday, April 11, 2014

Misery is a place in me

Det var längesen jag skrev nu. Jag har inte orkat. Jag orkar knappt andas. Det började med att infektionen blev värre å ännu mer smärta å så blöder jag så från sårhålan att jag har väldigt lågt blodvärde så får käka tabletter för det med. Eftersom jag har så ont så gick det inte fortsätta studierna. Jag bara kunde inte..smärtan tog över helt å hela mitt liv handlar bara om smärta, den tar över allt. Så nu har jag gjort studieuppehåll igen och ska förhoppningsvis kunna komma tillbaka till hösten.

Sen rasade allt. 
Och nu har något fruktansvärt hänt och jag grinar hela dagarna...allt är så mörkt och jag är

LIVRÄDD

Det är fredag. Jag ligger ensam i min säng och önskar att någon eller något ska få mig att tro att jag är värd att få tröst. Att jag överhuvudtaget är värd någonting. Jag känner så oerhört starkt att jag är totalt värdelös å waste of space. Ja, jag vet att det låter barnsligt...typ tonårsgnäll men det är såhär jag känner nu så ja...så är det bara. Min fina familj finns där...de kommer hit å hjälper mig ta hand om lägenheten, ser till att djuren har mat, diskar osv å jag bara ligger här å grinar å jag vill inte göra dem oroliga så jag pratar inte om hur jag känner. Jag vill inte veta av vad jag känner. Det skrämmer mig så. 

Ja det här blev ju ett väldigt förvirrat inlägg. Jag är helt vilse. 

Saturday, March 22, 2014

Friday night is killing me

Jag måste fan sitta dygnet runt med skolarbete nu om jag ska ha en chans att klara kursen. Det ä hemtenta å 3 igentagningsuppgifter som hägrar å jag dricker mig helt stirrig på red bull å trycker i mig smärtstillande stup i kvarten ty jag har sjukt ont! Allt ska jävlas minsann. Men det finns något väldigt väldigt positivt i mitt liv. Det bästa som hänt på väldigt länge men mer om det sen. Just nu är det fokus på skolarbeten som sagt. Jag undrar ju lite om jag tagit mig vatten över huvudet så att säga. Ååh livet! 


Thursday, March 13, 2014

You say tomato I say fuck you

Jag har aldrig tidigare nämnt någon läkare, ssk eller annat vårdfolk vid namn eftersom jag tycker det känns lite otrevligt. Eller jo...kanske nåns förnamn men då gällde det en läkare jag tyckte väldigt bra om och sådär. Eller hm nä jag kallade honom nog bara beroendeläkaren när jag tänker efter.

Hur som helst så har jag idag träffat en av de mest nedlåtande, osympatiska och totalt opassande läkare jag nånsin varit med om och då han nog kvalificerar in sig på listan över Sveriges sämsta läkare tycker jag att det är på sin plats att nämna honom vid namn. Han heter Per Kullberg och jobbar på herkules vårdcentral i Borås. Se upp för honom.

Jag var jättenervös innan jag skulle in till honom för jag var rädd att bli dåligt bemött pga min tidigare missbruksproblematik och jag kände verkligen att det skulle brista om ännu en läkare är nedlåtande och inte tar mig på allvar. Jag borde verkligen inte gått dit. Min pappa följde med mig i alla fall och det gjorde det väl lite lättare. Anledningen till mitt besök var ju då i första hand diskussion om smärtbehandling då avc hänvisat mig dit eftersom jag behöver starkare smärtstillande än de jag har nu. Sen skulle han även se på såret och sätta in antibiotika. 

Han började med att förklara att eftersom jag har ökad smärta så handlar det troligen om en infektion och bad mig lägga mig ner och dra ner brallorna. Det gjorde jag men då han såg att det var ett förband över såret så sa han att jag kunde dra upp byxorna igen för han tyckte det var dumt att förstöra omläggningen (och behöva göra om den antar jag) och konstaterade utan att ha sett såret att jo det är infektion. Det är det säkert också för annars skulle jag väl inte ha såhär jävla ont. Jag grät nästan hela tiden och hade svårt att andas annat än väldigt ytligt och när jag tog upp det jag var där för, smärtbehandlingen, sa att det preparatet jag har inte hjälper och att jag behöver något mer potent eftersom jag sitter upp så länge när jag är i skolan så tittade han liksom åt sidan, suckade å sneglade ut genom fönstret och sa att ja du, det här med smärtlindring är ju problematiskt med tanke på ditt missbruk. Mitt t i D i g a r e missbruk rättade jag och började förklara vad jag hade tänkt mig, hur jag kände och hur smärtan påverkar mig både fysiskt och psykiskt men jag hann inte så långt innan han avbröt mig, kollade lite nonchalant på min pappa och sedan ännu mer nonchalant på mig och sa att han inte tänkte sitta där och skriva ut knark till mig. 

Knark
Inte medicin alltså

Jag reagerade ganska kraftigt på att han använde sig av just det ordet, knark, det var liksom underförstått att han förmodligen ansåg att jag var där och fiskade efter narkotika och eftersom jag har missbrukat så är det väl förmodligen även osannolikt att jag faktiskt kan ha ont och lida nåt fruktansvärt. Att han använde ordet knark istället för medicin gör en väldigt stor skillnad. Det liksom trycker ner mig och får mig att känna mig som just en knarkare, trots att jag verkligen var ute efter adekvat medicinering och inte knark. Jag började grina ganska mycket och sa att jag kände mig förnedrad. Han sa att nån starkare narkotika än den jag redan har inte kommer på fråga och att jag inte skulle diskutera det mer. Han avbröt mig när jag försökte förklara att jag skulle behöva något så att jag kan vara närvarande vid de sista momenten i skolan så att jag klarar kursen nu när jag kommit så långt ändå. "Strunta du i att gå till skolan då för jag sitter inte här och ger dig knark förstår du, du har en infektion så du får ta det att du missar skolan helt enkelt, så,  slutdiskuterat" 

Min pappa, som ju är den som brukar göra allt för att styra ner all medicinförskrivning, har ju sett hur smärtpåverkad jag är och tillåme han fattar att jag måste ha nåt starkare om jag ska klara skoldagarna och då jag grät för mycket för att kunna prata så frågade min pappa om han alltså tyckte att jag skulle ha såhär ont. Om han inte tänkte hjälpa mig. Nej sa han bestämt. Då får du vända dig till beroendeenheten så får de ta ställning till detta. Det är ju så när det kommer till missbruk att vi som regel inte skriver ut narkotika. Jag sa att även före detta missbrukare kan ha ont och jag har ju de facto en infektion som naturligtvis smärtar. Han suckade, alltså suckade ljudligt, markerande och sa bara att han minsann jobbat 20 år som läkare och känner mer än väl till missbrukare och deras beteende. 

Han var verkligen nästan pinsamt uppenbart nedlåtande och arrogant. Jag är ganska känslig just nu så man kanske kan tänka sig att jag överreagerade men även min pappa blev förbannad och tyckte han betedde sig väldigt oprofessionellt. Han sa att han är beredd att skriva ut mer tramadol och lät mig inte ens säga klart att det var just det som de på avc sa att jag behövde starkare än och att jag skulle ta det med vårdcentralen. Han avbröt mig hela tiden, jag fick inte framföra mina åsikter alls utan han bara avbröt och sa gång på gång nåt om missbrukare och narkotika. Min pappa sa att beroendeenheten säger just det att de inte är experter på smärtmediciner och att vårdcentralen ska följa upp den biten. 
Läkaren blev argare och argare, det märktes tydligt att han inte hade för avsikt att på något sätt vara tillmötesgående eller empatisk. Eftersom jag har missbruksproblematik (han talade hela tiden som om jag har ett aktivt missbruk trots att min ssk ringt honom tidigare idag och förklarat att jag inte har använt illegala droger på länge och börjar ta tag i mitt liv osv) 

Till slut fick jag nog och sa att jag inte tänkte sitta där och bli förnedrad och så rullade jag ut. Kanske omoget av mig men jag tyckte han bemötte mig så avskyvärt dåligt att jag inte kände nåt behov att vara lite hövlig typ. 

Han var alltså direkt otrevlig från första stund. Skakade hand med pappa men inte med mig, avbröt mig, generaliserade, suckade ljudligt upprepade gånger och lät hela tiden irriterad och arrogant. Skolan var som att den kunde kvitta typ...var hemma istället då om du nu har så ont ungefär. Han ville liksom inte ha med mina åsikter eller ens mina ord i sin bedömning. Tramadolen har ingen effekt sa jag och han sa att han skriver ut tramadol här då och ville jag ha något starkare knark får jag vända mig till någon annan. 

Missförstå mig nu inte. Jag förstår att det är väldigt problematiskt med starka smärtstillande till någon med missbrukarbakgrund och jag kan förstå om han inte vågade skriva ut nåt starkare, även om det är sjukt uppenbart att det vore helt rimligt, men vissa läkare är mycket försiktiga och det kan jag ta men hans bemötande var riktigt uselt och han fick mig verkligen att känna mig totalt värdelös och att jag fick skylla mig själv och inte är värd att få smärtlindring eller i mitt fall då, knark. Få andas ut. Kunna sova och äta. Det gäller inte mig för jag har varit dum nog att ha använt narkotika tidigare i mitt liv. Då blir man ofta bemött på sådana här vis och fan vad det tar hårt på självkänslan. 

Vi har ju haft samtalsövningar i skolan och när jag satt där så tänkte jag att det var precis som om vi hade en samtalsövning där han blivit instruerad att bemöta mig så dåligt han bara kan. Han skulle fått MVG.

Jag försöker tänka att jag kan ta med mig såna här erfarenheter i mitt framtida jobb (vilket blir att revolutionera missbrukarvården) samt inte ta det personligt men det gör jag ändå. Jag har pratat med min ssk och hon försökte väl uppmuntra mig så gott hon kunde och bara det att höra henne säga att jag ser att du har ont, det betvivlar jag inte det minsta gör enorm skillnad. Om man har den ingången när man förklarar varför det är problematiskt att skriva ut starka opiater till mig så blir det så mycket värdigare och man får mer en känsla av att vederbörande gör det med tanke på mitt bästa. 

Inte som med denne Per. Han gav snarare intryck av att vilja trycka ner mig, straffa mig. Men det är inte första gången jag blir fördomsfullt nedlåtande bemött pga mitt missbruk. Missbrukarna är längst ner å krälar i skiten och där kan de gott vara verkar somliga tycka. Dock får jag nog säga att den här gubben ligger på en klar förstaplats vad gäller dåligt bemötande.

Nåja. Nu har jag iaf antibiotika igen och förhoppningsvis har den börjat verka lagom till måndag så jag kan vara i skolan och aktivt delta i seminariet. En annan sak han sa var att mitt sår mycket väl kan bli permanent. Fan vad nedslående. Tänk att dras med pillan resten av livet och tänk ve å fasa att ha återkommande perioder av sån här smärta. 


Nu har jag fått skriva av mig och klagat och gnällt så nu känns det lite bättre. Jag får inte låta detta knäcka mig helt nu. 

Så ger du upp

Fan vad livet suger nu. Så. In. I. Helvete. 

Igår var pappa snäll nog å hämtade mig i skolan . Jag låg i vilorummet å hade smärtan from hell. Tog 300 mg tramadol, hjälpte inte ett skit. Sen har jag legat hemma i sängen å svävat mellan vakenhet å nåt slags dröm...har hallucinerat å smärtan är helt ohanterbar. Jag lipar nu för jag kan inte fatta att det verkligen händer igen, att jag har såhär ont. Min ssk har varit här å sett till mig å jag ska till vårdcentralen om en å en halv timme för att prata smärtbehandling. Jag kan inte sova, inte äta, inte andas ordentligt å jag vill bara ha nåt som gör att det försvinner en stund så jag kan sova. Jag behöver sova, är jätteförvirrad å utmattad. 

Jag hatar att skriva såhär men just nu känner jag att får jag inte hjälp med det här jävla såret nu så tar jag livet av mig. Jag orkar inte Jag orkar inte Jag orkar inte Jag orkar inte. Mer. För. Fan. 

Ännu en omgång med smärta alltså, som inte går att hantera. Jag fattar inte att det blir samma visa igen. Jag har haft det ett å ett halvt år nu. Ska det vara såhär illa får jag ju göra uppehåll i studierna å det tänker jag inte göra. Nej jag tar hellre mitt jävla äckliga jävla pissliv om det ska fortsätta såhär. Begraver en kula i huvet å sen är det över. Fy fan vad jävla skönt. 

Så.
Nu fick jag det ur mig. Naturligtvis ska jag inte ta mitt liv men situationen är så otroligt frustrerande att mitt lilla borderline-tänk tar över å ser sig förtvivlat om efter alla möjliga å omöjliga utvägar. Å idag är det mörkt alltså. Såhär mörkt har det inte varit på en evighet. Jag har nått gränsen för vad jag kroppsligen kan handskas med...smärta smärta smärta smärta ständig smärta. Det suger ur precis all kraft ur mig, jag är helt svullen i ansiktet å jag måste kisa för att inte hela världen ska dansa omkring i mördarens vals. 

Ärligt talat så vet jag inte vad jag tar mig till om de inte tar mig på allvar nu på vårdcentralen. Det har alltid varit bra innan men idag får jag nog en annan läkare så vi får väl se. Känns som det kan sluta hur som helst. 

Herregud tala om för mig hur man tar sig ut ur det totala mörkret. 

Wednesday, March 12, 2014

Clues for the cure

Nu sitter jag på bussen på väg till skolan. Jag undrar ibland om jag gjorde rätt val som började plugga igen...om jag borde ha gått i terapi, åkt på behandlingshem å blivit av med samtliga mediciner å sen börjat plugga. Men det hade tagit sån tid å jag har inget tålamod...dessutom känns det som att jag på många sätt mår mkt bättre nu när jag har nåt att sysselsätta mig med, när jag får befinna mig i en kontext som inte är psykpatient med ect som fritidssysselsättning. Men jag tänkte börja i terapi igen faktiskt. Det tycker jag mer eller mindre alla skulle behöva. Psykoterapi ska jag återuppta för att vara exakt. Måste ta tag i att ringa han jag gick hos för längesen för fan vad bra han var. Samtidigt tar ju psykoterapi enormt på krafterna åxå å jag vet inte hur mkt energi jag kan lyckas klämma ur mig. Mer än nu iaf eftersom jag har så jävla ont. Ska träffa läkaren om några dagar å diskutera smärtbehandling, måste ha nåt effektivare nu när jag sitter upp så mkt. Jag är ständigt slutkörd känns det som, hyn ä glåmig, blek å full av stora bamsefinnar å jag har stora påsar under ögonen. Uhu. Det är bara utseende iofs. Sättet mitt kött är format på men det stör ändå liksom. Jag vill se ung, frisk å alert ut! Precis som jag inte är då hehe. Nu är vi framme här. Dags att byta t färdtjänst med en superkäck göteborgare som chaufför. Puss å sånt. 

Sunday, March 9, 2014

En förtvivlad lyckad clown

Jag har inte så mycket att säga idag mer än att Olle Ljungström måste vara nån form av hej halleluja Jesus Buddha å varma geisrar fyllda med jalapenos å red bull. Imorrn är det upp kl 4.30 å samtalsövningar som gäller, så tänkte jag skriva lite om hur fullständigt raderad man kan bli av att ha noll missade samtal en fredagskväll när alla andra verkar ha tusen vänner å tusen anledningar att le. 

Friday, March 7, 2014

Såret känns bättre men det kan bero på att jag, förutom en halvdag i skolan, legat ner på sidan å avlastat non stop. Nu har jag varit uppe å städat samt pluggat lite i snart 2 timmar å det börjar göra jobbigt ont nu, så får nog gå å lägga mig igen snart. 

Vårdcentralen ville vara försiktiga med fentanyl eftersom jag fick rätt mkt biverkningar (å egentligen vill jag inte börja med den skiten igen å riskera att jag missköter den) men de skulle skriva ut extra tramadol som jag kunde hämta på Apoteket så därför åkte jag t skolan trots att jag hade jävligt ont för jag tänkte jag skulle hämta ut tram i Gbg när Apoteket väl öppnat. Men vad händer då om inte det att det inte alls kommit in nåt extra recept så jag fick ju lipande sätta mig på bussen hem igen med smärtan from hell. Fan vad trött jag blir ibland. Trött å sur. 

Jag har umgåtts med en snubbe jag tidigare haft väldigt förutfattade meningar om och jag insåg att han egentligen är jättesnäll. Jag har inte många vänner, drar mig undan mkt osv så det kändes bra att ha hittat en vän. Trodde jag. Jag fick reda på att han snackat massa skit å ljugit om mig, från ganska säkra källor. Besviken. Varför ska folk envisas med att vara så innerligt falska? Visst kan jag åxå vara falsk men inte på ett sådant utpräglat sociopatiskt vis som många av dem jag träffar. Kanske drar jag till mig dem på nåt vis. Å stöter undan människor som faktiskt bryr sig och aldrig skulle svika mig. Jag vet inte varför jag är sån. Jag ska börja bry mig mer om viktiga saker, om människor som förtjänar det...aaah kan det möjligen vara min självdestruktiva sida som gör att jag gör sådär. Så kan det naturligtvis vara. Eller så vimlar tillvaron av elände å falskhet helt enkelt. 

Nu får jag nog lägga mig ner igen. Tråksäng. 

Tuesday, March 4, 2014

Akuten all night long

Nu har jag suttit på akuten hela natten å skrikit av smärta. Såret blöder å jag har haft nästan lika ont som jag hade strax innan de fattade att det var osteit. Gör mig livrädd. Är livrädd för den smärtan. Har inte fått nåt starkare än citodon men det är väl det man får räkna med när man haft dålig karaktär eller vad fan de tänker å tidigare haft ett missbruk. 

De föreslog på allvar maxdos panodil, precis som de gjorde för nåt år sedan å jag dagen efter fick det starkaste som går å hitta, fentanyl, utskrivet från min vårdcentral. Jag är så trött på den där misstron jag tycker mig se i ögonen hos vårdfolk när jag kommer in å har ont. Som om jag skulle orka tigga meds mitt i natten. Som om jag inte verkligen har ont. Jag har mina tramadol å de har räckt, jag bad tillåme själv om sänkt dos för några månader sen men smärtan har tilltagit som fan nu. Kan bero på att jag sitter upp så mkt när jag ä i skolan. 

De ska iaf skicka remiss t vårdcentralen så ska ringa dit ang min smärtbehandling. Men viktigast är att mina infektionsvärden såg bra ut å de tog odling åxå så får vi se. Har dock inte fått röntgas utan det skulle avvaktas tills provsvaren kommer. 

Fy fan ni anar inte hur jävla urless jag ä på den här sårhålan, pillan, har fan haft henne ett å ett halvt år nu snart. Blä blä blä blä.

Sjukhus.
Fy fan. 

Monday, March 3, 2014

Fina läsare <3

Tack snälla ni för era fina kommentarer! 
Det betyder verkligen jättemycket för mig å ger mig lite extra ork :) nu när det kändes som att all ork var slut men det var den icke! Ibland glömmer jag hur himla mkt lite uppmuntran kan göra...
Finisar

Fuck you for dummies

Jag klev upp 4.30 imorse å började nästan genast grina eftersom jag råkade trilla ur rullstolen när jag gav Vera å Nina hö. Det är inget jag vanligtvis skulle göra åt en sådan sak men jag var liksom spänd som en neurotisk fiolsträng på tjack över det kommande rollspeleriet i skolan så det brast väl på nåt vis. Sen är det tidskrävande att ta sig upp igen åxå så jag låg där i höet å tyckte synd om mig en stund. 

När jag väl satt på bussen t Gbg å ska ta en Ritalin så upptäcker jag att jag glömt hälften hemma. Nära lipen igen men jag tänkte att det väl säkert ska gå å fixa ändå..eller det tänkte jag inte alls men det var vad jag tänkte att jag borde tänka. Vad jag verkligen tänkte var att fan i helvete nu går världen under här! Jag har inte nog med Ritalin för att klara fokusera hela dagen å jag kommer inte levande ur denna jävlighet som verkligheten kommer släpande med. Nåja. Jag lugnade mig genom att tänka på hitler å jämföra mina eventuella snedsteg i dagens rollspelsövning i en mellanstor stad i lilla Sverige 2014 med hans "snedsteg" samt konsekvenserna av dessa (jag brukar köra den grejen, konstigt kanske men det funkar rätt bra) 

Men sen skulle jag då ta taxi-färdtjänst från bussterminalen till universitetet å vad händer då när jag svingar mig in i bilen? Jo, jag lägger av en evighetslång ljudlig fjärt. Detta var inte så roligt som det verkar. Inte alls. I och med att jag är ryggmärgsskadad så kan jag inte alltid kontrollera mina fjärtar...alltså jag känner dem inte ens komma. Jag skämdes å ville nästan grina igen. Tänk på hitler! 

Jag trodde jag skulle banga men på nåt sätt fick jag det iaf genomfört. Det är nåt som händer när jag blir f ö r nervös, jag blir nästan lugn till slut...det är som om kroppen inte orkar. Sen efteråt kände jag mig riktigt glad å för en gångs skull lite nöjd med mig själv. 

Men vad händer då i taxin på väg tillbaka till bussterminalen om inte det att jag kissar ner mig å alltså blöter ner sätet. Ännu en konsekvens av ryggmärgsskadan (å 8 red bull). Kunde inte tillvaron bara låtit mig ha den där stunden ett tag, stunden av nöjdhet. Jag brukar inte kissa ner mig så varför just just just idag? "Nah, nu är du lite väl lätt till sinnes här lina, bäst att förnedra dig lite nu va!" 

Jag orkade inte ens säga nåt till chauffören...låtsades som ingenting bara. 

Det här låter kanske gnälligt men till mitt försvar har jag så mkt att tänka på nuförtiden liksom. Skolan, såret å den förbannade osteiten, utebliven sömn, gnagande oro över medsen å egna försök att minska å sen är det mkt kring ryggmärgsskadan som faktiskt är jävligt jobbigt. Mycket oro, smärta, mycket att acceptera, ha olika ssk springande här varannan dag som jag ska visa upp röven för. Min kropp är så främmande, känns inte längre som en del av mig. 

Jag funderade över det när jag satt i taxin med våta brallor om det möjligen kan vara nån sorts mening med allt eller om det bara är jag som är dum å tar mig vatten över huvudet. Jag önskar förstås att det ska vara nån mening med det, nån mening med att jag överlevde öht å att jag nu får genomlida en del skit. Det vore trösterikt. Jag försöker finna styrka i det. Men så kommer förnuftet å logiken in å kastar min naiva snuttefilt åt helvete. Hah! 

Men men, så farligt är det inte. Är mest utmattad tror jag å imorgon väntar nya rollspel så jag får försöka sova lite nu yaoh yaoh

Sunday, March 2, 2014

Let's go get high

Jag trodde inte att jag skulle ha så svårt att rollspela socionom å ha samtal med en klient. Lite jobbigt å krystat förstås men inte såhär fucking livrädd. Jag har tillåme funderat på att hoppa av pga detta. Suck. Suck. Men istället gjorde jag tvärtom och rullade t studievägledaren för att ändra min skolgång så att den blir heltid. Har jag tur så kommer jag kunna läsa termin 5 nästa termin å då blir det praktik. Jag jobbar lite så nuförtiden, gör precis tvärtemot vad jag instinktivt vill göra eftersom dessa instinktiva handlingar inte fört mig nån jävla stans. 

Idag har jag iaf pluggat samtalsteknik hela dagen å polisgrabben kom hit å spelade klient. Så jag har tränat. Men fan vad mkt svårare än man tror att det ska vara. 

Den.
Eviga.
Kampen.

Wednesday, February 26, 2014

This will make us whole again

Det är fan precis att jag pallar gå upp halv 5 för att göra mig ordning å dra ner t bussen t Gbg å fara mot skolan, tack å lov för Ritalin å red bull. Igår hade jag inte sovit en blund på hela natten å trodde jag skulle dö när jag kom hem från skolan men ändå somnade jag inte innan 1. Fy fan. Jag ser ut att ha blåtiror runt ögonen.

Som om detta inte vore nog har vi rollspel i skolan idag, eller samtalsövningar. Uh. Tycker det är jobbigt nog att presentera nåt för klassen utan att man ska sitta å spela upp ett skådespel åxå. Men men, det är säkert nyttigt. 

Killen jag kallade stölpe som ringde polisen för att han var orolig är nog inte så mycket stölpe som han är sötis har jag kommit på. För övrigt. Nu ska jag läsa om motiverande samtal för missbrukare samt själv missbruka lite Ritalin å red bull hehe.

Tuesday, February 25, 2014

Som grät dom blod för att livet är så kort

Nu har jag hamnat i osynk igen å jag vet verkligen inte hur jag ska göra för att komma tillbaka på banan så att säga. Igår ringde fan polisen å undrade om jag var självmordsbenägen efter att en stölpe ringt å varit orolig eftersom jag inte svarade i tele...det slog honom aldrig att jag kanske bara inte hade lust att snacka med honom. Det är andra gången polisen ringer å frågar hur jag mår. Det blir ett himla märkligt samtal. "Hej jag heter Tobias å ringer från polisen i Gbg. Jag tänkte bara kolla hur du mår å om du har tankar på att ta ditt liv" Jag skojade till det lite å sa att jag ständigt rullar runt å funderar på att sätta en kula i huvet. Skämtet gick inte hem. 

Men livet känns ganska tungt just nu. Det finns ett mörker inom mig som slukar energi å som gör mig handlingsförlamad å det här mörkret liksom måste ha näring så det ger sig in i mitt huvud å ser till att jag tänker mörka destruktiva tankar som det kan festa på å växa sig ännu starkare. Jag är inte mitt mörker. Jag sitter där inne nånstans å ser på när mörkret förstör för mig...utan kraft att göra något åt det. Just nu iaf. Jag sitter bara där å gråter. Ibland önskar jag att någon kunde rädda mig, helst jag själv då.

Varsågod
Att
Orka

Monday, February 24, 2014

Gah! Ibland måste man bara bli av med en person för att förstå att man ägnar sig åt välgörenhet, inte vänskap. 

Insomnia som vanligt å helt galet sjukt ont från det jävla såret. Jag pratade med en älskad gammal vän idag å det kändes himla fint. Det finns trots allt många vackra människor. Jag är nog inte så förbannat insnöad på misantropi som jag ibland tror. Det gäller bara att ta tillvara på dem å att inte umgås med folk som stimulerar den misantropiska mörka delen i ens människosyn. 

Friday, February 21, 2014

Över huvudet hej hej

Alltså är det nåt jag hatar så är det när folk talar över huvudet på mig. Min farsa körde mig till bussen till Gbg som jag sitter på nu å han hjälpte mig in å då kom busschauffören springande å frågar pappa om jag ska sitta kvar i stolen under resan. Jag svarade att det skulle jag å sen tittar han på pappa å säger att han måste spänna fast stolen ordentligt å vill han att jag ska åka baklänges. Fan vad irriterande.
Jag trodde inte jag skulle va så känslig å jag tycker egentligen att det bara är slöseri med energi att reta sig på såna banala saker men grr jag blir så förolämpad. 

Annars är det ganska bra. Har inte alls lika ont i såret å mår mkt bättre psykiskt. Irritationsfaktum just nu är bara det att jag äter på tok för mkt meds. Såhär ser min medslista ut:
Kl 8 xanor depot, omeoprazol, 2 fluoxetin, 2 concerta, 1 Ritalin, 1 vanlig xanor, tramadol, lyrica
Kl 11 3 Ritalin 
Kl 12 lyrica
Kl 15 3 Ritalin, tramadol
Kl 16 lyrica, xanor
Kl 18 2 seroquel, 2 concerta
Kl 20 propavan, 2 risperdal, xanor depot, lyrica, mirtazapin
Kl 22 imovane

Det blir 29 piller om dagen. Hm. Fast det ser inte så fasligt mycket ut ändå...eller jo det gör det kanske..jo va fan..man undrar ju vad alla dessa piller gör med min hjärna. 
Men men, jag håller på med egen uttrappning av vissa av medsen...experimenterar lite. Äter jävligt hög dos antipsykotika å det behöver jag nog inte. 

Nu ska jag spela hay day

Tuesday, February 18, 2014

Frånvarons närvaro

Jaha. På tal om att vara oduglig. Jag gick aldrig på seminariet idag. Dels för att jag har ont, dels för att jag inte var förberedd. Jag orkade aldrig sitta uppe inatt å läsa å det har hänt mkt tråkigheter senaste tiden vilket gjort mig disträ å inte så fokuserad på skolarbetet. Äh. Jag försöker bara ursäkta mig. Det här var jävligt dåligt av mig å nu har jag panik att jag inte ska klara kursen. Har försökt få tag på min lärare för att höra hur jag ska göra nu, igentagningsuppgift osv men fick inte tag i henne. Suck. Jag blir så trött på mig själv. Jag är trött på att ha ont åxå å jag har bara tagit emot två såromläggningar under februari (ska egentligen läggas om varannan dag)..jävla slarv..men jag har inte känt mig i form att lägga mig å visa röven för div främlingar. Men nu blöder det från sårhålan å det är inte alls ett bra tecken..inte den ökade smärtan heller. 

Det känns som att livet inte gör annat än att jävlas. Jag låter det jävlas med mig. Jag kanske bara skulle ta å va glad istället. Hela tiden. Happy scrappy forever. HAH! 

Jag har färgat håret åxå. Först orange men det blev typ grådaskigt så tog i en ljusbrun toning å nu ä det kopparaktigt grådaskigt. Tur det bara är hår. Hm heter det grådassigt å inte grådaskigt. Well. Ni fattar vad jag menar. Det är mindre snyggt. Kanske kör med svart ist. 

Monday, February 17, 2014

Ser vi i syne nu igen

Gah! Jag är smått stressad. Har seminarie imorrn å jag har inte hunnit läsa all litteratur som hör till den uppgiften vi ska redovisa. Jag får helt enkelt läsa inatt. Fick ett oväntat telefonsamtal idag från en gammal bra vän...det var kul å jag inser mer å mer att jag måste börja hänga med folk igen. Rätt slags folk. Inte psykopater eller pundare helst då. Därför är skolan bra. Där träffar jag alla möjliga slags människor å verkar vara många snälla fina människor.

Jag har en känsla av att vara oduglig å jag kan inte riktigt skaka av mig den. Det kvittar liksom vad jag gör. Ingenting känns bra nog. Ingenting. 

Jag önskar jag vore ett marsvin. Då skulle jag kura in mig jämte Vera å Nina i en mysig gnagar-kärleksboll. 

Thursday, February 13, 2014

Stress inte stess yao

Nu sitter jag på föreläsning (rast dock) å lär mig om dokumentation samt dricker red bull. När jag satt å läste om barnavårdsutredningar å sånt igår så gick det upp för mig att det här faktiskt är något som jag ska arbeta med sen å att det kan vara väldigt allvarliga tunga saker som omhändertagande av barn t ex. Detta gjorde mig smått panikslagen å jag kände att jag måste se ännu allvarligare på min utbildning...alltså läsa mer t ex å inte missa föreläsningar. Det är på ett sätt långt kvar innan jag är klar men samtidigt kommer det gå fort å jag måste se till att suga åt mig allt jag kan i utbildningen. Som en liten kunskapstörstande svamp. 

Idag har jag inte tagit hela dosen Ritalin å concerta, för att prova bara. Det blev väl ingen hit direkt. Svårare att fokusera å mer ångest. Ångest ångest ångest, undra hur många ggr jag skrivit det ordet. Nu börjar det här.

Tuesday, February 11, 2014

Omtanke av andra ordningen

Jag slängde en Ritalin i morse för att bevisa nåt för mig själv typ, himla löjligt gjort å nu ångrar jag mig ganska mkt för jag hade behövt en till med tanke på att jag ska hålla mig fokuserad hela dagen. Men jag får dricka mina eviga red bull, de funkar snarlikt så det är lugnt. 

Ångest. Det har jag å det är jävligt jobbigt att hela tiden skrika till hjärnan att nu får du fan ge dig, du har inget att angsta över. Jag tvingar mig att socialisera å att skratta skratta skratta så hjärnan får hundhuvud när den kommer dragandes med ängsliga tolkningar av omvärlden å försöker pracka på mig skiten. Å hjälper inte det så har jag tyngre artilleri i form av xanor oh yeah. 

Det är bara en vecka kvar till nästa seminarie å jag har inte läst nånting av den litteraturen så det ska jag sätta mig med nu. Har mer att berätta men får ta det sen...måste passa på att läsa nu när jag precis tagit meds å red bull.

Nu sitter jag på bussen till Gbg å dricker red bull så jag inte ska börja storgråta av trötthet. Jag går upp halv 5 när jag börjar 8 å jag kan nästan aldrig sova en enda minut när jag ska upp så tidigt. Jag ska höra med dem idag om det finns vilorum på skolan...jag har ju ökad smärta från såret å fortfarande skelett-infektion så jag behöver ju avlasta det så det kan jag skylla på. 

Annars är det ganska bra idag. Jag kände inte för att skjuta mig i ansiktet när jag steg upp i morse å det ska bli trevligt i skolan idag å jag ska göra om lite hemma åxå sen i eftermiddag ja..ny soffa å ny byrå å ny matta. Jorå, det blir bra:) 

Nu ska jag läsa lite. Puss puss

Monday, February 10, 2014

Så. Nu har jag duschat, varit ute å rullat samt frossat i klämkäcka självhjälpsböcker. Jag tror jag tar åt mig för lätt. Bara för att nån som jag vågat öppna mig lite för säger att jag är förlorad i mörker osv så behöver det inte vara absolut sant. Det är bara vad han tycker å det är ganska drygt att säga så till mig, så jag har bestämt mig för att inte lyssna på det å fokusera på allt som är bra istället. Det känns ganska bra att tvinga sig att göra sånt man egentligen inte orkar, man blir piggare å gladare. Nu ska jag ståträna. Uh. 

:)
Idag börjar mitt nya liv. Jag tänker göra allt för att lura min hjärna att ställa om sig till en glad hjärna:) Det är svårt och motigt men samtidigt så enkelt egentligen. Jag ska inte tänka så himla mkt utan bara göra. Jag ska ta en dusch å sen ge mig ut å rulla en bit. Jag tänker inte låta mig vara förlorad i mörker. Jag är nog inte det. Somliga kanske uppfattar det så men det finns kanske nån som förstår mig å som kan tycka om mig precis som jag är. Jag har ju svårt att tro det, svårt att tro att nån verkligen skulle kunna se mig precis som jag är å ändå tycka om mig. Fan. Jag lipar när jag skriver det. Jag är rädd. 

Men nej! Nu får jag sluta tänka på det. Jag skulle ställa om hjärnan ju. Det finns massor av saker som är bra just nu ändå å jag ska inte älta gammalt. Nu dusch. 
Jag är så förlorad i mörker att det inte går att vara tillsammans med mig. Jag mår för dåligt å det blir väl bara plågsamt. Det gör ont att höra sånt, det gör så in i helvete ont. Men så är det ju sant. Hur ska andra kunna stå ut med min ångest när jag inte gör det själv. Hur ska nån annan orka? Jag orkar ju inte. Men tänk om jag egentligen orkar? Tänk om det finns potential till att orka, den måste bara lockas fram. Potential att bli lycklig. Tänk om jag imorgon bara börjar leva som om jag vore lycklig, luras hjärnan till att bli lycklig då? Jag är egentligen skeptisk till sånt men det kanske funkar. Det är wild mood swings nu. Jag känner mig mest värdelös. Hjärnan är slug.

Sunday, February 9, 2014

Det finns bättre djur

Jag har tänkt på det här att är inte porr, att titta på porr alltså, ett fruktansvärt konstigt beteende egentligen? Vilken annan art skulle sitta å spana på 2 andra som betäcker/blir betäckt å samtidigt simulera ett samlag med sina egna händer/tassar/bakben/whatever å, för hanarna då, slösa bort en utlösning genom att spruta den rakt ut i luften/händerna å inte i närheten av en vagina. Det är ju jättetrögt av oss ur biologisk synvinkel. Vi har dessutom skapat en hel industri av den jättemärkliga grejen att se två artfränder föra sina gener vidare medan man kastar sina egna i soptunnan typ. 
Vad säger det här om oss egentligen? 

Friday, February 7, 2014

Sepsis

Jag är ju ängslig av mig å nu har jag snöat in på det där med sepsis igen. Jag har inte feber längre men jag har fortfarande lite mer ont i såret samt att jag har sovit exakt hela dagen, eftermiddagen å kvällen. Som om kroppen är hårt ansatt av ngt farligt, typ sepsis. Läkaren sa att får jag sepsis så märker jag det, jag blir jättedålig å skulle knappt kunna ta mig upp ur sängen å ha hög feber osv å riktigt så illa är det ju inte. Ssk sa att mitt immunförsvar kanske bara ä tillfälligt ur balans eftersom jag knappt sover på nätterna å går upp så tidigt. Det är ett betydligt bättre alternativ. Sen ska jag nog inte sitta upp så länge som jag gör när vi har heldagar i skolan för det blir ju sån belastning på såret så jag tänkte kolla upp om det finns vilorum på universitetet. Det borde finnas kan man tycka.

Fy fan vilken ångest man får när man sovit bort ett helt dygn. Kanin å marsvin vill ha sin  bur städad å komma ut å skutta lite. Dock biter de så på sladdar osv så det känns inte så bra att ha dem ute typ dygnet runt som jag hade innan (plus att de bajsar å kissar överallt) men jag ska köpa en liten hage till dem tänkte jag. De är så himla himla söta så man vill ta upp dem å bara krama dem hååååårt å nypa lite i deras fåniga små nosar. Nu ska jag städa hos dem samt umgås lite med mina lika söta fåglar. Todd har sjungit i sitt lock typ en timme nu hehe så himla gulligt. Han anstränger sig verkligen för att vissla sitt allra finaste vissel när han har huvet i locket. Djur <3

Anställ mig jag är trasigast i Sverige

Det brukar hänga lite jobbannonser på anslagstavlan där de söker socionomstudenter som vill extrajobba lite på kvällar å helger å idag fick jag syn på en intressant där man skulle hjälpa till på ett boende för ungdomar med främst missbruksproblematik. Kul, tänkte jag å var på väg att ta telefonnumret för å ringa när jag insåg att haha det där skulle ju aldrig gå eftersom jag antar att chefer nuförtiden googlar ev anställningsobjekt å då skulle hen ju hitta den här bloggen direkt å stryka ett fett kryss över mitt namn. 

Det kommer förmodligen komma tider då jag ångrar att jag har den här bloggen å att jag envisats med att skriva så privat å liksom icke smickrande för min persona. Jag läser gamla gamla inlägg ibland där jag skrivit riktigt dumma saker som jag inte alls kan stå för idag men jag låter det vara kvar ändå. Människor förändras, mognar å förhoppningsvis får man lite mer insikt. Men jag vet inte. Jag borde kanske sluta blogga....fast det vore tråkigt, speciellt nu när jag känner att en förändring till det mkt bättre håller på att ske. Sen är folk fördomsfulla å dömande förstås men det är väl inte mitt problem. Eller borde inte vara det iaf. Jag tror säkerligen att det finns massvis med personer som pluggar t ex socionom som åxå mår dåligt å har en historia inom psykiatrin...det är bara det att man kanske inte pratar högt om det. Därför blev nog min klasskompis lite obekväm eller åtminstone förvånad när jag berättade att jag går å får elchocker på fritiden. Det är en sån där grej som folk i regel reagerar väldigt starkt på å en del tror att det i princip är samma sak som lobotomi. 

Men det är det inte förstås. Det är effektivt å skonsamt. 
Nu råkade jag dra bort en hel nagel från min tå å det blöder hej hå så jag får fixa plåster här. Tur att jag inte har nån känsel i fötterna. Eller ja, tur å tur är det väl vanligtvis inte men just exakt nu kanske.

Thursday, February 6, 2014

C'est la martyr de la miserable

Jag var så glad precis efter seminariet eftersom det hade gått så bra, kände mig energisk osv. Men sen nu på kvällen så var det som om luften bara gick ur mig, jag fick hög feber å känner mig typ likgiltig. Egentligen hade jag tänkt skriva på en uppgift å börja läsa litteratur inför nästa seminarie men nu ligger jag ist i sängen med tjock tröja, jacka, mössa å ett mkt blekt hängigt trött fejs. Jag har haft en väldigt jobbig vecka å jag är inte van att gå upp så tidigt å det är krångligt att ta färdtjänst ner till busstationen i Borås å sen vara krånglig när jag ska på bussen t Gbg å de måste fälla ut en ramp å sen får jag åka färdtjänst från terminalen i Gbg i vanlig taxibil som jag ibland inte kommer i utan att chaffisen hjälper mig å sen samma visa hem igen å sen är jag inte van vid föreläsningar å seminarier, inte van att öht prata med folk om annat än elände som droger å självmord å dödsfall. Jag befinner mig i en helt annan kontext än vad jag gjort de senaste åren å jag har ju nåt jävla mindervärdeskomplex som gör att jag ställer, ibland lite väl, höga krav på mig själv kombinerat med en tendens till självförakt. Det är ingen bra kombination alls. 

Jag vet inte om det är omställningen som tröttat ut mig så mkt att jag blivit sjuk men jag känner mig verkligen helt ur funktion. Har lite mer ont i såret åxå å har slarvat med antibiotikan det senaste så hoppas det är nån form av utmattning å att det inte är infektionen som blivit värre å ve å fasa kanske spridit sig så jag får sepsis å dör en plågsam död inom kort. 

Men jag får skippa skolan imorrn...jag klarar inte att pressa mig när jag ä febrig, har ont å är alldeles som en handikappad zombie. Men tråkigt att det blev såhär när jag trodde att jag, febrig eller inte, glatt skulle sitta med näsan i böckerna å läsa för fullt. Mitt humör är oberäkneligt. Och nej, det har inte å göra med att jag inte tagit alla mina meds..det får man inte feber av å likgiltigheten skulle med all säkerhet vara än påtagligare om jag hade tagit allt. Jag trappar ner lite på egen hand nu. Jag behöver ju liksom inte äta skyhöga doser av 2 antipsykotika när jag inte uppvisar några som helst psykotiska tecken. Nu kanske det beror just på att jag käkar medsen men det var först med ect:n som psykosen helt försvann så det kan vara värt att prova iaf. Det är ju gammal gammal neuroleptika som var en nyhet på typ 50-talet för schizofrena personer. Den gör ju att jag blir sådär lite som om jag hade en halv avokado där hjärnan borde vara. Å den hjälpte ändå inte mot paranoian så jag vet inte riktigt varför jag har den. Får väl boka tid hos läkaren å snacka igenom mina meds. 

Det är slut med rob åxå frstn. Vi passade inte ihop när allt kom omkring. Jag passar ihop med extremt få personer. Inte så mkt för att jag är udda som för att folk i regel är DUMMA I HUVUDET. Haha nä jag skojar. Jag har nog en kompromisslös snäv personlighet å svår att komma nära. Förutom om man läser den här bloggen då, här funkar det fint att vara intim så det räcker å blir över. 

Nä seriöst, jag får nog hämta båda filtarna åxå. Fryser ihjäl snart. 

Alone and forsaken

Sådärja! Nu är seminariet avklarat å det gick riktigt bra faktiskt, var tillåme roligt :) nu sitter jag å pluggar i caféet å dricker energidrycker. Något jag allt oftare lägger märke till är att jag är så väldigt ensam. Jag har ju min familj men utöver dem är det inte så många. Jag tillbringar min tid i ensamhet liksom, förutom i skolan då jag pratar lite med klasskompisar osv. Men i stort är jag alltid ensam. Jag vill nästan lipa lite när jag skriver det för det gör ont att inte ha nån som, ni vet, man ringer till när något kul eller tråkigt hänt, nån man träffar regelbundet å nån som vet allt om mig. Det är framförallt det jag längtar efter...släppa nån inpå mig, låta nån se all den smärta jag väl ändå får säga att jag bär runt på. Se det å fortfarande vara min vän. Jag har tänkt att jag trivs med att vara ensam, att jag vill vara lite utanför liksom, se människor på avstånd men jag tror inte alls det är så. Jag måste börja socialisera lite å sluta vara ensamvarg. Nu kom jag av mig helt. Skitsamma. Seminariet kan jag bocka av nu iaf å börja förbereda inför nästa.

Min inkompetenta hjärna

Ugh. Jag är inte van att gå upp så jävla tidigt jämt (runt 5), jag är inte van att ha nån tid att passa öht så det är en stor omställning. Nu sitter jag iaf på bussen t Gbg å går igenom det jag ska säga på seminariet... Jag blir ju som sagt trög av mina meds (hehe skyll på det, tänker ni) å sluddrig å hopplös men nu har jag tagit halva min ranson bara å ingen xanor idag. Det räcker med att jag kommer få sitta å läsa innantill eftersom mitt minne ä söpet, jag behöver inte sluddra å låta mer eller mindre full åxå. Igår lipade jag helt hysteriskt för jag blev rädd att jag gett mig in på nåt jag inte har kapacitet att fullfölja. Liksom vad fan, se till att inte käka alltför mkt narkotikaklassad meds å gör färdigt dina elchocker innan du ens börjar tänka på att plugga igen liksom. Känner mig så jävla dum ibland. Men men, det är snäva kast när det gäller mig å det borde jag väl ha vant mig vid nu. 

Jag får typ tankestopp ganska ofta märker jag nu när jag läser å så. Jag kan prata om nåt å så pang har jag helt tappat bort mig å har ingen aning om vad det var jag skulle säga. Det är jävligt jobbigt å lite läskigt å därför tänker jag bara läsa innantill å så får det bära aber brista. Värsta som kan hända är ju att jag blir underkänd å får göra extra uppgifter. Oh oh eller att jag börjar lipa. Det vore tråkigt. Nä nu måste jag spela hay day å koppla bort hjärnan en stund. 

Wednesday, February 5, 2014

Alltså, jag får nog sluta käka benso om jag ska klara plugget. Vi har precis pluggat ihop i gruppen som ska vara i seminariet imorrn å jag märker ju att jag inte får ihop nånting vettigt alls. Jag kan knappt formulera mig här men ni får ursäkta. Det finns inte en chans att jag klarar det här om jag ska vara såpass här påverkad, sluddrar å grejer. Nä. Imorrn får jag lämna xanoren hemma. 
Gud.
Jag har ju blivit helt trög. 
Jävla underbara skitmedicin.

Monday, February 3, 2014

Varsågod att bryta i h o p nu

Idag har varit den värsta dagen på mkt länge. Det började med att jag oroade mig för en vän som hade problem inatt å jag gick å la mig kvart i fyra, klockan ringde kvart över men jag somnade om å försov mig å eftersom jag seriöst såg ut som att jag hade fått stryk fick jag lov att sminka mig på bussen. Sen kände jag mig märkligt utanför hela dagen å dessutom var en av föreläsningarna personligt jobbig å sen upptäckte jag att jag till följd av att ha druckit 8 energidrycker hade pissat ner mig. Kul att rulla runt å lukta kiss. Hej hej. När jag sedan efter 8 timmar i skolan ASTRÖTT skulle åka hem så fick jag inte åka med färdtjänsttaxin till centralen i Gbg för att därifrån ta bussen hem. Jag hade inga pengar heller så kunde inte betala så det var bara hoppa ur taxin å ställa mig utanför skolan å bara bryta fullständigt ihop. Jag har inte gråtit så mkt på en evighet å folk kollade konstigt på mig såklart, nån kom fram å kramade mig å frågade om hon kunde göra något. Det var gulligt. Det vanliga är väl att man går förbi nån som sitter å bölar som ett psyko case. Det slutade med att min snälla far kom och hämtade mig. Jag vet verkligen inte vad jag hade gjort utan mina föräldrar,,,så glad att jag har dem. 

Sen pga att föreläsaren påpekade att många med ryggmärgsskador dör i förtid så kände jag mig så himla onödig. Va fan ska jag plugga å krångla med allt det här för. Jag ska ju ändå dö snart typ. Eller snart är väl att ta i men ni fattar. Inte för att det kom som en nyhet men jag var trött å hungrig å känslig antar jag för det brukar inte vara så lätt att få mig ur balans på det viset. 

Nu är jag hemma iaf å har tvångsgosat med kanin å marsvin å grinat deras päls tufsig. Så pratade jag med min fina vän Johan å han får mig alltid på bättre humör, så nu känns det bättre även om jag fortfarande grinar lite å känner mig allmänt dålig å det beror även på lite andra saker som jag inte vill ta upp här. Men dagen from hell helt enkelt. Nu ska jag kedjeröka å läsa klart ett kapitel hära. 

Jag vill vara med

Nu sitter jag på föreläsning å hinkar i mig red bull. Det fungerar ungefär som Ritalin så det är bra. Föreläsningen handlar mest om funktionshinder, fysiska å psykiska å jag kan liksom inte låta bli att skämmas lite när vi pratar om rullstolar, adhd, andra psykiska issues osv. 
Föreläsaren jobbar bl a med att få ut rörelsehindrade i arbetslivet å även få dem att söka till universitetet för många rörelsehindrade är vuxna utan att ha arbetat en enda dag i sitt liv å heller inte pluggat på lite mer avancerade nivåer. Mycket pga rent praktiska orsaker, som att ta sig till arbetet/studierna, att man är beroende av politiska beslut å det kan jag ju verkligen känna igen mig i. Det är ett jävla meck att ta sig till skolan. Men vad jag tänkte på är att det nästan är så att jag är ursäktad om jag väljer att inte arbeta/studera å det gör att jag känner mig lite nedslagen. Jag vill att samhället ska ställa krav på mig, förvänta sig något å inte se mig enbart som en psykiskt störd person med flera diagnoser å rullstol.

Jag har åxå nåt att bidra med.
Typ. 

Nu kanske jag ska lyssna mer uppmärksamt.

Var.Inte.Rädd.

Hej, jag är instabil som fan. Jag vet inte om det ingår i en förändringsprocess eller om det bara är det att jag är allmänt störd hehe men jag känner mig lite som en annan människa..känner att jag skapar mig en ny, eller en förbättrad, identitet som jag kan vara nöjd med. 
Skolan spelar in väldigt mycket å jag har precis haft föreläsning å trots att det är storgrupp har jag vågat räcka upp handen för att ställa frågor. Mest för att bara bevisa för mig själv att det inte är så jävla farligt, att jag måste våga ta för mig mer. Men sen på rasten rullade jag in på toaletten å grät lille skutt-tårar för fulla muggar samt, av nån märklig jävla inte så smart anledning, slängde mina xanor. Jag antar att jag så gärna vill leva ett normalt liv, inte nitiskt styrd av mediciner å utan att känna mig hämmad av andra människor. 

Men när jag satt där å lipade på toa så kände jag just det där jag inte vill känna. Jag känner mig utanför å udda å tänk om de bara visste allt om mig. Skulle ingen prata med mig då? Jag grät åxå av vanmakt för jag förstår varför folk uppfattar mig som väldigt konstig, udda men egentligen är jag inte det. Egentligen är jag bara liksom hm ja, vanlig typ ni vet å jag vill så innerligt gärna leva ett vanligt lite smågrått svenssonliv. Sen lipade jag lite extra för att jag hade spolat ner xanoren. 

Nej, nu måste jag hinna läsa ett kapitel innan nästa föreläsning börjar. Ihi, det är himla kul med föreläsningar :)

Insomnia hyper ggr tusen

Fan alltså, jag måste få ordning på min sömn. Jag sover ytterst lite några dagar för att sedan ta gammal sunkig neuroleptika så att jag sover typ ett dygn. Nu har jag varit vaken hela natten..klockan är halv fyra å halv fem ska jag gå upp så det är ju ingen mening att gå å lägga mig. 

Jag fattar inte varför det ska vara så jävla svårt med sömn..det är som att jag är livrädd för att lägga mig, livrädd för känslorna som kommer, tankarna å osäkerheten. Jag kan verkligen inte sova som en normal människa..eller ja, så som jag tänker att alla andra kan. De tar på sig nattlinnet, borstar tänderna å kryper ner under täcket. Å de tycker det är skönt...så sommar de å sover ca sju timmar, så vaknar de med ett leende på läpparna, skuttar upp från sängen å sätter på kaffe å gör ordning frukost å de är så jävla LYCKLIGA!  Hehe

Vet nån nåt bra tips på hur man ska göra för att få en bättre dygnsrytm, för att sovs bättre, på hur man inte ska vara rädd för att sova. Är det fler som har det här problemet? 

Jaja jag får lägga mig å avlasta såret en timme i alla fall.

Sunday, February 2, 2014

Bottenskrap

Jag har fortfarande inte förlikat mig med mitt handikapp, att jag inte kan gå, att jag sitter i en jävla stol å rullar runt som en tragisk liten gestalt. Det gäller framför allt i kontakten med killar. Jag har väldigt svårt att släppa nån inpå mig, låta dem veta hur jag lever, vilka särskilda problem å villkor jag lever efter. 
Rob bryr sig inte om rullstolen tror jag. Han ser liksom mig å jag tror inte min verklighet, i förhållandet rullstol, skrämmer honom det minsta. 

Men så fick jag en kommentar om att det är tur jag är tjej för det finns killar som tar vem som helst å om jag förstod det rätt indikerade han att jag är bottenskrapet. Det gör ont att läsa sånt. Väldigt ont. Tillhör jag verkligen bottenskrapet (vilka de nu är) bara för att jag sitter i rullstol. Jag är ju fortfarande jag liksom. Johan sa nåt bra en gång att rullstolen är ett bra redskap för att sålla bort stölpiga ytliga män å det är väl sant. Nåja. Nån dag kommer jag nog trivas med mig själv å det av mig själv å mina egna förehavanden (rätt ord?), inte för att nån kille bekräftar mig. Vilket iofs rob gör. Han är en fin kille den där. Nu ska jag plugga å lipa lite tror jag.

Saturday, February 1, 2014

Åååka pendeltåg

Jag mår stundtals riktigt bra. Det är skithäftigt att inte känna den där mörka dystra angsten över mig hela tiden. Men så pendlar det fram å tillbaka å ibland mår jag helt åt helvete. Jag tror dock att jag är väldigt medicinstyrd/-fixerad å när jag inte har meds så räknar hjärnan liksom med att jaha nu var det dags för mörker, bring it on! Fast egentligen mår jag inte så himla dåligt tror jag. Mitt mående blir ju bättre redan när det ringer på dörren å boendestödet kommer med meds, alltså redan innan jag tagit nåt. Jag måste komma ifrån det här extrema beroendet av meds men det får bli en senare fråga, just nu behövs de förmodligen.

Annars är min älskade rob här å det känns konstigt å skrämmande att släppa nån inpå mig, låta nån se min vardag, min smärta, min dysterhet, min irritation osv. Men samtidigt är det underbart å jag känner verkligen att han stöttar mig å faktiskt tycker om mig, trots mina mindre smickrande sidor. Han är ju kock å just nu står han å förbereder en trerätters å sen ska vi mysa. 


Jag har pluggat ett par timmar idag iaf å flera timmar i förrgår natt tror jag men det är sjukt mycket å att misslyckas är nej nej inget alternativ alls. Nästa vecka missar jag inte en enda föreläsning iaf å det är ju bra. Ska avboka min ect som jag egentligen ska ha på måndag. Får köra en ny omgång när/om det blir nödvändigt. Ect å plugg går inte så bra ihop. 

Dagens lärdomar då:

Herman Lundborg blev 1922 professor å chef vid statens institut för rasbiologi. Hans viktigaste forskning avsåg myoklonusepilepsi. 

Epilepsi kallades på latin för morbus sacer, den heliga sjukdomen. Man trodde förr att personer med epilepsi har ett närmare band med Gud.

Asklepios är inom den grekiska mytologin läkekonstens Gud.

Leddjur är en stam inom djurriket som omfattar så varierande djurgrupper som insekter, spindeldjur, mångfotingar och kräftdjur.  De är jordens artrikaste stam med omkring 80% av alla beskrivna djurarter beräknas vara leddjur. I Sverige finns det fucking 29.060 kända arter.

Ontologi är inom filosofin, antropologin å andra besläktade vetenskaper namnet på läran om det varande gällande hur världen eller tingen är beskaffade, vilka deras väsensbetingade drag är. En grundläggande del i ontologin är att försöka beskriva vilka egenskaper som ligger i ett tings natur å vilka som är accidenser.

Accidens är en filosofisk term som betecknar egenskaper hos ett ting som inte ä nödvändiga av tingets natur. Till exempel är egenskapen svart hos en bil en accidens eftersom det inte är en av de egenskaper som definierar föremålet bil, medan egenskapen kan förflytta sig är en del av tinget bils essens.

Inkariket var den största statsbildningen i västra Sydamerika under förcolumiansk tid. Det militära centrumet för riket var staden cusco i dagens Peru. 

Nu ska jag låta mig må som jag mår, acceptera om jag blir deppig å inte trycka i mig mer meds nej nej, då blir ju hela jag liksom bara konstlad. Men just nu mår jag riktigt bra. Jag har pluggat, har världens finaste rob här å ja, livet är faktiskt ganska bra. Bara det att när man haft missbruksproblematik så förväntar man sig att må sådär överdrivet bra å man tolererar inte ett "vanligt" mående, det blir liksom extremt ångestladdat å trots att det var relativt längesen jag hade de problemen så sitter det där kvar, att man vill att allt ska vara super duper för att kunna fungera. Fan. Vet inte hur jag ska kunna återgå till det "normala" men att jag ska är definitivt. Det måste gå. 

Nu är det mys.

Puss på er! 

Thursday, January 30, 2014

Stölpe foe showah

Först känns det lite obehagligt sådär när jag inser att jag inte har en aning om var sotji ligger, för min del hade det lika gärna kunnat ligga i Mexico, sen avanceras obehaget till skam deluxe när min kunskap sträcker sig till att veta att Putin förmodligen hör hemma som president nånstans österut, sen blir jag uppmärksammad på att jag inte vet vad en preposition är, KGB har jag visst åxå lite svårt att minnas om det är ryska underrättelsetjänsten eller ett slags kött-macka vi snackar och sist men inte minst vet jag inte om brutto är före eller efter skatt och dessa luckor upptäcktes under ett enda enstaka samtal. Det är fan pinsamt...så jag vet förstås inte varför jag berättar det här så ni kan skratta åt mig. Nåja ignorance is bless

Men ärligt. Jag hoppade ju officiellt av skolan i åttan (även om jag fick vara där å hänga för att inte förlora mitt sociala nätverk) och läste in hela gymnasiet på komvux å sen har jag pluggat mellanösternstudier, relativitetsteori å socionomkurser på universitet då men jag har liksom valt sånt som intresserar mig särskilt å missat sånt jag inte tyckt varit intressant. Struntat i det helt enkelt. Många undrar om jag verkligen kan ha adhd när jag pluggat på såpass hög nivå men det är ju bara för att jag finner ämnena intressanta. Sätt mig på att läsa om nåt jag inte tycker är särskilt spännande å vips så gör sig adhd:n gällande. Jag borde definitivt sätta mig in i min omvärld lite mer än jag gör. Jag vill ju lära mig nya saker, jag älskar in fact att lära mig nya saker men det är bara att det blir lite pinsamt när de nya sakerna är sånt andra lärde sig när de var 12. Jag har mina snäva specialområden å allt utanför dem vittnar om hur jävla trög jag är. Nä. Jag är inte trög. Bara icke så påläst alla gånger. Jag var liksom 21 när jag lärde mig vad hitler jugend var för nåt å att stjärnfall naturligtvis inte de facto är en stjärna som plötsligt börjar falla. 

Jag tänkte köra upplysningstiden nu ett tag. Utöver det jag lär mig i skolan ska jag lära mig minst 7 nya saker varje dag, från vitt skilda områden. 

Dagens lärdomar (förutom allt det här med sotji osv):

Läran om de kvantitativa sambanden mellan ämnen som deltar i en kemisk reaktion kallas stökiometri

John F Kennedy sköts i Dallas 1963

Tidningen Metro gavs första gången ut i Stockholm 1995

I människokroppen dominerar fyra grundämnen: väte, syre, kol, kväve

Komedi är ett grekiskt ord och betyder sång vid festliga upptåg

I maj 1921 fattade riksdagen beslut om att inrätta statens institut för rasbiologi

Det finns ingen psykiatrisk tvångsvårdslag i Ecuador 

-----

Ååh varför sitter jag med såna här meningslösheter kl 4 på morgonen? 
Förmodligen för att jag blivit sådär rädd för att sova igen. Jag mår annars ganska bra. Jag fixade skolan idag och socialiserade med nya vanliga människor. Ja, alltså inte vanliga, som något negativt utan vanliga, som i utan tusen psykiska problem, missbruksproblematik osv som man lätt bara pratar tråkigheter med. Det kan förstås hända att nya bekantskaper åxå har tusen psykiska problem osv men när man befinner sig i en annan kontext än typ psyk så blir det inte det naturliga samtalsämnet. Inget fel på mina psyk- å missbrukspolare, en del är bland de finaste människor jag vet men det blir lätt att man kör fast i snack om meds, diagnoser å destruktivitet å jag märker att ju mindre jag fokuserar på sånt desto gladare blir jag. Även om jag får kraftig jävla piss-ångest så går det relativt lätt att avleda å i grund å botten börjar jag nästan tro att jag egentligen är en ganska glad å käck person. Fast gömd bakom år av destruktivt leverne å tusen smärtsamma minnen. Men nånstans finns hon, det är jag säker på, den glada naiva, snudd på optimistiska, kvinnan. 

Nä va fan, jag sov två timmar föregående natt. Skulle kanske försöka få några fler timmar den här natten/ morgonen.



Wednesday, January 29, 2014

Angst som sig bör

Fan. Jag mådde helt ok i morse men nu har en stor fet äcklig tung klump slagit rot i min mage. Det är så jävla tröttsamt att försöka skapa ett nytt liv, ett nytt sammanhang, lite av en ny identitet, när vissa saker är så förbannat befästa långt inom mig. Nu vill jag vara en tillkammad student med regelbundna sov-och mat-tider och en allmänt hälsosam livsstil. Jag vill skaffa nya kompisar. Jag vill prata på föreläsningarna. Jag vill inte vara irriterad över småsaker. Jag vill vara lugn och balanserad. Men jag kan liksom inte bara överge min tidigare identitet och utan vidare bli den här mycket lyckligare personen. 

Det börjar bra. Jag pratar med folk. Räcker upp handen å kommer med inlägg. Jag lyssnar uppmärksammat. Men så slår ångesten till å då jävlar slår den till kan jag lova. Jag blir tyst, kan inte fokusera, tänker på mörka hemska saker som hänt och så känner jag mig som ett stort fett stigma. Utanför. Men framförallt har jag ont, och då menar jag riktigt jävla ont i magen. Vet knappt om jag klarar ta mig tillbaka till Borås sen. Åhååå varför ska det vara såhär? Jag undrar om det är så att jag förväntar mig en kraftig ångest så om jag bara börjar känna mig lite trött eller utmattad å känner lite vanlig olust liksom så slår jag kanske direkt på stora ångest-trumman. Det är från början kanske bara lite vanlig olust. Positivt är iaf att jag ICKE! tagit min behovs-xanor. Jag vill stå ut så länge jag bara kan. 
Nu börjar föreläsningen igen.

On the road

Nu sitter jag på bussen på väg till Gbg, har föreläsningar hela dagen idag. Det är ett jävla meck att hålla på med bussar hit å dit...så sur att jag inte kunde få färdtjänst till Gbg. Men jag vill verkligen gå den här utbildningen å då får jag vänja mig vid lite krångel helt enkelt. Som att gå upp halv 5 på morgonen för att hinna, hua. Om jag får gnälla på en sak till så är det den här jävla snön. Ni fattar inte hur jobbigt det är med rullstol i snön, helst när jag inte har några bra handskar utan bara tunna med avklippta fingrar så händerna blir till värkande istappar. Nåja. Nu ska jag gå av. 

Saturday, January 25, 2014

Fel frekvensah!

Jag vet inte om jag älskar eller hatar de där tillfällena när man inser hur falska människor är, i synnerhet man själv. Borås är lite en sån stad att om man är uppvuxen här så lär man sig att ta allt folk säger med en nypa salt å även om man gör det så bör man lägga till ytterligare några nypor eller en hel jävla kubikkilometer å ändå kan man fortfarande kalla sig naiv. 

Jag själv var på väg att skjuta nåt fint i huvudet pga min pessimistiskt naivitet. Jag höll på att kasta bort nåt fint å jag sitter ju liksom ändå med facit i hand. Jag tror dock att naivitet i grund å botten är nåt bra å en del människor som är raka motsatsen till vad jag har eftersträvat att bli som har visat sig vara just det. Jag glömmer se allt det positiva. Jag tappar så lätt bort mig själv. 

Friday, January 24, 2014

Nu har mörkret lagt sig lite å jag har fått pluggat å ordnat med tvätten, så känner mig mycket bättre till mods. Jag klarar det här. Jag måste. Fucking punkt.

Thursday, January 23, 2014

Mörkret 2.0

Idag sa jag till en vän att jag aldrig nånsin skulle ta livet av mig, att det inte finns på kartan. Men det har jag fått äta upp nu så att säga. Självmordstankar är som en sjukdom man drabbas av och det går liksom inte värja sig. Jag har ägnat mig åt att leta efter gamla piller så jag kan samla ihop en dödlig cocktail men så insåg jag att va i helvete är det jag sysslar med. Jag vågar inte prata om såhär känsliga saker just nu men det måste ventileras så det får bli här. Jag är så jävla ledsen å rädd å orolig. Tänk att bara få slippa ifrån allt..precis allt...vilken oerhörd frid. 

Men så är det något inom mig som är nyfiken å tycker att livet är spännande å vill göra nåt av det så att säga. Jág har börjat skolan igen å även om det är sjukt tung kurs nu så känns det ändå spännande å intressant å roligt. Men så kommer tvivlet. Vem är jag att tro att jag kan bli nåt? Vem är jag att tro att jag kan genomföra universitetsstudier med mitt bräckliga jävla skithuvud? Vem är jag öht? 
Jag har väl inget att komma med? 

Så de där känslorna väller över mig å jag tänker intensivt på hur lättad jag skulle bli om jag fick dö. Nu ska jag inte göra något, isf hade jag inte ventilerat mig här å dessutom har jag inte tillräckligt med piller. Så det är ingen fara så sett. Det är bara jobbiga tankar. 

Jag är väl nervös å rädd att jag inte ska klara av att styra upp mitt liv å då är det väl ganska naturligt att det kommer såna mörka tankar. Men det finns ljusa tankar åxå å än så länge har de övertaget. Jag vet inte om jag borde publicera såhär privata tankar men jag bara gör det. Då känner jag mig mindre ensam.

Wednesday, January 22, 2014

Tröttheten 2.0

Jag är så trött å slutkörd att jag bara vill ligga under täcket å LIIIPA! Blir jag såhär trött efter en halv dags föreläsningar undrar jag verkligen hur jag ska palla heldagarna. Imorrn ska jag gå upp 4.30, ta bussen nerifrån centralen vid 6 å va vid centralen i Gbg vid 7 så jag har god tid på mig att ta mig till skolan å hitta rätt sal. Sen har jag föreläsningar hela dagen å slutar kl 17 å lär väl inte vara hemma förrän 18.30 nånting. UH, känns inte inspirerande alls och eventuellt ska jag heller inte gå...tycker jag varit lite duktig nu som fixat två första dagarna utan större probs så om jag missar en dag får jag väl bara läsa mer av litteraturen. Dessutom har jag nåt med sjukhuset imorrn. 
Men men...det är farligt med sånt tänkande å jag borde väl dra dit hur som helst men vi får se. Nu ska jag tvätta håret så jag slipper se ut som en lodis om jag nu kommer gå...det rimmar illa med min sluddrighet å allmänna tröghet. Haha min farsa sa elakt nog idag att jag ser ut i ögonen som jag låter (vilket är släpigt, långsamt, trögt). Tur för honom att jag har humor å att han är så snäll i övrigt. Sen förstår jag ju att han är på mig lite extra för att han tycker det är alldeles för mkt meds nu igen (runt 15 olika) å det håller jag med om å därför mina kära läsare har jag idag helt iskallt slängt en av mina xanor. Det ni! Nä hårtvätt innan jag däckar.

Pillertrillarn

Idag var det skola igen å jag fick snällt nog skjuts dit av papsen. Det känns ganska tufft å mödosamt att ge sig in i det här nu...speciellt när jag så nyligen varit inlagd å verkligen pressats in i rollen som psykpatient. Nu är jag plötsligt på andra sidan liksom. Ett problem är alla mina meds. Jag sluddrar å tänker långsamt/trögt. Då är det sjukt svårt att hänga med i föreläsningen å ta de anteckningar jag behöver. Jag glömmer liksom vad som har sagts i samma stund som det påbörjas en ny mening. Ja, alltså benso å studier är verkligen en dålig kombination. 

Magen krånglar fortfarande men slapp skita ner mig iaf. Det var nog en engångsgrej men man blir ju nervös att det ska hända vid högst olämpliga tillfällen sådär. Om magen är stilad å kammad imorrn ska jag gå på föreläsningar hela dagen, från 8 till 17 tror jag. Men det är inte obligatoriskt tack å lov för jag pallar inte va iväg hela dagen om magen ska krångla. Dock är min hjärna så jävla långsam å ineffektiv att jag verkligen behöver gå på föreläsningarna för att begripa vad det är vi håller på med. Har ändå seminarie/seminarie-uppgift nästa vecka, så tills dess måste jag fixa till huvet. Undra om jag kan sluta med xanor nu. Jag har ju massa annat att tänka på så kanske inte har så mycket angst. Fast å andra sidan kanske det är dumt att pilla med det nu när det ändå är hållbart typ. Jäjä, vi får väl se vad som händer.

Tuesday, January 21, 2014

Mala vida

Jag har himla ont i magen...känner mig allmänt supernervös å skit. Det är så mkt som krånglar liksom. För det första har jag inte fått tag i all litteratur å för det andra så kommer den jag har fått tag i inte förrän Tors å för det tredje får jag ju inte färdtjänst till Gbg trots att jag fixade så jag kan läsa halvtid (heltidsstudier på universitet medför tydligen att man inte har några problem att ta sig till skolan) å jag får inga pengar från försäkringskassan nu när jag ska studera å då behöver jag söka CSN men då är fet dumt att jag fixat så jag läser halvtid å kan jag ändå inte få färdtjänst så kan jag ju lika gärna läsa heltid å för det fjärde så sket jag ner mig inatt å för det femte skulle jag därför behöva blöjor för att kunna känna mig trygg i skolan liksom men det har jag inga å gaaaaaaah! Kan inte verkligheten bara give me à break?! 

Jag har duschat mina nedre regioner men skulle behöva duscha de övre åxå men jag hittar liksom ingen ork. Så. Tyck synd om mig nu tack. 

Monday, January 20, 2014

Skolan

Nu sitter jag i klassrummet å väntar på att rasten ska ta slut. Det har hittills gått bra å det känns himla kul å spännande att börja studera igen. Har inte ens behövt ta mina xanor :) 

Sunday, January 19, 2014

Det här känns inte kul. Det är min födelsedag å jag ligger å lipar under täcket utan att riktigt veta varför. Jag saknar min nosmes:/ å jag är nog lite rädd för imorgon åxå. Jag är så van att se mig själv som utanför det vanliga livet, utanför samhället å nu ska jag ta ett visserligen litet men ändock steg in i det igen å det gör mig lite orolig. Rädd. Nervös. Nä nu måste jag ta tag i mig själv, kamma till mig å städa upp här åtminstone. Sen kommer min fina familj å hjälper till åxå så det blir nog bra. Iiiihhh kan det inte bli imorgon nu så jag får det första steget gjort iaf. 

Please hold my hand

Uh, jag vet inte om jag vet vad jag gett mig in på. Just nu känns det mest bara jobbigt att börja plugga igen...jag tvivlar på mig själv, tvivlar på om jag kan genomföra den här utbildningen å sen arbeta med utsatta människor. Jag är ju själv så skör. Tror jag. Ibland känner jag mig kick ass stark men så kommer de där tvivlande rösterna i huvudet å får mig att känna mig allmänt dålig bara. 

Jag vill över på den starka sidan å sen stanna där å inte tvivla så mkt på mig själv. 
Fan vad allt känns tungt idag. Jag kissade ner mig inatt å det gör inte saken bättre. Jävla blåsa. Ska fixa blöjor så jag kan ha på mig det i skolan imorrn å slippa oroa mig för eventuella missöden. Ööh..Ibland undrar jag vad fan jag blottar mig så som jag gör för.  Jag hoppas väl att det ska kunna hjälpa nån nånstans eller ja, visa att det är okej att ha svagheter å att alla har det...mer eller mindre. Men jag utsätter mig kanske för onödig granskning å en del elakheter ibland. 

Ja ja. Det här är jag å duger det inte så gör det väl inte det bara. Jag vill visserligen ändra på en del saker men min psykiska känslighet vill jag inte ska försvinna. Ah jag svamlar. Nu ska jag bädda rent i sängen. Hej hå. Ja frstn, jag fyller år idag. 32. Det är inte klokt vad gammal man är.

Saturday, January 18, 2014

Psykisk sjuk å socionom, inte aktiv pedofil å dagisfröken

Är det fel av mig att plugga till socionom när jag själv har psykiska problem? Jag anser visserligen att alla har psykiska problem, man är bara i olika grad medveten om dem. Sen har väl jag särskilt många av dem åxå. En del tycker att egen-terapi borde vara obligatoriskt även för socionomer och det kan jag nog hålla med om och i det fallet har jag ju en stor fördel med alla mina hundratals timmar egenterapi. Jag vet på ett ungefär vad jag klarar av och vad jag inte klarar av och jag har lärt mig stå pall för ganska mycket genom åren. 

Hm. Det känns visserligen konstigt att jag ena sekunden ligger å får elchocker och nästa ska plugga. Vad det än vore jag skulle plugga iofs. En av mina första kurser jag ska läsa är missbruk (komplettera tidigare kurs) och där anser jag att jag som fd narkoman har fått den absolut bästa utbildningen redan för den insikt jag numera har skulle jag aldrig haft om inte jag själv hade varit där. Och kanske är det samma med min psykiska ohälsa...kanske har jag trots allt insikter som jag inte hade kunnat skaffa bara genom att studera ämnet, jag har ju praktiserat från motsatt sida så att säga. Jag hoppas jag har det. Insikter alltså. Att folk har något emot att jag pluggar till socionom tycker jag tyder på att psykisk ohälsa fortfarande ses som något skamligt och fult. 

Om jag hade diabetes och pluggade till läkare skulle väl knappast någon invända. Hade jag cancer och pluggade till läkare skulle folk snarare jubla över min styrka istället för att gnälla om huruvida jag verkligen kan kombinera cellgiftsbehandling med arbete/studier. Någon skrev att hen aldrig skulle anställa en socionom som inte är färdig med sitt bagage å jag undrar för det första om du är helt hundra på att du själv är det och för det andra om du skulle resonera likadant när det gäller mitt fysiska handikapp. Är jag lämplig att arbeta med och ta beslut gällande rörelsehindrade personer när jag själv är såpass rörelsehindrad? 

Varför ska just psykisk sjukdom göra folk så bajsnödiga, undrar jag. Det är en fördel med mig iaf, psykisk ohälsa gör mig inte minsta skitnödig. Tråkigt bara om det gör mina framtida kolleger det.