Wednesday, August 31, 2011

dagslända

jag är inne i en dålig period. allt känns så jävla jobbigt, allt. till och med att ligga i sängen är jobbigt för jag kan inte lägga benen på ett sådant sätt att jag ligger bekvämt. jag tar stilnoct och då kan jag sova bort en timme eller två.

det såg ut som hiroshima här så jag har storstädat idag. det är verkligen ett träningspass att städa när man sitter i rullstol. bara att dammsuga golven tog mig en halvtimme, sen lika länge för att torka dem. jag kommer inte år överallt, vilket gör mig vansinnig. hemtjänsten kan hjälpa mig att städa men jag vägrar. jag kan inte svälja den lilla stolthet jag har kvar och låta någon annan städa åt mig. jag ska göra allt själv om det så innebär att jag faller ur rullstollen.

när jag äntligen hade städat färdigt skulle jag lägga mig i soffan och läsa, men vad upptäcker jag då? jag har kissat ner mig, så jag var tvungen att byta om, vilket tar sisådär 20 min. nu ligger jag iaf i soffan med rena, torra kläder och tänker på när jag vakade upp på sahlgrenska. jag tänker väldigt mycket på det nu...det var som en riktigt lång mardröm, som på sätt och vis inte tagit slut ännu.

jag funderar över om jag vill leva. jag har fått en helt ny syn på livet...det är inget särskilt att leva och döden skrämmer mig inte. döden betyder bara att jag återgår till det stadium jag varit i miljoner år, ingenting.

Monday, August 29, 2011

dagens utter:


asiatisk klolös utte
den här gulliga uttern hänger omkring i sydostasien, där de simmar tillsammans med sin familj och leker med varandra. egentligen behöver jag inte säga så mycket, vi kan ju alla se hur oerhört ståtlig den ser ut. det här, mina vänner, är sannerligen en utter att bli kär i.

uppfostra ditt barn såhär


det har letat sig in diskussioner om barnuppfostran bland mina kommentarer. jag har läst lite på andra bloggar också och det verkar som att alla är små gurus som sitter inne med svaret på hur du ska uppfostra ditt barn. fy fan vad jobbigt alltså. barnen blir ju helt fucked up om man ska följa alla dessa bloggar. man kan läsa vad andra tycker men uppfostra sitt barn precis som man vill. även om det skulle vara politiskt inkorrekt.

jag har själv inga barn, tack å lov, men har ganska bestämda åsikter om ämnet. att din lilla flicka vill natta dockan och sjunga vaggvisa för den beror på att hon får hon positivt gensvar från sin mamma eller pappa. gör en pojke likadant uteblir det positiva gensvaret, man kanske till och med säger till honom att det där tjejgrejer, "inte ska väl du leka med dockor tuffing", och därmed tycker han inte att det är roligt, om han däremot klär ut sig som spindelmannen och brötar runt så får han förmodligen uppmuntran, vilket han såklart vill ha. "oj, oj vad stark och häftig du är, nu får vi passa oss" typ nåt sånt.

kommer han sedan in iklädd en rosa klänning, högklackade skor och läppstift så är jag säker på att de flesta säger "men det där är ju tjejgrejer" och uppmuntrar honom inte genom att säga hur fin han är osv. han börjar förstå mallen och där finns inget om klänningar och läppstift. mallen man ska in i är så förbannat snäv.

flickor får alltid (eller ofta iaf)höra hur söta de är och killarna får höra hur häftiga de är. ytterligare ett sätt att pressa in dem i mallen. jag har sett barn på lekplatser där de klättrar runt, smutsar ner sig och äventyrar. killarna har jeans, t-shirt och träningsskor. flickorna har spetsklänningar och lackskor som inte alls funkar lika bra att leka i, man får ju inte förstöra sin fina klänning som alla säger att man är så söt i. man ska vara söt, då är man okej.

jag menar inte att man ska gå runt och tänka på sånt här, utan bara vara avslappnad, inte lägga någon vikt vid att exempelvis din pojk vill prova den rosa spetsklänningen. man utforskar olika saker när man är barn, provar allt möjligt. jag tror att det är först när de blir äldre som man försöka överföra vissa principer, synsätt osv.

nä jag orkar inte anstränga mig, jag är för trött, men jag skulle kunna skriva flera sidor om detta. trött som fan är jag, troligtvis för att jag börjat med seroquel. nu ska jag sitta å stirra på maincraft eller vad det heter, johans son är verkligen helt hooked. jag blir åxå en smula sugen när jag ser på. fast jag ska egentligen skriva på min bok..jag har haft flow idag, för första gången sen le katastrophe.

Sunday, August 28, 2011

sen kom kärleken


nu är johan och jag tillsammans igen<3
vi hade egentligen inget att bråka om och vi båda tyckte att det kändes fel att vara utan varandra. naturligtvis var det jag som ringde upp honom och på ett moget sätt benade ut vad som hänt och vad problemet egentligen är.
jag tycker att vi har varit såpass mkt med varann att det känns sådär att göra slut bara genom att ändra statusen på facebook. nu ser jag nya egenskaper hos honom, för att jag ser det hela lite från ett annat perspektiv. hur som helst så ska vi åka å köpa snacks å kolla film och jag känner mig helt lycklig.

jag har en tendens att "köra slut" på människor. använda sönder dem, eller något sådant. jag stormar in i ett förhållande och det brukar vara galet passionerat och man kan inte vara utan varandra. men sen kommer borderline-lina fram och kan förstöra precis allt på någon vecka eller så. det är som att jag suger ut all energi, all passion och lämnar kvar en utmattad, frustrerad, ledsen och arg person.

nu mat.

Saturday, August 27, 2011

information


jag kissade precis ner mig medan jag satt och skrev på boken, men det är väl inget som angår er egentligen.

spectacular girl

de flesta bloggar är så jävla bajsnödiga och ointressanta. den här bloggen är allt annat än det. jag älskar avslappnade människor, speciellt sådana som har ett avslappnat förhållande till sitt föräldraskap. jag håller inte med henne om allt men hon är helt genialisk. läs nu.

you better give me something so i don't die


usch, gårdagen var ingen bra dag, så jag stoppade i mig mängder med äckliga seroquel o remeron bara för att somna bort från allt (alltså bara sova, inte överdosera). sen vaknade jag typ 5 tim senare och är så jävla borta att jag inte kan sätta mig upp i sängen, armarna funkar liksom inte att stötta på. ni som någon gång ätit seroquel eller remeron vet hur in i helvete hungrig man blir och jag visste att det fanns glass i frysen.

så trots att jag inte ens kunde samordna mina rörelser för att kunna ta mobilen som låg på nattduksbordet (det är faktiskt sant, märklig känsla), jag lyckades få den att ramla ner på golvet i alla fall, trots detta var jag mycket bestämd att ta mig till kylen och hämta den åtråvärda glassen. när jag väl hade satt mig upp och skulle flytta över till rullstolen, så föll jag direkt, pladask. jag hade höjt upp sängen så jävla mycket också så det blev ett ganska hårt fall tror jag. jag försökte hasa mig till köket, förgäves. jag fick inse att glassen får vänta. som tur var hade jag fått ner mobben på golvet så jag kunde ringa mamma. hon hörde inte riktigt vad jag sa..jag har aldrig slöddrat så mkt i hela mitt liv, jag lyckades iaf förmedla att jag låg på golvet. papi kom å räddade mig.

jag låg sen i sängen med glassen, som mamma hämtat och mulade i mig den, som en gris, det kom glass överallt, jag somnade till mitt i tuggorna, jag kämpade verkligen för att hålla mig vaken så att jag skulle kunna äta upp hela litern glass plus en chokladkaka. jag tror inte att det var nån vacker syn.

något hände med min höft när jag föll, jag kan inte ligga i vissa ställningar och det gör ooont trots att jag tog alla mina tramadol på morgonen. jag har akutröntgats 3 ggr nu för att jag trillat, så jag kan inte med att åka in till akuten. jag tänker att de tror att jag fejkar för att få morfin haha. det skulle jag mkt väl kunna göra om det inte vore för att man ibland får vänta typ 6 timmar, så jävligt ovärt.

har det inte rättat till sig tills imorrn så åker jag väl dit. mami o papi insisterar på att jag ska göra det. jag föll jävligt hårt. jag fattar inte varför jag hade höjt upp sängen så jävla högt, jag nådde knappt rullstolen, men min avståndsbedömning var förmodligen satt ur spel...å så tänkte jag nog att om jag inte klarar förflyttningen så kommer jag ändå landa i rullstolen. dumt.

nej fan vad ont jag har. skitkropp.

Wednesday, August 24, 2011

i will never be the same


jag ringde min gamla psykoterapeut idag...han hade kollat, men det gick inte trycka in mig nånstans förrän om några veckor. han sa att om det känns väldigt akut så kan han ordna nån annan jag kan prata med. jag blev tyst och efter ett tag viskade jag att jag inte mår bra.
då brast allt, jag började böla som ett barn. han svarade att nej, du mår inte bra. då lipade jag mer.

jag sa att jag kan vänta tills han har tid. jag orkar/kan inte skapa förtroende för någon mer okänd person. dessutom är de där psykoterapeuterna, om de är duktiga, oerhört kluriga och...hm...subtila. svåra att läsa av, det får mig att känna mig lite hudlös och jag blir väldigt osäker och lite rädd tror jag. ett telefonsamtal fick mig att bryta ihop. stört. vågar man ens gå till honom. han är jävligt bra på sitt jobb tror jag. han fick mig i alla fall att stundtals tänka i helt andra banor. jag hade alltid tusen tankar i huvudet när jag hade varit hos honom.

johan skulle helt plötsligt åka hem och sova...klockan var liksom halv 8, det gör mig misstänksam men jag orkar inte tänka på sånt. jag orkar inte vara borderline. all energi går åt till att tycka oerhört synd om mig själv, blandat med att tycka att det var rätt åt mig och att jag inte ens är värd att säga hej till, jag är bara en halvdöd äcklig kötthög. uh, mitt självförakt, mitt självförakt.

pain in my heart, twistin' like a knife disappeared just overnight


mina ben fungerar inte - rättfärdigar det att jag tar en smula tjack?

fan det går att hitta så jävla många anledningar och saker att skylla på.
jag har typ rabblat 100 st för mig själv nu. det känns i princip som att det allra bästa för mig och min rehabilitering är att ta tjack, haha jag hör hur jävla cp det låter.
jag kommer dock aldrig röra det igen, men det där missbrukartänket finns kvar ännu. jag förstår inte när det ska försvinna. det stör mig oerhört mycket, men det är bara att stå ut...eller ja, inte "bara", det är jävligt svårt. men det försvinner alltid tids nog.

det är en snubbe från en lokaltidning som ska intervjua mig på fredag är det meningen, men jag tror jag bangar, eller? jag sparar allt till boken, och skriver det till er förstås. ärligt talat, låter det inte jävligt otrevligt och inte alls lockande, att ta någon i kringlan?

tenbrink


min gamla pojkvän, tillika billys pappa är fantastiskt bra på det där med musik. jag fattade inte riktigt det där med att länka till just det albumet jag ville.
ni får kolla, det är helt klart värt


http://open.spotify.com/track/5kjsghmGaQY5ygzMRXT3fV
det är min tur

http://open.spotify.com/track/0BEHOwYUuCdVz7CZ5r9o5Xmedvetslös (oslagbar)

jag hjärtar james dean



hold on to this feeling, cause good things don't ever last


sammanfattningsvis kan man säga att det inte lönar sig att överdosera lyrica och iktorivil, faktiskt, trots att det känns så trevligt och rätt..eh..just när man gör det, that is. sen blir man ledsen och ångestfylld efteråt. som det brukar vara med droger då alltså.
PLUS, och det här är viktigt, så triggar det mitt illegala knark-sug enormt.

jag har fortfarande kvar en del nummer...nummer till vilka som i folkmun går under namnet bottenskrap, jag kallar dem tjack-källor. en del av dem har inte ens nåt hem,,,stackare. gemensamt för de alla är att man absolut inte kan lita på dem.
idag ska jag ha en liten seans och radera dessa nummer, tyvärr går de ju inte spola ner i toaletten. en sån app kanske vore nåt. så kunde det finnas fiskar som tar nåt nummer man spolat ner och ringer efter knark. haha, jag ska fan skriva en bok om de jävla fiskarna..nä inte jävla fiskarna. jag tycker de är helt ok, så till den grad att jag inte ätit någon på hmhm 17 år.

men jag förlitar mig på att det inte ska komma så mycket medicin på löpande band till mig. det gör det, så länge jag inte går till läkaren. hehe, jag tror inte de får ändra på något i min apodos om de inte har träffat mig. men jag vill träffa läkare...jag ska göra just det 30 aug, överläkaren på rehab. hon verkade vara väldigt bra. jag tiggde morfin och hon sa nej, utan körde mer på den medlidsamma doktorn. jag som är så intelligent ska väl ta upp studierna så snart som möjligt och inte fastna i pillermissbruk mer än jag redan gjort, då blir det svårare att studera och jag haar ju så mycket att ge. håhåjaja. jag skrattade till och sa att hon nog får komma på något mer fantasifullt om man inte ska genomskåda henne direkt.."jag fattar vad du håller på med", viskade jag med norman bates-röst, men hon verkade faktiskt ganska genuin. hon fick mig i alla fall att fokusera på annat än morfin. och så pratade vi om möjligheten att delta i forskningsstudier.

hon sa något om att det måste vara svårt att vara så cynisk, är jag verkligen det innerst inne? har livet gett mig för många käftsmällar? kan jag inte försöka ge tillvaron en helt ny chans.

jag skrockade något om att jag tyvärr inte går att avleda.

det blir alltid så jävla fel när jag träffar läkare. jag har till flera av dem sagt att jag liksom tar på mig nån typ av stenhård mask och ställer genast in mig på att ljuga, manipulera och lirka. det är liksom inprogrammerat. men nu ska jag försöka få en rak och ärlig relation med henne, jag tror det finns en chans. då skulle jag med hennes hjälp trappa ner medsen och kanske sluta helt med vissa. eller med andra ord; jag kanske låter henne fiffla med min apodos.

johan sitter och viskar "pröv" på gotländska i mitt öra och jag skrattar och blir äcklad så till den milda grad att jag inte kan skriva mer nu. men det kanske bara är typ 1 som haft tråkigt nog att hon läst ända hit.

jo, en sak till. min blogg fungerar som ett virtuellt bollplank och medan jag skriver får jag ofta insikt om mitt beteende, nya infallsvinklar. jag vet inte om det är så kul att läsa, men så är det i alla fall. en del inlägg kunde jag skrivit helt privat men jag låter er se det ändå. varför? hm..dels är jag väl en attention whore (fast vad är det egentligen? det är sannerligen mer komplext än att man bara vill synas för att synas) och dels vill jag visa vem jag verkligen är, efter år av att vara på låtsas, sen vill jag delge andra mina funderingar, kanske få någon att må lite bättre. framförallt vill jag minska fördomar om psykisk ohälsa och nolla tabut kring det helt. fast jag kanske gör det värre, haha

Tuesday, August 23, 2011

en livslögn att dö för


nu fick jag ett infall igen och spolade ner stilnocten i toan, som ett slags kompensation för att jag tog all lyrica tror jag.
jag ångrade mig redan när jag kände tabletterna glida ur min hand. det är så jävla kiligt det här, men jag orkar fan inte missbruka läkemedel längre. inom mig så skrek någon "vad fan gör du?! det är ju dina älskade stilnoct, sluta, sluta för fan", när jag spolade ner mina piller.

det är en pytteliten kvinna som kämpar för att sluta leva destruktivt, hon slåss mot flera ton monster, gjorda av kärlek till dekadensen.
det är detta vidunderliga, vackra monster av dekis som oftast får styra mitt kött och göra redan förutsedda val. fuck. det är kanske meningen att jag ska dö. enligt statistiken ser det så ut i alla fall.

nåväl.
nu får fiskarna sova lite.

pimp my blog



kan någon förklara hur man hämtar andra mallar till sin blogg, eller gör egna om det inte är för avancerat, då är det inte värt. jag vill pimpa min sida. så vill jag kunna pinga också och hamna bland dem som skriver om något i aftonbladet. jag har suttit...hm...i 3 timmar nu men jag kan ändå inte pinga. jag är ledsen.

och ingen kommer till ditt försvar


hehe, jag har pillat på mitt stasch. 1200 mg lyrica och nu ligger jag i sängen och myser samt ser bläckfiskar och stora maneter när jag blundar. jag har ju varit beroende av lyrica, av den här underbara känslan man får, men jag kom ur det på något sätt, vilket naturligtvis stärkte mitt självförtroende enormt, jag trodde aldrig det skulle gå.

nej fan, nu minns jag ju när jag lyckades sluta. det var när jag var inneliggande på psyk och för att vänja av mig från lyrican samt hålla mig lugn fick 60 mg stesolid och 2 mg temesta om dagen. är föregående mening korrekt? ska det vara ett "jag" efter "fick", så skrev jag först men det såg märkligt ut. "jag" är ju redan sagt en gång, jaja. det var ju lite fusk där med all stesolid å temestan. samt iktorivil-spruta vid behov om jag inte minns fel.

jag kommer ju pilla på lyrican förr eller senare, fattar jag ingenting? de har varit mitt liv för inte så längesedan, utan dem kunde jag knappt andas och i sängen låg en sorglig mask och vred sig av ångesten.

sen kom lyrican varannan dag och då fortsatte jag plugga/städa/tvätta osv. utan att reflektera alltför mycket över mitt missbruk. fan, de är sluga och finurliga de jävla pillren. men det ska inte bli nåt sånt nu. jag kan ge medsen jag inte tar till hemtjänsten så tar de hand om dem. men det tar förstås emot lite. jag pratade i alla fall med en av dem idag att jag har ett stasch, hon tyckte inte det var bra och sa att de gärna tar pillren. jag ser gärna att de inte gör det, men det kan vara nödvändigt, gah!

min frustrerade muff och jag


nu har det äntligen poppat upp en dejtingsajt för människor som inte vill, eller kan ha samlag. mycket trevlig, och för mig aktuell, idé.

i och med min ryggmärgsskada så kan jag inte längre känna så mycket down there i muttan. jag tror jag har känsel på typ höger sida av klitoris. jag kan i princip inte få orgasm längre, vilket är otroligt frustrerande och ibland skulle jag hellre vilja få tillbaka den funktionen, än funktionen i benen. för jag kan fortfarande bli jättekåt men det krävs alldeles för mkt arbete för att kunna komma. just nu verkar det till och med ha gått tillbaka ännu mer så jag inte längre kan, hur mkt man än anstränger sig.

fast självklart kan jag ha samlag ändå och det är skönt, men fatta frustrationen.

och det har varit en lång, lång natt men jag är glad att mina tårar är behärskade och lugna

idag har jag varit uppe/är uppe långt innan mina meds kommer, 2 tim i alla fall, och jag måste säga att det fungerar ganska bra att fixa kaffe och röka morgonciggen ändå. jag ska fortsätta med det här spåret...ta bort lite av de sederande medlen för att antideppen ska få en chans. då får jag förmodligen mer energi.

jag har pratat med skolan (socionomprogrammet) igen frstn..jag kan börja i början av november om jag vill. vad tror ni? det är ändå många ämnen som intresserar mig och så måste jag ju läsa färdigt för att sen, efter att ha jobbat 2 år, söka till psykoterapeut. men är det för tidigt? nee, det tror jag inte. jag kan ju inte gå (rulla) hemma och skräpa alltför länge, då blir det svårare att komma tillbaka sen.
jag kände redan innan att jag fick be om ursäkt för att jag skräpar ner föreläsningssalen med mitt fula plyte. hur ska det bli nu då, när jag dessutom sitter i rullstol?

fast inget kan väl vara så mycket värre än att bryta ryggen/nacken och förvärva sig en ryggmärgsskada, så det är bara köra på. det är det, eller att börja köra heroin.

bring me back a dog in my next life


eller så är livet bara kul en kort stund, under barndomen och tonåren typ. sedan blir det så jävla lååångtråkigt...då gör droger att det blir lite roligare igen, varför inte ha roligt istället för att stressa ihjäl sig för att passa in. när man är liten är man liksom så levande att man behöver crack och strypsex på äldre dar.

nästan alla följer tanklöst strömmen..; (sådär kan man nog inte göra med semikolon, men let's go wild) man måste ha en utbildning, man måste ha ett jobb, man måste ha man och barn, man måste ha hus med omsorgsfullt planterade rosor i trädgården, man måste ha pengar, man måste ha mycket pengar, ens barn måste passa in, de får inte avvika från normen, då ger vi dem amfetamin, man måste småprata om vädret eller arga snickaren vid rökkuren, man måste vara "miljömedveten" och lämna in sina oanvända piller på apoteket, inte spola ner dem i toan (haha)..and so on. ni fattar.

jag tror att det bara är rullstolen som fängslar mig, men
går det ens bli fri?

Monday, August 22, 2011

extravaganja


lid och lev



ibland tänker jag att det var det bästa, kanske till och med det enda, som kunde hända mig, att bli förlamad och förpassad till rullstol för resten av livet.
jag var på väg åt fel håll, i fasansfull, rasande hög fart. inget kunde stoppa mig, inte ens lillens död och annan skit som hände. jag trodde jag kunde undfly livet helt och hållet, jag var död. i sinnet i alla fall.
jag ville ju inte leva så, verkligen inte, så jag hoppade. fanns det ens någon annan väg att gå? stakades den vägen ut redan när det första kornet tjack nådde min näsa, kanske. jag vet inte.

nu sköljer livet över mig. jag LEVER och det gör besinningslöst ont, ont, ont. jag tänker tillbaka på min desperata flykt från livet. första gången jag tog tjack så visste jag att det här, det här mina vänner, kommer jag fortsätta med tills jag dör. jag fucking älskar det.
jag kunde helt plötsligt vara mig själv. trodde jag i alla fall. hela jävla samhället var åt helvete, alla människor var slavar, förutom just vi som satt och tjackade ihop. haha, hur kunde jag missa det där typiska missbrukar-tänket jag fick?

nu ser jag livet helt annorlunda.
ibland, i svaga ögonblick, tror jag på ödet och att det finns nån mening med att jag kastade mig ut där och att jag överlevde. fast nu är jag liksom fastbojad och kan inte riktigt fly längre. i alla fall inte i den graden jag gjorde innan. så jag tvingas rannsaka mig själv, sörja människor och se verkligheten lite mer på riktigt. det är helt jävla vridet. det känns fortfarande som att jag är med i en lynch-rulle. verkligheten är så avskalad, bländande och jag tvingas till insikter jag förmodligen aldrig fått om jag inte hade varit med om det här, det lidande jag gått/går igenom.
jag försöker finna en mening med mitt liv, hitta en röd tråd, se sammanhang och eventuellt göra något med den tid jag har kvar. något levande. jag tänker göra något av mitt lidande, vända det till något positivt, konstruktivt.

äh, nu börjar jag låta äppelkäck.

pills are a girls best friend

jag mår stundtals sjukt dåligt, så jag funderar på att sluta min jävla nedtrappning. men samtidigt är jag trött på att vara förvirrad och avtrubbad, framförallt är jag trött på att jag spyr varje natt...nåt äckligt kemiskt, jag är säker på att det beror på mitt medicinintag.

dessutom vill jag sluta innan någon maktgalning till läkare tänker minska dosen vare sig jag vill eller inte. jag vill bara kunna sitta där lugnt, när han tror att jag ska spåra ur, och säga att de där tabletterna kan du nolla direkt, jag har nämligen slutat för längesen serru!

men jag vet inte om jag klarar det när det känns såhär. spola ner i toan vågar jag inte riktigt mer. de där första 4 mg var som en start-ritual...jag ville göra mig av med pillren hardcore style, men det var på impuls. nu är jag mesigare och samlar på mig ett stasch...då krävs en viljestyrka jag inte tror att jag besitter. fast jag har lite stilnoct, lyrica och ikto i lådan och jag är inte särskilt sugen på att ta det. men det kommer jag bli ju fler piller som samlas där i. att be pojkvännen ta dem är uteslutet, jag vaktar mina mediciner som en hök.

jag måste förändras. inuti sitter den där knark-lina och är farligt nära att komma ut. det är verkligen ett helvete att vara såhär beroende av någonting. jag går inte upp ur sängen innan hemtjänsten är här med mina piller. jag tror inte att jag, utan meds i kroppen, kan ta på mig kläder, sätta på kaffe, gå ut med mesen osv. ska jag duscha måste jag ha några stilnoct som jag samlat på mig. likadant med städning och ja, allt möjligt.

jag fattar ju rent intellektuellt att det här är helt snedvridet, men det gör det inte lättare. så länge jag håller på såhär så triggas knarkar-lina mer och mer och skriker efter tjack. men jag tystar henne, låser in henne nånstans långt inom mig, tills hon tystnar, för det gör hon. den största delen av mig vill träna, träffa folk, måla och fortsätta skriva på boken.

boken förresten, det tar nog lite tid innan den är klar. den är en process jag går igenom, jag bearbetar händelsen där i. jag kan inte prata med någon läkare eller sjuksyrra om det som hände utan att få panikattacker av den grad jag inte trodde var möjlig. jag kan inte andas och jag skakar av paniken att inte få luft och slutligen faller jag ur rullstolen eller nåt och då bryts det.

jag är alltså inte riktigt redo att prata om det. det är precis att jag klarar av att skriva om det, jag kommer på nya grejer hela tiden, minns hur det kändes, omvärderar vissa personer. sov verkligen han som var med? "hetsade" han mig kanske till det eftersom jag hade skurit mig innan...sa han nåt i stil med "men gör det på riktigt då för fan", inte för att han ville det utan för att få mig att tänka till eller nåt, provocera, jag vet inte. han var väl trött på mitt jävla skärande, det tär på folk. kunde han stoppat mig? huga! såna tankar har jag, men jag minns inte så jag kan ju inte veta nånting...men jag har börjat minnas mer faktiskt.
men han sov nog, jo så måste det ha varit.

Sunday, August 21, 2011

i can't stand reality


till en början såg det ut att bli en bra dag idag. men nu har johan å barnen åkt, jag är ensam med mina tankar. det märks verkligen att jag minskat på ikton o lyrican och att det ger plats för verkligheten att komma ikapp lite mer. jag vill inte veta av verkligheten. aldrig någonsin mer, för nu är den fulare än den nånsin varit.

hur mycket jag än tränar och hoppas, hoppas, hoppas, så förblir mina ben bara två dinglande köttstycken. jag hatar att se på dem, samtidigt som jag ibland klappar dem och gråtande ber om ursäkt. men mest hatar jag dem. och rullstolen, den hatar jag alltid. även om den är det enda sätt för mig att ta mig framåt, ibland vill jag hellre hasa mig fram och då gör jag det, dock utan framgång.

att spruta upp 7 liter vatten i tarmen för att få ut bajs kan ni ju själva räkna ut hur det känns. att köra in ett ca 15 cm långt rör i urinröret när jag ska pissa har jag börjat vänja mig vid. bara att vänja sig till en sån sak är ju helt fucked up.

jag pratade iaf med överläkaren om att jag vill delta som frivillig i olika forskningsstudier...verkar dock rätt trögt på den fronten just i sverige.

jag överlevde sjuka skador, det är helt stört tydligen. jag ska få läsa akut-journalen snart, jag har träffat läkare å sjuksyrror som var med den kvällen och de sa till mig att de absolut hade trott att det var kört för mig. och om jag trots allt skulle överleva så skulle jag vara förlamad från nacken å ner, vilket var fallet från början.

precis allt i min kropp var skadat, förutom huvudet, som inte hade ens ett skrapsår. ibland önskar jag att huvudet hade skadats rejält, så jag slapp förstå. jag tror att jag måste vänja mig vid det här. jag gråter så när jag tänker på det. har mitt liv något syfte....ingens liv har nåt syfte förvisso, men det här känns bara som att i lidande vänta på döden. hehe, så var det visserligen innan skadan också. ge mig något att leva för. min familj och nära. det är dem jag fortsätter ta de där andetagen för.

5 miljoner liter vatten tack, i want to get flöddrad, eller vad fan, make that 10 miljoner liter

"Om det finns läkemedel i dricksvattnet finns det i mycket små mängder och som inte har någon medicinsk verkan. För en dygnsdos motsvarande 1 tablett Sobril måste man dricka 5 miljoner liter vatten."

dricker du eller din bebis så mycket kanske en hälsokontroll vore lämplig.

blä

visst är jag misantrop...dock ej på individnivå har jag märkt plus att jag inte har lust att döda någon. det är kanske mer själva samhället jag föraktar, som att alla ska tänka och tycka på samma sätt och de flesta bara flyter med strömmen utan att tänka. föraktet avtar ju knappast när jag läser en del kommentarer här.

jag är för abort. men jag gillar grejen med att det åker runt en liten bil med verklighet, oavsett vad det är. sen, om ni inte redan förstått det, så gillar jag att provocera. jag skrattar högt när jag läser kommentarerna om min nedspolning av iktorivil.
äter ni fisk? hur fan kan ni göra det och sen sitta och lipa över att ni får i er lite ikto? haha, nä jag orkar inte men jag tänker fortsätta spola ner tabletter i toan.

nu ska jag rulla runt sjön med johan plus barn. kanske ta en klunk sjövatten och bli flöddrad. haha flöddrade fiskar förresten, galet.

Friday, August 19, 2011

bye, bye iktorivil

jag har nu kommit till en punkt i mitt tablettmissbruk där jag inte längre känner någon effekt, hur många jag än tar. ska jag få effekt krävs byte till annan benso och framförallt skyhöga doser. det, eller höga doser morfin. jag satt ute och rökte när jag verkligen insåg det här och förstod sedermera att det inte håller längre.

så nu har jag spolat ned hela 4 mg iktorivil i toaletten (bajsnödiga kommentarer om var jag gör av dem undanbedes). innan har jag fegat och slängt (eller gett bort) 1 eller högst 2 mg, så det här kändes skrämmande, ja faktiskt. själva seden att släppa ner tabletterna i toan, se dem försvinna istället för att ingå i ett benso-stasch är så jävla omöjligt för mig att göra egentligen, det har pågått så länge, det här med alla piller.

"fullkomligt fixerad av piller" är ett av många utlåtande om min relation till medicinering. och det är ju sant. jag är verkligen en slav. jag tror inte på mig själv längre, idag t ex. när jag ska till läkaren har jag samlat på mig stilnoct för att veta att jag kan prata och inte bara sitta och lipa, eller ja, ens komma iväg dit egentligen om man ska vara uppriktig.

jag litar på min medicinering, inte på mig själv, JAG, helt ren, klarar inte av att stiga upp ur sängen, än mindre träffa någon..."jaha, du vill fika säger du. låt mig se efter hur många stilnoct/iktorivil/oxycontin jag har, så hör jag av mig sen".

en annan sak som är otroligt jobbigt med mitt tablettmissbruk är att jag är så jävla beroende av läkarna, att jag förnedrar mig, spelar roller, hotar, blir personlig osv.

en läkare bestämde över huvudet på mig att börja sätta ut iktorivilen 17 aug, med 1 mg i veckan. jag blev helt rasande. jag vill bestämma själv, annars panikar jag fullständigt. men nu är det sannerligen på väg att förändras. långsamt och lite guppigt sådär, men det ska förändras. mest för att jag vill ge nästa läkare som vill sätta ut ikton fingret och säga att det där har jag redan tagit hand om, så nolla du den helt lilla vän.

sen är frågan om stilnocten kvar. herregud, jag kan ju fan inte utsätta mig för ALLT på en gång, eller? nej, det får vänta, men jag ska sluta ta dem på dagen och inte samla stasch. kanske kan jag spola ner en åtminstone...här kommer min impulsivitet till nytta, jag bara rullar in på toa och slänger ner det när jag väl får infallet, eller vad man ska säga. sen kan jag förstås förbanna mig själv och tänka att aldrig mer spola ner dessa juveler i toan, hehe, men det är väl så missbruk fungerar antar jag.

Thursday, August 18, 2011

everyone says i'm getting down too low


johan och hans barn är här nu. det gör mig glad och jag ligger inte och deppar, utan skrattar och skämtar. kanske är det falskt men det gör inget, huvudsaken är att jag gör det. vi kanske ska gå och gunga. för mig, just idag, är det hardcore.

johan har hjälpt mig med tvätten. eftersom jag kissar ner mig så ofta får jag snabbt mycket tvätt. jag tvättar säkert 3 ggr i veckan eller nåt, beroende av min blåsas status då.

nu väntar vi på tvätten och johan är å hämtar sin dotters läxa, under tiden cyklar jag på min motoviva. jag har en jävla klump i magen, men jag gör det, går emot går emot går emot går emot och går emot känslan. klumpen i magen. den jävla klumpen. jag vet inte riktigt vad den är för något. ångest är så diffust, dock lika reell som vilken annan åkomma som helst, men så oerhört svår att ta på.

jag vill gå till botten med klumpen nu, så jag ringde min gamla psykoterapeut som var så bra, som såg rakt igenom mig och alla mina roller, han deltog inte i mina spel och sa grejer som fastnade och fick mig att ifrågasätta min värld, mina sanningar och mina föreställningar om mig och om andra. han hade kö men skulle se vad han kunde göra. hoppas jag kan gå till denne freudianska man.

dock kostar det över 500 per samtal, så det blir dyrt. men det är helt värt, speciellt när det inte är jag, utan mina föräldrar som får punga ut.

i can't stand in line at the store, the mean little people are such a bore


ingen dagvård idag heller, ångest.
jag kom inte upp ur sängen, tillbringa dagen med att försöka leva samt träffa läkare, kuratorer osv. som ska ta över nu eftersom jag slutar dagvården imorgon. men jag orkar inte mer nu. de enda breven, för att byta samtalsämne, jag får är från sjukvården. räkningar för min vård och brev med mitt blodvärde.

det enda jag spenderar dagarna med är att träna som fan, för att få en frisk och stark kropp trots skadan, mäta framstegen, röntgas, träna på att tarmskölja mig själv, prata mediciner, bli förnedrad på olika sätt, men fortsätta. fortsätta, fortsätta. de säger att jag är en av de mest envisa patienter de mött. jag förvånar dem genom hur mycket jag kämpar. det har jag levt lite på, för jag vill ju vara bäst vad det än gäller. jag vill leva upp till deras numer ganska höga förväntningar.

men nu vill jag inte kämpa. go fuck yourself om jag ska träna tarmsköljning en gång till. jag har fått nog!

idag kom jag upp ur sängen tack vare att jag tog min dagsdos mediciner, kaffe och att johan kom hit med red bull, det boostar mina piller, det har jag lärt mig på flashback.

du som skrev det där med hur krävande barn är, bra skrivet. jag har tänkt, lite oseriöst förvisso, att fan jag kanske ska skaffa en unge mitt upp i allt det här..en söt liten knubbig bebis. då ordnar sig allt. men som du sa ska jag fixa mig själv först och det är ju självklart, inte bli perfekt, men må bättre, vara stabilare osv.

på morgnarna skriker mina fåglar väldigt högt. då tar jag en filt och lägger över buren så blir de tysta. kan man göra så med bebisar också? hihi, nä inte så illa. men det blir lätt att när jag tänker barn, tänker jag bara på gos och mys. inte att vara vaken i princip hela dygnet, skrik och den mentala utmaningen.

mår lite bättre nu. kanske ska rulla runt sjön nu när jag är uppe och eventuellt har en chans att göra det.

Wednesday, August 17, 2011

heja, heja abortbilarna!


människan är barbarisk, men det vill vi inte kännas vid. man skänker en peng till unicef och då kan man ju inte vara en barbar, nej icke!

jag tycker det är helt underbart att dessa bilar rullar och visar upp verkligheten. bara kort och gott...verkligheten.

jag har själv gjort mig skyldig till detta hyckleri, jag har dödat min bebis. jag gjorde medicinsk abort och det var ju bara att ta ett par piller, ha skitont en stund, gå på toa och höra en plupp som är större än en bajskorv, men då spolade jag bara och sen gick jag hem. mycket enkelt. jag tror fan till och med att jag gick på fest på kvällen, haha. människor.

jag skulle inte göra det idag, trots att jag är i världens sämsta situation för ett barn. jag skulle se till att styra upp allt och när jag väl nyper i den lilla näsan så skulle jag nog förändras. inte fokusera så mkt på mig själv. MEN för att undvika detta så skyddar vi oss. det borde hajjpas mer.

på den tiden när jag gjorde det, var jag så himla omedveten och alla sa ju att det inte var alls nån stor grej, ett piller och sen är problemet löst. hade jag sett den bussen då skulle jag supa mig full och skära mig, vilket jag har för mig att jag gjorde, utan buss.

jag är inte för en fullständig blockad av abort. i mycket särskilda fall kan det vara det bästa att göra och då ska möjligheten finnas. sen är det ju dessa trista illegala aborter som jag inte vet så mycket om så där uttalar jag mig inte. förutom att man kanske kan åka runt med en buss och fånga upp kvinnor som är på väg att göra en slarvig, messy abort. en buss vari man gör aborter, lite drop in sådär.

jag är ju vegetarian och har länge velat visa slaktfilmer på mc donalds å såna där ställen, men det här med buss är ju en mycket bättre ide. fan, jag ska skaffa en buss och ha stora bilder på slaktade kalvar och lamm samt vettskrämda grisar, på den och köra runt i stan för att folk kanske förstår att det här samhället nästan kan sägas vara ett illusoriskt jävla sandslott.

det handlar inte om att skrämma någon, bara upplysa. köttbullar växer inte på träd, såhär ser fostret du har ihjäl ut osv. sen är det klart att man får ångest. för ett ögonblick känner man ju en lätt bris av den verkliga världen och den är ful som fan.

you got a monster stucked between your teeth, darling


jag skulle undersöka mitt rövhål idag..eller ja, inte jag per sei, (hur används detta? stavning?) utan en läkare som kan det där med rövar skulle göra det. jag skulle i alla fall spruta upp nån laxerande grej, sitta typ en halvtimme på toa and wait.

när jag satt där så upptäckte jag att "fan jag är ju i helvetet" och så bröt jag ihop. fullständigt. jag ringde min sköterska på rehab och sa att jag inte kunde komma idag eftersom ångesten gräver hål i mig och gör mig helt handlingsförlamad. jag ville inte hitta på någon historia om magsjuka, eftersom jag tycker att kraftig ångest är en lika skälig åkomma som magsjuka och dylikt.

sköterskan, som på sin höjd kan stava till ångest, sa att jag måste komma idag. "du får samla ihop dig och göra en kraftansträngning för att komma hit." så skulle hon inte sagt om jag hade magsjuka. ångest är liksom inte giltigt, verkligt för många som jobbar inom vården, de tror att det funkar med att ta sig i kragen, de klåparna.

jag längtar tillbaka till tiden då jag knarkade, lyssnade på håkan och inte hade något att tänka på...ehm ja, förutom hur man ska få tag på nästa dos. läkaren sa att det är en helt normal reaktion. jag förskönar det...tänker inte på den ångest jag våldtogs av efteråt, den ångest som fick mig att trotsa svindeln och hoppa. jag måste älta detta om och om igen. en människa behöver i regel inte hantera såhär mycket under en hel livstid. jag är så nära säker man kan komma att jag aldrig mer ska knarka. då kan jag lika gärna rulla upp på järnvägsspåret direkt. det är ju bra i alla fall, att jag kommit bort från det.

i won't listen to their words
i like birds

Tuesday, August 16, 2011

gentlemän och rövahöl


idag gick en blind liten dam rakt in i mig och hamnade i mitt knä (och jag bara "snälla krama mig SISTHA!" hehe nej) hon skadade sig naturligtvis inte, eftersom mina lår är av ett relativt mjukt och behagligt material. nosmesen gosar sig ner där ibland och sitter med när jag kör, då sträcker han på sig, likt den äldre gentleman, med monockel, han är. ståtlig och överlägsen som sig bör.

jag pratade med läkaren idag. dels om huruvida jag kan tatuera mig med tanke på waranet, dels resultaten från gårdagens rönt, dels mina meds med, vad jag tror, tillhörande självmordstankar.

tatuera mig var hon väldigt skeptisk till. jag kan få en tablett som gör att blodet kan koagulera normalt, fast då är det risk att jag får blodpropp. röntgenplåtarna såg bra ut..! jag trodde verkligen inte att de skulle göra det, jag föreställde mig att det ser ut som hiroshima (stavning?) där inne, men icke.

nu ska jag luncha med min snälle far.

Monday, August 15, 2011

everybody knows that you're sweethearts

idag fick min ångest sig en rejäl omgång, eftersom jag har varit och ridit på min förra häst kiitos<3 som min fantastiska kompis nu äger. jag träffade massa andra människor jag tycker om i stallet, till och med Sir, dessutom var johan<3 och hans barn med. jag blev alldeles varm. men det var såklart bitterljuvt.

sist vi sågs sådär tillsammans och jag satt på hästryggen så tävlingsred jag, hängde nästan jämt i stallet, tränade, mockade och ryktade. tänk om jag vetat då, att det var det som var livet.

dagens blogg

jag hittar nya bloggar varje dag och ibland hittar jag bloggar jag gillar. här är en, bara namnet liksom:

i just can't hate enough

rape me, rape me my friend


mental status: förvirrad men ok
jag har självmordstankar. de kom i fredags och liksom våldtog mig i johans säng, jag gjorde först motstånd, sa nej alltså, men efter en stund lät jag bara skiten hända...

(...det sitter en snubbe här som just jämförde en häst med en medicinboll haha)

självmordstankarna våldtar mig i princip hela dagen. men det är ju som när man blir våldtagen på riktigt, våldtäktsmannen åker aldrig dit. det är nästan ingen ide att anmäla. men jag har precis börjat med fluoxetin och det står att i början av behandlingen kan man få tankar på att skada sig eller sjäkvmordstankar.
jag pratade med sjuksyrran idag om hur lång den där första perioden är, men hon hade ingen aning om hur sådana mediciner fungerar så hon skulle ta det med läkaren.

jag är i alla fal rätt säker på att det är fluoxetinet som spökar, för i övrigt mår jag rätt bra. fan, de där medicinerna kommer nog bli som lobotomering är för oss, för de som lever om typ 50 år kanske. äh, skit samma.

någon undrade över min motoviva-cykel: den har min sjukgymnast fixat. hon ska nog fixa stå-redskap också. man har rätt till det, beroende på landsting och kommun. det är lite olika.

Sunday, August 14, 2011

jag ramlar in i skåp


min mentala status: ok
hela helgen har jag tänkt väldigt mycket på hur det ska bli sen, sen när jag ska leva, ha ett liv. inte bara vara patient på rehab. ska jag plugga färdigt till socionom? vill jag verkligen det? ska jag plugga lingvistik? eller ska jag söka jobb?

det känns som att jag nästan förväntas vara hemma, få bidrag, bli fet och inte vara med i samhället, det finns ingen plats för mig där. det är väldigt många jag känner genom rehab som har det just så.

jag måste slåss.
jag gör det redan varje dag. bara att gå upp på morgonen kan vara så jävla smärtsamt att jag skriker. att gå på toaletten är ett jävla projekt, de ska förresten undersöka mitt rövhål imorgon, kolla tarmarna och röntga, det är möjligt att något där inne har gått sönder. det känns sådär okej, jag måste slåss för att lägga mig där och låta dem tafsa runt i min stjärt. det är alltid nåt som är lite fel med mig. men det är väl nu första året kanske. det blir nog stabilare sen.

och då är det dags att leva. när jag tänker på det blir jag vettskrämd.
satans jävla ångest.

Thursday, August 11, 2011

den vidunderliga meningslösheten


medan vi läser om naturkatastrofer, höstens trendigaste smink, ihjälskjutna ungdomar i norge eller läser våra vänners statusuppdateringar på facebook och uppdaterar vår egen med något som: "FEST IKVÄLL GRABBAR!!!!" svävar stjärnan sirius tyst fram ca 8.6 ljusår från vår sol. jag tror vi glömmer det ibland.
skulle vi blicka uppåt skulle vi se meningslösheten. denna ljuvliga meningslöshet som, sin trösterika ignorans till trots, skrämmer oss så mycket att vi kan drivas till vad som helst för att slippa se den.

somliga går så långt att de gömmer sig i kyrkor, där de luras in i vanföreställningen om att vi betyder något, att vi bör bete oss på ett visst sätt för att få ta del av ett paradis där en elak jävla elitistisk fitta..nej, gud menar jag, bestämmer. han är vår fader och älskar oss alla (om man inte är gay eller gillar våldsporr vill säga).

universum är helt ofattbart, helt jävla sanslöst förvirrande och fantastiskt. tänk på allt det skapat; planeter, galaxhopar, meteorer, elektromagnetisk strålning, svarta hål mm..och så vi människor då. små fjuttiga dammkorn på en liten sten kretsande kring en stjärna i ett av alla solsystem, i en av alla galaxer. totalt meningslösa. det gör inget om vi går under idag...sirius, och jorden med för den delen, kommer fortsätta sin bana som om inget hänt. det gör inget om vi totalförstör miljön också, innan vi går under. jorden kommer hämta sig från oss, den har hämtat sig från värre situationer än vi kan åstadkomma...och skulle vi nu kunna "förstöra" jorden så gör det inte ett piss. "neee, den blir obeboelig för våra barn och barnbarn då ju" ÄN SEN? vad spelar det för roll? ingenting, verkligen ingenting, spelar någon roll. inte ens universum har ett syfte.

jag kan ofta finna tröst i att jag är meningslös, men jag förstår samtidigt om man behöver känna att man betyder något, jag kan själv tråna efter det. kanske kan jag med hjälp av mina erfarenheter hjälpa andra som har det svårt, tänker man kanske vore meningsfullt? men då blir det ju bara "vaaaarför?" de personer jag i så fall skulle hjälpa är ju lika meningslösa som jag. ska man kanske försöka omvärdera meningslöshet? det har ju inget gott rykte precis.

leva - för att det är totalt poänglöst.

Wednesday, August 10, 2011

a beautiful girl can turn your world into dust

varje gång jag besöker b-sidor, blir min ångest så harmonisk.

i live in a split-level head

det gick fint på akuten. allt såg ut som det skulle. jag skulle förvisso komma att plågas av en relativt kraftig smärta de närmsta dagarna, så den snälla läkaren skrev ut lite morfin åt mig.

jag har suttit på den där jävla akuten hur många timmar som helst och de fick ge mig flera sprutor morfin så nu är jag jävligt schleten, som ni kan se. nej, jag måste sluta slänga mig nonchalant omkring eftersom jag lätt hamnar på golvet då och när jag gör det så är det inte lätt att hålla huvudet högt...speciellt inte om man ligger i en kisspöl och onanerar.


Klumpig och tårögd

Nu ligger jag morfinad på akuten å väntar på läkaren. Jag ramlade ur rullstolen när jag skulle gå på toa..jag märkte att jag slog i mig rätt rejält, det hördes. Sen kissade jag ner mig och med byxorna nere vid knäna hasade jag mig fram till larm-knappen.

För säkerhets skull har de röntgat mig och jag väntar nu på att den enda ortopeden som jobbar ska bli klar med en operation och efter det kolla mina röntgenplåtar. Det är en sköterska här som kom fram och klappade på mig och sa att hon var med kvällen jag kom in. Hon trodde inte att det skulle lösa sig för mig så hon var glad att se mig. Det kändes så himla märkligt, läskigt, overkligt. Var det verkligen jag som var här den där kvällen?

Nej nu svamlar morfinet.

am i a freak?

min kompis, som tillhör den tveksamma skaran slöjbärande muslim, hehe, har ofta klagat över att människor stirrar på henne och talar nedlåtande till henne osv. jag har tänkt att äsch det där är väl inte så farligt och ifrågasatt om det verkligen är så att folk stirrar på henne för att hon bär slöja, inbillar hon sig kanske bara.

nu har jag dock fått erfara det själv. igår, när jag var ute och rullade med nosmesen, så var det en man som fick syn på oss. han stannade upp, gick fram mot oss och ställde sig helt enkelt och stirrade ogenerat på oss när jag skulle ta mig upp på trottoaren. jag har varit med om liknande saker, att folk stirrar, men inte att de går fram och synar mig ingående.

det är faktiskt jobbigt. jag avfärdar de förvisso som tröga idioter men det sätter sig ändå en liten, liten sten nånstans i magtrakten. samma sak gäller när det skämtas om rullstolsbundna på tv. fantastiska family guy innehåller ju ofta sånt. jag tycker fortfarande det är roligt, men jag blir lite..eh, vad fan heter det?...offended på engelska. jag trodde inte att jag skulle reagera så..det känns konstigt.
men nu förstår jag min slöjbärande vän mer. fast jag kommer aldrig kunna förstå hur man kan bli upprörd av allah-skämt, där går min gräns.

Tuesday, August 9, 2011

En kvinna full av svammel

vem är jag egentligen?
om man skalar bort allt det där världsliga som t ex vilken slags musik man gillar, vad man har för åsikter om saker och ting, vad man gillar att göra, principer man har osv. för just de egenskaperna tror jag samhället har burat in oss i. sticker man på något sätt ut så är det någon som drar upp dig. samhället/staten bestämmer till och med i viss mån vad vi ska tänka på. de flesta kollar på nyheterna och andra program på tv, vilket medför att man tänker på de saker som visas. i värsta fall fördummas man så till den grad att man sitter och kollar på ebba von sydow och begrundar vilken handväska man vill ha, hur man ska ha råd med den där skitsnygga svindyra väskan som ebba rekommenderar inför hösten osv.

men vem är jag bakom allt det? är alla exakt likadana under ytan? åååh jag yrar....

men hade vi inte haft det på det viset vi har, så hade vi börjat tänka på djupare frågor. frågor som om gud finns, vad är egentligen tid, finns det något syfte med min existens, har jag en fri vilja osv. kanske är det så att de där som är galna inte nöjer sig med att tänka på väskor. de kanske..hm..tar in världen för mycket och drabbas av existentiell svindel. det är inte de som är galna, det är världen.

vår existens är ju verkligen helt sjuk. vi är märkliga undantag som bor på en sten i ett kallt och meningslöst tomrum som vi kallar universum. vi vet inte hur vi hamnade här eller varför. vi vet bara att vi en dag kommer försvinna, dö. spelar det verkligen någon roll vad jag gör med mitt liv då? och vad är egentligen ett meningsfullt liv? den föreställning vi har om det goda livet är ju bara en illusion...eller? en tjackpundare som bor i en container kan ha ett bättre liv, känna mer glädje än någon som har familj, radhus, barn, hund, ordnad ekonomi samt skänker pengar till unicef i hopp om att kunna sova bättre på natten.

nåååja. nu ska jag till psykologen, tack och lov. jag snurrar in mig i jobbiga tankar och kommer aldrig fram till nåt, för det går inte.

stilnoct, iktorivil, stesolid, voxra, temesta..


jag har insett, erkänt för mig själv, att mitt liv styrs totalt av mediciner.så igår bestämde jag mig för att det fan får vara nog nu. i morse gick jag upp innan medsen kom å började göra mig i ordning, vilket knappt aldrig händer. sen tog jag bara den medicinen jag ska ta och inte hela dagsdosen iktorivil och stilnoct. jag krossade inte voxran, utan svalde den hel, som jag ska. det kändes jävligt bra.

idag skulle vi haft möte med haggan från psyk, angående en ev insättning av lamotrigin. dock ringde jag i morse och avbokade det. jag sa att det känns som att jag mår mycket bättre, jag trallade tillåme på lite belle and sebastian när jag steg upp. jag tror att detta har att göra med att jag fått fluoxetin insatt och därmed en ökad mängd serotonin i hjärnan..så jag vill se vart det här leder först. jag kanske inte behöver lamotrigin och det borde väl vara bra.

läkaren (hon från rehab som jag tyckt bra om) sa väldigt tråkiga saker som gjorde mig besviken; "nu tänker jag aldrig mer ta dig på allvar när du mår dåligt, för det kommer inte dröja länge innan du är där nere igen och då tänker inte jag göra något åt det. du behöver nog ha något stämningsstabiliserande, för tro mig, det dröjer inte länge innan du mår sådär dåligt igen." säger man så till en psykiskt instabil person, nu tog jag inte åt mig men jag kunde gjort det, känt mig värdelös för att ingen läkare vill ha med mig och göra osv. jag har ju trots allt, enligt dem, borderline och jag tycker inte det var ett fint sätt att bemöta en borderline på. det var ju inte så att jag var ute efter att tigga benso eller något sånt, jag ville bara inte ha nån mer medicin just nu. det är väl en jättebra grej?

nåja, jag kanske är överkänslig. borderliners brukar ju vara det.

jag mår betydligt bättre nu i alla fall. jag har inte tänkt på självmord en enda gång hittills idag. men jag vet. det kan vända blixtsnabbt. vi får väl se.

några har tipsat mig om boken "the secret", det är verkligen jättegulligt av er att tänka på mig sådär. det gör mig glad. jag har redan läst the secret och jag tyckte tyvärr att det var rena mumbo jumbon. galet. fast en del saker tror jag på, som att tänka positivt, försöka i alla fall. jag försöker just nu men så kommer rullstolen i vägen hela tiden. skitliv. hehe.

sen frågade någon om hon fick länka. självklart får du det.

Monday, August 8, 2011

i need some sleep, some peace

jag vet inte varför jag har ett behov av att skriva här...ibland pratar jag inte ens med mina närmaste, jag skriver bara till er. vilka ni nu är. jag vet i alla fall att det finns vargtröjor här. ni förstår en del och kan ge mig flera tankeställare och nya infallsvinklar på mina problem.

jag ska snart prata med läkaren igen. vi får nog sätta ut seroquelen. jag känner mig totalt neddrogad, fast oron och självhatet är kvar, så det är inte neddrogad på ett härligt sätt, som benso-drogad. jag befinner mig i en kokong och där sitter jag och mår dåligt, helt oförmögen att göra någonting. johan fick lyfta upp mig ur sängen och pappa körde hit mig, rullade upp mig på avdelningen och jag satt i rullstolen och grät tunga, bittra tårar.

nu gråter jag igen men jag måste ju försöka, eller hur? jag kan ju inte göra något annat. jag är så fångad. fan vad det gör ont i mig...det gör så satans ont att vara i den här verkligheten. det är inget liv ju. vad nu ett liv är. det är väl ett slags liv, en lång smärtsam väntan på döden kan man också kalla det.

Everyone is miserable

Det talas mycket om empati bland kommentarerna och en del tycks tävla i vem som har mest empati. Man skrivet även att jag saknar denna förmåga, alltså att leva sig in i hur en annan människa känner. För det första så kan man ha enormt mycket empati, vilket jag har när jag är omedicinerad, vilket osökt leder till missantropi eftersom det oftast är människor som ligger bakom en exempelvis ledsam affekt hos en annan, fast sen har den personen som orsakat någon annan lidande, sin egen historia och sitt egna lidande så jag vet inte...

Men jag gör inget åt det, jag är inte ute och försöker ställa världen tillrätta. Jag gjorde det när jag var 18 och naiv. Då riskerade jag mitt liv när jag satt hemma hos en palestinsk familj som mänsklig sköld typ och hörde bomber falla, fast man hade försäkrat mig om att de inte bombar där det fanns västerlänningar. Jag vet inte om det hade med empati att göra, att jag befann ,ig där....mer med min tendens att göra extrema saker eftersom det ger en tillfällig känsla av att vara någon. Det var rentav av egoistiska skäl jag gjorde det...måhända. en vecka senare gick jag på rave och käkade lsd och...ah...vad fan heter det? jag tappar ord..skitsamma nån jävla drog iaf. Men utifrån icke tänkande människors perspektiv vinner jag empati-tävlingen, Haha. fast minus det där med rave och lsd förstås.

Även nu har jag en empatisk förmåga, dock lamslår den mig totalt om jag låter det få för stort utrymme. jag vet att det inte går att rädda alla människor från lidande, vi är ju dömda till lidande. Det är synd om människan.

Vad gör ni själva med er empati? Skriver sarkastiska, stundtals rent elaka kommentarer till en kvinna i kris? Imponerande.

Jag har skrivit det här från min mobil...jag blev så trött på detta tjat om empati att jag impulsskriver nåt förvirrat inlägg.

För egen del mår jag kass. Jag åkte runt i min lägenhet inatt, helt tom, och letade efter ställen jag kunde hänga mig i, med mitt röda gummiband som jag inte ska använda som självmordsredskap utan som träningshjälpmedel. Sen tyckte jag nosmesen tittade sorgset på mig, han satt där med sin fula råtta och jag bestämde mig för att lägga ifrån mig gummibandet, sen låg jag å Billy i sängen och han lät mig nypa i hans nos jättelänge, då började jag gråta och jag har fortfarande inte slutat.

kom igen och känn empati nu.

Sunday, August 7, 2011

försök att leva

jag känner en stor fasa inför att stolen som står här bredvid min säng, alltid kommer att vara nödvändig för mig, om jag vill ta mig nånstans. jag blir kall och något inom mig spränger gränser och drabbas av ren och skär sinnessjukdom, samtidigt som jag är helt likgiltig, när jag ligger i sängen, kollar på mitt ben och försöker vicka lite på tårna. de ligger fridfullt och helt stilla mot lakanet medan jag tar i tills jag börjar svettas, gråter och skriker ut min vanmakt rakt ut i universum.

det känns så oerhört märkligt. tänk dig att du ska vika ditt öra framåt in mot huvudet, försök att göra det. så känns det. fast det är benen som är så fantastiskt och fullkomligt omöjliga att röra.

jag har alltid tänjt gränser, gjort (dumma) saker ingen annan vågat/vill, styrts av impulser som kan ta mig precis vart som helst. jag har alltid känt mig helt vilse i det här samhället med alla onaturliga normer och helt sjuka ideal och hyckleri till bristningsgränsen. till den världen föddes jag och från dag ett började jag pressas in i en (omöjlig) mall, vilket senare gör att man desperat lägger upp bilder på facebook som visar hur jävla lycklig och NORMAL man är. vi är alla marionett-dockor, fattar inte folk det? vill inte alla göra revolt? kanske inte...det kanske måste vara på det här viset..nejnej, jag går inte med på det. nu börjar jag tappa tråden här.

jag har hur som helst ända sen jag var liten tänkt att jag inte tänker leva ett helt liv. i alla fall inte ett "normalt" sådant. jag gjorde ett tappert försök att avsluta det, men jag skulle prompt överleva, fast nu med helt andra förutsättningar. jag vet verkligen inte hur jag ska förhålla mig till det här livet. kan jag bli det där som kallas lycklig...tillfreds med livet. acceptera att jag är förlamad. innan jag hoppade skulle jag hånskrattat och tänkt att i den där situationen skulle jag definitivt ta livet av mig.

jag hör mig själv hånskratta åt mig hela tiden...speciellt när jag kissat ner mig eller pumpar upp vatten i tarmarna för att kunna bajsa. det är oerhört smärtsamt, det där hånskrattet alltså. men jag fortsätter leva ändå. kanske för att jag verkligen vill leva nu. verkligen vill förändras. men att verkligen lida sig igenom en kris som denna, krävs mycket mod och villighet till uppoffringar, att stå ut med att en del av det goda är förbi och aldrig mer kan komma åter. man måste ompröva alla sina sanningar, vänskaper, förhoppningar, värderingar osv. man måste bli illojal mot sig själv kanske man kan säga. och mot andra. måhända kanske krossa andras förhoppningar och föreställningar om dig. det är en enorm utmaning, kan jag tänka och börja leva.

eller så kan jag gråta, röka cigg och ligga i fosterställning i sängen och längta tillbaka till livmoderns trygga värld.

nej, nu börjar det bli förvirrat. hejhej.

a lady on the floor


jag sov på golvet inatt.
anledningen till detta drama var att jag absolut skulle upp och gå. jag har provat det hundra ggr och det går inte, jag faller alltid ihop och bildar, tillsammans med mina tårar, en hemsk pöl.

men jag hade tagit massa nattpiller och tänkte jättemycket på det där med att kunna gå och att om jag inte kan så vill jag inte leva mer. så jag tog i utav bara helvete, jag tog i för mitt liv och provade en gång till. men jag föll ihop och, som om inte det i sig var nog, JÄVLA (icke-existerande) GUD!, kissade jag ner mig också.

jag var väldigt matt av medicinen och mina försök att komma upp antingen i soffan eller i stolen, såg förmodligen väldigt sorgliga ut. jag hasade mig fram över golvet och efter mig lämnade jag ett spår av kiss. till slut måste jag blivit så utmattad och förbittrad att jag föll i sömn.
när jag vaknade skrek jag av smärta. min rygg tål ICKE att jag sover på golv. jag var lite mindre dimmig när jag vaknade och i rent vansinne lyckades jag kravla upp i soffan, medan jag nynnade på secret agent man. nej, jag skrek av smärta, det var vad jag gjorde. i fortsättningen ska jag svälja min stolthet och ha det där jävla trygghetslarmet på mig.

idag har jag ont plus att jag spyr hela tiden, så mina föräldrar ska komma hit och hjälpa mig. jag tror att jag har urinvägsinfektion igen också förresten. fint liv man lever.

Saturday, August 6, 2011

är min tendens att knarka kyrkans fel..?

det här gör mig så otroligt trött. på tal om just intelligens...det måste vara en person med mycket låg sådan och som därmed inte är förmögen att förstå ironi. han är ju knappast ensam, kusligt nog...alla muslimer lider av det t ex, och alla ni som kommer klaga på min fördomsfulla generalisering av muslimer. det är väldigt tråkigt eftersom budskap framförda med hjälp av ironi och humor kan vara väldigt kraftfulla. men även den här reaktionen kan man se humor i. det säger så mycket om oss människor och motsägelserna som präglar hela vårt samhälle.

jag tycker förresten att alla över 60 luktar lite illa.

sammanbiten och förvirrad


någon påpekade att mina inlägg blir mer och mer förvirrade, upplevs det så? jag upplever mig själv mycket förvirrad. dock ej så till den grad att jag skriver med mitt bajs på väggarna...det var ett skämt. jag får kanske börja med smileys ändå...

jag känner mig avtrubbad och har svårt att tänka...eller jag tänker, men jag är oförmögen att reflektera över mina tankar. jag existerar bara. det känns väldigt märkligt. det bekommer mig inte ens att jag kommer få tillbringa resten av livet i rullstol. mår bra gör jag ju inte, jag mår inte alls.

nånstans inom mig finns en oerhörd livslust och barnslighet, som gör mig kapabel till att känna lycka. men den där gnistan, eller vad jag ska kalla det, går åt båda håll. den kan skapa oerhört intensiv ångest också. det som göder mig, förtär mig, eller vad man säger.

medsen har i alla fall slagit ut det där och jag hatar det. men det kanske måste vara såhär ett tag nu och sedan, lite längre fram, sätter jag ut skiten och försöker lära mig leva med ångesten, för annars kommer jag aldrig känna mig lycklig.

jag vill känna den där lyckan jag kände som barn. när stallet var min enda drog. omöjligt kanske.

är det någon här som har positiv erfarenhet av seroquel?

Friday, August 5, 2011

all i want is happy scrappy bunnys

nu har jag pratat ut med läkaren och ändrat medicineringen. det jag äter nu är:

voxra
fluoxetin
mirtazapin
tryptizol
lyrica
iktorivil
waran
tramadol
diklofenak
stilnoct
omeoprazol
seroquel (ja, jag insåg att ngt stämningsstabiliserande månne vara på sin plats, dock skäms jag)

det är ju en hel del meds, men kanske inte såå farligt mycket, jag vet inte. jag kan dock inte låta bli att undra om jag medicinerar bort mig själv, men det kanske är nödvändigt en period. jag har insett att den värsta ångesten inte har ett dugg med förlamningen att göra. det är den där gamla vanliga ångesten som spökar.

TROTS alla mediciner är jag tämligen ångestfylld större delen av dagen. men jag ger det nya en chans nu och fungerar inte det så slutar jag med all medicin och ser vad som händer.

not normal, no

jag träffade precis en av de allra hängivnaste knark-snubbarna jag hängt med. han hade visst blivit nedslagen med en hammare och hade lite problem med sin gång. jag fick bita mig i tungan åtskilliga ggr för att inte, lite impulsivt sådär, fråga om han hade nåt, vilket han förmodligen har. men jag vill ju inte knarka mer, jag vill verkligen inte. ångesten blir hundra ggr värre. efter det där lättsamma dygnet man så patetiskt åtrår, vill man verkligen bara dö. och kanske hoppar man från en balkong.

djur är inte mat. glöm inte det.
nu ska jag in och träffa läkaren.

dropkick rövahöl

nu sitter jag på en av toaletterna på rehab och har precis pumpat upp en liter vatten i röven. jag väntar spänt på att det ska rinna ut, förhoppningsvis med passagerare (bajskorvar). det vore väldigt skönt att kunna bajsa själv igen och det här ökar visst chanserna till att kunna göra det. aldrig mer plocka ut bajskorvar manuellt säger jag.

min sinnesstämning är helt wacko för tillfället...brutal jävla ångest ena sekunden och sedan, helt plötsligt, kan jag låtsas att jag är en gammal dam med monockel (stavning?), åka efter johan och ge honom skamliga förslag angående min juice. och jag skrattar och fånar mig och väljer varsamt ut ett fint läppglans...sedan rullar jag visslande till garderoben och där faller jag i gråt samtidigt som jag sjunger någon låt av dropkick murphys. sen kan jag bajsa och med bajset skriva "i am insane" på väggen.

ungefär sådär håller det på hela dagarna. jag behövde kanske de där stämningsstabiliserande pillsen ändå. pills är lösningen på allt. det fick jag lära mig innan jag kunde gå.

nu ska jag börja krysta.

Thursday, August 4, 2011

start jumping from your balcony


jag måste sätta mig ner, andas, och inse att jag hoppade från min balkong. eventuellt kanske jag ska dra dit och sätta mig nedanför och bara försöka acceptera, förstå att jag hoppade därifrån. jag flyr från det. genom piller och genom att patologiskt hänga upp mig på andra saker. jag kan säga det hur många gånger som helst och prata hyfsat ingående om det, till och med skämta om det.

men det har inte riktigt fått fäste i mitt inre än. jag är sällan ensam, jag ser till att inte vara det, men när jag väl är det så smyger det sig på mig, vetskapen om att jag för i helvete kastade mig ut från femte våningen. jag blir på allvar skiträdd när den insikten försöker tränga in i mig. så rädd att jag inte kan vara ensam när det händer. det är ju redan gjort så jag behöver inte vara rädd. jag fascineras verkligen av hur jag kan prata/skriva om det, utan att egentligen göra det. i'm not there. det är väl en simpel försvarsmekanism men jag har aldrig upplevt det såhär påtagligt innan.

nu måste jag snuggla med johan.

the lost art of taking a shit

nu ska vi dra ut på tur. ungarna på sparkcykel, jag i rullstolen och johan på sina apostlahästar.

jag måste städa. varje hörn måste skrubbas tills det nästan upplöses. grannarna undrar säkert när de ser mig sitta och skrubba dörren på utsidan. blommorna ska ansas. toan ska kunna drickas ur och det ska lukta blomma i hela lägenheten. det och hysterisk dragspelsmusik, då mår jag lite bättre.

jag håller på att lära mig att skölja tarmen själv. det är så jag ska bajsa om jag inte lyckas öva upp musklerna där inne tillräckligt. jag gjorde det idag. pumpade upp ca 1 liter vatten i tarmen och satt sen och väntade en halvtimme på bajset som aldrig kom. nej, detta går ju inte, jag får höja dragspelsmusiken och ta en näve benso, annars tar jag mig en god natts sömn och imorgon självmordsbombar jag knallerian haha.

rock n' roll

diagnos: homo sapiens

jag blir så nedslagen av att behöva tillhöra ett så trögt släkte som homo sapiens. jag blir nästan äcklad av hur enfaldiga människor är och falskheten de besitter. detta jävla fejk. jag ser ju igenom nästan varenda jävla människa (stundtals dock ej mig själv, det är krångligare hehe). det är vidrigt och får mig självmordsbenägen. jag vill bara slippa se idiotin. men så finns det ju även människor jag finner otroligt tilltalande, flera läsande här t ex. och pete doherty.

igår var jag med johan och hans barn och badade. jag mötte då en gammal flyktig bekant. han hajade till när han såg mig och sa att han trodde att jag var död, det var vad han hade hört nämligen. känns inte kul att somliga tror att jag är död, allt är liksom redan så surrealistiskt. vårt möte blev nästan som något taget ur en lynch-rulle.

jag talade med min läkare på rehab om den inkompetenta idioten jag träffade och hennes galna ändringar i min medicinering. min läkare medgav att "hon kan vara lite svår att ha att göra med" haha, det känns ju ganska milt uttryckt. nåväl. jag sa till henne att nolla stesoliden, de har ingen effekt på mig ändå och gör bara den framtida avgiftningen värre. seroquelen vill jag inte heller ha, jag äter hellre bajs, och slutligen bad jag henne ta bort nedtrappningen av iktorivilen. hon gick med på allt.

för övrigt har jag otroligt mycket ångest. det känns så onödigt alltihop, att jag hoppade...att de kämpade som fan för att få mig att överleva, att jag överlevde kanske...fast mest onödigt känns det som att själva hoppandet var. jag hade kunnat komma ur skiten men jag såg det inte då. jag såg inte att jag var värd någonting. jag såg bara en äcklig och låg varelse av arten homo sapiens, omgiven av ännu äckligare varelser.

först nu förstår jag att det där alla sagt till mig sen jag var liten är sant; jag tänker för mycket. gör jag inte det så blir jag betydligt mer lycklig. men hur sluta tänka då? benso, ständigt utövande av diverse aktiviteter, kolla serier, måla, skriva...

jag försöker verkligen men ibland tar ångesten mig så jävla hårt att jag inte kan. jag KAN inte. alla som tror att man bara kan ta sig i kragen; kan jag ta mig i kragen och börja gå också? fan det vore häftigt.

Tuesday, August 2, 2011

Nazi leftover

anna - en hagga som på något sätt, möjligen genom hor, lyckats få läkarlicens och valt att jobba inom psykiatrin i borås.

jag har träffat henne innan och bad då om att aldrig mer få henne om jag behöver tala med någon om t ex mina psykmeds. jag sa även till henne att hennes intellekt är alldeles på tok för outvecklat och snävt för att matcha mitt. det, samt att jag gärna ser att min läkare har åtminstone antydning till empatisk förmåga, gör att jag helt enkelt aldrig mer vill se hennes sorgliga ursäkt till nylle igen.

men det var just henne jag fick som konsult. jag slapp bli inlagd...fick stesolid och seroquel insatt och blev förnedrad till bristningsgränsen. vad jag än sa så skrockade hon: "herregud, det där kan jag inte ta på allvar, typiskt missbrukare, vilken missbrukare du är". hon ville sätta ut mina iktorivil, vilket inte ens läkaren på beroende tyckte var lämpligt.

jag förklarade för henne att jag har det tufft just nu, jag har blivit förlamad och måste tillbringa resten av mitt liv i rullstol, det är mycket att anpassa sig till och benso-beroendet får kanske bli något jag tar tag i lite längre fram. då böjde hon sig mot mig, stirrade med två dumma ögon på mig och sa "det där är längesen nu...det är ett HALVÅR sen det hände och smärtan får du ju medicin för".
alla andra läkare säger att jag måste skynda långsamt, att det trots allt inte är mer än ett halvår sen jag låg nedsövd i respirator och man inte visste riktigt hur det ska bli. förstår inte vem som helst att det även är en enorm påfrestning för psyket?

hon vill heller inte att jag äter stesoliden på helgerna, med motivationen att då går jag ju inte på dagvården. men min ångest tar inte ledigt på helgerna försökte jag förklara, men utan vidare respons. hon ville ju bara jävlas med mig, det märktes tydligt. hur fan hon har mage att bete sig så oprofessionellt beats me. men det är skrämmande. jag tänker inte äta seroquelen och jag ska be om ett andra utlåtande. sen ska jag skriva ett brev till hennes chef och sedan eventuellt krossa hennes skalle, hehe nej då...jag försöker att inte bry mig om det

Monday, August 1, 2011

solen skiner och jag blöder ihjäl

just nu sitter jag på rehab och väntar på psykläkaren. läkaren här tyckte att jag borde läggas in på psyk, men hon vill ogärna sätta lpt (lagen om psykiatrisk tvångsvård) på mig, därför ska psykläkaren komma hit och göra en bedömning.

jag vägrar läggas in på psyk...det är ett ställe att bli sjuk på, inte friskare. jag vägrar helt enkelt och tycker att de bara kan sätta in mer benso. det kommer de förmodligen göra, men kruxet är att ska de droga ner mig så behöver de ha koll och därav inläggning. men jag kan vara hemma...de tänker väl att självmordsrisken är för hög och visst tänker jag på det. det blir som en sjukdom man drabbas av, de där mörka tankarna.

nu är läkaren här.