Wednesday, November 30, 2011

Jag vet inte varför jag är här, en del personal är vidrig.
Är jag här för mesens skull? De som bryr sig om mig? Vilka?

Jag har aldrig känt mig såhär ensam i alla fall.

Isolation

Förlåt min inkognito men till mitt försvar: det har varit turbulent. Mitt ena ben har svullnat till tredubbel size och man misstänkte först blodpropp, sedan uteslöt man det och
Ingen verkar vilja ta reda på vad det är.

Sen gjorde jag något mycket dumt vilket medförde att mina föräldrar beslagtog typ allt, datorn, luren. Nu har jag luren i alla fall och fångvaktarnas, ursäkta, personalensögon på mig.

Förlåt om jag gjorde någon orolig.

Monday, November 28, 2011

puss på er


jag är trött på att vara här.
har knappt sovit inatt och försökte göra ett halvhjärtat flyktförsök...men med en rullstol vars däck nästan inte har någon luft i sig, blir det ju dömt att misslyckas.

det har hänt ngt med min rygg och mina ben, vet inte vad men jag har jätte-ont och jag svimmade på toaletten igår. haha, ja att jag har en ryggmärgsskada vet jag ju naturligtvis men det har blivit någon komplikation, tillkommit något. tror jag.

nog om det.
någon undrade om alla pepp-kommentarer jag får hjälper mig något eller vad man ska säga. det gör de verkligen, jag ser de inte alls som något ni bara säger. att ni tar er tid att skriva uppmuntrande små ord till mig värmer verkligen. på riktigt. och jag känner att bloggen har ett syfte då folk tackar mig, känner igen sig osv. så PUSS på er.

någon kommenterade något intressant om fria viljan och köttindustrin...åhåå, jag ska skriva vad jag tycker om detta i ett annat inlägg. men självklart gäller det även för mig, att jag inte har en fri vilja alltså. sen kan en del födas med hjärnor som analyserar sin omgivning mer än andra, alternativt hjärnor som gör en blödig, ängslig eller att man vill göra tvärtemot alla andra osv, osv och därav kanske slutar med kött, och vilken hjärna man föds med väljer man ju inte. men åh, jag ska skriva mer sen. nu är det rökning.

Sunday, November 27, 2011

nostalgia locomotive

jobbig dag idag åxå...jouren ordinerade extra temesta och jag ordinerade "dina händer är fulla av blommor". jag lipade som en unge i morse, jag var även nerpissad likt en liten unge, härligt liv, verkligen...jag kanske inte orkar mer snart..eller jo, det gör jag väl.

att jag inte insåg då, när jag och marie lyssnade på belle and sebastian, när vi hade hand om uppstallningen på någon grand prix-tävling, att jag egentligen var lycklig, riktigt lycklig. det kunde ju uppenbarligen bli så mycket sämre.

men det kan alltid bli värre. jag måste försöka se bortom allt det jävliga och se de saker jag fortfarande har, som min familj t ex och billy, johan, er...det finns ensamma, ensamma människor som sover utomhus nu. fast det hjälper inte mig egentligen förstås mer än att det ger lite perspektiv.

nostalgi - det är fan en sjukdom

Saturday, November 26, 2011

du håller mig vid liv


nu har jag fått stes, xanor, temesta och zyprexa. jag mår lite bättre men min kropp kan ta hur mycket stryk (substanser) som helst utan att reagera. jag har även pratat med jourläkaren och min kontaktperson om mina känslor nu när det närmar sig den där tiden.

jourläkaren tyckte att det kanske vore bra om jag åtminstone genom julen behåller mina benso och eventuellt sätter in ngt mer. jag vill egentligen inte vara beroende av en (ehm) jävla tablett för att ta mig igenom julen, som jag ju alltid älskat så. men just nu är det några snäpp värre...jag märkte av det redan när jag såg den första ljusstaken stråla från ett fönster här bredvid.

men jag har väl gjort framsteg ändå på nåt sätt, hoppas jag. visst, jag ligger tvångsvårdad inne på psyk men vid den här tiden förra året snorta jag tjack och höll mig vaken tills jag psykosade typ, ja och så hoppade jag från balkongen. förra julen var jag inte vid medvetande och låg i respirator, den här julen är jag åtminstone vaken.

den skamliga klumpen

jag vaknade med den där klumpen i magen.
den som gör mig illamående och likstel, den som får mina tårar att komma, den som ger mig skuldkänslor, den som gör mig sjuk

jag kan beskriva det jag känner nu med rädsla, nostalgi, olust, svindel.
men jag hittar bara på. jag grubblar för mycket. nej, det är bara att rycka upp sig här och ta tag i sitt liv.
fast ingen vet hur man gör.

Friday, November 25, 2011

jag har varit hemma idag och plockat fram lite av julgrejerna...nu kommer jag förmodligen bli kvar här året ut typ men när jag åker på dagspermiss för att åka hem å träna eller kolla film med johan, ja då ska det vara jul i vårt hus minsann.

jag fick en glad överraskning när jag kom hem; ett mystiskt paket hade anlänt. personalen och jag fick gå igenom det ihop, kan ju smugglas in piller/knark, och det var 2 påsar med salt godis. så himla gulligt. det var från någon som läser min blogg tror jag. tack söta du, det var jättefint gjort av dig =)

du som skrev att det var bekvämt att inte tro på den fria viljan: har du samma synsätt som du har på heroinister när det kommer till cancerpatienter, eller patienter med ms? glöm inte att beroende är en sjukdom. tyckte du kränkte jävligt många människor där. en heroinist har inte ett val när hon/han sitter med sin spruta i handen. det personen gör föregås av något, som föregås av något annat osv. hajjar du?
hur man "väljer" att hantera en situation föregås av saker, yttre omständigheter, som vi inte har möjlighet att styra. fria val är blott en illusion skapad av religion. tycker du att jag hanterar min situation dåligt? på vilket sätt? hur lång är läkeprocessen efter att ha varit med om det jag varit med om, anser du? äh.

tänk om - tänk rätt

orkar inte skriva mer för jag blir så t r ö t t.

välkommen till en rutten värld, älskade barn


jaha, nu ska man kunna frysa ned sina ägg för framtida barnalstrande, om man inte skulle hinna i fertil ålder.

jordens befolkning ökar med ca 80 miljoner om året, min stilla undran är; behöver vi verkligen fler människor till en redan överbefolkad planet. dessutom tycker jag att det är en smula oetiskt att skaffa barn när världen ser ut som den gör. det är ungefär som om jag skulle sitta och trängas i en skyttegrav med kulorna vinande över mig och explosioner runtomkring mig 24/7 och tänka "hm..jag tror jag ska ta hit en bebis, det är en bra idé".

missförstå mig inte. jag tycker inte illa om människor som skaffar barn, det är en djupt rotad instinkt vi har men om man ser det hela objektivt. min egen biologiska klocka tickar för fullt men jag ska fan inte skaffa barn för det. jag har en underbar systerson och kan låna kompisars bebisar att snuggla upp lite (bebis luktar så gott) när andan faller på.

de hårda orden är enkla ord

vissa saker som skrivs om mig på flashback stämmer antingen helt eller delvis. andra saker är heelt tagna ur luften. det sårar mig förstås att läsa både falskt och sant skitsnack om mig och skulle säkert kunna driva mig till att skada mig eller, i värsta fall, ta livet av mig.

jag tyckte hyfsat bra om flashback innan, sen blev det lite kusligt när killen hängde sig live och ännu läskigare att läsa tråden. läskigt, därför att jag får det brutalt bekräftat att det släkte jag tillhör till stor del består av riktigt elaka och empatistörda människor.

det är precis sådan ryktesspridning och hånfullhet som fick mig att må så oerhört dåligt i tonåren. jag hamnade på psyk och blev ihop med "fel" kille och efter det var jag dömd.

jag klurar på varför folk anstränger sig så till den grad att de skriver långa inlägg med skitsnack om mig. är det för att jag är provocerande? är det för att jag skriver rakt och ärligt? är det för att avund är en så stark drivkraft?

jag önskar jag kunde fara tillbaks till min tonårstid och diskutera sådana frågor med dessa människor, då jag var för osäker och rädd som tonåring, att kunna göra just det. istället tog jag åt mig och mitt självförakt slog rot i mig djupare och djupare för varje elakt ord om mig.

nu kan man ju inte resa i tiden (än), så jag tänker försöka hjälpa andra utsatta ungdomar att stå upp för sig, inte skämmas över vilka de är och inte hamna på fel spår. fan. jag får dricka många red bull för att orka. snart är jag en bitter 50-åring som inser att ens engagemang inte räcker till. jag kan brinna för detta in absurdum..människan kommer förbli ond.

(förutom jag då, som är världens snällaste hehe)

Thursday, November 24, 2011

buren


här på psyk har vi något vi kallar buren. där får patienter som har "ej ut" gå ut och röka. stängslet pryds av taggtråd längst upp, som ni kanske ser. det ger en sån där härlig fängelsekänsla.
kvällen är här, således även angsten.
jag förstår inte vad som händer med mig om kvällarna...jag ritar och pratar med min kontaktperson för att skingra tankarna men det är ändå fanfittakukochhora i huvudet.

jag brukar be om min xanor tidigare men idag ska jag stå ut. jag ska försöka sätta mig lite utanför min kropp om ni förstår. betrakta mig och min ångest. försöka förstå varifrån den kommer. jag är rädd för att lägga mig och sova, det är väl det. plus att nattpersonalen är dryg som fan...några av dem i alla fall.

nåååå

nu ska jag röka mina goda marlboro click. de är fantastiska.
Jag får väl helt enkelt ta hit julpynt. Jag vill ju ha riktig julstuga. Hmpf...det blir dn svår uppgift att genomföra här tror jag. De har ljusstakar iaf, bättre än inget. Men var är tomtarna o änglarna?

go with the flow


typ alla har åkt hem, tomt.
saknar lille skutt. hoppas det kommer in nya goa människor.

jag kan inte acceptera det där med att livet aldrig blir som man tänkt sig. för några år sedan visste jag inte att jag skulle hoppa från balkonger, ligga bältad och känna mig som värsta jeffrey dahmer och, framförallt, vara förlamad.
jag skulle ju vara färdig socionom nu och jobba med terapeutiska uppgifter så jag kunde läsa till psykoterapeut.

möjligen skulle jag ha barn, jag skulle inte veta vad iktorivil var och jag skulle inte ens ha provat att åka rullstol. fan vad livet är sjukt. eller så är det vi som är sjuka, som tror att vi kan styra framtiden, tomrummet. jag tror ju inte på fri vilja heller så jag borde verkligen inte försöka få till livet så som jag vill ha det. visst kan jag kanske påverka lite...hm...jag vet inte.

finns det någon som upplever att livet blev precis så som man tänkte sig när man var ung? men det kan bli bra ändå, bättre till och med (inte i mitt fall eftersom jag hoppades på world domination som ung haha, jag är störd jag vet).
nej men även om det inte blir som man tänkt sig så kanske man bara ska slappna av, luta sig tillbaka och låta livet ha sin gång.

det är svårt. speciellt här på psyk.
nu röka.

vårdplanering

nu har jag varit på vårdplaneringsmöte. det går till så att läkare (i mitt fall 3 st) plus sköterskor å lite annat löst folk sitter och diskuterar mitt liv, min framtid och min fixering vid piller.
själv sitter man mest och bara lyssnar på.

läkaren från avdelningen är jättebra. det kan man dock inte säga om översittaren från beroendeenheten. jag sa att jag har noll respekt eller förtroende för dem och att jag önskar avbryta kontakten, samt att de är empatistörda, många av dem iaf.

jag ska vara kvar här åtminstone ngn månad till...fira jul på psyk, hej va skoj. men jag lär ju få permiss...sedan skulle jag nog behöva åka till något behandlingshem.

nu måste jag äta lunch.

Wednesday, November 23, 2011

nosmesen


åh vad jag önskar att jag kunde sova bredvid nosmesen inatt, jag saknar honom enormt mycket. jag menar kolla bara på honom, han är en bedårande liten herre...åh finisen. men jag får nog träffa honom i helgen.

vi bestämde oss för att köpa chips och sånt idag istället. det kommer ett program om missbrukarvården kl 22 ikväll så vi tänkte mysa lite till det, haha.

imorgon åker lille skutt, jättetråkigt=( hon är helt fantastisk.

teckningar uppdaterat. dock är min dator en hora och vänder en del åt fel håll.

behold! the nightmare


nu sitter jag och overdose i aktivitetsrummet och målar. trevligt, jag mår inte så värst dåligt trots att det är kväll, jag mår snarare bra. men jag har förväntansångest som fan...det kan bli så jävla jobbigt på kvällarna.

jag äter typ ingenting, har ingen matlust pga för stor kaffe- och red bull-konsumtion...så imorgon ska vi köpa 2 påsar chips och 2 dippar och massa salt godis och choklaaaad i mängder, det kan nog bota min rädsla för att äta..det är nåt slags rädsla...jag vet inte, fobi typ.

nu blire röka. får naturligtvis inte gå ut själv längre så måste hålla mig till varje heltimme. blä. usch.

lyckan som går förlorad

jag är så trött på att ha den där klumpen i magen. ångest-råttorna som rafsar inuti min mage och bröstkorg. xanoren tar bort väldigt mycket av det, det värsta..men de är där och gnager ändå.

jag tror inte det är här jag kommer bli "frisk", här skyddas jag bara från mig själv. kanske kan jag åka till ett behandlingshem men det verkar vara ganska svårt att få en plats på något sådant.

jag måste lära mig leva, utan kemiska substanser som påverkar min hjärna. jag har kunnat det och kommer chansen igen så kommer jag ta nu ta tillvara på den, inte kasta bort den.

jag trodde inte jag kunde sjunka längre ner i mörkret men det kan man alltid har jag förstått. nu när jag ligger här med döda ben kan jag bli vansinnig på den där tjejen som inte tog tillvara på sitt liv. blir jag förlamad i armarna kommer jag bli vansinnig på hon som inte tog tillvara på det hon hade...and so on, ni fattar.

jag har ändå komponenter i mitt liv som jag kan glädjas åt; min älskade nosmes, min familj som ställer upp jämt, min finaste vän johan, mina armar, min fina lägenhet, min utbildning som jag ska ta upp till våren, min hjärna (ehm nåja), alla mina vänner som jag tappat kontakten med, delvis pga drogandet osv...det finns saker att glädjas över men som jag är blind för,
tills jag förlorar det. då inser jag hur lycklig jag kunnat vara.

jag ser inte lyckan eftersom jag har fullt upp med att hitta den.
trots att det var en del tumult kring mig igår, så mår jag faktiskt helt ok, antar att det är xanoret som gör det...men lite gör väl jag också. jag försöker umgås med de andra patienterna, teckna, ta kort osv.

ligger jag ensam i ett tyst sjukhusrum, dessutom på psyk, ja då bryter paniken ut.

igår visste jag inte om jag ville leva eller dö..det är jävligt obehagligt när humöret svänger så. jag ser alltid med klara ögon på livet, alltså att det är totalt meningslöst, ofta kan jag acceptera det och bara hänga med i karusellen om ni fattar. igår kunde jag dock inte det, det blev för mycket helt enkelt.

jag drack ungefär 10 red bull, vilket kan vara en del i varför jag kastade en stol mot fönstret. jag lyckades kränga mig ur bältessängen också, med ena handen bara, idag är den blå.

nu kom overdose boy och frågade om jag inte ska komma ut från rummet. det är en bra plan.

flashback

jag har nu läst tråden om mig på flashback. ärligt talat så trodde jag den skulle vara värre, dock ej sagt att flera inlägg inte sårade eller retade upp mig ordentligt.

det skrivs vähäldigt elaka saker och väldigt mycket saker som bara är rykten (jag är från borås så sånt har man ju vant sig vid, ryktesspridning alltså).
det är just sådant som det här som från början fick mig att börja må dåligt. att människor hånade mig, skrattade åt mig, spred rykten osv.

nu är jag hur som helst äldre och även om det sparkas på mig när jag ligger ner så knäcker det inte mig. det får det inte göra eftersom jag vill hjälpa andra som utsätts för mobbing och elakheter att inte låta sig knäckas.

förvisso är jag redan knäckt, bokstavligt talat.

har lpt igen efter lite incidenter här som slutade med bältessäng (befogat). men jag kan skriva om det vid ett senare tillfälle..ska prata med läkaren senare och se om han skriver av det samt

Tuesday, November 22, 2011

(h)jälp

häromdagen när jag bröt ihop en smula blev jag så rädd för att hjälp stavas med hj och inte med endast j. det kan ju verka helt jävla galet. men jag har tänkt mycket på det, analyserat varför jag hakade upp mig så på det.

nu vet jag vad det beror på.

jag upplever att jag har fått "hjälp" men aldrig ordentlig hjälp, hjälp som går ner i djupet på mig. hjälp att förstå vem jag är, hjälp att leva.

jag har fått snabba lösningar som t ex "strategier för att stå ut när det är svårt" där man bland annat får lära sig att läsa en god bok eller ta en promenad kan vara en bra idé. dessa terapiformer förenklar det mänskliga psyket in absurdum. jag vet redan att en promenad kan avleda mina tankar men varför har jag de tankar jag har, varför känner jag som jag gör? istället har jag fått benso och rådet att ta en promenad och andas i fyrkanter.

den hjälpen är falsk och fel. den hjälpen stavas med j. det är jälp jag fått, felstavad hjälp.

(därmed inte sagt att inte andra får ordentlig hjälp med benso och medveten närvaro eller att jag inte tycker att benso är underbara droger.)
det serveras kaffe kl 6.00 så jag rullar upp i ottan och sitter och pratar med lille skutt och musen..jag gillar verkligen lille skutt, hon är en sådan sötis. man träffar så många schyssta och riktigt vettiga människor här. visst, de har svårigheter men är ändå så jävla knivskarpa på nåt sätt. ja, knivskarp är det rätta ordet. sen har ju en del psykoser och skit men de är i all förvirring ändå så knivskarpa, knivskarpt förvirrade kanske, hehe.
det är hur som helst här jag träffar de mest intressanta människorna. de som inte bara rättar in sig i robot-ledet...
i sverige ska man helst inte lägga sig i vad alliansen hittar på och man ska definitivt fan inte vara sjuk..allra minst hitta på att man är sjuk så som jag gör.

nej det är nog för tidigt att skriva blogg. det känns som att jag stavar alla ord fel. senare idag blir det psykoterapeut i alla fall. det blir jobbigt men intressant.

Monday, November 21, 2011

psyket by night


nu är det high life på psyket ska ni veta...nån vill dra, så överläkaren är här, nån blir bältad, nån har stoppat i sig massa insmugglade imovane och blivit påkommen och jag målar ungefär 30 träd i timmen, haha. jajaaa. jag ska väl inte skriva om vad de andra hittar på för bus antar jag.

xanor är verkligen tusen ggr bättre än stesolid, men det visste jag förstås redan. sen måste jag lära mig att hantera mina demoner utan kemiska substanser...suck. känns omöjligt. läkaren sa att det här med xanoren bara är en snabblösning just nu eftersom jag har en del tankar jag inte orkar skriva här. den ska inte vara insatt en längre tid. men om det får mig att fungera, så varför inte egentligen...äh jag vet inte.

nu ska jag äta godis och kolla på tv. om det går.

flashback

jag ska fan ta bort mitt konto på flashback. vilka fruktansvärt onda människor det finns, och att dom finns i sådant antal...

jag hjärtar xanor och dator

nu är min dator äntligen här, tjoho!
xanoren har fan gjort mig relativt ångestfri, tjoho!
jag tillhör släktet homo sapiens.

den sjuksköterskan jag gormade på hjälpte mig med massa saker innan, så jag får nog ta tillbaka det där jag sa om att hon inte borde jobba med människor. ikväll är det bara bra personal här, shetlandsponnyn till exempel. det märks på stämningen.

nåväl. nåväl.
i alliansens sverige existerar inte längre psykisk ohälsa. är man psykiskt sjuk är man hittepåsjuk. ungefär som allergi. folk som är allergiska luras bara. ändå ökar självmorden drastiskt i europa. mycket märkligt att så många är beredda att dra sitt "skämt" så långt att dom tom tar livet av sig. ja i sverige ska man idag se det som ett skämt, det är normen. det räcker ju med att läsa på sverigedemokraternas forum, förlåt jag menar flashback, för att man ska få en bild av hur låg status empati idag anses ha. där är det stor humor att hänga sig i en sladd.

förut var det fult att tjäna pengar, nu är det fult att vara sjuk. är man inte produktiv är man inte värd ett skit.
Jag har inte läst tråden på fb och förstod inte att det inte bara var "död åt fittan" utan folk som stöttar mig, det känns fint.

Jag har själv ett konto där och tycker att somliga har väldigt mkt intressant att säga. Så äre.

Läkaren satte in xanor på mig nu och ändrade till att jag bara får gå ut med personal och anhöriga. Ikväll kommer nog papi med fixad dator. Hoppas, hoppas.

så finns det ingen älskling här

jag mår inte bra.
jag är hatad på flashback, jag är inlagd på psyk, jag kanske kommer få tvångsvård på mig igen, jag är olyckligt kär.kär.kär, mitt bredband har kraschat, jag tror jag kommer bli sämre idag.

men jag ska försöka. försöka. försöka. försöka. att inte bryta ihop fullständigt.

jag skällde ut en översittarsköterska innan för att hon trodde att hon hade makten över mina behovsmediciner, det har läkaren.
hon är ingen läkare, hon är dum i huvudet. empatistörda människor borde inte jobba inom psykiatrin...eller med människor öht.

det är tur att personalen på avdelningen till största delen består av bra personal. en del underbara till och med. tur, för annars hade jag inte stått ut nu. ska strax ha läkarsamtal. vet inte hur det kommer gå.

här kommer gråten

idag började jag gråta det första jag gjorde när jag vaknade.
det får mig verkligen motiverad. jorå.

min rygg gör så ont att jag definitivt skulle behöva minst oxynorm, men jag är ju en sleten missbrukare så jag får inget med morfin i. jag förstår tanken och den är adekvat men det får ju finnas gränser.

hade jag inte haft dokumenterat missbruk hade de gett mig det direkt när ryggen gör så ont, jag har ändå en relativt ny ryggmärgsskada och igår sov jag på golvet, så den är fin nu. ryggen alltså. skitkropp.

jag är nu nere i 200 mg trammis retard om dagen...det har naturligtvis ingen effekt. måhända att jag kanske hade haft mer ont utan, men de hjälper inte mot den smärta jag upplever nu..haha, ja det kanske jag inte behövde förtydliga. förutom för de där obegåvade stackarna som skriver störda inlägg på flashback. fattar ni inte vad ni gör?
ni sabbar en sida som hade kunnat vara riktigt jävla bra och för de som vill använda den på ett konstruktivt sätt.
jaja.

angsten är fin den med. temestan tar bort lite å stessen tar jag bara för att jag mår sämre om jag inte tar dem, inte för att de ger ångestlindring. men jag mår bättre nu än när jag vaknade. jag drömde att det var flera år sedan och att johan, billy och jag låg och kollade på mash i vår jättemysiga lägenhet. jag vände mig om efter honom när jag vaknade men där fanns bara en kylig sjukhusvägg. fan, nu kommer lipen igen. jag gråter jättemycket nu. förmodligen för att jag inte bedövas lika mkt nuförtiden. jag tvingas vara klar i huvudet hela dagarna. vilket straff kan vara värre?

nån skrev något om att jag försöker framstå som ett "missförstått geni". jag försöker inte alls framstå som det. jag är ju de facto ett missförstått geni. tycker inte alla det om sig själva, helt ärligt? kanske nu inte geni per se, så som folk använder ordet geni. sen kan man väl vara geni på olika områden. jag är bl a ett geni inom självdestruktivitet och misslyckanden.

tack alla ni fina som försvarar mig mot elakingar..det betyder väldigt mycket. jag har dock inte tid att svara på alla frågor och så eftersom jag får rulla iväg till bibblan en halvtimme i taget och surfa härifrån..åh, döden.

jag ska välja ut de allra elakaste kommentarerna jag fått samt inläggen på flashback, bara för att visa på vilken vånda det innebär att tillhöra släktet homo sapiens.

Sunday, November 20, 2011

Nu har en annan läkare pratat med mig och jag får inte åka hem. Det blir väl bara krångel om jag envisas och så får jag lpt igen. Jag behöver vara här, jag vet det innerst inne.

Läkaren satte in en temesta och en spruta zyprexa på kvällen. Hon förstod att jag verkligen mår dåligt och lyssnade på vad jag hade att säga...körde inte över mig och behandlade mig som skit.

Jag sa det till sköterskan; att jag vill åka hem för att slippa bli förnedrád, jag har redan blivit det så många gånger i mitt liv.

på flashback finns det en hel del extremt vettiga å smarta människor men tydligen även många elaka, iskalla och sinnesslöa idioter.
Till er; Go fuck yourself.
Någon skrev att om jag hade varit ett riktigt psykfall så hade jag inte kunnat blogga.

Jag är inget psykfall.
Jag är en människa som brottas med existentiella svårigheter, Precis som så många andra, bara att jag inte är så skicklig som många andra. Det är lite det den här bloggen går ut på...att jag är som vem som helst, bara att jag hamnat snett. Jag är inget "psykfall"

F.ö: vad är definitionen av psykfall. Är man i en manisk fas så kan man blogga som en liten råtta på tjack. När jag var manisk startade jag en blogg om tickor liksom. Hejhej.
Andra företar sig enorma projekt när de har ett maniskt skov.

Jag tänker inte sluta blogga, jag tänker konfrontera dem i personalen som behandlat mig illa. Om jag orkar.
Jag orkar inte skriva så mycket...gårdagen var hemsk...natten har varit hemsk. Jag får injektioner med zyprexa och blir förnedrad som fan av en del personal. Långt ifrån alla men ett par stycken.

Sen går jag in här å får reda på att de skriver skit om mig på flashback, försöker att inte bry mig men jag blir såklart sårad.

Jävla.skitliv.

Friday, November 18, 2011

holiday in kambodja

äntligen har jag fått hit min älskade lappie. hjärta. hjärta.
just nu sitter jag med overdose-boy, eller satt rättare sagt, eftersom han gått ner till akuten för att träffa sin tjej som just kommit in där för nåt skärande. överdos eller liknande.

jag ritar mest hela dagarna för att hålla herr angst i schack, jorå det funkar ganska ok. det och stesolid. det är så jävla skumt; på morgonen mår jag ganska bra, ibland tillåme jättebra, med mina mått räknat, sen framåt kvällen kan det slå över som fan och jag hamnar i något som nästan liknar ett psykos-tillstånd.
de blir ju tvungna att hålla fast mig och injicera alternativt det där jobbiga med bältning. säger jag bara till i god tid så behövs dock inte bältessängen köras fram, då ber jag någon stark person eller två att hålla fast mina armar och sen försöker vi rida ut stormen. det funkar aldrig. inte utan injektioner.

men nu har det varit ett par bra kvällar utan injektioner PLUS att vi tillåme sänkt stessen med 5 mg på dagen. känns så himla fint. jag hoppas verkligen att jag kan hålla mig kvar i må-bra-land och inte trilla ner i ångestbrunnen. blä.

det är många fina människor här nu, det är bra.
Sorry för dålig uppdatering men min dator är på gång tillbaka, så snart blir det fart här. Idag sa jag till läkaren att jag vill vara här frivilligt och han skrev av mitt lpt, tjo!
Avviker jag kommer de dock sätta det igen men det ska jag icke göra. Förhoppningsvis blir jag utskriven snart. Kanske inte nästa vecka men veckan efter det.

Lille skutt och overdose-boy är tillbaka, det är jättekul att träffas igen men förstås tråkigt med.

Jag hittade en lapp som en person hade skrivit. Typ ett avskedsbrev eller liknande...stört jobbigt för jag måste ju säga till personalen, aight?

Nämnde jag förresten att jag får gå ut själv nu; en halvtimme åt gången och efter 16 får det vara bra. Fantastiskt trevligt att rulla ut själv.

Thursday, November 17, 2011

Paniiik, mitt bredband har lagt av så det blir surf från nobben nu.
Piss.

Har just pratat med läkaren och jag får fortfarande inte gå ut själv. Frustrerande, men han är rädd om sina patienter och det är ju relativt ovanligt att de är. Han är fan en av de bästa läkarna jag haft. Vi ska sänka dosen stess ytterligare fr.o.m. Idag. Sen ska jag göra ett första test angående adhd och ev. bli remitterad till neuropsyk.

Nu ska jag träna på mattan.

Wednesday, November 16, 2011

home sweet tullen



nu sitter jag hemma och cyklar samt pratar med systersonen om nintendo och manga. angsten är ganska ok men jag kommer nog behöva de där extra stesoliden när jag kommer tillbaka eftersom jag inte vill dit igen när jag väl är hemma, åh älskade hemma.

nåväl, nu ska jag upp i stå-stolen.

en förlamad orgasm

fan, vad segt det är att inte få gå ut själv..det blir lätt långtråkigt. jag orkar inte rita så jag har målat naglarna (jätteviktigt på psyk) och nu ska jag sätta mig i soffan å läsa nya författarskolan av göran hägg.

sorgligast undrade hur det känns att ha sex å sådära nu när jag är förlamad. jag har ju delvis känsel ner till knäna så jag har känsel i underlivet,nedsatt dock men visst kan jag få orgasm. det krävs bara lite mer (tysk våldsporr å gag balls that is).
jag är dock inte lika sexuellt intresserad. när jag hade ett förhållande så var jag väl ganska intresserad...öh, ja varje dag typ men det berodde på att han körde igång mig.
jag kör inte så mycket på egen hand nu. det är det enda jag saknar. jag kan inte riktigt uppnå orgasm på egen hand och det är bara frustrerande att försöka sig på det och ligga i 2 timmar typ, haha. det har jag faktiskt gjort.

nej nog om detta nu. jag blir lite obekväm.

nattklubben blev till en blå skumgummimatta

har uppdaterat teckningarna :)
nu väntar situps m.m på mattan. underbart att komma ur rullstolen. jag finner det fantastiskt roligt att ligga på golvet, det är ett av mina stora nöjen, haha, fy fan vad tragiskt.

uh.

fentanyl är ingens kopp té


natten har gått hur bra som helst. jag däckade på mina imovane och sov mig igenom nästan hela natten. så skönt. inga mer sprutor för mig.

någon frågade hur uttrappningen av fentanyl, även känt som drop dead, gick till:

jag vaknade ju upp och var beroende av den skiten eftersom jag hade det i dropp, sedan fick jag plåster, först den starkare sorten någon vecka och sedan den svagare i typ 3-4 veckor och de bytte plåstret var tredje dag.

sedan vet jag inte riktigt hur de hade tänkt sig att det skulle fortlöpa eftersom de nollade plåstren direkt när de fick veta att jag tuggade på dem.

för er som inte vet så utsöndras det aktiva ämnet långsamt men om man tuggar på det så blir man hög som en drake.
kan tillägga också att fentanyl är mellan 100-1000 ggr starkare än morfin, så det är jävligt potent och jävligt vidrigt, tycker jag såhär i efterhand. vid en viss dos är ämnet identiskt med heroin.

gapen och skriken är egentligen det enda jag minns från uttrappningstiden. men jag tror jag hade fått ha kvar plåstret längre och bytt ut det mer och mer sällan om jag inte hade varit så dum att jag började tugga dem. men vad fan göra när man vaknar och är förlamad? då hjälper medveten närvaro och xanor föga.

jag hade en del hallisar när de nollade dem men framförallt gapade och skrek jag nästan hela tiden och min puls var på mellan 130-140 flera timmar om dagen. är den så hög kan de dessutom inte ge så mkt lugnande eftersom det blir farligt.

men backa upp din nedtrappning med lugnande och ta det jävligt lugnt...vet inte om du gör det själv eller om din läkare sätter upp ett program för dig men hur som helst, hur jävla illa det än blir så SLUTA med dem. tycker jag. gör du det här själv så vänd dig till någon medicinskt kunnig och rådfråga.

nu svävade jag iväg. ska ner och rulla i kulverten snart. finns en skitlång backe där och en bänk typ i mitten där personalen kan sitta å glo på mig så de slipper springa upp å ner. det är sååå skönt att bli andfådd. man blir det så sällan när man tillbringar hela dagarna i en stol.

Tuesday, November 15, 2011

kvällen går bra än så länge och det är bara en timma kvar tills nattmedsen kommer och däckar mig. jag orkar inte lägga upp några teckningar idag så jag gör det imorrn istället. fan vad det är äckligt med ångest alltså...vet inte om bloggen bidrar till min ångest.

igår när jag var och handlade med en i personalen kom det fram en helt främmande kvinna å sa att hon läser min blogg och att jag var stark å skulle kämpa, nåt i den stilen.
det är jättekul när folk kommer fram å säger snälla saker, kramar mig å sånt men jag undrar hur många okända ansikten jag möter som föraktar mig. ja, inte ansiktena utan människorna.

uh. jag vet inte om jag är någon att förakta egentligen. det hade ju liksom varit mer förståeligt att folk skulle bli provocerade om min blogg hette "confessions of a lovely pedophile" haha, ja det skulle nog få igång folk.

någon undrade om jag sökte hjälp innan och jorå, sen jag var 15 har jag sökt hjälp. då fick jag stesolid och xanor utskrivet så det var väl inte så konstruktivt. när jag var 19 gick jag i dbt. det hjälpte mig lite men efter terapin var jag tillbaka i mörkret.

ett par mån innan jag hoppade ringde jag akut-psyk och berättade att jag överväger att hoppa från min balkong. de kunde inte hjälp mig. jag har skrivit om detta tidigare så jag orkar inte dra allt men kort sagt; ja, jag sökte hjälp innan och var oerhört villig att ta emot den.

en kort tid innan fallet bönade och bad jag om att få komma till ett behandlingshem men fick nobben.

kamp

kvällen blir nog inte så farlig, trots det faktum att jag kissat ned mig. det har ju hänt förr liksom. jag är djärv nu men om ett par timmar kanske jag har slängt iväg ett bord och skriker; "ge mig en jävla spruta nuuu, annars slår jag in ansiktet på er allihop!" nej, så skulle jag aldrig skrika...när jag gick av fentanyl sa jag många riktigt hemska saker, men den avtändningen var ju sjuk.

för att "slippa" ta extra stess ikväll ska jag ner i kulverten och rejsa men min kontaktperson. det finns backar å grejer där så jag kan ta ut mig ordentligt, det kan göra att jag mår mkt bättre. sängkläderna är bytta, jag ska rita senare och lägga upp bilder här och ja..det var nog allt.

jag känner mig otroligt tafatt när jag pratar, dagen efter en injektion. jag sluddrar lite och hittar inte orden. jag vet inte om det märks även här. ni får ha överseende i så fall.

frstn så ska jag ev. sälja en tavla. mycket trevligt.
nu mat.
man möter väldigt många människor när man är inlagd på sjukhus, speciellt här eftersom det kommer och går folk hela tiden. det känns ganska jobbigt. idag åkte avdelningens lille skutt. hon är så himla söt och gulligt flummig....kommer jag få veta hur det går för henne? troligen inte. man hoppashoppas så att det ska gå bra, det blir en speciell gemenskap här inne.

igår kom någon vi kan kalla sötnöten, vi har setts här förr. hon är jättegullig och ger en kramar när man mår dåligt. ofta that is. jag blir nästan flata av henne, hoho
sen har vi pratkvarnen som är skitrolig och gullig av sig...hon kan tjöööta. det finns iofs flera pratkvarnar. gamla tjackpundare ni vet, hehe, nej jag vet inte vad de tagit. vi pratar inte så mkt om det. en del har inga missbruksproblem alls...de blandar lite; om det är fullt på nån avdelning så tar en annan in patienten så länge.

nååväl...nu ska jag ligga på min skumgummimatta och träna ryggen lite.
natt snart men känns ok.

my lucky nights in hell

kvällen igår var nästan lika usel som söndagen. men den här gången gick jag och sa till att nu bryter snart paniken ut. och en sköterska höll fast mina händer så att jag inte skulle göra nåt, i 2 tim satt vi...stundtals med en annan skötare för att kunna hålla fast mig. jag var helt genomsvettig och skakade tänder. helt galet otäckt var det.
de vill ju inte bälta i första taget och jag ville absolut inte bli bältad igen så hon satt med mig hela tiden och hjälpte mig andas och sådär.

vi provade först med theralen och lergigan vilket förstås inte hjälpte ett piss, sen en tia stesolid, ingen effekt där heller. till slut fick jag en spruta och imovane och propavan och då släppte det och jag åt upp 2 adventskalendrar jag köpt..ja, inte själva kalendrarna då utan chokladen i dem.

sen somnade jag med choklad runt hela munnen.

nu har jag 10 mg extra benso vid behov insatt men jag ska försöka så in i helvete att inte behöva ta dem och definitivt inte ta sprutor för de är beroendeframkallande som sjutton. men jag är redan rädd för den stundande kvällen och natten.

men jag ska klara det på nåt sätt. jag ska bli fri från all benso hur lång tid det än tar.

se mig, beundra mig, älska mig

ibland får jag kommentarer som den här:

"Och för bara ett par veckor sedan funderade du på att ta upp dina socionomstudier.. Vilken underbar självinsikt. :/

Du är verkligen, verkligen sjuk..
Ömkliga, tragiska du.

Men jag hoppas du överlever, då du på riktigt roar mig med dina bilder och ständiga behov av att deklarera din intelligens. (Vem bad om att få det konfirmerat? Varför detta ständiga behov av att vara beundrad? Fundera en stund på det, du.)
(psst. Vi vet båda svaret..))

/Jax"

jag publicerar dem alltid men besvarar dem mycket sällan. men jag har länge tänkt skriva om det här fenomenet med extremt elaka kommentarer. nu gillar jag ju inte homo sapiens nåt vidare men är många verkligen såhär onda innerst inne?

personen skulle ju aldrig säga nåt elakt till mig irl, det kan tillåme vara någon i min närhet som skriker "åååh guumman" när vi möts.
men här på nätet kan man skriva exakt vad man känner utan att röja sin identitet. jag vet ju inte vilka de är heller. det kan vara en vän, kassörskan på ica i västerås..ja, ni fattar.

många har skrivit att jag kan ställa in så att man inte kan vara anonym när man kommenterar..fast jag vill inte det, jag tycker det är intressant med människans beteende. varför går personen ens in på min blogg? varför bemöda sig med att skriva en kommentar? är jag så jävla provocerande? hehe det vill jag iofs många ggr vara.

för att besvara kommentaren lite så kan jag säga; ja, jag vill ha uppmärksamhet, dock inte nödvändigtvis bli beundrad (det var du som sa det, jag ser mig inte som beundrad), detta är relativt vanligt förekommande hos människor. kan du så lite om människans beskaffenhet att du missat det? det är faktiskt väldigt vanligt. alla som skriver en blogg vill ha läsare och förstås även uppmärksamhet, även du vill ha uppmärksamhet. hur många kort lägger du ut på facebook? bilder på ditt "lyckliga liv". det är också att söka uppmärksamhet. va fan, kom igen. fattar du inte?

alla vill ha uppmärksamhet och få lite credd för vad de gör, t ex utlämnar sig så som jag gör, istället för att vara anonym och skriva futtiga kommentarer till någon som mår väldigt dåligt och blivit förlamad för resten av livet efter ett självmordsförsök.

uppmärksamheten vill jag inte ha bara för egen skull utan för att försöka starta en debatt kring psykisk ohälsa samt ta bort fördomar, få människor att förstå sig på det bättre.

känns nedslående att få sådana här kommentarer, verkligen. är det såpass många människor med så inskränkt intellekt att de nedvärderar mig pga jag mår dåligt?

angående min intelligens så förstår jag inte vad du menar. jag har inte ens nämnt min kvot. iq är överskattat och tämligen godtyckligt, tycker och tror jag i alla fall. hej, jag kan tänka logiskt:)

och du behöver nu inte bemöda dig med att skriva något i stil med "oj, tog den så hårt" om du nu, vilket jag är övertygad om, skulle gå in på min blogg igen. för vet du vad? jag lider av något som kallas självinsikt och dessutom ärlighet så jag sticker inte under stol med att kommentarer som den här får mig att känna obehag.

(ey, se efter dina barn istället)

Monday, November 14, 2011

nu har jag varit hos le doctor och han tyckte väl att det som hände igår inte var så bra, dock gav han mig inga restriktioner typ "ej ut". jag får sticka iväg med anhöriga eller personal.

vad gäller medsen så frågade han faktiskt om jag ville gå tillbaka till iktorivil och herrejösses, vet ni vad jag svarade? nej. neeeeej. fantastiskt konstigt. istället sa jag att jag vill trappa ned stesoliden...han var lite tveksam men sa väl typ att det är mitt val.

nu kaffe...hehe, alla missbrukare är som hökar kring kaffet.

idag mår jag inte så bra, trots att jag troligtvis har en hel del benso i kroppen för jag sluddrar och pratar släpigt samt slutar lyssna när någon talar till mig (ungefär som vanligt då alltså, haha).

anledningen till denna stora dos benso är att jag igår, när jag satt och ritade, plötsligt drabbades av extrem ångest och självmordstankar (den förbannade verkligheten). sen, på ren impuls, tog jag en stol och kastade mot fönstret, sen kastade jag en till och sen kastade jag iväg bordet. jag kunde inte andas, jag var liksom beyond hyperventilering, jag var som besatt av satan och jag såg nog stundtals ut som linda blair (heter hon så tro? det namnet dök upp i huvudet iaf) när hon spelar besatt i exorcisten. personal kom naturligtvis och försökte förhindra mig att kasta mig ur rullstolen och senare förhindra att jag slog huvudet i väggen.

de blev tvungna att ta fram bältessängen och bälta mig. hehe, ironiskt kanske med tanke på att jag är förlamad. de bältade aldrig benen utan bara armarna och midjan. jag förstår varför. idag i alla fall. just i stunden tänker man mer att "vad i helvete har jag gjort för att de ska göra såhär mot mig, jävla as".

de gjorde det dock inte på ren illvilja, som jag varit med om ett par ggr innan, utan för att förhindra mig att skada mig. jag har ett fult blåmärke på högerhanden för att jag drämde knytnäven i väggen några ggr. hade de inte hindrat mig så hade jag i ren frustration sannolikt haft värre skador än så.

jag vet inte vad som hände. någon skrev att jag kommer få det tufft nu när jag sätter ut benso, inte bara för utsättnigen i sig, utan för att jag kommer konfronteras med den verklighet jag sen fallet gjort allt för att slippa. det kan väl ha varit nåt sånt...jag blev plötsligt som besatt. egentligen skulle jag inte kunna med att göra sådär, speciellt inte när personalen är såpass snäll och tillmötesgående. men det här var inte lina. eller jo, det var lina i verkligheten utan 8 mg ikto att gömma sig bakom.

senare bältades en till på avdelningen så det var high life här igår. jag tror det startar en kedjereaktion o en person ballar ur. jag hörde 2 överfallslarm när jag låg bältad. låg typ 2 timmar, mindre kul.

idag skäms jag.
och är trött.

snart läkarsamtal.

Sunday, November 13, 2011

Home sweet home

Nu är jag hemma å firar far, samt tränar. Jag vill alltid skita i psyk å vara kvar hemma, varje gång jag är just det.

eftersom jag har lpt så kommer dock snuten komma å hämta mig. Det är inte kul så jag åker väl tillbaka. Jag känner samtidigt att jag behöver vara där å den här gången är det faktiskt inte så farligt ändå.

please don't leave me


inatt har jag inte spytt mer än pyttelite av det vi misstänker kan vara blod. pisseprovet visade på lite hmhm...nånting som inte är bra i alla fall, kommer inte ihåg vad men läkaren ville hur som helst avvakta.
det verkar som att det inte är något farligt iaf.

jag hoppas jag kommer få gå ut med tider imorrn, då kan jag dra till biblioteket.

förmodligen kommer jag få samtal med läkaren och han kommer säkert tycka att vi ska sänka det lilla bensot jag har...oh lord! han är så jävla rabiat den mannen. men det är nog vad som krävs. han får väl en jävla massa skit av alla piller-sugna patienter men han tar skiten. många läkare sätter bara in vad man vill ha med förhoppningen att patienten lugnar sig och sen har man "fixat" den besvärliga patienten.
inte för att det gör mig något men om jag tänker rationellt omkring vad som är bäst för mig i längden så är det rätt att sätta ut bensot. jag har levt i en låtsasvärld sen jag vaknade upp tack vare ikton, temestan, xanoren, morfinet.

igår satte en läkare in korttidsverkande tiparol, vilket är beroendeframkallande. fast det var ju en jour-läkare, han lär ju ta bort det omedelbart det första han gör imorrn. jobbigt, för jag har svin-jävla-fitt-ont i ryggen.
jag får självmordstankar och tänker hela tiden elaka saker om mig själv och att det bästa vore om jag går och dränker mig..nej, inte går, rullar alternativt hasar mig ned i vattnet haha, det vore en syn det.

dessutom har jag skurit mig igen...de tar ju alla vassa saker så jag bet sönder ett lock till läppglanset så det gav ju inte så mycket eller vad man ska säga. men det skitiga är att jag försökte. jag drämde en sprayflaska i spegeln liksom, jag kände mig desperat efter att få skära mig. det var mkt längesedan jag kände så. skit också. egentligen borde jag kanske inte skriva om det för det smittar som fan..men inte via en blogg väl? lova att inte skära er, om inte för er egen skull så för min.

snart kommer min lunch-stesolid...yeeey (not:()
sedan kommer mamma å pappa å hämtar mig för lite fars dag-fika. glöm inte ringa/besöka er far idag.

Saturday, November 12, 2011

vad är upp med njurarna?

nu har provsvaren kommit och det visade att värdet för njurarna var väldigt lågt, vilket kan bero på en vanlig infektion förhoppningsvis. jag äter redan en kur antibiotika nu för jag har urinvägsinfektion, kul att käka massa antibiotika hela tiden. jag ska pissa snart för de ska kolla om det är infektion...det är nog det bästa utslaget.

störd grej: det blir nästan alltid typ 3-4 brickor mat över när vi äter. fin, bra mat är det, smakar helt ok. då skulle man ju kunna tänka sig att personalen kan äta upp det som är över, dumt att slänga massa mat hela tiden. men de fåår inte göra det utan måste kasta den. så jävla löjligt. heja vår fina regering.

jag träffade på clever boy innan, han jag var inlagd samtidigt som jag typ hela förra sommaren. han var upprörd över att han inte hade hjälpt mig och ville inte prata om det ens (inte för att jag nämnde något, men han är hypoman). det gjorde han dock ändå...om hur han hade kunnat göra nåt, räddat mig.
det skulle han såklart inte ha kunnat.
nu har läkaren varit här och ja...hon kunde ju inte säga så mkt eftersom hon inte har röntgenögon, dock ska jag börja käka inolaxol tror jag det heter, nåt som är bra för magen i alla fall. hjälper inte det ska de göra en gastropik eller vad det heter, nån läskig slang som ska ner i magen i alla fall.

jag passade på att fråga henne om hon kunde sätta in en tramadol actavis till kvällen om jag får sådan smärta igen, alltså den tabletten jag efter mkt om och men till slut fick igår. hon vet mkt väl om att jag är missbrukare men hon sa ja direkt; "självklart ska du inte ha så ont, det påverkar ju även ditt psyke. jag sätter in en för idag och en för imorgon." jag ska ta den om jag får så ont igen. min rygg är helt wacko på morgonen. det tar mig enormt lång tid att bara sätta mig upp, idag fick sjuksyrran hjälpa.

nu kommer mami och papi.
Det här börjar kännas jobbigt.
Jag har sedan jag föll spytt blod om nätterna. Det är dessutom mörkt. Sjuksyrran har ringt jourläkaren som förhoppningsvis kommer snart.

Friday, November 11, 2011

tillvaro: natt

natt.
väldigt jobbigt, i synnerhet när man är inlagd här. jag är så nervös inför hur jag ska må imorgon. kommer herr angst och våldtar mig så fort jag slår upp ögonen..? i do not know.

annars har jag ikväll känt mig ganska tillfreds med att sitta i rullstol, det har känts jag på nåt vis. konstigt hur det kan slå om sådär plötsligt..eller ja, det är väl inte så konstigt egentligen.

snart kommer söta anna hibbs hit och då måste jag fan vara utskriven så vi kan ses. jag bör i alla fall få nattpermiss, det är om typ 2 veckor liksom, hallå. jaja, jag ska nog gå och lägga mig nu..iiiih.

förresten, röntgenplåtarna visade inget men det kanske jag redan skrivit. hej lost in benso-land. det är bekvämt att skylla på medicinerna.

öh...

jag måste vara flöddrad ändå...alternativt trög. var tvungen att dubbelkolla tillåme, haha, "va fan det kan ju inte vara november redan, vad har alla tagit för nåt sheeit."

men ni gillar mig ändå, aight? :)

9/11 means friday cosy time

vi spelar bingo på fredagar, för att göra lite fest liksom. fail!
jag vägrar konsekvent att delta.

men det är väl fint att de försöker göra det lite skoj för oss stackare här.
11 september idag, fredagsmys.

Jag vet inte riktigt hur jag ska ställa mig till överläkaren på missbruksavdelningen. Han är bra på så sätt att man inte kan lura honom till att sätta in något. Han sätter heller inte in något om man verkligen behöver det. Det måste såklart vara svårt för honom att veta om det är lur eller äkta, men jag tycker han borde fatta.

Idag har jag haft en sån jävla smärta i rygg och höft att jag inte ens kunde gå på toa eller skutta över till sängen. Efter nån jävla timme dök läkaren upp tillsammans med en at-läkare som var typ 12 år. De undersökte mig lite och bestämde sig för att skicka mig till röntgen. Jag bad om något smärtstillande eftersom jag höll på att svimma av smärta så fort jag försökte röra mig och på röntgen måste man göra förflyttningar mellan stol och brits. Jag blev rädd som fan också så jag hade såklart velat ha meds mot det med. Men det bad jag aldrig om. Det var långt ifrån lika viktigt som något mot smärtan. Men jag fick ingenting. Jag fattar ju att de kanske drar sig för att ge mig morfin, men dunka i mig en 500 mg tramadol då. Icke. Jag bad om diklofenak eller magnecyl eller vad fan som helst. Icke.

Hade jag inte haft missbruksbakgrund hade de gett mig morfinpreparat direkt, det är jag säker på. Fan, jag skrek ju av smärta.

Jag kände mig väldigt förnedrad eftersom det verkade som att de inte lyssnade ett dugg på mina ord, eller misstrodde mig rättare sagt.
När jag hade varit nere och pinat mig igenom röntgen var jag, helt seriöst, alldeles nära att svimma av. Jag sa till sjuksyrran att nu måste jag få nåt. Jodå, de hade satt in en tablett tradolan 100 mg. endast en. Ingen jag kunde ta sen till natten. Jag hittade två diklofenak i min väska och tog dem också.

Nu sitter jag upp och det hjälpte faktiskt med den där tabletten, bara det att jag tycker de kunde satt in typ två om dagen nu över helgen, så de slipper ringa jour om jag får sådär ont igen.

Läkaren hade förresten sagt till en kille här att han sätter ut all benso nu. killen hade bara 20 mg stesolid om dagen så det gick bra, sa läkaren och tillade; “ingen härinne ska äta benso när de skrivs ut.“ Gulp. Gulp. han är fan hardcore alltså. Nog för att det vore gött att inte käka något benso men jag vet fan inte om jag klarar det. Det får bli en väldigt långsam nedtrappning i sådana fall och då blir jag kvar här länge. Jag vill hem nu.

somliga tycks ha svårt för att jag har högt iq. det är inget jag bryr mig särskilt mycket om och jag förstår inte varför någon annan skulle göra det. well, de kanske gjorde testet fel. ni/du kan i alla fall tänka så, så blir det nog bättre ställt i lilla hjärnan.

morgonvälling på psyk

"du behöver inte fara omkring här och visa upp vilken fin välling du har"; fick jag höra idag..hehe. det kom från ingenstans och personen har inte tilltalat mig tidigare. så förvirrande.

jag är förkyld och min kropp reagerar otroligt på det. från det att jag vaknade idag tills jag satt i rullstolen tog 30 min. och då hade jag inte ens klätt på mig, bara stödstrumporna. haha, fan vad gammal jag låter. jag kunde liksom inte sätta mig upp i sängen...smärtan ett sådant försök åsamkade mig var galen och brutal. fy fan, jag måste nog be om extra smärtstillande. kan jag iofs säkert glömma, med tanke på min historia men faan nu behövs det verkligen. har ju redan tramadol och har provat diklofenak. tramadol actavis kanske kan lösa skiten åt mig.
jag for ur rullstolen igår också, vilket säkert har med saken att göra..eh..det kanske är det, snarare än förkylningen.

nåväl, nåväl.

Thursday, November 10, 2011

flykt

rita är ganska bra mot angsten.

teckningar uppdaterat igen.

meningslösa självklarheter

det är inte lika lugnt på avdelningen längre...det ligger något i luften, något har hänt. min psykpolare scar boy tyckte likadant. larmet har gått flera gånger och personalen verkar stressad.
en kvinna sitter och liksom torrjuckar mot bordet och putar med sina, under den tunna skjortan, nästan blottade bröst. haha, ja det är psyk det.

det var längesen jag var såhär klar i huvudet, i alla fall stundtals. att jag är klar i huvudet skapar oerhörd panik och paniken gör att jag inte är alls klar i huvudet, men såpass här medicinfri då. nu kom scar boy och undrade om jag vill med ut och röka, det ville jag inte, jag väntar till 19-röket.

jag undrar hur morgondagen blir...

tillbaka till verkligheten

fan vad jag börjar känna av att ikton mfl. är utsattta. verkligheten kryper sig sakta inpå mig, och jag vill bara fly. fly. fly.
men läkaren vägrar konsekvent att slänga in en extra benso vid behov. det triggar. och han har rätt.

jag har slutat sluddra när jag talar, det är bra. men allt annat är ganska mörkt nu. jag börjar få tillbaka min blyghet, den har varit som bortblåst i ikto-dimman, kanske får jag social fobi igen.
men som sagt; verkligheten börjar komma tillbaks. jag hanterade det genom att skada mig. dumt naturligtvis, men verkligheten ser inte vacker ut. verkligheten och insikten om att jag aldrig mer kommer kunna gå. man gör sig dessutom lätt till ett offer härinne.

men jag kanske fick en chock idag liksom. jag kände direkt när jag vaknade att "nu jävlar är nåt fel" vem gömmer sig borta vid garderoben? är det verkligheten"

det kanske blir bättre för var dag...lite i alla fall. jag ska göra allt för att inte skada mig mer i alla fall. det är inte bra kod.

hur står man ut?

det enda man gör här är: gråta, röka, äta och rita. jag bloggar ju med förstås. tillvaron är inte hemsk här inne..de flesta patienter är lugna och sådär...det går inte flera överfallslarm om dagen.

teckning-sidan uppdaterad. ni hittar den i kolumnen till höger. nu ska jag rulla ut och röka.

tillvarons utlänning


jag känner mig så brutalt, fast ändå uppgivet och behärskat, ledsen. nu har definitivt ikton gått ur kroppen och kvar finns bara dessa schletna stesoliden. men jag vill bli kvitt det, läkemedelsberoendet alltså.
jag känner mig så annorlunda, tillåme här liksom. hehe, jo jag är ju annorlunda på så vis att jag inte kan gå men jag tänker inte på det.

jag är ständigt nedstämd, även när jag skrattar och är "glad"....det känns som att det är någon i mig som straffar mig på något vis. det låter befängt men det är min verklighet. jag kollar mig ibland om helt nojjigt efter honom, det är en han.
jag vet hur han ser ut och har målat honom. kan lägga upp det senare.

tarmsköljning snart då.
jag vaknade av att jag grät i morse.

Wednesday, November 9, 2011

iktorivill inte


att vara helt ikto-fri är fan inte roligt. speciellt inte när man gått på maxdos nästan ett år. jag gråter om jag så bara råkar tänka på kents "innan allting tar slut" haha, jag kunde inte skriva det ens. herregud. jag har rullat runt och tvångstänkt på den idag...oerhört frustrerande.

det är väldigt mycket tårar här, men på psyk känns det ok..normalt, man lyfter inte på ögonbrynet precis.

rehab-läkaren var mycket bättre, det är en jag träffat innan. ja, förutom då att hon inte ville ge mig mina journalkopior som jag bett om tidigare. hon undersökte mina ben..konstaterade, inte helt oväntat, att ena benet har försämrats markant.
det kan bero på att jag inte tränat som jag ska.
det kan bero på att jag har en cysta i ryggraden, som de i så fall kan dränera. hon berättade att jag hade haft frakturer på 3 nackkotor, 6 bröstkotor (eller vad de nu hette, de i mitten) och så när som på en, samtliga svanskotor.

nu ska jag dit imorrn igen och tarmskölja mig typ...uuh, det känns inte ok. jag har så jävla mycket ångest nu alltså, det känns som att min hud ska spricka. jag antar att det är bristen på ikto. på tal om ångest förresten; vi patienter sitter typ bara å klagar över våra åkommor, avtändningar, sjukdomar, störningar, sår osv...tävlar om vem som har mest ångest. det är vad vi roar oss med på dagarna.

jag sluddrar som fan när jag pratar, ser små kryp flyga omkring och vid båda läkarsamtalen idag var jag flertalet ggr tvungen att fråga vad vi pratar om. jag hatar sluddrandet...det måste väck.

han på beroende frågade om jag känner mig medicinpåverkad. vilken jävla fråga till någon som knappt kan säga en mening utan att tappa tråden och lyckas man, så är det ändå ingen god idé att fortsätta prata för ingen hör vad man säger. jo, jag känner mig flöddrad hela tiden sa jag.
sen frågade jag honom om han inser att han framstår som en översittare och att, i alla fall jag, känner noll respekt för honom. han var bara tyst och tittade på mig..jag på honom, vi hade mexican stand-out, till slut sa jag bara att ja, det var allt.

fittor med läkarlicens

var precis och träffade en läkare på beroende och han var v.i.d.r.i.g.
en riktig översittare som talade litet bättre än andra klåpare..hohojaja, minsann. han hade inget att säga mer än att jag ska trappa ut mina meds. ööh, det vet jag redan och jag håller för fan på.

jag har lipat större delen av dagen, inte sovit någonting inatt samt skakar som ett asplöv. varför just asp frstn? skakar de mer än asklöv?

nu ska jag till rehab o träffa en läkare där. kul jävla dag detta. förhoppningsvis kommer johan t hit sen...han kan alltid få mina tankar att skingras.

Tuesday, November 8, 2011

vargtröjor och iktorivil


idag kom en ny patient och gissa vad denne hade på sig: en vargtröja!
jag skrattade högt och det gjorde verkligen min dag. jag tror jag ska ty mig till honom...en vargtröjesyster liksom..fast av manligt kön. får män vara med? hm..jag vet inte..

pratade med läkaren idag och han sätter ut all iktorivil och ersätter med stesolid. så nu är jag helt ikto-fri. känns jävligt skönt.

har grym ångest just nu men det får väl gå...ska åka hem till lägenheten och träna en stund...sköööönt att komma ut härifrån, annat än för att röka.

Pust kan man säga

Oi, oi!
Det visade inget på röntgen igår. Tur det.
Idag är det bättre. Nu terapeut.

Monday, November 7, 2011

Röntga hjärnan

Iiih, det var inte så lustigt som jag trodde...

Läkarna undersökte mig å tyckte att jag reagerade lite olika på vänster å höger kroppsdel. Mitt tal förvärras också. Jag kan inte prata, tappar tråden. Beter mig underligt dessutom.

Nu ska jag iaf på skiktröntgen. Ursäkta om jag stavar fel men jag tror inte det. Jag är noga. Men punkt å komma blir lite söpet.

Jag känner mig helskum. Jo förresten de vill utesluta neurologisla skador eller nåt, jag är lite rädd.

Flödder

Hehe jag är så flöddrad att överläkaren ska komma hit nu på kväälen, för att prata med mig.

Jag sluddrar som fan å kan inte berätta något ty jag tappar tråden hela tiden.

waitin' around to die

äntligen ut å röka.

idag är det måndag och man kan alltså räkna med en hel del nya patienter, eftersom många blir utskrivna. det har varit överbelagt här nu...inatt fick en kille sova i tv-rummet. jaja, är man på psyk så är man.

idag sänks ikton ytterligare och in med en tia benso istället. det känns..jag har ångest, men det är uthärdligt. plus att jag känner mig trygg här...trygg från mig själv alltså. enda jobbiga är att han inte ville ändra min utgång så jag får gå ut själv om jag håller mig på sjukhusområdet. jag måste fortfarande ha personal elller anhörig med. nåväl, han har säkert en tanke med det.

han verkar faktiskt bra den här läkaren. han tycks ha läst i journalerna en hel del och satt sig in i patientens historia. så lyssnar han också...väldigt benso-anti dock, men det kanske bara är bra.

nu ska jag dricka 2 red bull. jag måste tänka på att gå å kissa oftare när jag dricker dem. igår pissade jag ner mig 2 ggr. inte så kul.

God morgon psyk

Aaah! Jag blir så jävla arg...har väldigt dåligt morgonhumör o på det här skitstället får man bara gå ut en gång i timmen om man har lpt eller restriktioner. Nu missade jag morgonciggen med 5 min, så jävla arg.

Jag frågade en av skötarna om han kunde släppa ut mig men icke. Morgonciggen är viktig liksom.

Sunday, November 6, 2011

oh, my self pity


jag är jävla trött på folk som säger att man ska "ta sig i kragen" när man drabbas av psykiska besvär. dessa vanliga svenssons som tror att psykisk sjukdom /störningar, betyder ungefär att man är lite ledsen och butter. det är kanske lite för komplext för er att förstå?

ska jag ta mig i kragen och ställa mig upp på mina ben och gå också? njaaa, där är det ju svårare att säga så, för då handlar det om något mer konkret, en ryggmärgsskada kan man ju inte ta sig i kragen för att få bort.

suck. både den svenska och den engelska versionen. suck.

att jag känner ett medlidande för mig själv är inte konstigt och det är helt normalt. det vore värre om jag inte drabbades av självömkan. men jag tror att många missförstår mig. jag ömkar hela mänskligheten, tycker så synd om er. det är så synd om många människor.

sen finns det ju ett överflöd av människor som är nöjda och glada, som inte ser alla fel i tillvaron eller ser dem men är nöjda ändå. herregud. dem tycker jag inte synd om. jag avundas dem deras naiva enfald. tänk att leva så.

de här krag-människorna ska nog inte läsa min blogg. ni kommer inte att finna något som intresserar er här.

hökar som vakar

nu är jag hemma..har utgång med personal eller anhöriga så jag mami, papi, johan, nosen och fåglarna hänger i min lägenhet.
jag ståtränar och ska cykla sen...på psyk blir det inte att man rör sig öht om man nu inte har ut med tider och kan rulla iväg på promme...det är ju inte alltid personalen har tid.

jag var nog lite paranoid ang. personalen..dock är det en jag har starka misstankar mot, hon typ avslöjade sig i en kommentar. men det är verkligen helt skit samma. jag gillar inte henne ändå. helt nojjig är jag faktiskt inte...senast idag frågade en i personalen efter adressen hit...det gör mig inget om de läser faktiskt.

jag är inlagd på den avdelningen som alla avskyr att vara på pga personalen. i alla fall var det så förr. jag tycker dock mycket bättre om personalen nu och stämningen är trevligare, nu är ju inte jag så rabiat som jag var förra sommaren och det spelar nog in..hehe

nu kommer johan och billy.

pills, pills, pills

hehe, jag ligger ju på en avdelning med mestadels missbrukare av olika slag. det är roligt att höra andra komma med samma argument man själv har/haft för att få piller. jag blir lite snopen; "är det fler som kommit på den briljanta liknelsen? wtf?" hehe, man blir påhittig av pillersug. sen kan man ju även ha läst på flashback vad man ska säga.

nu ska jag iväg och träna, missbruka red bull samt gråta och självömka lite. jag självömkar hur mkt jag vill. är man en människa med en intelligenskvot över, låt säga, 110 så är det lätt att självömka eftersom man kan se saker ur andra perspektiv och inser hur synd det är om människan. men det kommer ni inte förstå.

(jag inser att jag är provocerande, skulle dock aldrig uppmana någon att ta livet av sig, såvida det inte är typ helge fossmo haha)

Elaka människor

När jag läser en del kommentarer jag får så har jag faktiskt lust att lägga ner bloggen. Varför ska jag ge så mkt av mig själv till människor som inte förtjänar det. Återigen fick jag nån kommentar om att "gör lidandet kort eller ta dig i kragen" å bla, bla.
Jag skulle aldrig skriva så till nån. Väldigt omänskligt.

Saturday, November 5, 2011

bli inte som jag när du blir stor

jag satt i matsalen och det föll tårar ner på min teckning.
en skötare kom och pratade med mig och jag berättade om mina tankar på livet och döden...min önskan att finna ro och min rädsla för att inse att den bara kan bli min att finna genom att jag dör.

hon sa det gamla vanliga om att jag kan hjälpa människor; "du kan ju hjälpa människor i samma situation som du...eller för att de inte ska hamna i din situation".
de orden fick mig ännu mer ledsen, jag är liksom ett varnande exempel, en "before-bild". akta er allesammans så ni inte blir som jag. det vore ju för jävligt. se på mig bara..skjut mig i ansiktet för fan.

jag tänker inte leva för att vara ett varnande exempel. det förstår ni väl? ingen vill väl det och ingen kan väl klandra mig om jag skjuter huvudet av mig.

forever young


jag vet inte om livet är värt att lida. ja, jag skrev "lida" för det är just det man gör...på ett eller annat sätt. vissa döljer det väl men bakom den blankpolerade ytan vrålar rädslan ikapp med förtvivlan. förtvivlan att livet inte blev som man tänkt sig, rädsla att man inte ska kunna leva upp till dem förväntningar andra och du själv har..osv, osv

i alla fall är mitt liv ett segt tungt lidande nu. jag tänker att jag inte kan finna lycka längre..jag har haft mitt. när jag dansade på berget i, hmmm..nånstans där jag och johan var, och vinden virvlade runt i mitt hår. eller när vi red ut..jag, jonna, jenny och det var vinter, iskallt, vi hoppade över diken och sjöng "forever young".

jag gråter nu. jag saknar er! jenny, jonna! johan! fidjha! var är ni? är ni bara minnen? det som var vi då är just bara det,
minnen.

eh..

ursäkta om mina inlägg är lite röriga. jag saknar dig.

rökpaus på psyk


jag mår inte bra. inte alls. det är inget tjattrande i huvudet men jag har självmordstankar och de plågar mig så till den grad att jag utstöter ett fasansfullt vrål varje gång jag för mitt inre ser hur jag krossas.

herregud jag är ju krossad. en skugga. ett tyst vrål på hjälp...jag orkar inte. jag orkar inte. varför är jag så jävla dum i huvudet?
varför kan inte jag vara som hon den där tjejen som är glad och får alla att skratta och som går. som går. jag vet inte ens om jag vill ha hjälp längre.

vi får röka en gång i timmen så man vet alltid exakt vad klockan är. det blir lite paus från tankarna..de försvinner med röken.

En psykopat i rullstol

Drabbades precis av något jävligt läskigt; jag hörde ett kusligt fasansfullt vrål, samtidigt som det vred ihop sig i bröstet. Jag trodde på allvar att det var tack å hej. Hjärtattack. Dock gick det över...som allt annat.

Jag gillar att dunka i mig massa kaffe när jag är inlagd men jag ligger på missbruk, där man bara får kaffe tre ggr per dag. Man får ju inte missbruka.

Det finns en kille här som är väldigt gullig. Jag tog mod till mig o rullade fram för att säga hej å presentera mig. Han svarade inte så jag stod där dom ett fån med armen utsträckt. Jag skyller nog nederlaget mer på det faktum att jag befinner mig på psyk snarare än att jag sitter i rullstol. Kan va båda med.

att stå ut en dag till

det är rätt schysst att vara här nu...eller ja, hah, schysst är väl att ta i men det är åtminstone inte så att jag har hemlängtan direkt. jag vill göra det här nu, bli kvitt medsen. tänk vad underbart att slippa ägna varje vaken timme åt funderingar över hur man ska komma över nästa lass piller.

här inne tvingas man stanna upp. det är dovt, stabilt, tungt och man undslipper inte att konfronteras med sig själv. jag kan sparka bakut och skrika mig hes, jag kommer tröttna till slut och då finns bara tråkigheten kvar.
och jag.

det är många bra patienter här nu, som man kan prata med och som hajjar tror jag. kanske på ett sätt skötarna inte gör. fast det är ju väldigt olika...en del personal är jävligt bra nu, trevliga rentav. säkert för att jag sitter i rullstol.
vad tråkig tråkigheten är.
den är till sin form stabil och lugn. ändå kan den få mig att ymnigt svettas av obehag. jag brister ut i gråt, skriker av förtvivlan, slänger en stol i ansiktet på någon jag finner ointressant. tråkigheten viker sig inte för det.

man måste utstå denna tråkighet, göra tråkigheten till ett nöje. eller i alla fall uthärdlig. jag har vant mig vid att göra den mycket underhållande genom droger. men vad finns det mer för sätt?
om man nu inte skulle gå och bli troende då. att göra tråkigheten till ett nöje är förstås att ljuga för sig själv, en livslögn.

men måste man göra den till ett nöje?
kan man inte omfamna den och ta emot den med hela sitt hjärta. bli stormförälskad i tråkigheten, meningslösheten och all världens misär.
nej, det vore att gå för långt.

Friday, November 4, 2011

nytt men söpet


ligger uppe ett par nya teckningar som jag maniskt ritar på i stort sett hela dagen, förutom när jag röker. men something went wrong och det blev upp å ned. ska fixa när jag orkar.

till personal: hädanefter är alla mina inlägg skrivna utanför psykets väggar. en del är skrivna sent men det beror på att jag schemalagt dem..öh.

in las vegas

föga förvånande var jag inte uppskriven på något läkarsamtal idag, trots att jag blivit lovad detta. jag fick istället tålmodigt sitta i korridoren och haffa honom när han gick förbi. det gick förvånansvärt bra, han tog in mig direkt.

han tror att alla de här hjärnspökena samt till viss grad även självmordsimpulserna beror på att läkare efter läkare satt in nya mediciner. vad ska jag med 4 antidepressiva till? sedan tyckte han det var fruktansvärt att jag äter maxdos iktorivil eftersom det, enligt honom, är en hemsk, hemsk medicin.

han har satt ut tryptizol, minskat tramadol och påbörjat nedtrappning av iktorivilen samtidigt som han backar upp med stesolid som är en betydligt mildare form av benso. jag tyckte han skulle byta rakt av. men icke. jag bad om injektioner (hehe), icke. dock satte han in en ny medicin; invega, en medicin som används mot schizofrena symtom eller vid schizoaffektivt syndrom..ska tydligen ha en snabb antipsykotisk verkan. om detta är något han tänkt att jag ska gå på istället för alla andra mediciner framkom aldrig. jag har tagit min första dos och har en djävulsk huvudvärk.

nu är det mat.

Smisk på fingrarna

Någon i personalen läser min blogg antar jag ty jag blev ombedd att inte använda nätet å definitivt inte ta fucking kort inne på avdelningen. Nåja, jag får blogga från mobilen när jag är ute å röker eller, som nu, när jag varit hos terapeuten å sitter å väntar på min far.

Mår dåligt både psykiskt och fysiskt idag.
Ska in till läkaren sen. Vi får väl se om han har nåt att komma med.
Vet inte om jag behöver ha anti-psykotiskt el liknande. Det är rätt ok på den fronten idag. Fast det kan slå om så plötsligt.,,räcker med att jag hör någon säga ett visst ord, för att jag ska tro att alla pratar om mig och hyser ett enormt förakt mot mig och vill göra onämnbara saker med mig.

Skriver sen...eller dikterar för en vän som skriver. Det måste vara tillåtet va?
Jag vet inte om jag orkar ta nästa andetag.

Thursday, November 3, 2011

and the nightmare rides on

kvällen har varit ganska jobbig. det poppar upp hemskt obehagliga bilder i huvudet.

och hånskrattet. jag kan inte värja mig. nu imovane och förhoppningsvis sömn.

sanningen känns

det är lite lugnare i skallen nu.
dock är jag livrädd inför den stundande natten. jag har fortfarande lpt men jag får gå ut med mina föräldrar el. familj rättare sagt. mamma, pappa, johan (tenbrink) och jag var hemma i min lägenhet så jag kunde ståträna lite och cykla.

nu känner jag mig mest deppig. jag tycker ingenting är roligt...jag gör saker för att stå ut, få tiden att gå, men jag roas inte av det.
vilken fruktansvärd längtan efter att inmundiga flödder tills man inte vet vad man heter, eller vilken art man tillhör, och bara lägga sig i sängen och vara trygg. ha sin nalle.

det är flera jag känner här, från tidigare inläggningar...och personal. shetlandsponnyn jobbar fortfarande. han är så söt. 23 år gammal är han bara, jag frågade honom hur gammal han var när jag satt och lipade, livrädd, hackade tänder och han satte sig ner och frågade hur det var med mig, "du kan inte va gammal..?" sa jag och väntade mig att han skulle svara tolv eller nåt. men jag var nog förvirrad. han ser äldre ut. jaja, nog om det.

jag måste gå ut ifrån mitt rum nu, jag får ångest här. men ångesten är bättre än att bara vara jagad och förvirrad. eller kanske inte. ska inte tänka mer. jag har inga tankar. äh. det började ju så bra.

såhär ser mitt rum ut:


hemtrevligt va? =)

am i alone?

Jag får gå ut med personal och röka. Det distraherar lite, även att rita distraherar. Det händer så mycket oförklarligt, jag vet inte vad jag ska göra riktigt.

to make them shut up


rösterna plågar mig.
det plågar mig att jag hör dem och deras äckliga jävla tjatter. de pratar om mig och om min ondska…jag är ond.

vet ni hur det känns när man inser att man är en ond människa. man dör, man dör inuti…man vill spränga huvudet och låta hjärndelarna pryda tak och väggar.
så jag binder en bandana runt huvudet. Det är inga demoner ute efter mig, det är jag som är en demon.

Wednesday, November 2, 2011

tjattrande eller idel tomhet

rösterna är väldigt elaka mot mig, hånar. det skrämmer mig att jag inte är helt 100 på verkligheten. jag förstår att det förmodligen bara är hjärnan som lurar mig...men så när det har tjattrat tillräckligt länge och jag suttit och ritat 3 timmar i sträck, spänd som en jävla fiolsträng, då är jag utmattad så in i helvete och inte helt säker längre.

jag har fått tecken. massa tecken de senaste veckorna...jag har tänkt att det är märkliga omständigheter. "men oj, vad lustigt då", men det kanske är något annat. har dock ingen aning om vad.

men jag är medveten om att något är fel, det är bra. jag har väl känslomässigt kraschat. bara. eller.

jag trodde inte att detta skulle hända mig. mina fötter är kalla och jag sitter i matsalen och ritar, med ett krampaktigt tag om pennan. jag måste nästan dra isär fingrarna när jag ska släppa pennan.

LPT

jag vet inte riktigt vad jag ska skriva eftersom jag är väldigt rädd och vähäldigt förvirrad.

igår hände i alla fall något. inget särskilt. mamma, pappa å johan plus billy kom hem till mig. och ambulansmän som körde mig till psykakuten, in på lpt-rummet, kramper, johan kvar, kramperna släpper och jag blir tvångsinlagd; lpt, lagen om psykiatrisk tvångsvård.

frihetsberövad alltså.

jag är väldigt dålig, något jag inte riktigt insåg igår. men efter att ha fått sova och äta blev jag medveten om att det jag inbillar mig kanske inte är riktigt friskt, perhaps faaar from ok. eller så är det tvärtom. men nej. jag är sjuk just nu i alla fall och måste vara här, det inser jag, dock satte läkaren fortsatt tvångsvård på mig pga min ambivalens.

jag mår hemskt dåligt. jag vet inte om jag kan skriva om det. ok, jag hör röster. det är ett ständigt jävla tjatter i huvudet. ibland bara svammel och ibland hånar de mig...skrattar åt hur dum jag ser ut i min rullstol och så minns jag tiden för 5,6 år sedan, när jag hade ben och fastän jag inte trodde det så var det den lyckligaste tiden i mitt liv.

nu säger de att jag självömkar. det gör jag också. det här är verkligen skitjobbigt...allt har rasat.

Tuesday, November 1, 2011

Dö klart

Det gör så ont i mig att jag inte kan andas längre. Jag vet att ni kanske inte förstår det gör knappt jag.

byfånen


jag har en del människor omkring mig...nej, det var ljug, det är typ bara min familj jag släpper in här, haha. så den där ensamhetskänslan jag skulle skriva om är väl faktiskt ganska befogad samt även självförvållad.

jag håller mig till min lägenhet, min dator, mitt målande, skrivande och framförallt till min följeslagare i vått och torrt; ångesten. det medför att jag, när jag väl ska utanför dörren här som till terapeuten t ex, känner mig nästan rädd. jag har haft social fobi; hade svårt att träffa flera vänner samtidigt, fika, prata i skolan osv. det här är dock något jag aldrig erfarit tidigare. jag blir nervös när jag ska hoppa ur bilen mitt i stan för att ta mig till terapin. jag får ont i magen bara av att vara bland folk. så har det inte varit förut.

jag antar att det har att göra med att jag sitter i rullstol nu plus att alla vet varför. alla mina bekantskaper alltså. men även vilt främmande människor. det har kommit fram folk till mig och sagt att de läser min blogg. gulp, tänker jag då nu ska jag ställas till svars för något jag skrivit hehe..så har det aldrig varit dock, tack å lov.

jag kan inte vara en i mängden längre, på grund av rullstolen. man lägger märke till mig när jag kommer rullande och så vet jag att det kanske sitter någon på nåt café jag rullar förbi som känner mig och tänker "ja, där rullar hon ja, självmordskandidaten. så går det när man hoppar ut från femte våningen" och jag känner mig så in i helvete dum.

det gör jag även om ingen vet varför jag sitter i rullstol. det räcker att de kollar på mig och konstaterar att "ja, där har vi en handikappad ja" och undermedvetet: "haha, vilken eländig liten krympling, kolla här vad jag kan göra då; gååå, för mina ben fungerar". så studsar de lite när de går förbi mig, haha. möjligen är min syn på omvärlden och mig själv lite skev, jag vet. men det är sådär det känns om ni förstår, även om jag rent intellektuellt förstår att folk inte tänker så. möjligen någon.

i can't stand, pretty much, anything

alltså, en del kommentarer ang. utnyttjandet av djur är så skrattretande att jag inte vill kommentera dem. eller jo, jag vill kommentera dem framför personerna som skrivit. sen har mitt problem alltid, när det kommer till diskussioner, varit att jag blir alldeles för arg och börjar i princip skrika och dra av mig håret, i hård och brutal frustration.

ilskan är något som enbart skadar mig själv (det är otroligt energikrävande) och det jag argumenterar för. ni som någon gång ordkäftat med mig vet vad jag talar om. just köttindustrin osv är något som många av mina vänner vet är tabu att tala om med mig. jag kommer aldrig kunna bli en duktig debattör på grund av just min ilska, det och att jag aldrig låter den andra personen öppna sin trut, haha, ja, sen är det ju det här med att jag tenderar att vara väldigt (helt) intolerant mot andra åsikter än mina egna NÄR DET GÄLLER DJURINDUSTRIN. t ex feminism eller svenska trupper i afghanistan, det får folk säga vad de vill om, alla har ju olika åsikter.

men när det gäller mord, 80 miljoner mordoffer årligen, bara i sverige, ja då är min förståelse för folk som tycker att det är som det ska, "naturens gång" som så många snackar om, noll. då får folk inte ha åsikter som avviker från mina egna, haha. jag får förstås acceptera det. dock ej respektera.

en sak om det här med naturens gång...det är naturens gång att individer drabbas av olika sjukdomar och alltså ska man, med er logik, låta sjuka barn och vuxna dö trots att man har möjlighet att rädda dem. förstår ni inte det? ska det vara "naturens gång" med stora köttfabriker och cheesburgare, ja då kan ni ju inte vara sådana hycklare att ni tillåter avancerad sjukvård för att rädda en svag individ som naturen vill rensa bort, det är lika mycket naturens gång kära ni. vi är 7 miljarder och självklart måste naturen hålla nere beståndet så gott det går. men vi förökar ju oss as crazy people med huvudet långt uppe i skyn. fast det är en annan historia.

å gud, nu snöade jag iväg ändå.

nåt helt annat:
inatt drömde jag om när jag, när jag hade mani av allvarligare art, skulle anordna ett psyklopp genom borås och fick tag på kommunfullmäktige och fick honom med på noterna samt bestämde tid för möte med flera olika snubbar, någon som höll i avstängning av gatorna (vilket ju hade varit tvungen) tror det var nån polis och annat löst folk. minns inte. jag vaknade helt svettig, skrikande..nej, skrikande vet jag inte men jag tror jag skrek precis i uppvaknandet.
fy fan vilket helvete det var.

annars är det kul att ha mani, slår alla droger. man är gud liksom (en del bokstavligt talat) och kan göra vad som helst. och gör också vad som helst. vilket skapar brutal ångest när man kommer ner igen, så i längden är väl mani inte så jävla ball egentligen. nåväl. ska dricka kaffe nu å måla.